106
KOMMUNAL PARLAMENTARISM?
För den konservativa politiken är det
en primär målsättning att på olika sätt
ge förnyad kraft och nytt liv åt alla
de skilda enheter, av vilka samhället
består. Sålunda gäller det att sprida
förmögenhetsägandet så långt detta är
möjligt till de enskilda människorna.
Genom att ge den enskilde ökad trygghet i form av egna tillgångar stärks
inte bara hans ansvarskänsla för vad
som ryms inom hans egen intressesfär
utan också hans ansvar för samhället
i stort, d. v. s. den enskilda människan
blir i ökad omfattning "ägardemokrat". Men det får inte stanna därvid.
Den enskilda människan måste också
i ökad utsträckning på sin arbetsplats
bibringas känslan av sin betydelse inom arbetsgemenskapen. I tider av allt
större koncentration inom arbetslivet
måste den enskilda människan höjas
från att vara enbart en kugge i maskineriet till att bli en del av en harmonisk enhet. Detta kan endast förverkligas genom ökade ansträngningar att
uppnå en i ordets verkliga betydelse
företagsdemokrati. Inom de organisationer, som de facto gör vårt samhälle
till ett korporativt samhälle i betydligt
större utsträckning än det som kring
1800-talets mitt bringades att upphö-
ra genom näringsfrihetslagstiftningen,
måste den enskilda människan få ett
betydligt ökat inflytande, om inte
bossväldet definitivt skall ta överhanden. Genom olika åtgärder kan samhället vidtaga åtgärder, som syftar till
att återställa familjeenhetens betydelse och därigenom också ge den enskilde ökad makt och myndighet, allt
för att stärka alla de små enheter, varAv fil. lic. BIRGER HAGARD
av samhället består. Ju starkare och
självständigare alla dessa skilda enheter är, desto större förutsättningar
finns också att uppnå harmoni i samhället i dess helhet.
Av största betydelse i dessa sammanhang är att en förnyelse sker beträffande de kommunala enheterna.
Utvecklingen under senare årtionden
har gått emot ett allt större urholkande
av den kommunala självständigheten.
Den reglerade förvaltningen, d. v. s. de
uppgifter som ålägges kommunen av
statsmakterna har fått en allt större
omfattning, medan den oreglerade förvaltningen- kommunens självpåtagna
uppgifter - har minskat i relativ betydelse. Mönstret är emellertid inte
entydigt. På många håll har kommunerna ökat sin aktivitet och givit sig
in på diverse åtaganden, vilka alla har
den gemensamma nämnaren, att det
hela inneburit kraftigt ökade utgifter
för kommunen. Kommunreformen 1952,
som gav oss ett kraftigt minskat antal
kommunala enheter, liksom den fortsatta mer eller mindre frivilliga sammanslagningen till större kommunala
enheter har givetvis bidragit till att
försvaga den enskilde samhällsmedborgarens inflytande på utvecklingen.
Om man nu vill stärka de kommunala enheterna, i enlighet med en konservativ ideologisk uppfattning, vilka
mått och steg bör då vidtagas? Först
av allt gäller det givetvis att om möjligt begränsa den reglerade förvaltningen, d. v. s. att förhindra att kommunerna i accelererad utsträckning
blir verkställare av statliga beslut. Det
ligger dock i sakens natur, att det moderna samhället kräver en allt större
utjämning på olika områden, utbildning, socialvård, åldringsvård etc. I
dessa hänseenden finns följaktligen
inte mycket att vinna i form av motåtgärder. Snarare måste det vara ett
allmänt omfattat önskemål, att effektiviteten beträffande den reglerade förvaltningen ökar genom en rationalisering, som troligen endast kan åstadkommas via direktiv från statsmakternas sida.
Även om det alltså inte på många
områden är möjligt att inskränka den
reglerade förvaltningen, finns det en
möjlighet att effektivisera denna och
åstadkomma en viss utjämning mellan
olika delar av landet genom att överföra: somliga befogenheter på nya
kommunala enheter. I detta sammanhang har det från olika håll väckts
förslag om en förstärkning av landstingen. Ett alternativ har givetvis varit att få till stånd så stora kommunala
enheter, att en förnyelse av landstingen i realiteten skulle vara obehövlig. Å andra sidan har man emellertid
samtidigt rest krav på en förnyelse av
landstingens arbetsformer och bl. a.
framhållit det orimliga i att dessa endast är samlade en begränsad del av
året och att i realiteten förvaltningsutskottet blir den bestämmande myndigheten.
Från en konservativ politisk utgångspunkt, som har till syfte att
stärka såväl inflytandet för ytterligare
en enhet i samhällsmaskineriet som
för den enskilde medborgaren, måste
problemet te sig relativt enkelt. Landstingen måste omvandlas till effektivt
arbetande församlingar. Detta förutsätter, att sammanträdena sker betydligt oftare än nu, att därigenom förvaltningsutskottens betydelse reduceras och kanske även att vederlag i
ökad utsträckning utgår till landstingsmännen, så att de mäktar att fullgöra uppgiften som "landsdelsriks- 107
dagsmän". Om en sådan omläggning
sker, är det också möjligt att tilllandstingen överföra vissa av de uppgifter,
som nu från statsmakternas sida ålagts
primärkommunerna, varigenom en
större enhetlighet kan uppnås.
Den stora frågan förblir dock hur
kommunernas arbete skall organiseras
i framtiden. I detta sammanhang synes det som om traditionen i vissa fall
är en större belastning än tillgång.
Många socialdemokratiskt behärskade
kommuner har beträtt vägar, som tyvärr alltför ofta i yverborenhetens
tecken innebär en alltför stor belastning för kommunens invånare. Det
gäller inte bara sådana ting som att
bygga ett kommunalhus, som i grandezza är överlägset vad grannkommunerna förmår att åstadkomma. Det är
också fråga om en markpolitik, i regel
syftande till så långt gående markinköp för kommunens räkning, att de
enskilda invånarna - skattebetalarna - får lida därför under en lång
tid. Men det kan också gälla en mångfald annan aktivitet- kommunala anläggningar av olika slag, idrottsanläggningar, "kulturhus" (oftast förbundna
med Folkets Hus, som får synnerligen
fördelaktiga villkor), bostadsbyggande, "kommunalisering" av vissa sor~
ters företagande samt ibland - och
då i hög grad diskutabelt från kommunallagens synpunkt - igångsättandet av direkt spekulativa företag. Det
enda som är absolut givet, är att kommunens invånare får betala de ökade
åtagandena på skattsedeln. Och det
finns numera en rad kommuner, som
blivit kända för att vara mindre nogräknade beträffande de förpliktelser
som de låter vila på sina invånare. Det
är i detta sammanhang minst sagt groteskt, då man lyssnar till finansministerns propåer, att kommuner med god
ekonomi ska]l tvingas att finansiera
nya åtaganden skattevägen, medan
kommuner som visat mindre ekono- 108
misk återhållsamhet skall premieras
av staten och på de övrigas bekostnad
få fördelaktiga lånevillkor.
Inte minst denna aktivitet från
socialdemokratiskt dominerade kommuner ger anledning till eftertanke.
Utan större hänsyn till den borgerliga
oppositionen genomför man de åtgärder som står på det egna partiprogrammet. Ofta torde det vara så, att
socialdemokraterna i fullmäktige är i
hög grad politiskt medvetna. Genom
diverse taktiska manipuleraoden får
de relativt lätt de borgerliga representanterna - eller i vart fall tillräckligt många för att förfoga över
en majoritet, där de inte gör det ensamma - på sin linje. De borgerliga
representanterna är många gånger
utan tillräcklig erfarenhet för att kunna väga upp den socialdemokratiska
aktiviteten. I alltför många fall är det
fråga om tekniskt kunniga medborgare, som representerar de tre borgerliga partierna, men som inte har motsvarigheten till det partiengagemang
som socialdemokraterna i allmänhet
känner. Tvärtom är man många gånger på den borgerliga kanten rädd för
allt som kan förknippas med partitillhörighet. Att vara opolitisk har alltför
många gånger blivit en "dygd" för de
borgerliga kommunalpolitikerna.
Resultatet blir i regel, att i socialdemokratiskt styrda kommuner styr
och ställer socialdemokraterna som de
själva behagar. Men vad mera är, i
många kommuner, där socialdemokraterna befinner sig i minoritet bland
väljarna, förstår de likväl att på ett
förslaget sätt driva igenom sin uppfattning. Delvis kan detta naturligtvis
förklaras av den borgerliga splittringen i landet. En utredning, som gjorts
av Forum för Borgerlig Debatt, visar
att socialdemokraterna i betydligt
större utsträckning än de borgerliga
utnyttjar möjligheterna att besätta
kommunala nyckelposter. Även i kommuner med borgerlig majoritet är det
sålunda långt ifrån ovanligt med socialdemokratiska ordförande såväl i
fullmäktige som i drätselkammare
respektive kommunalnämnd. Det är
däremot sällsynt med borgerliga ordförande i kommuner med socialdemokratisk majoritet.
En möjlighet att uppnå en förbättring inom kommunalpolitiken är självfallet att i ökad omfattning skola de
borgerliga representanterna. Om dessa
bibringas ökad kunskap såväl vad gäller kommunallagstiftningen som kännedom om de socialdemokratiska motståndarnas ofta centralt dirigerade avsikter, kan man vänta sig en ökad
borgerlig kommunal aktivitet. Men
det gäller också, inte minst, för de
borgerliga grupperingarna att inte
låta sig spelas ut mot socialdemokraterna. På alltför många platser är
det fråga om personlig rivalitet mellan olika borgerliga fraktionsledare.
Må vara, att de i det ena eller det
andra fallet uppnår vissa överenskommelser med socialdemokraterna,
som till äventyrs kan stärka den egna
självkänslan. På sikt är det dock under inga omständigheter fråga om nå-
got som kan gagna oppositionen.
Väljarna torde ha föga förståelse för
att vissa borgerliga partier stödjer en
socialdemokratisk minoritet. Den bristande vaksamheten på borgerligt håll
har också i många kommuner lett
till ett starkt utbrett missnöje med
de borgerliga partierna. I exempel efter exempel erfar vi hur borgerliga
kommunalpolitiker stegvis och oftast
utan att känna till verkliga fakta kommit att bli meddelaktiga i klart färgade
socialdemokratiska beslut. Följaktligen är väljarna starkt desorienterade,
när de vid valurnan skall ge sitt förtroende eller misstroende för den politik som förts. Det är ett verkligt behov av att de borgerliga partierna går
samman i god tid inför 1966 års kommunalval och i regelrätta programdeklarationer visar var de står.
Ledstjärnan för all borgerlig kommunalpolitik borde vara en intuitiv
misstro mot de socialdemokratiska avsikterna. Från demokratisk synpunkt
borde man också göra slut på det samlingsregerande, som nu delvis av slentrian förekommer i våra kommuner.
Demokratien och därmed medborgarnas intressen vore bättre betjänt av en
ordentligt genomförd parlamentarism.
D. v. s. i kommuner, där socialdemokraterna erhåller majoritet, bör de
också besätta samtliga väsentliga kommunala förtroendeposter, och där detta händer för de borgerliga partierna
bör de göra detsamma. Det hittillsvarande på flertalet håll etablerade
"samlingsregerandet" i proportion till
väljarstyrka bör i demokratiens intresse snarast stryka på foten för ett
ordentligt majoritetssystem.
Alltför ofta förekommer det för närvarande väl etablerade kommunalpolitiska bossvälden. Var och en i det styrande skiktet får sina favörer. Varje
kritik utifrån betraktas som otillbörlig. De kommunalpolitiska bossarna
håller ihop som ler och långhalm oav- 109
sett politisk tillhörighet. Detta kan inte
vara befrämjande för samhällsutvecklingen.
För att återställa den kommunala
demokratien och därmed de kommunala enheternas betydelse ter det sig
därför nödvändigt att genomföra parlamentarismen också på det kommunala planet. De som är i majoritet skall
styra, de som är i minoritet skall
opponera. Därmed kommer i fortsättningen den rikhaltiga floran av kommunala skumraskäventyr att blottas
betydligt effektivare. Samregerandet i
våra kommuner, som så ofta prisats
som ett tecken på mognaden i vår
demokrati, torde i alltför många fall
vara en humbug, en uppreklamerad
företeelse, som bör avskaffas, ju förr
dess hellre. I stället för att utgöra en
mätare på samförstånd mellan olika
partier har det kommunala samregerandet alltför ofta visat sig vara uttryck för hysch-hysch och kommunalt
bossvälde, oavsett partifärg. Den kommunala parlamentarismens införande
skulle sannolikt rensa upp åtskilligt i
de skumraskvrår, om vilkas existens
vi alltför ofta blir pinsamt påminda.