...----------------------- 16 INRIKESLÄGET I SOVJET VID Ã…RSSKIFTET Efter Ã¥r 1930 har det ständigt i Sovjet funnits ett integralt sammanhang mellan jordbruks- och utrikespolitiken. Investeringarna i rustningsindustrien efter 1930 har till övervägande delen gjorts pÃ¥ bekostnad av inskränkningar i landsbygdsbefolkningens konsumtion och har medfört försummandet av de rutinmässiga investeringarna inom jordbruket, nödvändiga för bibehÃ¥llandet av detta pÃ¥ önskad produktionsnivÃ¥. Det finns nÃ¥gra exempel pÃ¥ analoga utvecklingar även i kapitalistiska länder. Säregenheten i de sovjetiska förhÃ¥llandena beror pÃ¥ det betydligt snabbare kapitaliseringstempot till den tunga industriens och rustningarnas förmÃ¥n, vilket resulterat i en uttömning av jordbrukets reserver. Även den följande inskränkningen av befolkningens konsumtion har framtvingats pÃ¥ ett snabbare och intensivare sätt. En jordbrukspolitik av sÃ¥dan art kan ej kontinneras permanent. Dess revidering mÃ¥ste bli aktuell dÃ¥ uttömningen av jordbrukets reserver nÃ¥r en kritisk grad och när man inte längre förfogar över en Av jur. mag. TADEUSZ NORW/D tillräckligt effektiv apparat för inrikesterror som kan hÃ¥lla befolkningens naturliga motstÃ¥nd i schack. Stalin införde jordbrukskollektiviseringen 1930-1932, inte endast som ett instrument för att pÃ¥skynda kapitaliseringen för landets industrialisering utan ocksÃ¥ sÃ¥som ett system, som underlättar den politiska kontrollen av landsbygdsbefolkningen, vilken vid denna tidpunkt utgjorde majoriteten. Denna kontroll fungerade dÃ¥ genom den absoluta terrorns medverkan. Det var terrorapparaten som möjliggjorde genomförandet av själva jordbrukskollektiviseringen och kapitaliseringen av tillräckliga medel för industrialiseringens startande. Kollektiviseringen blev en stor, politisk succe sÃ¥ länge pÃ¥tagliga och dolda jordbruksresurser tillät det. Däremot var jordbrukskollektiviseringen i sig själv aldrig nÃ¥gon ekonomisk succe. TvÃ¥ revideringsalternativ för jordbrukspolitiken J ordbrukspolitikens revidering mÃ¥ste i sovjetförhÃ¥llandena pÃ¥verka sÃ¥väl inrikes- som utrikespolitiken. En sÃ¥dan revidering betyder alltid reformering av kolchossystemet och tangerar problemet med en liberalisering av den privatekonomiska sektorn. Jordbruket utgör en bas för rÃ¥varutillförseln och för tillgÃ¥ngen pÃ¥ livsmedel. Efter 1957 har man i Sovjet flera gÃ¥nger reviderat planerna för industriproduktionen, huvudsakligen i samband med krympning av denna bas. Ã… andra sidan bestämde graden av jordbruksutsugningen den tunga rustningsindustriens kapacitet och pÃ¥ detta sätt den utrikespolitiska hÃ¥llningen. De ryska kommunisterna vet av gammal erfarenhet att en likvidering eller enbart en liberalisering av kolchossystemet resulterar i en ökning av rÃ¥varu- och livsmedelsbasens produktion pÃ¥ mycket kort tid. Stalin införde en sÃ¥dan liberalisering under krigsÃ¥ren 1941- 1945. Han Ã¥tergick dock till det tidigare tillämpade, hÃ¥rt pressade kolchossystemet pÃ¥ grund av brÃ¥dskande behov av Ã¥terinförande av politisk kontroll över landsbygdsbefolkningen. Denna Ã¥tergÃ¥ng möjliggjordes ocksÃ¥ tack vare medverkan av världens effektivaste terrorapparat. Läget i Sovjet var dÃ¥ sÃ¥- dant, att hela företaget skulle ha tett sig problematiskt utan denna apparats medverkan. Medvetandet om det annalkande behovet av stora investeringar inom jordbruket för dess underhÃ¥ll kom till uttryck redan nÃ¥gra fÃ¥ Ã¥r 17 efter kriget i form av Stalins stora plan "för omgestaltning av naturen" av 1949. Planen kunde aldrig realiseras och är nu totalt bortglömd. DÃ¥ existerade ännu ej den absoluta nödvändigheten av dessa investeringar. Den blev ett faktum först efter 1960 och aktualiserades pÃ¥ ett drastiskt sätt först efter skörden 1963, som gav 20 procent mindre resultat än väntat. Samtidigt förlorade man de sista illusionerna dÃ¥ det gällde de stora nyodlingsföretagens lönsamhet. Sovjetledningen försonade sig med faktum: de var ett misslyckande. Experimenten med nyodlingarna vittnade om Krustjevs strävan att tillförsäkra landet tillräcklig produktion av brödsäd med det extensiva jordbrukets metoder. Detta var ett slags flykt frÃ¥n investeringsproblemen inom jordbruket, frÃ¥n de investeringar som var nödvändiga för att nÃ¥gorlunda vidmakthÃ¥lla en intensiv jordbruksdrift pÃ¥ de gamla jordbruksarealerna. Den 1955 pÃ¥började nyodlingsaktionen krävde betydligt mindre insatser än Ã¥terställandet av jordens bördighet pÃ¥ de gamla omrÃ¥dena i samband med kolchosbrukets 25- Ã¥riga utsugning. I slutet av 1963 stod det klart, att de investeringar som gjorts pÃ¥ den väldiga nyodlingsarealen i Sibirien till överväldigande del gÃ¥tt förlorade. Däremot har dimensionerna för de nödvändiga investeringarna pÃ¥ de gamla arealerna vuxit till proportioner som inte lÃ¥- J ... 9 <&l~.' { . ,t ' 18 ter sig inrymmas i sovjetekonomins struktur. Krustjev, som varit och är ansvarig för jordbrukspolitiken under de senaste tio Ã¥ren, har nu ställts inför brÃ¥dskande behov av en radikal revidering av sin egen jordbrukspolitik. Generellt kan man säga, att det finns tvÃ¥ alternativ för en sÃ¥dan revidering. Det första alternativets utgÃ¥ngsläge är, att det finns möjligheter att öka den agrara produktionen genom reformering och liberalisering av kolchossystemet, Ã¥tgärder som till och med kan innebära en partiell likvidering av kolchoserna och övergÃ¥ng till privat jordbruksdrift. Tito har genomfört nÃ¥got liknande med mycket gott resultat. (Denna Titos reform kallas i den ideologiska polemiken mellan Sovjet och Kina för "jugoslavisk revisionsm".) Vid en sÃ¥dan utveckling kunde man tänka sig att göra de nödvändiga investeringarna inom jordbruket i ett lÃ¥ngsammare tempo under flera Ã¥r framÃ¥t. Det andra alternativet är att behÃ¥lla den nuvarande formen av jordbrukskollektivisering pÃ¥ villkor att nödvändiga investeringar kommer att göras i mycket snabbt tempo under de allra närmaste Ã¥ren. NÃ¥got sÃ¥dant kan Ã¥stadkommas endast genom nedskärning av andra budgetposter. I Sovjets budgetproportioner betyder detta en nedskärning av främst de militära utgifterna. Inga andra nedskärningar kan ge de behövliga medlen. Om storleksgraden av dessa investeringar säger Krustjev själv nÃ¥got som kan ge den rätta uppfattningen om problemet. I flera av sina tal betraktar han som nödvändig en ökning av konstgödselproduktionen frÃ¥n 17 miljoner ton Ã¥r 1962 till 35 miljoner ton 1970. Detta kräver nybygge av nÃ¥gra tiotal stora kemiska anläggningar och en insats av 40-50 miljarder rubel. Den av Krustjev, i hans oktobertal i Krasnodar, skisserade stora planen för konstbevattning av de icke odlingsbara omrÃ¥dena i södra Ryssland omfattar cirka 20 miljoner ha. Genomsnittskostnaden för ett ha utgör 2.500 rubel. Dessa data är tillräckliga för en approximativ uppskattning, att de enbart i själva jorden nödvändiga investeringarna pendlar kring en summa pÃ¥ 100 miljarder rubel, alltsÃ¥ sÃ¥ mycket som hela Sovjets budget för 1965. I denna summa ingÃ¥r ej lika nödvändiga insatser för byggande av nya bostäder och ekonomibyggnader pÃ¥ landsbygden, vägar, silos, magasin, för ökat antal traktorer och andra jordbruksmaskiner, verkstäder för dessas underhÃ¥ll, utvidgning av den lokala jordbruksindustrien etc. De sistnämnda investeringarna kommer säkert att kräva mycket större belopp än investeringarna i själva jorden. Jordbrukskrisen i Sovjet är sÃ¥ pass djup och akut, att Sovjets politik nu mÃ¥ste koncentrera alla tillgängliga medel för att avvärja ekonomisk katastrof. Om det nuvarande kolchossystemet skall bevaras, finns det ingen möjlighet att planera nÃ¥gra investeringar för längre tid framÃ¥t. Konsekvensen mÃ¥ste bli en nedskärning av rustningsutgifterna, vilket först och främst mÃ¥ste drabba den dyraste produktionen av moderna vapen med allt vad detta kan innebära för Sovjets utrikespolitik. Utsikterna för Sovjet att fortsätta pÃ¥ linjen "kanoner istället för smör" är knappast befintliga. Befolkningens motstÃ¥nd mot en sÃ¥- dan politik kan i nuvarande politiska klimat bli riskabelt för den inrikespolitiska utvecklingen. Sovjetregeringen fick en allvarlig varning i detta avseende 1962 efter prishöjningarna pÃ¥ kött och mjölkvaror den l juni; dÃ¥ uppstod mycket allvarliga och blodiga kravaller i flera industricentra, särskilt i östra Ukraina. Nu, hösten 1963, har tillgÃ¥ngen pÃ¥ livsmedel försämrats ytterligare och priserna har höjts, vilket resulterat i en minskning av reallönerna pÃ¥ mellan 10 och 15 procent. Riskerna att missnöjesyttringarna frÃ¥n befolkningens sida skall upprepas i ännu större skala 1963-1964 är stora. Det är dessa risker som tvingat Sovjet till stora brödsädesinköp utomlands, betalade med guld. Redan i november 1963 sipprade mÃ¥nga rykten ut till Västern om strejker, passivt motstÃ¥nd och kravaller inom det centrala Ryssland, Ukraina och i industri- .centra i Sibirien i samband med försämrad tillgÃ¥ng pÃ¥ livsmedel och 19 höjda priser. Erfarenheten lär att sÃ¥dana rykten brukar bekräftas efter nÃ¥gra mÃ¥nader. Krustjevs manöverfrihet dÃ¥ det gäller att trolla bort och lugna folkstämningarna med nya löften har i Ã¥r minskat betydligt. Han kan inte mera peka pÃ¥ den traditionella syndabocken, d. v. s. den mänskliga faktorn inom jordbruket i form av en dÃ¥lig kolchosförvaltning. Serlan november 1962 har hela ansvaret för produktiviteten hos det kollektiviserade jordbruket vilat pÃ¥ partiet. Det var för ett Ã¥r sedan som Krustjev reformerade partistrukturen enligt den agrara och industriella linjen och som den del av partiapparaten, som anförtroddes den direkta förvaltningen av jordbruket, fick alla förvaltningskompetenser. Att under sÃ¥- dana förhÃ¥llanden kritisera den mänskliga faktorn skulle för Krustjev vara detsamma som att kritisera partiet, nedsätta dess auktoritet och ifrÃ¥gasätta dogmen om dess ofelbarhet. Dessutom är realiserandet av bÃ¥da alternativen ur praktisk politisk synpunkt försvÃ¥rat genom avsaknaden av en terrorapparat som skulle kunna motsvara den nuvarande regimens behov. Ineffektiv terrorapparat Efter Stalins död, förintaodet av kadern inom Berijas terrorapparat, avstaliniseringen 1956 och förändringarna i det politiska klimatet pÃ¥ partitopparna, är Ã¥teruppbyggandet av en ny terrorapparat med "t'""'·· . ;··"!"'"J'\ ----;---- ... 20 samma effektivitet som den stalinistiska ytterst svÃ¥rt, om inte omöjligt, särskilt pÃ¥ kort tid. Partiets negativa hÃ¥llning mot terror av Berijatyp är allmänt känd i landet och har förändrat befolkningens hÃ¥llning gentemot regimen. Denna hÃ¥llning har blivit mera djärv, kritisk och uppkäftig. Dagens sjelepinska terrormaskineri har betydligt mindre förmÃ¥ga att utöva tryck och skräck; det omöjliggör inte för befolkningen att handla i grupp, förebygger ej oorganiserade protestdemonstrationer, strejker och motstÃ¥ndsreflexer. Ett objektivt observerande av händelserna pÃ¥ detta omrÃ¥de i Sovjet och av stämningarna efter 1959 berättigar pÃ¥- stÃ¥endet, att dessa oppositionella företeelser successivt ökar frÃ¥n Ã¥r till Ã¥r, om ocksÃ¥ ännu sÃ¥ länge i ett lÃ¥ngsamt tempo. Nu är det ingen hemlighet varken i Sovjet eller i satellitländerna att det inom större delen av den sovjetiska partiapparaten rÃ¥der en övertygelse om att den fortsatta utvecklingen av befolkningens hÃ¥llning i ovan nämnda riktning i längden innebär risker som kan ifrÃ¥gasätta partiets maktmonopol, upplösa arbets- och samhällsdisciplinen och helt enkelt hota själva Ã¥tergÃ¥ till stalinistiska former av maktutövande sÃ¥som de enda effektiva och med systemet integralt förbundna. De kallas därför "stalinister". I dessa kretsar tror man inte pÃ¥ teknokraternas och militä- rernas tes att man kan hejda upplösningen av samhälls- och arbetsdisciplinen med militär terror som instrument. Den nya terrorapparaten efter 1959 betraktas som Sjelepins verk. Detta terrorsystem bygger pÃ¥ helt andra principer än Stalins terror. Den sistnämnda utövades av fackmän, funktionerande utanför lagen, hade egen ekonomisk bas, obegränsade medel och var riktad mot alla befolkningskategorier utan undantag och med samma hänsynslöshet. Genom den allmänna skräck som den väckte, isolerade den varje individ totalt och förebyggde pÃ¥ detta sätt alla slag av grupphandlingar, motstÃ¥ndsreflexer och allmän opinionsbildning. Sjelepins terrorsystem bygger pÃ¥ kontroll över oprivilegierade grupper, utövad av privilegierade grupper. Det är mera en samhälls- än en polisterror. Den leds och utövas av partiet, inte av terrorspecialister. Det nya systemet bygger pÃ¥: l) Ett partilett domstolssystem, det kommunistiska systemets exis- de s. k. kamratdomstolerna, vilkas tens i dess nuvarande gestalt. Sär- uppgift i högre grad är preventivt skilt allvarliga farhÃ¥gor hyser man förebyggande av disciplinbrott än i den del av partiapparaten som att uppväcka skräck genom hÃ¥rda uppfostrats under den stalinistiska straff. tiden. Dessa äldre partifunktionä- .. 2) En frivillig hjälppoliskÃ¥r, de rer vill hejda denna utveckling och s. k. dobrowlnyje drusjiny, bestÃ¥- ende huvudsakligast av ungdomar ur Komsomol som beväpnas och utrustas med polisfullmakter under tjänsteutövning. Medlemsskapet i denna kÃ¥r är frivilligt och själva denna organisations ide förefaller att ha kopierats frÃ¥n Hitlerjugend. KÃ¥ren räknar cirka 3,5 miljoner medlemmar i hela landet. Den är operativt ledd av MOOP-milisen och KGB. KÃ¥ren har i princip bevakning av den allmänna ordningen som uppgift. I realiteten betraktas dock kÃ¥- ren av befolkningen som besvärlig, näsvis och allmänt brÃ¥kig. Den uppväcker varken skräck eller respekt och dess verksamhet möts av befolkningens motvilja och motstÃ¥nd. Mot denna bakgrund är intermezzona mellan befolkningen och drusjinniki vardagsmat, vilket ocksÃ¥ sovjetpressen vittnar om. 3) Det 1963 bildade nya systemet av partiregeringskontroll, vars chef är Sjelepin, är ett väl utgrenat nät av kunskapare, organiserade i s. k. "samarbetsgrupper" inom varje produktionsenhet, i större tätorter och bostadskvarter. Dessa grupper omfattade i mitten av 1963 cirka 2,5 miljoner människor och deras antal växer fortfarande. I verkligheten kan dessa människor identifieras med "aktivister" inom och utanför partiet. Kontrollutövningen bygger pÃ¥ ömsesidigt spioneri och angiveri och eftersträvar allmänt utbredd misstro människor emellan för att pÃ¥ denna väg uppnÃ¥ en isolering av individen. Avslöja- 21 de skyldiga personer antingen straffas eller komprometteras offentligt. Pravda och Izwestija ägnar cirka 5 procent av sina spalter Ã¥t sÃ¥dana offentliggöranden. Denna i övrigt effektiva terrorform degenereras ofta, varvid utpressningsförhÃ¥llanden uppstÃ¥r eller solidariska grupper av brottslingar etableras. Detta gäller främst ekonomiska brott. I det nya systemet är straffutmätningen betydligt mildare än vad fallet var i det stalinistiska. Kamratdomstolarna, vilka utfärdar domar för mindre brott och förseelser, tillämpar sÃ¥dana straff som t. ex. berövande av en del av arbetslönen, arbetsplatsen, bostaden, tvÃ¥ngsförflyttning eller deportering till en ny sorts slavläger med mildare regim och högst tre Ã¥rs vistelse. FÃ¥ngarna där fÃ¥r arbetslöner, dock mindre sÃ¥dana. straffsatser av denna typ verkar inte avskräckande i samma grad som de stalinistiska. Man kan ha sina tvivel huruvida det sjelepinska systemet motsvarar sina uppgifter - säkert är att det inte gör det i de gamla partifunktionärernas ögon. Enbart den omständigheten att detta system tilllÃ¥ter kollektiva handlingar och frivilliga grupperingar bland befolkningen strider mot terrorns principer överhuvud taget. Dessutom har de kontrollerande, privilegierade grupperna ingen polisutbildning. Det sjelepinska systemet kan möjligen vara effektivt som instrument ... 22 för samhällsuppfostran i kommunistisk anda och som verktyg för förebyggande eller hindrande av vissa kategorier av brott. Det beivrar pÃ¥ ett mildare sätt smärre politiska brott och förseelser än ekonomiska förbrytelser och - vilket är viktigast - systemet har visat sig ineffektivt dÃ¥ det gäller att förebygga befolkningens missnöjesdemonstrationer, strejker och aktiva protestyttringar. SÃ¥rlana konstateranden kan man dÃ¥ och dÃ¥ finna i sovjetpressen. Den nuvarande terrorapparaten är i sin helhet byggd pÃ¥ partiorganisationen, den fungerar effektivare i städerna och industritätorterna än pÃ¥ landsbygden och i jordbrukskollektiven, där partiorganisationerna i regel är betydligt svagare och ofta av mycket färskt datum. PÃ¥ partitopparna rÃ¥der fortfarande uppfattningen att landsbefolkningen är farligare för kommunistsystemet än städernas invÃ¥nare. Det är därför som "stalinisterna" framhÃ¥ller, att varje upplösning av kolchossystemet kommer att minska den politiska kontrollen över bönderna pÃ¥ ett riskabelt sätt. Otillbörliga frihetsstämningar pÃ¥ landsbygden kan "smitta" städernas arbetarmiljöer. Dessutom innebär minskad politisk kontroll i byarna en snabb utveckling av den privatekonomiska verksamheten och skapar rörelsefrihet Ã¥t bönderna, oförenlig med andan och bokstaven i det kommunistiska samhället. Även en ytlig analys av Krustjevs alla kolchosreformer efter 1958 visar, att han alltid förstÃ¥tt de fördelar som en liberalisering innebär för jordbruksproduktionen, och hans reformer har syftat i denna riktning. Han har dock ständigt tvingats till en mycket snÃ¥l dosering av friheterna och har ofta nödgats ta dem tillbaka till följd av mäktiga pÃ¥tryckningar av partiapparaten, som befarat politiska följder. Man har intrycket, att det är partiapparaten som tvingat Krustjev att slÃ¥ in pÃ¥ vägen av förbättringar inom de byrÃ¥kratiska förvaltningssystemen i kolchoserna utan nÃ¥gra som helst eftergifter för bönderna i form av minskad politisk och ekonomisk kontroll. Den inrikespolitiska betydelsen av konflikten med Kina Av doktrinära och politiska skäl är det kinesiska partiet emot bÃ¥da de ovannämnda alternativa lösningarna av den sovjetiska jordbrukskrisen. Mao Tse fruktar all slags liberalisering av jordbrukskollektiviseringssystemet och alla former av försvagning av partimakten pÃ¥ landsbygden. Den kinesiska agrarkommunismen betraktar som sin grundval hÃ¥rd arbetsdisciplin och politisk kontroll av jordbruksbefolkningen, vilket fÃ¥tt sitt uttryck i folkkommunerna. Kineserna fruktar att en liberalisering av kolchoserna i Sovjet liksom ett partiellt avskaffande av dem kan komma att framstÃ¥ som ett dÃ¥ligt exempel för kineserna. Det kan komma att öka de kinesiska böndernas sympatier för den sovjetryska kommunismen och skapa allvarliga svÃ¥righeter för total maktutövning av det kinesiska partiet. Man vet i Peking, att Krustjev intresserar sig för den jugoslaviska jordbruksstrukturen, vilken utgör ett mellanting mellan kolchoser och fria bönders verksamhet. Man vet, att Krustjev anser det möjligt att reformera sovjetjordbruket efter jugoslaviskt mönster. Detta är huvudorsaken till att Tito framstÃ¥r som fienden nummer l för det kinesiska partiet och till att Krustjev fÃ¥tt det nedsättande epitetet "anhängare av den jugoslaviska revisionismen". För kineserna övervä- ger de politiska motiven de ekonomiska: de fruktar de politiska följderna av en reformering av det sovjetryska kolchossystemet, trots att de förstÃ¥r, att det endast är en sÃ¥- dan reform som kan leda till en snabb förbättring av den sovjetryska ekonomien och skapa fördelaktigare utsikter för sovjetrysk ekonomisk hjälp Ã¥t Kina. Mao Tse-isterna är ocksÃ¥ motstÃ¥ndare till att Sovjet skulle bekämpa den ekonomiska krisen med tillhjälp av stora investeringar inom jordbruket. Man förstÃ¥r i Peking, att en sÃ¥dan politik skulle nedsätta Sovjets rustningskapacitet med pÃ¥följd att Sovjet skulle bli tvingat att söka modus vivendi med USA, vilket i längden troligen skulle resultera i ett avrustningsavtal, främst pÃ¥ de moderna vapnens om- 23 rÃ¥de. Det är därför som Kommunistkina betraktar avtalet om atomprovstopp av den 5/8 1963 som det första steget i riktning mot ett politiskt läge som en gÃ¥ng för alla kommer att omöjliggöra för Kina att skaffa sig eget atomvapen. Detta förklarar varför kineserna understödjer partioppositionen i Sovjet mot bÃ¥da de alternativa utvä- garna för en lösning av jordbrukskrisen. Det förklarar ocksÃ¥, varför "stalinisterna", d. v. s. motstÃ¥ndarna till alla reformering av jordbruksstrukturen i Sovjet, ocksÃ¥ kallas för "inrikeskineser". Den politiska bakgrunden till fraktionsstriderna om jordbrukspolitiken Det finns flera skäl att tro, att partiledningen var medveten om landets verkliga ekonomiska läge redan under sommaren 1962 och att man redan dÃ¥ i Moskva betraktade rustningskapplöningen med USA som förlorad. Förmodligen var det verkliga mÃ¥let för den sovjetryska raketoperationen pÃ¥ Kuba att skapa en sÃ¥dan styrkeposition för Sovjet som skulle tillÃ¥ta Moskvakontroll över USA :s rustningar. PÃ¥ detta sätt skulle ocksÃ¥ trycket pÃ¥ sovjetekonomien kunna minskas och de behövliga medlen för det successiva Ã¥teruppbyggandet av jordbruket finnas. En sÃ¥dan spekulation skulle kunna motiveras med förhÃ¥llandet att den s. k. militära fraktionens opposition mot den regerande Krust- ... ~; ·. 24 jevgruppen pÃ¥börjades omedelbart efter fiaskot med Kuba-konfrontationen, sett ur de sovjetryska mÃ¥lsättningarnas synpunkt. striden mellan militärerna och Krustjev-gruppen intensifierades och blev synlig utÃ¥t särskilt i samband med Pienkowskis spionaffär, vilken kastade en skugga över hela det sovjetryska politiska köket under första halvÃ¥ret 1963. Den s. k. militära fraktionen, i vilken som ledande män betraktas den pensionerade marskalk Koniev och vice premiärministern D. F. Ustinov, förebrÃ¥dde Krustjev- i likhet med Mao Tse - för kapitulation pÃ¥ Kuba. Krustjevs försvar gick pÃ¥ linjen, att det gick som det gick pÃ¥ grund av att Pienkowski givit USA viktiga informationer om det verkliga tillstÃ¥ndet i sovjetberedskapen för atomkrig och att det var dessa informationer som möjliggjorde för president Kennedy den hÃ¥rda attityd som tvingade Sovjet att dra tillbaka raketerna frÃ¥n Kuba. Man vet nu, att bakom Pienkowski-processens kulisser i början av 1963 utspelades en skarp kamp om vem som ytterst var den ansvarige för fiaskot pÃ¥ Kuba: var det Krustjevs bristfälliga utrikespolitik eller var det armen och den teknokratiska miljön i rustningsindustrien som födde Pienkowskis förräderi? Krustjev lär dÃ¥ ha lyckats överflytta ansvaret pÃ¥ den militära fraktionen i CK-plenum med knapp majoritet. Hans position var räddad men svag. Denna svaghet utnyttjade den militära fraktionen genom att genomföra en rad ukaser, vilka hade till syfte att förebygga alla Krustjevs försök att skära ned militärutgifterna i framtiden. Meningen var samtidigt att sabotera Krustjevs ansträngningar att omedelbart efter Kuba-misslyckandet söka modus vivendi med USA och uppgö relse i atomfrÃ¥gorna. PÃ¥ detta sätt kungjordes i mitten av mars 1963 en rad viktiga ukaser, vilkas gemensamma mÃ¥l var att ytterligare en gÃ¥ng stadfästa den tunga industriens prioritet i den planerade sovjetekonomien. Dessutom eliminerades rustningsindustrien frÃ¥n den partiförvaltningsorganisation som skapades för hela industrien i november 1962. En av ukaserna skapade Högsta ekonomiska rÃ¥det för hela Sovjetunionen med diktatoriska fullmakter. Detta rÃ¥ds beslut är istÃ¥nd att ogiltigförklara alla andra statliga organs beslut. RÃ¥dets ordförande, som pÃ¥ sÃ¥ sätt blivit nÃ¥gon sorts diktator pÃ¥ det ekonomiska omrÃ¥det, blev D. F. Ustinov, Sovjets främste rustningsspecialist, mannen nr l i den sovjetryska rustningsindustrien och skaparen av Sovjets moderna vapen i tekniskt avseende. Man kan hittills hysa vissa tvivel huruvida dessa ukaser i realiteten har införts. Tillräckliga bevis för att sÃ¥ är fallet saknas i sovjet~resÂ- sen. Att Ustinov med sin maktsfällning och sin höga position hittills inte har avancerat pÃ¥ partilinjen (han är alltjämt endast vanlig medlem av CK) och inte intagits i CK :s verkställande organ sÃ¥som presidiet och sekretariatet, förefaller vittna om att den militära fraktionens försök att trygga sina intressen för framtiden inte varit helt lyckade och att slitningarna mellan denna fraktion och Krustjev-gruppen alltjämt pÃ¥gÃ¥r. Det förefaller som om Krustjev dÃ¥ böjde sig inför militärernas väldiga pÃ¥tryckningar, Ã¥tminstone lÃ¥tsades göra det, och omedelbart började striden mot "inrikeskineserna". För honom var det dÃ¥ den enda utvägen ur svÃ¥righeterna att gÃ¥ pÃ¥ linjen alternativ nummer l, d. v. s. liberalisering av kolchoserna. Fakta talar om att i spetsen för "stalinisternas" eller 'inrikeskinesernas" fraktion stod Krustjevs kronprins Koslov. Han utnyttjade Krustjevs korta frÃ¥nvaro och uppsatte pÃ¥ 1-maj-firandets parollisla i Pravda av den 8/4 1963 den paroll som innehöll hälsningar till Jugoslavien utan att kalla det för "ett land som bygger upp socialismen". Enligt den kommunistiska dialektiken och terminologien borde detta i hela kommunistvärlden ha tolkats som sovjetpartiets officiella avstÃ¥ndstagande frÃ¥n den "jugoslaviska revisionismen". Detta borde ocksÃ¥ för Krustjev ha stängt vägen till reformeringen av jordbruket, allt enligt det jugoslaviska mönstret. Enligt trovärdiga rykten kände 25 sig dÃ¥ Krustjev ställd mot väggen av bÃ¥da oppositionsfraktionerna. Han Ã¥tervände genast till Moskva och störtade pÃ¥ ett stormigt möte i CK-sekretariatet och efterÃ¥t i CKplenum kronprinsen Koslov. Redan i Pravda av den 1114 1963 publicerades en rättelse av l majs parolllista - det är första gÃ¥ngen detta hänt i Sovjets 46-Ã¥riga historia. I denna rättelse Ã¥terfick Jugoslavien rangen av ett land "som bygger upp socialismen". Koslov försvann ur alla offentliga sammanhang och först den 4/5 1963 publicerades en kort kommunike om hans svÃ¥ra sjukdom. Man började emellertid i Moskva lansera ett rykte bland västdiplomaterna att Koslovs son var inblandad i Pienkowski-processen och att detta var det verkliga skälet till hans faders försvinnande. Man bör minnas, att Koslov innehade ställningen som mannen nr 2 inom partiet och att han förfogade över sÃ¥dan faktisk makt, att detta rykte förefaller ytterst otroligt i sovjetförhÃ¥llanden. Tydligen lanserade ryssarna själva detta rykte för att camouflera det egentliga skälet till Koslovs eliminering. Man minns, att Krustjev före störlandet av Koslov yttrade att han är gammal och mÃ¥ste pensionera sig och att Krustjev efter Koslovs fall till en västdiplomat yttrade, att hans ställning aldrig varit sÃ¥ stark. Krustjev sökte en praktisk politisk utväg. Han hade klart för sig, att enbart en liberalisering i kol- 26 choserna inte var tillräcklig och att en sÃ¥dan mÃ¥ste framskrida i lÃ¥ngsamt tempo med hänsyn till de inrikespolitiska omständigheterna. Han förstod ocksÃ¥, att en klar omsvängning frÃ¥n en extensiv till en intensiv jordbrukspolitik är oundviklig i samband med de grusade förhoppningarna beträffande nyodlingsexperimenten. Detta betydde i alla händelser att man samtidigt mÃ¥ste göra de mest brÃ¥dskande investeringarna pÃ¥ bekostnad av en del av de militära utgifterna. Han förstod, att han mÃ¥ste skapa ett nytt utrikespolitiskt läge och klimat i förhällande till USA för att kunna övertyga den militära fraktionen om, att en mÃ¥ttlig nedskärning av rustningsutgifterna i detta nya klimat inte kommer att hota vare sig landets yttre säkerhet eller Sovjets politiska mäl pÃ¥ lÃ¥ng sikt. Av allt att döma var detta Krustjevs huvudmotiv för forcerande! av appeasement-politiken frÃ¥n maj 1963, krönt med atomprovstoppavtalet i augusti samma Ã¥r. Mycket talar för att de hÃ¥rda fraktionsstriderna pÃ¥ Kreml fortsatte under hela sommaren och hösten. Deras förlopp har pÃ¥verkat skeendet i konflikten Sovjet-Kina. Ju flera informationer om den misslyckade skörden som inflöt, desto hÃ¥rdare blev striderna. Man har intrycket, att en av de tre fraktionerna emellanÃ¥t fick övergÃ¥ende majoritet inom CK. Detta förklarar mÃ¥hända sovjetregeringens politiska zigzag-linje under de senaste mÃ¥naderna. Nervositeten pÃ¥ partitopparna har stigit ju klarare det framstÃ¥tt, att varje lösning av jordbrukskrisen mÃ¥ste ske pÃ¥ bekostnad av de oppositionella fraktionernas intressen. Dessutom har det blivit allt klarare, att sÃ¥ gott som alla tänkbara, förnuftiga utvägar mÃ¥ste än mera vidga klyftan mellan Moskva och Peking. Krustjevs balansgÃ¥ng har huvudsakligen möjliggjorts genom omständigheten att en kompromiss mellan de bÃ¥da oppositionsfraktionerna varit utesluten. Det var dem inte möjligt att bilda ett gemensamt oppositionsblock och störta Krustjev. För övrigt skulle detta inte tjäna nÃ¥got till, ty varje hans efterträdare, skulle ställas inför samma i det närmaste olösliga uppgifter. En kompromiss mellan oppositionsfraktionerna är inte möjlig av den anledningen att den militära fraktionen i princip och pÃ¥ vissa villkor accepterar reformering av jordbruket enligt jugoslaviskt mönster. Militärerna delar inte "inrikeskinesernas" fruktan för inrikespolitiska följder av en sÃ¥dan politik. Att den militära fraktionen inte helt och hÃ¥llet ansluter sig till Krustjevs praktiska kompromisslinje beror främst pÃ¥ meningsskiljaktigheter pÃ¥ det utrikespolitiska omrÃ¥det. Den militära fraktionen vill ej att en uppgörelse med USA av nuvarande symbolisk art skall resultera i en fortsatt skärpning av konflikten med Kina och resultera i en klar splittring av den världskommunistiska rörelsen. Den sovjetiska generalstaben intar positionen att: a) man aldrig bör tillÃ¥ta uppkomsten av tvÃ¥ militärpolitiska fronter i öst och Väst samtidigt och b) att Sovjet, i händelse av krig, ej kan vara berövat fördelarna av taktiskt samarbete med hela den organiserade världskommunismen. Splittringen betyder att hälften av kommunisterna i världen ställs under Mao Tses ledning och kan komma att bli likgiltig för eller fientligt inställd till realiserande! av Sovjets militära mÃ¥l. Det finns ocksÃ¥ mÃ¥nga indicier pÃ¥ att den militära fraktionen gjort flera försök till medling mellan Sovjet och Kina genom militära kanaler. FörhÃ¥llandet mellan den sovjetryska och den kinesiska armen lär vara betydligt bättre än förhÃ¥llandet mellan partierna. Oppositionens taktik mot Krustjevgruppen Den "stalinistiska" fraktionen bekämpar Krustjev och hans regerande grupp främst med kritik av Krustjevs jordbrukspolitik under de senaste Ã¥ren. Det pÃ¥stÃ¥s, att Krustjev är personligen ansvarig för jordbrukskrisen och det läge som uppstÃ¥tt till följd av denna. Han bör ta konsekvenserna av detta och avgÃ¥, heter det. Han är inte längre den person, Ã¥t vilken man kan anförtro nya reformer inom jordbruket. Denna kritik Ã¥tföljes av personliga pÃ¥tryckningar pÃ¥ 27 Krustjev och partiintriger. Även Mao Tse fungerar som högtalare för denna kritik och kräver ocksÃ¥ han Krustjevs försvinnande. Den militära fraktionen däremot utövar pÃ¥tryckningar pÃ¥ Krustjev för att tvinga honom till nÃ¥gon form av kompromiss med Kina, även en ytlig och haltande sÃ¥dan. Huvudvillkoret för att medlingskontakterna mellan de bÃ¥da partierna skall kunna hÃ¥llas vid liv är, att man i Peking tror, att Krustjevs politik gentemot USA ej är oÃ¥terkallelig. MÃ¥nga tecken tyder pÃ¥ att Krustjev i samband med detta läge är tvingad att göra politiska gester som kan klargöra, att en kursändring mot USA alltjämt är möjlig. Här kan man mÃ¥hända finna en logisk förklaring till de senaste intermezzona pÃ¥ autostradan till Berlin och liknande händelser. Det är inte uteslutet att sÃ¥- dana gester kommer att upprepas i framtiden om medlingsförsöken fortsätter. Intensiteten i den sovjetkinesiska konfliktens förlopp förefaller att gÃ¥ parallellt med intensiteten i fraktionsstriderna i Kreml. Prognoser I fullt medvetande om alla prognosers begränsade, praktiskt politiska värde och i generaliseringens tecken försöker vi här nedan pÃ¥ ett förenklat sätt ställa prognoser för den fortsatta utvecklingen av inrikesläget i Sovjet. Lösningen av nu rÃ¥dande inrikessvÃ¥righeter kan gÃ¥ antingen enligt ;,,,.-------------------------------- 28 en fraktions linje eller via en kompromisslinje. Om det blir Krustjevs regerande fraktion som avgÃ¥r med segern ur den nu pÃ¥gÃ¥ende fraktionskampen, bör man vänta sig följande: l) en mÃ¥ttlig reducering av rustningarna; 2) fortsatt närmande till USA och strävanden efter modus vivendi pÃ¥ avrustningsomrÃ¥det; 3) mÃ¥ttlig och övergÃ¥ende sänkning av befolkningens standard under Ã¥ren 1963-1965 utan allvarligare sociala och politiska fluktuationer; 4) successiv övergÃ¥ng frÃ¥n extensiv till intensiv jordbruksdrift med hjälp av jordbruksinvesteringar, planlagda för flera Ã¥r framÃ¥t; 5) fortsatta eftergifter av regimen till förmÃ¥n för befolkningen och partiell liberalisering av kolchossystemet; 6) lÃ¥ngsamt framskridande försvagning av partiets makt och auktoritet, dock utan större risker för att det nuvarande statssystemet utsätts för fara; 7) fortsatt skärpning av konflikten med Kina och strävanden med alla medel - de militära ej uteslutna - av det ryska partiet att uppnÃ¥ kontroll över det kinesiska partiet. Om utvecklingen äger rum enligt den militära fraktionens önskan, bör man vänta: l) intagande av representanter för den militära fraktionen i CKpresidiet och CK-sekretariatet, särskilt den för denna gruppering mest representative, D. F. Ustinov; 2) rustningarnas tempo och dimensioner kommer att bibehÃ¥llas; 3) kolchossystemet kommer att liberaliseras betydligt; i vissa landsdelar kommer kolchoserna att avskaffas och den privatekonomiska verksamheten kommer att utvidgas; 4) säkerhets- och terrorapparaten reformeras med miltärernas medverkan; 5) importen av brödsäd och livsmedel till Sovjet kommer att äga rum även nästa Ã¥r mot betalning i guld; 6) Ã¥tergÃ¥ng till koexistenspolitiken sÃ¥som den var utformad före Kuba-krisen och brytande av atomprovstoppavtalet genom förnyade atomexperiment frÃ¥n Sovjets sida; · 7) mildrande av konflikten med Kina. Om det blir den "stalinistiska" fraktionen som gÃ¥r segrande ur striden bör man vänta: l) Krustjevs avgÃ¥ng och hans ersättande sannolikast med en av följande personer: Koslov, Suslov eller Voronov; 2) rehabilitering av antipartigruppen med Molotov och Malenkov; 3) betydande nedskärning av rustningarna och fortsättande av appeasement-linjen mot USA efter atomprovstoppavtalet 1963. Marskalk Malinovskij och vice premiärminister D. F. Ustinov kommer att avgÃ¥ frÃ¥n sina nuvarande poster; 4) omorganisering av alla kolchoser till sovchoser och pÃ¥skyndande! av tempot i de stora jordbruksinvesteringarna pÃ¥ de gamla arealerna (ej nyodlingarna) ; 5) grundlig omorganisation av terrorapparaten i riktning mot den stalinistiska tidens mönster, Sjelepins avgÃ¥ng och utnämning av en specialist som chef för denna apparat ur det gamla NKVD-gardet av general Serovs sort i stället för nuvarande KGB :s chef Siemitjastnyj; 6) betydande sänkning av befolkningens standard redan under den kommande vintern, fortsatt bekämpning av den privatekonomiska sektorn. Detta kan komma att Ã¥tföljas av allvarliga jäsningar och 29 explosioner av socialpolitisk art i de större industriorterna; 7) likvidering av konflikten med Kina i dess nuvarande form. DÃ¥ vi i slutet av november skriver detta, ter sig en seger för Krustjevs fraktion som sannolik. Som möjlig bör man betrakta den militära fraktionens seger eller dess kompromissande med Krustjevs fraktion pÃ¥ villkoret att militärernas inflytande stärks genom nya utnämningar i partiets högsta organ. Som mest sannolik ter sig dock en seger för den "stalinistiska" fraktionen, vilket kan betyda att inrikesutvecklingen i Sovjet under den närmaste tiden kommer att kännetecknas av bristande balans pÃ¥ en rad omrÃ¥den av samhällslivet.