544
LITTERATUR
EN MAN FÖR SIG
En lysande intelligens, en ovanlig
bildning, en god penna och en verklig passion för politik gjorde Otto Järte till en rara avis i sin samtid. Som
Svenska Dagbladets politiske redaktör
medverkade han väsentligen till att ge
denna tidning en profil. Under det
andra världskrigets svåra tid var han
ett ankare för alla, som ville stä emot
trycket frän söder.
Men hurudan var han, denne man,
som så gav intrycket av att vara en
särpräglad personlighet i en tid fylld
av slätstrukenhet? Dunklet har, i varje fall till stor del, skingrats genom
den biografi, som nu skrivits av hans
vän och mångårige chef Ivar Anderson. Därmed ha vi fått ett synnerlige.'l
värdefullt bidrag till vår sparsamma
biografiska litteratur. Författaren har
gått till verket med rika förutsättningar att lyckas. Han har haft tillgång till en samling brev, som växlats mellan Järte och dennes »faderlige vän», adjunkten Georg Johansson,
samt mellan Järte och hans fästmö, sedermera hans hustru. Han har kunnat
stödja sig på minnesbilder av Järtes
ännu levande vänner. Icke minst viktiga äro Ivar Andersons egna bidrag.
Han kände Järte från sidor, som
kanske icke alltid framstodo klara för
andra av hans vänner. Tyvärr saknas vad som skulle ha varit speciellt
viktigt i detta fall - dagboksanteckningar.
Ivar Anderson beundrade Järtes
Av fil. dr ARVID FREDBORG
förmåga som skribent och gav honom fria händer. Otto Järte å sin sida
var medveten om de risker, som hans
temperament kunde skapa, och respekterade den yngre vännens omdö-
me.
Otto Järte föddes 1881 som son till
en lokförare. Familjen kom under
hans barndom på obestånd, främst
genom moderns ostadighet och oförmåga att hushålla. Järte upplevde som
yngling, att familjens egendom vandrade till pantbanken, att fadern blev
vräkt från sin lägenhet och tvingades
gå i konkurs. Det gjorde ett djupt intryck på sonen, som hela sitt liv levde sparsamt och »Småländskt», och
ofta brukade säga, att han tidigt fått
lära vad det betydde att ha dåliga
affärer.
Hjälpt av mecenaten Georg Johansson kunde han avsluta sin skolgäng
med mogenhetsexamen. Han hade redan då en ovanlig beläsenhet och visade sig vara en orolig ande, som gärna ägnade sig åt filosofiska problem.
Det dröjde dock, innan det politiska
intresset vaknade.
Han kom till universitetet som en
brådmogen yngling med mycket höga
tankar om sig själv och stor taktisk
skicklighet, uppövad under umgänget
med den faderlige vännen Johansson.
Han läste litet av varje som seden bjöd
vid denna tid, vid sekelskiftet. Snabbt
fick han vänner, skolkamraten Yngve
Larsson, sedermera bokförläggaren
 Tor Bonnier m.fl. De flesta av dem
voro förmögna - och politiskt radikala. Larsson och Järte invaldes i den
nygrundade socialdemokratiska föreningen Laboremus. Hans politiska intresse började visa sig.
Järte lämnade universitetet som fil.
kand. Hans fästmö blev hans maka,
en begåvad men själsligt labil kvinna. Tillsammans begåvo de sig till utlandet, där Järte först med familjen
Bonniers stöd fortsatte sina studier.
Han gjorde bekantskap med framför
allt Berlin och Miinchen, där han ägnade sig åt nationalekonomi och statistik. I det senare ämnet blev han
fil. lic., ehuru först 1916.
studierna förenades med ett korrespondentskap för Social-Demokraten.
Det var svårt, som alla veta, som prö-
vat kombinationen vetenskap och
journalistik. Men dess resultat blev
för hans del en vidgad horisont och
en djup kännedom om Tyskland, som
han skulle ha glädje av hela livet.
Hans skildringar av den wilhelminska
tiden voro av hög klass.
Politiskt stod han till höger inom
socialdemokratien och stödde revisionisterna mot de ortodoxa marxisterna. Han kom därigenom att bli en
naturlig bundsförvant till Hjalmar
Branting, som i Sverige kämpade en
hård kamp mot en ettrig vänsterflygel. Några varmare känslor rådde likväl aldrig mellan de två. Måhända var
det en del av förklaringen till att Järte ej gjorde den karriär inom partiet,
som syntes naturlig. Efter återkomsten
blev han i stället statstjänsteman, e.o.
amanuens i Kommerskollegium, sedermera aktuarie i Socialstyrelsen.
Det var en nyttig skola och Järte blev
inom kort specialist på en viktig frå-
ga, arbetslöshetsproblemet. »Det var»,
skriver Anderson, »helt visst av stor
betydelse för Järtes kommande politiska verksamhet att han som ung fick
inblick i den svenska statsförvaltning- 545
ens centrala maskineri och gjorde
personlig bekantskap med nästan alla
de män som under följande decennier
skulle svara för dettas dagliga drift.»
Han fortsatte sitt medarbetarskap i
Social-Demokraten. Men hans karriär
inom partiet skulle få ett hastigt slut.
Att han så småningom blivit försvarsvän gjorde honom misstänkt. En historisk syn och en tydlig patriotism
gjorde ej saken bättre. Avgörande blev
dock hans hållning efter krigsutbrottet 1914.
Detta kom som en chock för honom.
Hans värld syntes störta samman. Var
icke detta Sveriges ödestimma? Dess
fiende Ryssland var i krig med den
stora germanska nation, som Järte
kände sig stå särskilt nära. Borde ej
tillfället begagnas? Inom kort stod han
i oförsonlig motsättning mot den
extremt entente-vänlige Branting.
Brytningen kom sedan Järte tillsammans med Adrian Molin och andra
konservativa givit ut en bok om svensk
utrikespolitik, som yrkade på »modig
uppslutning» på Tysklands sida. Järte
och hans vapenbroder Yngve Larsson fingo betala detta med uteslutning ur det socialdemokratiska partiet. Järte tvingades också lämna
stockholrus stadsfullmäktige. Några
år var han politiskt »in the wilderness», som engelsmännen bruka säga.
Ehuru han alldeles uppenbart var
att räkna som konservativ dröjde det
länge, innan han aktivt engagerade
sig inom högern. Under tiden fungerade han som ämbetsman och fackman, som gärna fungerade som inofficiell rådgivare åt C. G. Ekman i
de ömtåliga arhetslöshetsfrågorna.
Men år 1923 gick han in i Allmänna
Valmansförbundet och påföljande år
blev han fast medarbetare i Svenska
Dagbladet. Redan år 1925 var han
invald i riksdagen och fick en framskjuten position inom högerpartiet.
Han spelade där under de följande
 546
åren en ledande roll. Man såg i honom amiral Lindmans efterträdare.
Men en ny kris skulle komma.
År 1927 hade Ivar Kreuger med
Otto Järtes aktiva medverkan köpt
aktiemajoriteten i Svenska Dagbladet.
Detta hemlighölls. Meningen var -
och Kreuger hade gjort utfästelser i
denna riktning - att bilda en stiftelse, som skulle för framtiden trygga
tidningens ställning. Men när Kreuger dog hade intet definitivt gjorts,
och inom kort hade därmed frågan
om tidningens aktiemajoritet blivit ett
brännande problem. Järte, huvudredaktören Helmer Key och ekonomidirektören Grönfors lyckades komma
till en uppgörelse med konkursboet,
som åt dem tryggade de dyrbara aktierna. Men under trycket av den allmänna psykos, som uppstått, sedan
det visat sig, att idolen Kreuger varit
en svindlare, blev Järte utsatt för giftiga angrepp. I spetsen gick huvudredaktören för Nya Dagligt Allehanda,
Ljunglund, som väl icke enbart torde
ha drivits av moralisk indignation.
Järte fann klokast att avsäga sig sitt
riksdagsmannamandat.
Hans politiska karriär hade därmed
gått till spillo. Den journalistiska
återstod ännu. Hans ställning syntes
visserligen försvagad, sedan familjen
Trygger övertagit aktiemajoriteten.
Men den nyblivne chefredaktören Carl
Trygger ägnade sig i huvudsak åt administration och ekonomi. Järte förblev skribenten. Han fick inom kort
ett brännbart tema - läget efter Hitlers »Machtiibernahme.»
Ivar Anderson påpekar med rätta,
att det är en myt, att Järte från början var en skoningslös fiende till fascism och nazism. Tvärtom bemödade
han sig under lång tid att se de positiva sidorna hos de stora totalitära
rörelserna. »Det dröjde länge», skriver
Ivar Anderson, »innan Otto Järte tog
Hitler på fullt allvar.» Men år 1934
företog han en resa till nazisternas
Tyskland och återvände omskakad
och chockerad. Han fäste sina tankar
på papperet i en promemoria för sina
närmaste vänner på tidningen.
Så småningom började han mer och
mer ägna sig åt utrikespolitik. sedan kriget bröt ut blev han en av den
svenska pressens flitigaste och skarpaste skribenter på detta område. Kriget blev höjdpunkten i hans journalistiska karriär. Som ingen kunde han
finna lysande formuleringar, kommentera skeendet och ge läsarna historiska perspektiv på händelseförloppet. Efterkrigsåren till hans pensionering år 1952 beteckna nog en viss
avmattning, även om Ivar Anderson
icke anser det. Fortfarande var Järtes produktivitet förbluffande stor.
Han fortsatte även efter sin pensionering att medarbeta i Svenska Dagbladet, han skrev artiklar i Svensk
Tidskrift och Medborgaren. Men förhoppningen om att han skulle samla
sig till memoarer, som skulle ha kunnat bygga på ett ovanligt händelserikt liv infriades icke. Otto Järte dog
våren 1961 utan att ha efterlämnat
mycket material om sig själv och de
människor han mött, de händelser
han bevittnat.
Ivar Anderson har, såsom redan
sagts, gått till sitt verk med sällsynt
goda förutsättningar. Han har väl begagnat dem. I enlighet med sin natur håller han sig själv starkt tillbaka.
Vi få oftast icke veta, vad han själv
tyckte och tänkte om vännen Järte.
Det är synd. Ty biografen är en viktig källa till det skildrade föremålets
historia. Mera märkligt är, att förhållandet Gustaf Stridsberg-Otto Järte
icke beröres. Den som skriver dessa
rader undrade många gånger, vilken
roll som »Strittan» verkligen spelade,
både på tidningen och för sin vän och
vapenbroder Järte. Var stridsbergs
encyklopediska vetande överskattat?
 Var han blott den kylige och avståndstagande intelligensaristokraten, som
sade sitt ord och sedan lät den robuste och praktiske Järte fälla utslaget? Ivar Andersons biografi ger icke
svar på frågan, en erkänt svär fråga,
det skall villigt medges.
Om biografen själv häller sig tillbaka och låter föremålet för sin
skildring tala betyder det icke, att bilden av Otto Järte skulle vara oklar.
Tvärtom framträder han mycket tydligt med sina fel och sina förtjänster.
Om likhet och jämlikhet
547
Man observerar en stark anpassningsförmåga. Med ett fulare ord skulle man
kunna säga, att Järte hade ett opportunistiskt drag. Han visste också i
hela sitt liv att skaffa sig mecenater.
Men hans intelligens, hans robusta
stridsglädje, hans penna och hans
manövreringsförmåga i de politiska
farvattnen gjorde Otto Järte till ett
färgstarkt inslag i sin samtids Sverige. Hans insatser berättiga till omdömet, att han var en man, som har
bien merite de sa patrie.
Men klassmotsatserna försvinna icke; de sociala intressestriderna upphöra icke med detta. l somliga fall kunna de till och med
skärpas. Det händer ju att sociala grupper, som befinna sig i varandras grannskap, lättare gripas utav ömsesidiga känslpr av ovilja,
avund, tvedräkt och bitterhet än de, mellan vilka avståndet är
väsentligen längre. Det stora faktum står dock kvar. Processen
fortgår i detta land. standardiseringen, amerikaniseringen och
urbaniseringen löpa samman i en bred utvecklingslinje. Likheten
ökas: likställigheten stiger: Iiksinthelen växer. Vårt gemensamma
artmedvetande varder starkare och starkare. Och mitt i all brytning, allt split, all fejd knytes sannolikt det svenska nationalsamhället fastare ihop.
E. H. Thörnberg i Svensk Tidskrift 1925