UTMANAREN FöR ALLA som är intresserade av den svenska oppositionens kraftsamling mÃ¥ste av naturliga skäl professor Bertil Ohlins debattskrift Liberal utmaning (Folk och Samhälle, 6:-) vara av största vikt. Högerpartiets inställning är sedan länge fullt klar och allmänt känd. Ingen tvekan kan rÃ¥da om att hö- gern betraktar uppgiften att Ã¥stadkornrna ett fast och organiserat borgerligt samarbete som en central inrikespolitisk angelägenhet och för den sakens skull är beredd att gÃ¥ mycket lÃ¥ngt för att kornrna de övriga borgerliga partierna till mö- tes. Sedan detta tillfyllest klarlagts är det nu uppenbarligen pÃ¥ folkpartiet det mÃ¥ste ankomrna att frÃ¥n sin sida vidtaga mÃ¥tt och steg för att göra en samordning möjlig om praktiska resultat skall kunna uppnÃ¥s. Folkpartiledarens utmaning mÃ¥ste alltsÃ¥, frÃ¥n oppositionens synpunkt sett, granskas med detta problem för ögonen - är den politik som här signaleras sÃ¥dan, att den kan ge hopp om en samling, eller är den konstruerad som en plattform för splittringsrnanövrer? Det är inte alldeles lätt att finna ett svar pÃ¥ den frÃ¥gan - hr Ohlins Av fil. lic. LEIF CARLSSON bok innehÃ¥ller nämligen Ã¥tminstone tvÃ¥ svar. I den konkreta samverkansdebatten har den knappast nÃ¥got positivt att kornrna med. Väl betonar författaren behovet av förnyelse och nyordning pÃ¥ oppositionssidan, framhäver att man inte kan lÃ¥ta allt förbli vid det gamla och understryker rentav att det skulle vara ett lika allvarligt misstag att skjuta denna problematik Ã¥t sidan som det var att lÃ¥ta oppositionen uppträda splittrad i pensionsfrÃ¥gan 1958 ... Förträffligt; men hela förkunnelsen antar karaktären av en pliktskyldig, men för det närvarande mycket litet förpliktande dekoration, när hr Ohlin oförtövat övergÃ¥r till att föredraga sitt vid detta laget reverenter sagt nÃ¥got monotona tema om att det gäller att samlas pÃ¥ »liberal grund». Med andra ord, högern mÃ¥ste kapitulera för folkpartiet, nÃ¥gon jämkning i motsatt riktning för det gemensamrna bästa antyds inte som en möjlighet. NÃ¥got organiserat sarnarbete kan det inte bli tal om, heter det vidare, en samverkan »i riksdagen frÃ¥n fall till fall» är allt som erbjudes, och denna samverkan r . ~Â- ... .··. 464 skall av allt att döma helt enkelt ha den formen att högern ansluter sig till folkpartiets förslag! En samverkanspolitik av den arten är tydligen inte mycket att spilla ord pÃ¥. Om hr Ohlins bok inte innehöll nÃ¥got annat än detta vore inte mycket att göra, utom att lägga den till handlingarna med ett konstaterande att folkpartiledaren för denna gÃ¥ng gjort en borgerlig kraftsamling omöjlig. Emellertid gÃ¥r det ocksÃ¥ att ur Liberal utmaning läsa fram ett annat, mera positivt besked, nämligen när författaren övergÃ¥r frÃ¥n de sterila allmänna reflexionerna om oppositionens problem till en konkret redogörelse för hur han själv ser pÃ¥ ett antal av de stora och centrala (liksom för den delen ocksÃ¥ ganska mÃ¥nga smÃ¥ och perifera) politiska problemen. Det visar sig dÃ¥, att den politik som skisseras som en »utmaning», ett alternativ till den socialdemokratiska i mÃ¥nga viktiga stycken har en sÃ¥ klart borgerlig karaktär att den sakligt sett ger gott hopp om att en samling bör vara möjlig att uppnÃ¥. Till att börja med är det självfallet av stor betydelse att hr Ohlin sÃ¥ klart markerar att det gäller att Ã¥stadkomma en ny politik - alltsÃ¥ icke enbart ett personskifte pÃ¥ statsrÃ¥dstaburetterna. Han utgÃ¥r frÃ¥n att det alltjämt finns »en skillnad i den politiska grundsynen mellan Ã¥ ena sidan den svenska socialdemokrati som arbetar för växande statlig makt och som ingalunda helt frigjort sig frÃ¥n sitt socialistiska arv, och Ã¥ andra sidan den svenska liberalism som sätter den enskildes rätt, frihet och oberoende i centrum». Skarpt och träffsäkert punkteras sedan den socialdemokratiska skrytpuddingen - den visas i själva verket innehÃ¥lla »bl. a. lÃ¥ngsam industrialisering, kraftig inflation, stöld frÃ¥n spararna av sparandels frukter, bostadsbrist och dyra bostäder - trots mycket gynnsamma yttre förutsättningar för landets ekonomi under efterkrigstiden». Dessutom innehÃ¥ller Tage Erlanders samhälle ocksÃ¥ »köer vid sjukhus och skolor, oerhörda brister i Ã¥ldringsvÃ¥rden, otillfredsställande levnadsmöjligheter för mÃ¥nga handikappade». När socialdemokratin retirerat frÃ¥n sina mera uttryckligt socialistiska krav rör det sig, menar Ohlin, till större delen endast om ett taktiskt Ã¥tertÃ¥g. Ett ledarskifte inom partiet kan mycket väl medföra en skärpning - man har inom socialdemokratin kvar den centrala iden att statlig och annan kollektivistisk maktökning är av godo. De siffror Ohlin meddelar bär syn för sägen - 1962 tog de offentliga utgifterna i ansprÃ¥k i det närmaste 40% av nationalinkomsten. En mycket stor del av detta är visserligen transfereringar, men »problemet hur länge en ökn_ing av de offentliga utgifternas procentuella andel kan fortsätta att ökas behö- ver likväl uppenbarligen diskute- _j .. ras», menar hr Ohlin. Med andra ord - han tangerar själva kärnpunkten beträffanden den »statliga och kollektivistiska maktökning» han träffande angivit som ett karakteristikum för socialdemokratin. Onekligen känns det dÃ¥ litet otillfredsställande att han hastigt lämnar det problem han antyder, utan att pÃ¥ minsta sätt ge nÃ¥got bidrag till den (behövliga) diskussionen om var (ungefär) gränsen för det tolerabla skall anses gÃ¥ och pÃ¥ vilka omrÃ¥den han är beredd att rekommendera en inbromsning i utgiftsexpansionen. starkast är Ohlin utan tvivel i de avsnitt där han förfäktar den fria marknadens överlägsenhet över socialistisk dirigerings- och regleringsekonomi. Hur kan det t. ex. komma sig, frÃ¥gar han, att socialdemokratin, som behärskas av sÃ¥ utpräglad misstänksamhet mot prisbildningen inte velat ge sig pÃ¥ att centraldirigera lönebildningen? »Hur skall man eljest fÃ¥ den önskade planmässigheten?» Teorin haltar uppenbarligen. Men även om den tillämpades konsekvent skulle den säkert leda till svÃ¥ra misstag. »Vilken statlig myndighet skulle vid 50-talets början ha tillstyrkt och tillÃ¥tit t. ex. SAAB :s lyckade försök att skapa en ny bilindustri?» Framförallt koncentrerar sig författaren pÃ¥ en analys av socialdemokraternas i mÃ¥nga former förekommande strävan att dirigera nä- ringslivet genom att skaffa sig do- 465 minans över kapitalmarknaden. Direkt socialisering är inte längre nödvändig om man istället pÃ¥ indirekt väg kan skaffa sig makten över näringslivets resurser, det är innebörden av det hela. En konservativ läsare mÃ¥ste med dubbelt nöje ta del av denna eleganta uppgörelse - termen »spindelvävssocialisering» förekommer visserligen inte i folkpartiledarens ordförrÃ¥d, bort det, men vad han pÃ¥pekar och varnar för är i sak inget annat än den oroande form av »moderniserad» och nödtorftigt maskerad socialisering som högern sedan länge varnat för. Ej mindre belÃ¥ten bör samme lä- sare känna sig när han tar del av Ohlins motbud: ett radikalt avstÃ¥ndstagande frÃ¥n den överbeskattningspolitik som under den vilseledande termen totalbalansering inte döljer nÃ¥got annat än ett gigantiskt statligt tvÃ¥ngssparande och i stället för detta ett satsande pÃ¥ enskild kapitalbildning och sparfrämjande skattereformer. Det bör tydligen inte vara omöjligt att nÃ¥gorlunda snart inregistrera hr Ohlin bland ägardemokratins föresprÃ¥kare. Mycket annat funnes att dra fram som pekar i samma riktning. Dit hör t. ex. kraven pÃ¥ effektiv kamp mot kösamhället och förstärkning av de nu sÃ¥ groteskt underdimensionerade vÃ¥rdomrÃ¥dena - politiskt väsentliga ting, där en gemensam borgerlig offensiv ter sig nödvändig. .,. .' 466 Och likväl menar folkpartiledaren, att ett fast organiserat borgerligt samarbete inte kan komma till stÃ¥nd, att en demonstration för den borgerliga Ã¥skÃ¥dningen, framträ- dande som ett fast block skulle vara »en stor dumheh. Slutsatsen kan endast bli en. Vad som hindrar en ordentlig samverkan mellan högern och folkpartiet kan, om hr Ohlins egen framställning tas som representativ för folkpartiets aktuella politiska önskemÃ¥l icke längre vara oöverstigliga skillnader i frÃ¥ga om innehÃ¥llet i oppositionspolitiken. Det kan alltsÃ¥ rimligen inte vara nÃ¥got annat än det enkla förhÃ¥llandet att hr Ohlin och hans vänner, Ã¥tminstone för närvarande, inte vill ha en fast samverkan till stÃ¥nd. Här kan man bara hoppas pÃ¥ en ändring i hr Ohlins inställning. Han har i sin bok klart dragit upp gränsen mellan socialdemokratisk och liberal-konservativ Ã¥skÃ¥dning. Efter sina erfarenheter som partiledare borde han bättre än de flesta inse behovet av en borgerlig samverkan av sÃ¥dan fasthet att socialdemokraterna inte längre kan bibehÃ¥lla sin maktställning helt enkelt genom att tillämpa principen, divide et impera!