360
RADIOUTREDNINGEN - EN REPLIK
I en artikel i nr 4 av Sv. T.
granskade sekreterare Jan
Gillberg kritiskt radioutredningens arbetsresultat men
kanske framför allt förutsättningarna för utredningen. Radioutredningens sekreterare,
docent Ingemar Lindblad, bemöter i ett inlägg kritiken.
Radioutredningens betänkande tar
upp kontroversiella frågor, och det
är därför fullt normalt att det mö-
ter kritik på många håll. Mot de
allmänna värderingarna i J an Gillbergs artikel (Svensk Tidskrift 4/
65) har jag därför ingen anledning
att här polemisera. En rad konkreta punkter i hans framställning
tarvar emellertid tillrättalägganden
och bemötanden.
Av radioutredningens fem arbetsår ägnades de första enbart åt
ljudradio, och på detta område var
man i praktiken klar sommaren
1963. Arbetet med TV och en rad
stora specialfrågor, särskilt de som
ingår i del Il, inleddes först i slutet av 1962 och krävde därför endast något över två år. Kritiken
mot "det långt utdragna utredningsarbetet" är därför knappast
befogad mot bakgrund av normal
arbetstakt i dylika fall.
Det vore givetvis önskvärt att
Sveriges Radio hade resurser att
internt sköta stora utredningsuppgifter, men företagets administraINGEMAR LINDBLAD
tion är starkt underbemannad, och
det blev därför nödvändigt att i
viktiga planeringsfrågor bygga upp
ett samspel mellan utredningen och
Sveriges Radio. Företaget har levererat råmaterial och synpunkter,
utredningen har efter egen bedömning utarbetat förslagen. Därigenom har också (tvärtemot vad Gillberg antyder) redan under arbetets gång Sveriges Radio kunnat ta
hänsyn till utredningens förslag på
en rad punkter, och betydande
tidsvinster har gjorts.
Den okunnige som direkt jämför
vissa avsnitt i betänkandet med direktiven kan möjligen i likhet med
Gillberg tro att det är fråga om "i
exceptionellt hög grad . . . ett beställningsarbete". Denna uppfattning, som Gillberg sedan flera
gånger varierar, är emellertid
ogrundad. För det första hade utredningen redan sin ståndpunkt
klar i alla viktiga principfrågor innan tilläggsdirektiven av den 16
november 1962 utfärdades. För det
andra har utredningen de facto
handskats mycket fritt med direktiven på en rad punkter, som utrymmet inte tillåter mig att exemplifiera. Gillbergs egen partivän i
kommitten skulle kunna vidimera
att påståendena om en "långtgående styrning av utredningens resultat" är grundlösa. På de två punkter där kommunikationsministern
hösten 1962 slagit fast sin ståndpunkt, nämligen frågorna om reklamfinansiering och konkurrerande företag, visade det sig råda full
enighet inom kommitten redan då
arbetet inleddes 1960.
I den uppmärksammade frågan
om "inre konkurrens" arbetade utredningen länge på linjen "kanalkonkurrens". Det var först inför
starka sakskäl och med beklagande
som man övergav detta alternativ.
Tanken att den överväldigande
stockholmsdominansen (över 90 %
av egenproduktionen) i svensk TV
bör brytas och en bättre balans eftersträvas är f. ö. knappast så originell att utredningen inte kunnat
komma på den på egen hand.
Gillberg lämnar den obegripliga
uppgiften att ett sändarnät för ett
nytt TV-program har kostnadsberäknats till 100 mkr. Den rätta
siffran är (i dagens kostnadsläge)
360 mkr. Vidare förstär inte Gillberg varför man tillämpar principen med omedelbar avskrivning
till 100 procent av investeringar,
t. ex. för dylika sändarnät, trots att
motiveringen är fullständigt redovisad i betänkandet. Lät mig då
bara för tidskriftens läsare upprepa, att läget på kreditmarknaden
är och sannolikt kommer att förbli sådant, att en lånefinansiering
av rundradions investeringar i
praktiken skulle ställa de flesta av
dessa på framtiden. Direkta avskrivningar med hjälp av specialdestinerade licensmedel är den
enda vägen - och en lämplig så-
dan - att genomföra dessa stora
projekt.
361
Slutligen tar Gillberg upp de
utnötta argumenten om den korta
sändningstiden i svensk TV. Han
gör därvid den föga sensationella
iakttagelsen att det sänds betydligt
mer TV i Sovjet, i fyra västeuropeiska länder med c:a 50 miljoner
invånare, och i länder som Belgien
och Schweiz med flera parallellprogram för olika språkgrupper
inom landet. Det borde vid minsta
eftertanke stå klart att programtidens längd vid rimliga kvalitetskrav är beroende av tillgången på
medel och på kompetenta programskapare, och att ett land som Sverige måste ha andra pretentioner
än t. ex. Storbritannien och Västtyskland. Men man kan onekligen
göra som Finland och några andra
småstater, låta amerikanska dussinfilmer och annat utländskt material svara för 50 % eller mer av
programtiden och samtidigt sänka
anspråken på den egna produktionen högst väsentligt (i Finland
pressar man ut mer än dubbelt så
mycket programtid ur en studio
som i Sverige). Det är knappast
troligt att det är en dylik "kvantitet till varje pris" som den svenska
publiken efterfrågar.
J ag är inte speciellt visionärt begåvad, men jag misstänker ändå
att radioutredningens kungstankar,
baserade på dess egna bedömningar, trots debattinlägg sådana som
Gillbergs kommer att prägla den
svenska radions och televisionens
framtid.