53
DEBATT OCH REFLEXER
MORALISM OCH PACIFISM
I nr 8!65 av Sv. T. riktade docent Erik Ryding angrepp mot pacifisterna för att
visa ointresse för abortfrå-
gan. I logikens namn borde
man enligt Ryding kunnat
vänta skarp kritik mot Jaaven på fria aborter från just
pacifisterna. I ett inlägg bemöts dessa synpunkter av fil.
stud. Herman Schmid, Lund,
aktivt verksam inom det socialdemokratiska studentförbundet. Docent Ryding bemö-
ter i ett annat inlägg Schmids
kritik.
Schmid:
Erik Ryding uppfordrar i Sv. T.
8/65 pacifisterna att förklara varför de inte »gått till storms» mot
förslagen om fri abort.
Det finns pacifism av många olika slag. En överste Bauer kallade
sig under en estraddebatt i Malmö
i våras för »realpacifist». Somliga
definitioner i likhet med ordböckerna pacifism som fredssträvan
eller fredskärlek helt enkelt. Definitioner av denna typ kan man
lämna därhän. Den ena är absurd
och den andra meningslös.
Ordet pacifist brukar oftast syfta på dem som är aktiva inom den
organiserade fredsrörelsen och de
pacifistiska varianter som finns inom fredsrörelsen kan placeras på
ett kontinuum mellan pragmatism
eller instrumentalism och moralism.
Ryding antyder att han observerat den förra varianten, men han
synes inte vilja ta den på allvar.
Hans resonemang gäller bara den
moraliskt betingade pacifismen.
Emellertid är den renodlat moraliska pacifismen sällsynt, liksom
dess motsats, den renodlat pragmatiska. Därför är det mesta av Rydings inlägg bara av teoretiskt intresse. Den pacifist Ryding föreställer sig är emot allt dödande av
princip. Följaktligen är han eller
hon inte bara motståndare till dö-
dande i krig, utan också till aborter och dödshjälp. Pacifismen reduceras till en samvetsfråga för
den enskilde individen. För en pacifist av detta slag skulle rätten till
vapenfri tjänst te sig väsentlig men
frågan om militärtjänstvägran
skulle sakna betydelse. Han eller
hon skulle förmodligen inte heller
som pacifist ha något speciellt intresse för försvars- och utrikespolitiska frågeställningar.
Den här typen av pacifism förekom under mellankrigstiden, även
om den förmodligen sällan var helt
renodlad.
Den pacifism som finns bland vår
tids unga radikaler är helt annorlunda. Det är inte frågan om att
döda eller inte döda som är den
centrala, utan frågan om hur in- 54
ternationella konflikter skall kunna lösas på konstruktivt sätt, och
frågan om hur vår livsform och
våra väsentligaste värden skall försvaras. Man tycker att militärt våld
är ett föga rationellt medel att lösa
konflikter, särskilt i terrorvapnens
tidsålder, och man menar att det
militära försvaret är föga ägnat
att försvara värden som frihet
och demokrati. Dels tvingar det oss
nämligen att göra inskränkningar
av friheten och demokratien, dels
är. det i själva verket uppbyggt
med tanke på att försvara ett territorium snarare än en livsform.
Man anser att våra militärstrateger
sitter fast i trånga tanketröjor från
världskrigets och det kalla krigets
år, och man ser Sveriges situation
ur ett mer internationellt perspektiv än vad politiker och militärer
i allmänhet brukar göra.
Den här tonviktsförskjutningen
från moralism till pragmatism återspeglas också i mönstret för den
sociala rekryteringen till fredsrö-
relsen. På 30-talet var fredsrörelsen vad sociologer brukar kalla en
»grass-root-movemenb som leddes
av frireligiösa förkunnare och
spreds bland bönder och arbetare
på landsbygden.
Idag sker rekryteringen nästan
uteslutande bland studenter och
andra i de högre sociala statusskikten och antalet pacifister ökar mycket snabbt.
Ryding har tydligen observerat
något av denna förskjutning, men
han vill inte ta den på allvar. Detta
är symtomatiskt på två sätt.
Dels är den nya pacifismen, till
skillnad från den gamla, politiskt
kunnig och medveten, slagkraftig
och farlig för det konservativa försvarstänkandet, varför det är frestande att nonchalera den i stället
för att argumentera mot den.
Dels därför att konservativa
tycks ha något slags klockarkärlek
till eller i varje fall en ovanlig förståelse för det absoluta moralbudet om att icke döda. Nordal Åkerman har i år givit ut en bok om
pacifism som är en blandning av
moralism och pragmatism, och alltså inte särskilt representativ för
den nya pacifismen. Men det är intressant att se hur boken mottagits
av pressen. De konservativa organen har genomgående uttalat förståelse för Åkermans moralism
men skarpt tagit avstånd från hans
säkerhetspolitiska resonemang. De
radikala organen däremot har fördömt moralismen men prisat bokens strategiska avsnitt.
Alltså, Rydings funderingar om
»pacifistens dilemma» känns för
mig som pacifist helt perifera. Jag
accepterar i princip både fria aborter och dödshjälp och jag gör det
utan minsta upplevelse av konflikt.
När någon kommer med den mycket vanliga men mycket vulgära
frågan om vad jag skall göra om
någon bryter sig in i mitt hus och
vill våldta min hustru, svarar jag
lugnt att jag förmodligen kommer
att använda våld om det är nödvändigt.
En pacifist vill försöka utveckla
rationella och ändamålsenliga tekniker att lösa gruppkonflikter, där
ligger kärnan i dagens pacifism.
Erik Ryding, vad finns det egentligen för samband mellan å ena sidan frågan huruvida modern, läkaren eller lagstiftaren skall avgöra
om ett abortingrepp skall företagas
eller ej, och frågekomplex som hör
ihop med rustningseskalationen,
maktbalansen, FN-problematiken
och växten in i världssamhället?
Herman Schmid
 Ryding:
Enligt vad hr Schmid försäkrar
är den moderna pacifismen politiskt kunnig, medveten och slagkraftig. Skall man döma av hans
eget inlägg, hindrar dock inte medvetenheten en tämligen somnanbul
användning av begrepp, allt medan
tankarna huvudsakligen visar sin
slagkraft genom att slå ihjäl varandra.
Schmid skiljer på två sorters pacifism, den moralistiska och den
pragmatiska. Den förra påstår sig
anse, att allt dödande av människor är orätt, den senare bygger
på övertygelsen, att militära åtgärder är ett »föga rationellt» sätt att
lösa konflikter. Båda är likväl sällsynta i sin renodlade form, och de
varianter, som finns inom fredsrörelsen, kan »placeras på ett kontinuum» mellan ytterligheterna. -
Detta kan, tycker man, inte betyda
annat, än att modern pacifism är
ett slags blandning av de båda inställningarna: att den innehåller
element från bägge, fast i olika proportioner hos olika individer. Vad
som menas med att en person i
högre eller lägre grad bekänner sig
till det »absoluta moralbudet» om
att inte döda, är naturligtvis mycket oklart, men jag skall inte dröja
vid den saken. Skulle jag ta upp
alla dunkla punkter i hr Schmids
inlaga, komme mitt svar förmodligen att fylla resten av det här numret. I varje fall blir det snart värre.
Ett stycke längre fram får vi nämligen veta, att Nordal Åkerman
(den ende pacifist, som nämns) inte är representativ för modern pacifism, eftersom hans åskådning är
en blandning av moralism och
pragmatism. Sintsatsen tycks bli,
att sagda pacifism dels rymmer,
dels inte rymmer inslag av moralism. Nästan alla har en moralis- 55
tisk komponent i sin åskådning,
och har man en sådan, är man inte
representativ.
Det senare ledet i motsägelsen
använder Schmid till att förklara
mina synpunkter för irrelevanta,
vilket de inte gärna kan vara, om
det stora flertalet befinner sig nå-
gonstans på linjen mellan moralism och pragmatism. Det förra ledet tycks han tappa bort, men det
skall väl ändå på något sätt täcka
den livaktiga pacifistiska propaganda, som rör sig med slagord av
typen »Vägra döda, vägra värnplikt» eller »Värnplikt är förberedelse till mord».
Trots förvirringen suggererar
Schmids text dock en viss bild av
den pacifistiska rörelsen, och en
ganska kuriös sådan. För förf. och
hans meningsfränder är tydligen
de som arbetar med moralistiska
argument, efterblivna gräsrotstänkare, vilka stannat kvar på den
ideologiska utvecklingsnivå, där frireligiösa lantarbetare befann sig för
trettio år sedan. Det vore intressant
att veta, om han berättat för dessa
medarbetare, vad han egentligen
anser om dem.
F. ö. menar Schmid kanske, att
han förolämpar sina naturvuxna
kolleger ännu värre, när han dekreterar, att de konservativa har
en viss »klockarkärlek» till dem.
Vad jag gjorde i min artikel var
nu faktiskt att ifrågasätta konsekvensen i deras hållning; och nog
måste man leva i en bra underlig
atmosfär, ifall sådant skall uppfattas som en kärleksförklaring.
Personligen vore jag sannerligen
mer än nöjd, om resultatet av mitt
inlägg blev, att moralisterna antingen inställde sin förkunnelse eller kompletterade sina paroller med
»Abort är mord» - för att vara så
betydelselösa, som det påstås, sät- 56
ter de i förbluffande grad sin prägel
på pacifismens manifestationer utåt
och bidrar på ett avgörande sätt till
att ge den dess hjärtevinnande drag
av väckelserörelse. Kanske skulle
man från myndigheterna kunna få
uppgifter till ledning för en bedömning av styrkeförhållandet
mellan gräsrotstänkarna och de
»rationella» pacifisterna. Enligt
kungörelsen av den 26 mars 1943
skall värnpliktig, som ansöker om
befrielse från vapentjänst, på heder och samvete försäkra att bruk
av vapen mot annan skulle medfö-
ra djup samvetsnöd för honom.
Tydligen är det bara moralisterna,
som med hedern i behåll kan göra
detta, och det kunde därför vara
av intresse att jämföra, hur många
vapenvägrare som avger försäkran
och hur många som inte vill lämna
någon.
Såvitt j ag kan se, är Schmid och
jag på samma linje vis a vis ickedöda-propagandan. Som läsaren
kanske minns var kontentan av
min artikel, att om pacifisterna inte vill fördöma all fosterfördrivning, så bör de med förnuftsmässiga argument motivera, varför det
är värre att döda angripande soldater än att döda ofödda barn. Och
det förefaller, som om min opponent höll med mig, fast han uttrycker sitt bifall på ett något intrasslat sätt. Också han säger sig ju
vilja föra diskussionen på ett rationellt plan.
Sedan är det naturligtvis skillnad på att motivera och att försöka
motivera. Att mera ingående ta upp
de argument för sin vapenvägran,
Schmid antyder, faller utanför temat för det här meningsutbytet. En
av hans formuleringar är dock så
besynnerlig, att den inte bör lämnas helt utan kommentar. Som ett
väsentligt skäl för pacifismen anges, att »militärt våld är ett föga
rationellt medel att lösa konflikter». Den saken håller väl alla med
om, möjligen med tillägget att krig
dessutom är någonting fruktansvärt. Men därför behöver man inte
bli pacifist. Vårt lands regering anslår årligen miljarder till försvaret
och är samtidigt starkt engagerad
i FN :s fredsbevarande aktioner på
Cypern och i Gaza. (Lite förargligt
från pacifistisk synpunkt är kanske, att den därvid måste använda
militär personal.) Schmids resonemang tycks bygga på en glidning
i uttrycket »militärt våld». Sådant
kommer ju till användning i och
med att en stat skickar trupper mot
en annan, och en rationell lösning
av deras tvist är därmed utesluten,
vare sig den angripna parten försvarar sig eller ej. Att Sveriges
krigsmakt skulle tas i bruk annat
än i dylika situationer, där våld
redan har tillgripits, drömmer väl
ingen vettig människa om.
Förf :s övriga argument ~ att
ett militärväsen skapar en sådan
frihetsinskränkning att samhället
inte blir värt att försvara etc. ~
överlåter jag med förtroende åt lä-
sarnas egen begrundan.
Erik Ryding