TVÃ… RÖSTER FRÃ…N NÄRINGSLIVET GUNNAR UNGER intervjuar bankdirektör GUSTAF SÖDERLUND och direktör MA TTS CARLGREN P Ã… UPPDRAG av Svensk Tidskrift har Gunnar Unger intervjuat tvÃ¥ framstÃ¥ende företrädare för Sveriges ekonomiska liv, en äldre och en yngre, om deras syn pÃ¥ borgerlig samverkan och därmed sammanhängande problem. Det är bankdirektör Gustaf Söderlund och direktör Matts Carlgren, som i anslutning till intervjun här nedan presenteras av utfrÃ¥garen. Bland de spörsmÃ¥l som berörs är den politiska utvecklingen inom landet i stort; relationerna mellan näringslivet och regeringen resp. oppositionen; utsikter, former och program för en ev. borgerlig samverkan; ägardemokratin; näringslivets ideologi och företagarnas engagemang i det politiska livet. Intervjusvaren mÃ¥ tala för sig själva, men man kan konstatera en intressant och sannolikt karakteristisk generationsmotsättning i skillnaden mellan Gustaf Söderlunds mörka pessimism och Matts Carlgrens lÃ¥t vara försiktiga optimism. Gustaf Söderlund, f. 1890, hör till det svenska näringslivets grand old men. Han är bondson frÃ¥n Dalarna och det är nÃ¥got ursvenskt och kärnfriskt över hans trygga dalmÃ¥l, hans fasta handslag, hans klara grÃ¥blÃ¥ blick och skarpskurna, väderbitna drag. Söderlunds begÃ¥vning och duglighet gjorde sig tidigt gällande. Efter kansliexamen i Uppsala hamnade han i finansdepartementet, där den dÃ¥varande lagbyrÃ¥chefen Torsten Nothin fick ögonen pÃ¥ honom och sÃ¥g till att han, fast lika högersinnad som Nothin var socialdemokratisk, utnyttjades efter förmÃ¥ga och behandlades efter förtjänst. Ã…r 1924 blev Söderlund statssekreterare i departementet och skötte sin befattning sÃ¥ förtjänstfullt att han tvÃ¥ Ã¥r senare erbjöds posten som finansborgarrÃ¥d i Stockholm - det var under den längst förgÃ¥ngna tid dÃ¥ den mäktigaste av Stockholms tyranner var högerman. Sparsamhet med allmänna medel, ordningssinne, ansvarskänsla och lysande administrativ skicklighet präglade hans värv som borgarrÃ¥d. Det var ham följdriktigt att han Ã¥r 1931 utsÃ¥gs till verkställande direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen i vilken befattning han kvarstod i precis tio Ã¥r. Det är en vä- sentlig del av Söderlunds livsgärning - kanske den väsentligaste - som han ägnat SAF och där har han ocksÃ¥ satt outplÃ¥nliga spÃ¥r. Vad vi brukar kalla Saltsjöbadsandan, den anda som resulterat i Sveriges över hela världen beundmde och avundade arbetsfred, är i hög grad hans förtjänst. Med sin förening ·av fasthet och lugn besinning, med sin klara blick för ekonomiska realiteter, sitt sunda, sansade omdöme och sin bottenärlighet tillvann sig Gustaf Söderlund som arbetsgivargeneral allmän ·aktning i hela landet. Hans auktoritet var lika stor pÃ¥ 442 arbetstagar- som arbetsgivarsidan. Hans namn blev synonymt med pÃ¥litlighet, i Gustaf Söderlund lärde man sig att se själva hedern personifierad. Det var heller inte underligt att när kriget kom och Sverige tycktes hotat att dras in i den stora konflikten, mängas tankar gick till Gustaf Söderlund som räddaren eller en av räddarna i nödens stund. Han har inte ,sÃ¥ litet i sitt väsen som för tanken till den traditionella biJden av Engelbrekt och när det talades om en regering av starka män, nämndes Gustaf Söderlunds namn bland de första. Men det blev inte pÃ¥ det politiska omrÃ¥det han skulle göra sin stora insats för Sverige under kriget utan pÃ¥ det ekonomiska. Vid <krigsut,brottet utsÃ¥gs han till ordförende och chef för industrikommissionen, där han under fyra pressande Ã¥r uträttade ett arbete som gjorde honom förtj,änt av hela nationens tacksamhet. Äran av att det svenska näringslivet, enkannerligen den svenska industrin, trots krigsÃ¥rens pÃ¥frestningar fungerade sÃ¥ e.ffektivt som fallet var, är till stor del hans. Efter att ha varit ordförande i A~rbetsÂ- givareföreningen 1943-46 utsägs han sistnämnda Ã¥r till chef .för Skandinaviska Banken. PÃ¥ denna post fram till 1957 och sedan som bankens styrelseordförande i ytterligare fyra Ã¥r har Gustaf Södedund fortsatt att inta en central ställning i Sveriges ekonomiska liv. DÃ¥ den stora socialistiska anstormningen mot vÃ¥rt samhälle satte i gÃ¥ng efter 'kriget i skördetidens tecken hörde Gustaf Söderlund till dem som organiserade den horgerliga motstÃ¥ndsrörelsen. Men hans förhoppningar pÃ¥ solidariteten inom oppositionen - liksom i viss mÃ¥n inom nä- ringslivet - sveks, han resignerade och föredrog smÃ¥ningom att jaga älg framför att jaga socialdemokrater. En djup pessimism beträffande borgerlighetens framtid och möjligheterna för en borgerlig samling kännetecknar ooksÃ¥ hans uttalande för Svensk Tidskrift. Gustaf Söderlund: Det som gjort starkast intryck pÃ¥ mig i vÃ¥rt politiska liv under de senaste decennierna har naturligtvis varit den klara och tydliga utvecklingen i riktning mot ett enpartivälde. Jag har mer och mer blivit övertygad om att det är en fas i vÃ¥r historia, som vi ovillkorligen mÃ¥ste gÃ¥ igenom. Jag är inte ens övertygad om att den uteslutande är av ondo. Den kan ha sina goda sidor. Det finns situationer dÃ¥ en maktkoncentration känns som en befrielse- ta situationen i Frankrike dÃ¥ de Gaulle tog vid efter den bankrutterade fjärde republiken. För en gammal högerman som jag är det naturligtvis nedslÃ¥ende att denna maktkoncentration skall äga rum under socialdemokratisk ledning, men jag tror att den är oundviklig. Alternativet, en maktkoncentration under borgerlig ledning hade kanske kunnat uppnÃ¥s genom borgerlig samling och det är klart att jag tycker att en sÃ¥dan samling skulle vara önskvärd, men jag tror uppriktigt sagt inte att den är möjlig. Det beror inte bara pÃ¥ borgerlighetens av personliga, inte ideella motsättningar betingade splittring. Det beror framför allt pÃ¥ den omständigheten att om en samling skall ha nÃ¥gon mening, mÃ¥ste det finnas nÃ¥got att samlas om och det kan jag inte se att de borgerliga partierna har. Att som enda programpunkt för en borgerlig samling ha ett regimskifte kan aldrig vara nog. Visst är det bra med växling vid makten, men som borgerlig ideologi är det otillräckligt. Och de borgerliga partierna har i sina försök att tävla med motstÃ¥ndaren i frÃ¥ga om röstköp gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt att jag inte tycker att man längre kan urskilja nÃ¥gon klart borgerlig ideologi. Dess centrala tanke borde ju vara att man skulle i möjligaste mÃ¥n försöka försvara individen mot den pÃ¥trängande kollektivismen, att man skulle bereda individen ett skäligt mÃ¥tt av frihet under ansvar, men man har redan kompromissat sÃ¥ mycket pÃ¥ den punkten att skiljelinjen mot socialdemokratin börjat bli svÃ¥r att upprätthÃ¥lla. Det kanske framgÃ¥r av vad jag sagt att jag känner mig som en politiskt missanpassad person. Demokratins utveckling har för mig blivit till en stor besvikelse. Jag hade trott att man inte skulle behöva slÃ¥ss om de sämsta elementen för att fÃ¥ sitta vid makten, men det är ju vad som sker. Tänk bara pÃ¥ den tilltagande smakförsämringen, busaktigheten och urartningen i vÃ¥rt samhälle! Tänk pÃ¥ den tvivelaktiga moral, som tillämpas pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll inom vÃ¥rt politiska liv, där man till det yttersta utnyttjar marginalen mellan vad som är moraliskt förkastligt och vad som är 32- 634847 Svensk Tidskrift H. 10 1963 443 juridiskt straffbart. I den mÃ¥n människor med stil och moral inte kan finna utrymme i ett statsbä- rande parti är maktkoncentrationen av ondo, men jag tror likafullt inte att vi kommer ifrÃ¥n den. J ag är fatalist sÃ¥tillvida som jag inte räknar med att vi nÃ¥gonsin kan förverkliga vÃ¥ra ideal. SÃ¥ var det med den upplysta despotin och sÃ¥ är det med demokratin. Vi har idealiserat demokratin, men det som var värdefullt inom demokratin är pÃ¥ upphällningen och jag kan inte frigöra mig frÃ¥n känslan att utvecklingen gÃ¥r mot nÃ¥gon form av kollektiv diktatur. Även demokratin mÃ¥ste vara föremÃ¥l för en hälsosam kritik, men kritiken har i vÃ¥rt land varit för svag med den pÃ¥följden att förfallssymptom uppträder pÃ¥ de mest skilda hÃ¥ll. Förfallet har bara det goda med sig att det underlättar övergÃ¥ngen till ett annat skede, i detta fall ett slags socialdemokratisk diktatur. Det är tydligen den eklut vi mÃ¥ste gÃ¥ igenom. Vad vi nu har att förebrÃ¥ regeringen är ju strängt taget inte mycket annat än administrativa misstag, men ju längre en regim varar dess mer nonchalant och slarvig bli.r den och jag tvivlar inte pÃ¥ att socialdemokratin, korrumperad av ett alltför lÃ¥ngvarigt maktinnehav, till sist kommer att regera sönder sig och bereda sitt eget fall. DÃ¥, om inte förr, kommer borgerlighetens chans; nota bene om borgerligheten har blivit luttrad och renad, ~· ·,. 444 övervunnit sin groteska inre splittring och kunnat enas om en politik, som inebär nÃ¥got mer än ett personbyte: en ideell, en moralisk klimatförändring. I sÃ¥ fall kan den fÃ¥ stöd ocksÃ¥ av de socialdemokrater som blivit missnöjda och besvikna över det egna partiets och den egna regeringens brister. Men det är sÃ¥vitt jag förstÃ¥r en mycket lÃ¥ng väg dit och vi inom borgerligheten fÃ¥r bereda oss pÃ¥ en hÃ¥rd pers innan vi kommer därhän. Regeringen har upphört att öppet demonstrera den socialistiska inställning, som var pÃ¥ modet under »skördetiden». Nu ger man prov pÃ¥ stor koncilians, Ã¥tminstone skenbart, och näringslivets män tycker det är bekvämt och effektivt att komma överens med den politiska ledningen pÃ¥ Harpsund. Man tänker inte pÃ¥ lÃ¥ng sikt, kan man vinna en fördel för de aktuella intressena sÃ¥ kompromissar man och gör medgivanden som betyder ytterligare nÃ¥gra steg pÃ¥ smygsocialiseringens och de indirekta kontrollernas väg. Efter den dÃ¥raktiga skötseln av frÃ¥gan om ATP - vari näringslivet självt icke var utan skuld - har man inrättat sig efter det socialdemokratiska maktinnehavet med den pÃ¥följd att näringslivet snarast underlättar och inte bekämpar utvecklingen mot enpartivälde. Det är en av orsakerna varför jag betraktar denna utveckling som ofrÃ¥nkomlig. Visst vore det önskvärt, att näringslivets män engagerade sig mera i politiken, men de som befinner sig i ledande ställningar har föga lust för sÃ¥dant arbete och kan i allmänhet icke förena ett tidsödande och föga effektivt politiskt engagemang med sin egen uppgift. NÃ¥gon särskild näringslivets ideologi tror jag inte pÃ¥ annat än i meningen ansvar för uppgiften, företagsledarens ansvar för att hans företag skötes ekonomiskt och gÃ¥r med vinst. Därigenom skiljer det sig frÃ¥n motsvarande statlig verksamhet. Allra naturligast framstÃ¥r denna uppgift för den, som själv äger sitt företag, särskilt om han ocksÃ¥ själv byggt upp det. Men även i de stora kollektiva företag, som dominerar vÃ¥r tids företagsstruktur, befordrar det bÃ¥de dynamik och stabilitet, att delägarna verkligen känner sig som ägare. Det enskilda ägande, den ägardemokrati, som högern med all rätt gör sig till föresprÃ¥kare för, är ett försök att levandegöra individens intresse som delägare i de stora ekonomiska kollektiven. Han är mÃ¥hända där försagd, men han sitter dock icke sÃ¥ trÃ¥ngt som i de stora intresseorganisationerna. Att även inom dessa hävda hans frihet till individuella ställningstaganden, samt skydda honom frÃ¥n olika former av kollektivt tvÃ¥ng mÃ¥ste alltid förbli en uppgift för borgerlig demokrati. * Matts Carlgren, ,f. 1917, är dotterson till Frans Kempe, mannen som gjorde Mo & Domsjö till den svenska träindustrins mönsterföretag och systerson ... till Carl Kempe, Mo & Domsjös nuvarande styrelseordförande, mannen som framgÃ¥ngsrikt fullföljt Frans Kempes verk. Men trots sina intima relationer till det mäktiga familjeföretaget - eller kanske just därför - beslöt han sig redan tidigt för att visa att han kunde stÃ¥ pÃ¥ egna ben. Efter aH ha luktat pÃ¥ juridik och nationalekonomi i Uppsala gick han igenom Handelshögskolan i Stockholm och tyckte att det var näs,tan lika roligt som att spela bordtennis. I sin Ã¥rskull var han förmodligen den ende, som inte reflekterade över att efter avlagd examen ta en anställning utan helt var inställd pÃ¥ att frÃ¥n början bli sin egen. Han köpte in sig i en firma med det fantasieggande namnet EIFA (~Export, Impor~t, Fabrikation, Agentur - vad kan en ung man med aptit pÃ¥ affärer mer begära?) där han snart fick dra hela lasset själv. FrÃ¥n början var de~t summa tre man i firman, men efter nÃ¥gra Ã¥r hade antalet stigit till femton. Matts Carlgren gjorde allehanda affärer, men särskilt i järnbranschen, vilket medförde en verkligt besvärlig tid under me·tallstr.ejken Ã¥r 1944. Kapitalet smälte ihop pÃ¥ ett oroväckande sätt, men det hela redde upp sig utan att Matts Carlgren behövt ligga tjocka släkten till last. Det var en utomordentligt god praktisk skola. Man brukar säga att det tar fem Ã¥r för en DHS att verkligen komma in i ett företag. Matts Carlgren inhämtade denna kunskap under motsvarande tid som företagsledare - och han fick en mÃ¥ngsidig erf.arenhet. Ã…r 1953 köpte han tillsammans med Carl Kempe WedevÃ¥gs bruk, vilket han med stor framgÃ¥ng ledde som verkställande direktör fram till Ã¥r 1962. Under denna tid hann han dessutom med att göra en hel del andra inbringande affärer ömsom med tankbÃ¥tar, ömsom med resebyrÃ¥er; en tid hade han en järnhandel i Stockholm, ja, enligt vad obekräftade 445 rykten uppger t. o. m. en parfymaffär. Han prövade pÃ¥ och lyckades med praktiskt taget allt. Sedan han i ungefär tjugo Ã¥rs tid visat vad han gÃ¥tt för som egen företagare tyckte han att han utan att skämmas kunde övergÃ¥ till ~amiljeföretaget. Efter att ha lämnat direktörsposten i WedevÃ¥g, har han ocksÃ¥ huvudsakligen ägnat sig Ã¥t Mo & Domsjö, i vars styrelse han sitter och där han väntas efterträda Carl Kempe som ordfö,rande nästa Ã¥r. Matts Carlgren är emellertid inte bara en duglig och drivande affärsman med skapande fantasi, initiativrikedom, handlingskraft och sunt omdöme han är dessutom en entusiastisk friluftsmänniska, jägare och sportman. Det lÃ¥ter som en saga, men han hör till dem som trofas·t ställer upp i Vasaloppet varje Ã¥r och han saknas aldrig i BÃ¥stad under t~ennisveckorna. Han har gjort vackra insatser i Skidfrämjandet och är numera den starke mannen i Friidrottsförbundet. När tillfälle givs jagar han pÃ¥ Mo & Domsjö domäner eller pÃ¥ sitt eget stÃ¥tliga Brandalsund, som han inköpte 1958. Men som av vidstÃ¥ende artikel framgÃ¥r har han även andra, utÃ¥t mindre kända sidor. Han hyser nämligen ett starkt samhällsintresse och känner ett starkt samhällsans~var. Han förenar allmän idealitet och fast borgerlig övertygelse med praktiskt handlag och viljan att fÃ¥ nÃ¥got uträttat. Det är inte minst vid företagare 'av hans typ som oppositionen har anledning att knyta sina förhoppningar om en framtid för borgerligheten. Matts Carlgren: Mitt huvudintryck av den politiska utvecklingen i Sverige under senare tid är en pÃ¥taglig försvagning av oppositionen, som lett till att folk ', 446 i gemen nu tycks vara beredda att om inte acceptera sÃ¥ Ã¥tminstone inrätta sig efter ett enpartivälde, Detta beror inte pÃ¥ att det inte finns kunniga politiker inom oppositionens led, utan snarare pÃ¥ att dessa politiker som samlande politiska personligheter inte synes ha förmÃ¥ga att gjuta nytt liv i ett nÃ¥- got blodfattigt program. Deras möjligheter att vinna gehör i vidare kretsar är begränsade. Den främsta orsaken till bristen pÃ¥ slagkraft ligger emellertid ocksÃ¥ i borgerlighetens splittring, som nu tycks mig nästan större än tidigare. Denna splittring mÃ¥ste försvinna, om borgerligheten skall ha nÃ¥gon framtid i vÃ¥rt land. Det bör i första hand ske genom ett praktiskt samarbete mellan högern och folkpartiet, de borgerliga partier, som har mest gemensamt. Centerpartiet är mer särpräglat, men dock - det vill jag understryka - ett klart borgerligt parti. Detta parti och dess ledare kommer, om det blÃ¥ser en tillräckligt stark borgerlig vind, säkerligen att Ã¥terfinnas pÃ¥ den borgerliga sidan! Det mÃ¥ste bli hö- gerns och folkpartiets sak att Ã¥stadkomma denna vindkantring genom en nära samverkan med sikte pÃ¥ en sammanslagning av alla borgerliga partier i framtiden. En sÃ¥dan sammanslagning redan nu vore visserligen i hög grad önskvärd, men mÃ¥ste tyvärr tills vidare betraktas som orealistisk. Det fÃ¥r bli ett arbete pÃ¥ längre sikt, men det mÃ¥ste pÃ¥börjas omedelbart. Om icke de nuvarande partiledarna inser situationens allvar och drar de logiska konsekvenserna av dagens läge, mÃ¥ste de förmodligen lämna plats Ã¥t företrädarna för en yngre generation, som icke är bunden av förlegade motsättningar utan har samlingstanken som en absolut mÃ¥l,sättning. Jag tror inte det skall vara svÃ¥rt att finna dem. De yngre generationerna har i detta hänseende en helt annan syn än de äldre, som ofta inte kan frigöra sig frÃ¥n de gamla partischablonerna. Själv var jag i yngre Ã¥r starkt högersinnad, numera känner jag mig borgerlig i största allmänhet, och min erfarenhet vittnar om att förhÃ¥llandet är detsamma med ett stort antal av mina kolleger i näringslivet. Vi vägrar att förstÃ¥ käbblet mellan de borgerliga, och vi anser att all finansiering av borgerlighetens inbördes stridigheter är bortkastade pengar. Som läget nu är finns stora risker att borgerligheten även förlorar nästa val och det borde vara en sista tankeställare. sextiotalets andra hälft mÃ¥ste inrymma reella förhoppningar om borgerliga framgÃ¥ngar och maktövertagande, annars är det fara värt att även de frivilliga »valarbetarna» helt tappar modet. Programmet för en koordinerad borgerlighet mÃ¥ste hÃ¥lla en klar rÃ¥- gÃ¥ng till socialdemokratin. En vä- sentlig programpunkt bör vara att näringslivets ledare ges största möjliga frihet, givetvis under ansvar. De ekonomiska maktkoncentrationerna inom näringslivet kan bestÃ¥ i den mÃ¥n de inte missbrukas, ty rätt brukade ger de en hälsosam ekonomisk slagkraft. Självfallet mÃ¥ste ocksÃ¥ monopolismen ha sina gränser. Den fria konkurrensen skall ha fritt spelrum, annars kan nÃ¥got fritt näringsliv inte existera. Hur gränsdragningen skall ske är - det medger jag gärna- ett svÃ¥rt problem, som det skulle ta alltför lÃ¥ng tid att gÃ¥ in pÃ¥. Det bör framhÃ¥llas att staten utom i extrema undantagsfall inte bör ingripa och ta hand om näringslivets socialfall. Företag kan inte hÃ¥llas vid liv med konstgjorda medel. Näringslivets ideologi? J ag tror inte att den- om den nu existerar -nämnvärt skiljer sig frÃ¥n en allmänt borgerlig ideologi. Men nä- ringslivet borde intressera sig mer för politiken än vad som nu sker. Det politiska klimatet pÃ¥verkar nämligen näringslivet i hög grad. Jag tror dock inte att de som redan nÃ¥tt chefsposter bör engagera sig i det politiska livet, det medför en splittring bÃ¥de verksamhetsmässigt och mänskligt, som inte mÃ¥nga rÃ¥r med. Men borgerliga politiker borde i större utsträckning än hittills kunna rekryteras bland näringslivets yngre förmÃ¥gor, bland folk som industrin delvis har fostrat. Politikerna bör inte bara komma frÃ¥n Organisationssverige. Industrin har anledning att inta en mer generös hÃ¥llning, när det gäller att förse borgerligheten med duktigt 447 folk. Samtidigt som näringslivet borde intressera sig mer för politiken, borde politikerna lyssna mera pÃ¥ näringslivets män. Och inte enbart pÃ¥ Harpsund. Näringslivet har anledning att v·ara pÃ¥ sin vakt mot Harpsundsandan. Det finns frÃ¥gor som lämpar sig bäst för interna diskussioner av Harpsundskaraktär, men det ligger en fara i att inte lÃ¥ta offentlighetens ljus i mesta möjliga mÃ¥n spela över förhÃ¥llandet mellan stat och näringsliv. Problemen skall dryftas i riksdagen, pÃ¥ offentliga möten och konferenser, i pressen och genom andra massmedia, sÃ¥ att nä- ring.slivets män fÃ¥r redovisa sina synpunkter öppet och visa att de har nÃ¥got att komma med. Alltför mÃ¥nga underhandsöverenskommelser pÃ¥ Harpsund förlamar näringslivets handlingsfrihet. Man bör kanske ocksÃ¥ frÃ¥ga sig, efter vilken princip industrigästerna pÃ¥ Harpsund utväljas. Att Harpsundsandan vunnit sÃ¥- dant insteg beror naturligtvis pÃ¥ den defaitism som börjat prägla nä- ringslivet i förhÃ¥llande till den nu trettioÃ¥riga socialdemokratiska regimen. TvÃ¥ faktorer samverkar härvidlag. Den ena är att mÃ¥nga företrädare för näringslivet uppfattar sig själv som ett slags tjänste- eller ämbetsmän, vilkas plikt det är att komma överens med regeringen och organisationerna. Den andra är att näringslivets män i allt större utsträckning börjar ge upp hoppet om den politiska oppositionen. Man 448 anser- inte utan skäl- att oppositionen genom sin splittring dömt sig till politisk maktlöshet och att man följaktligen är sÃ¥ illa tvungen att antingen man vill det eller inte komma till direkt överenskommelse med de styrande. Själv vill jag formulera min inställning till frÃ¥gan om staten och företagen genom att citera Frans Kempe, som en gÃ¥ng yttrade: »När staten sköter sina industrier bättre än jag sköter mina, ska den ocksÃ¥ fÃ¥ överta mina - men det kommer aldrig att inträffa!» En omsvängning i borgerlig rikt· ning kan endast äga rum om det finns framtidstro, och denna kan bara skapas genom att borgerligheten - sÃ¥väl inom oppositionspartierna som inom näringslivet - mobiliserar sina bästa krafter till förmÃ¥n för en borgerlig samverkan. Det behövs starka och samlande personligheter för att Ã¥stadkomma detta resultat, men man skall ha klart för sig att jordmÃ¥nen här i landet inte är särskilt fruktbar för skapandet av personligheter; när de nÃ¥gon gÃ¥ng lyckas komma fram, verkar det nästan vara av misstag. Carl Kempe uttrycker saken sÃ¥ här: »Det är med den fortlöpande nivelleringen som med gräsklippningsmaskinen. - Den efterlämnar en slät yta utan blommor.» Mänskligt att döma borde det vara lättare att finna en fullgod partiledare än tre. Ett partikansli är ocksÃ¥ billigare än tre. En fusion av de borgerliga partierna skulle kunna medge ett brett och slagkraftigt progmmalternativ till socialismen och dÃ¥ med en nyttig ideologisk koncentration. Vi mÃ¥ste övervinna defaitismen inom borgerligheten och inte minst inom näringslivet. Ett smygsocialiserat näringsliv mister det mesta av sin effektivitet. VÃ¥rt enda hopp när det gäller att förebygga ett definitivt socialistvälde här i landet är samverkan inom oppositionen. Vi borgerliga mÃ¥ste vara storsinta och vidsynta nog att övervinna förÃ¥ldrade partifördomar, att glömma gammalt groll och gamla rancuner. Vi mÃ¥ste övertyga människorna om att nyskapande och fortsatta framsteg endast är möjligt i borgerlig regi. Kan vi inte komma överens sinsemellan, fÃ¥r vi finna oss i vÃ¥rt nuvarande öde och vÃ¥rt kommande - att vara en maktlös minoritet under socialdemokratiskt enpartivälde.