DAGENSFRÃ…GOR Efter MacMillan Att Harold MacMillan inom en tämligen snar framtid skulle ha lämnat ledningen för det konservativa partiet, och därmed regeringen, stod klart för alla även sedan han överraskande framgÃ¥ngsrikt lyckats rida ut stormen under den akuta Profumokrisen. Uppenbart är dock, att hans oväntade insjuknande - inte för inte har han själv fastslagit att premiärministerposten kräver en oxes konstitution av sin man - pÃ¥skyndade maktskiftet. Själva de utdragna, hetsiga och delvis pinsamma konflikterna och förhandlingarna tyder pÃ¥ att den ofrÃ¥nkomliga successionsfrÃ¥gan ännu icke hunnit att tillräckligt beredas i de diskreta former som brukar utmärka det engelska konservativa partiet i dessa fall. Som bekant rÃ¥dde ingen brist pÃ¥ tänkbara efterträdare av den »yngre» typ som i Kennedys tid kommit pÃ¥ modet och pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll ansetts självklart nödvändig om den brittiska högern skulle ha en verklig chans att ta hem spelet mot labour under ·wilson i den snart stundande valstriden. Herrar Heath, Hailsham, Maudling och Macleod hade alla ivriga föresprÃ¥- kare; ingen av dem har heller lÃ¥tit omgivningen sväva i ovisshet om sina aspirationer pÃ¥ premiärministerposten. En annan sak är, att det med tanke pÃ¥ de minst sagt ovissa valutsikterna kan vara tvivel underkastat, om nÃ¥gon av dessa gentlemän innerst inne Ã¥stundade att träda till just nu. För dem alla torde det te sig minst lika lockande att under en övergÃ¥ngstid lämna ansvaret till en annan kraft, för att vid ett senare tillfälle med oförbrukad prestige stiga fram och leda partiet uppÃ¥t: en Ã¥terhämtning mÃ¥ste dock rimligen inträffa förr eller senare. Hur som helst gick det alltsÃ¥ pÃ¥ annat sätt. De relativt litet kända krafter som styr i partiets viktigare personfrÃ¥gor gav utslag i annan riktning. Relativt snart stod det klart att valet skulle komma att stÃ¥ mellan vice premiärministern Butler och utrikesministern lord Home, ett namn som väl ännu för ett par Ã¥r sedan skulle ha tett sig helt otänkbart i sammanhanget. Det faktum att en sÃ¥ utomordentligt kapabel och pÃ¥ snart sagt alla viktigare omrÃ¥den meriterad man som Butler än en gÃ¥ng blev förbigÃ¥ngen har gett upphov till yppiga spekulationer om en konflikt mellan den mer »liberalt» och »progressivt» inställda riktning som denne företräder - det var som bekant han som mer än nÃ¥- gon annan bidrog till partiets hÃ¥rdhänta men nödvändiga modernisering efter valnederlaget 1945 - och en mera gammaldags högerflygel, som nu skulle ha dragit det längsta strÃ¥et. Kannstöperier av denna art förefaller knappast särskilt starkt grundade. Det stÃ¥r fast, att lord Home uppenbarligen varit MacMillans egen kandidat - och MacMillan har ju om nÃ¥gon personifierat konservatismens resoluta anpassning till det moderna välstÃ¥ndsoch medelklassamhället, utan hinder av sin personliga stil och bakgrund. Den rimligare förklaringen till att Hutler ännu en gÃ¥ng sett sina förhoppningar gäckade torde vara den enkla och brutala som uttrycktes av Sir Winston Churchill vid förra tillfället, efter Suez: »Det trÃ¥kiga med RAH är att han inte har tillräckligt mycket politisk sex appeal.» En i allo förträfflig man - men inte med tillräcklig förmÃ¥ga att entusiasmera och charmera. Finns det dÃ¥ nÃ¥gon sannolikhet för att Home kommer att visa sig uppgiften vuxen? Valet är onekligen överraskande, men just när det gäller honom torde det finnas särskilt starka skäl att inte fälla alltför tvärsäkra omdömen innan erfarenheten gett nÃ¥got hÃ¥llbart material att bygga pÃ¥. När han blev utrikesminister för tre Ã¥r sedan väckte detta en storm av kritik - han var relativt okänd, utnämningen antogs allmänt vara ett utslag av premiärministerns kända svaghet för att omge sig med grevar och baroner, det förutsattes som självklart att den nye utrikesministern skulle bli ett osjälvständigt verktyg Ã¥t regeringschefen. Som bekant tog saken raskt en annan vändning: lord Home grep diskret men fast tyglarna i Foreign Office i egna händer, framträdde med markerad fasthet sÃ¥väl mot Moskva som inför de afrikanska problemen och tillvann sig snart allmän respekt för bÃ¥de begÃ¥vning och karaktärsstyrka. En kuriös missuppfattning om den nye premiärministern är att han skulle vara nÃ¥got av en politisk amatör. Intet kan gärna vara felaktigare. Trots sin Ã¥lderdomliga titulatur - som han nu avstÃ¥tt ifrÃ¥n - borde han snarare karakteriseras som yrkespolitiker. Ledamot av underhuset vid 28 Ã¥rs Ã¥lder, premiärministern Chamberlains sekreterare under mÃ¥nga Ã¥r, minister för Skottland i fyra Ã¥r, utri- 249 kesminister i tre - för en amatör onekligen en ganska imponerande meritlista. Intet tyder pÃ¥ att den brittiska kursen kommer att läggas om pÃ¥ nÃ¥got mera väsentligt sätt, varken premiärministerns person eller uppsättning av hans medarbetare. Att Hutler trots besvikelsen lojalt stÃ¥r kvar pÃ¥ den enda post som gärna kunda komma i frÃ¥ga, är en garant för kontinuitet, liksom ett tecken pÃ¥ att tories än en gÃ¥ng tillämpar sin gamla taktik att sluta leden inför valstriden mot en gemensam motstÃ¥ndare utan hänsyn till tidigare personmotsättningar och rivaliteter. Närvanon i ministären av Maudling och Heath - den senare f. ö. en av de ivrigaste tillskyndarna av Homes kandidatur! - är ytterligare garanti för att nÃ¥gon brytning med den progressiva, moderna inställningen inte kommer i frÃ¥ga. Konsumtionsproblem i Sovjet Under den XXII. partikongressens epok har problemet med produktionen av konsumtionsvaror blivit ett spörsmÃ¥l, som allt oftare behandlats offentligt. Ju flera raketer och satelliter, som kretsar kring jorden och ju flera atombomber som sprängs, desto mera uppenbar blir kontrasten mellan ideologi och verklighet hos Sovjetfolket. Därför har under senare tid citat och propagandaslagord allt oftare blivit föremÃ¥l för publicering - även citat täckta av mÃ¥ngÃ¥rigt damm i arkiven. Är det verkligen sÃ¥ att Sovjets politiska ledare har ändrat sina Ã¥sikter och börjat lägga ned möda pÃ¥ att öka folkets välfärd enligt ideologin i stället för att sprida fruktan över hela världen? Eller pÃ¥verkas de av sovjetfolkets livsvilja och krav till att äntligen genomföra en lösning pÃ¥ masskonsumtionens praktiska frÃ¥gor? FrÃ¥- gan och svaret i likhet med frÃ¥gan .t ·• 250 »Vilket var först, hönan eller äggeb kan ge upphov till lÃ¥ngvariga diskussioner. Faktum är att det tog hela 40 Ã¥r för »Överflödets framtidssamhälle», innan första boken utkom Ã¥r 1961, en bok som sammanfattar masskonsumtionens problem under socialistiska förhÃ¥llanden och där dessa problem även belysas med data. Med utnyttjandet av de mildare vindar, som rÃ¥der sedan sista partikongressen skyndade man sig att publicera P. C. Mstivslavskijs bok »Masskonsumtionen i socialismen». Bokens förnämsta förtjänst synes vara, att den lämnar värdefulla upplysningar om sovjetfolkets ekonomiska och kulturella standard vid ett givet historiskt ögonblick. Bokens första del behandlar allmänna principfrÃ¥gor och understryker att »den materiella produktionen är den huvudsakliga determinanten pÃ¥ samhällsutvecklingens samtliga faser. Reproduktionens samtliga processer och faser beror framför allt pÃ¥ produktionen, pÃ¥ dess nivÃ¥, medel, kvantitet och karaktär» (sid. 12). Som författaren pÃ¥pekar har förhÃ¥llandet mellan produktion och konsumtion ändrats under den historiska utvecklingen. Han tar avstÃ¥nd frÃ¥n den ekonomiska Ã¥sikt, som underskattar varu- och penningförhÃ¥llandens betydelse under socialismen, dvs. frÃ¥n de Ã¥sikter, som försöker koppla bort individernas ekonomiska intressen i produktionen. Han utgÃ¥r vidare ifrÃ¥n, att arbetarnas reallön kan tolkas riktigt endast om man accepterar varuoch penningförhÃ¥llandens existens i Sovjetekonomin. Av stort intresse är, att Mstivslavskij uppdelar konsumtionen i tre avdelningar, nämligen i arbetarnas och de anställdas konsumtion, böndernas konsumtion och slutligen de statliga och andra samhälleliga institutioners konsumtion. Vid denna uppdelning erinrar man sig den jugoslaviske revolutionären Djilas' teori om den nya klass, som i Sovjetsocialismen tillkom i stället för den tidigare härskande kapitalistklassen och de statliga funktionärernas privilegierade -samhällsklass. Mstivslavskijs uppdelning fick omedelbart mothugg. I. Pisarev, som recenserade boken i Vaprosi Ekonomiki 1962: 2, skriver: »Det var onö- digt att bryta ut den tredje sektorn. Det ligger i socialismens natur, att denna tredje sektor inte kan ställas mot de förra tvÃ¥, ty vÃ¥r stat är arbetarnas och böndernas socialistiska stab (sid. 138). Bland bokens positiva sidor kan nämnas att uppgifterna om Sovjet inte presenteras ensidigt utan ibland jämföras med förhÃ¥llandena i USA. Författaren pÃ¥pekar exempelvis sÃ¥som ett positivt drag i USA, att drygt hälften av samtliga anställda arbetar i konsumtionssektorn. Boken andra del belyser ökningen av Sovjetmedborgarnas konsumtion frÃ¥n 1917 till vÃ¥ra dagar. Det framgÃ¥r av uppgifterna, att den kvantitativa ökningen av konsumtionsvarorna Ã¥tföljs av en sprÃ¥ngartad ökning av behoven ifrÃ¥ga om kvalitet och sortiment. Sovjetstatens utgifter för konsumtionsvarornas framställning vilka i första hand syftade till en kvantitativ ökning - har ej kunnat tillfredsställa invÃ¥narnas efterfrÃ¥gan. Detaljproblemen kring konsumtionsvarornas framställning behandlas i kapitlen 3-5. Dessa problem illustreras i de flesta fall med exempel hämtade frÃ¥n beklädnadsbranschen. Ã…r 1961 tillverkade man 443 milj. par skor i Sovjet. Chrustjov klagade emellertid pÃ¥ kongressen: »EfterfrÃ¥gan pÃ¥ skor är inte helt tillgodosedd och det lagras ändÃ¥ skor i handelsledet för ett värde av 1,5 miljarder rubel.» Inom Sovjetpressen berörs pÃ¥ sista tiden allt oftare problemen kring konsumtionsvarornas omsättning och produktion. Mstivslavskij riktar uppmärksamheten pÃ¥ dessa iakttagelser. Av artiklarna framgÃ¥r ett av de viktigaste problemen, nämligen att den rÃ¥dande planmetodiken hindrar företagen att självständigt och elastiskt kunna anpassa produktionen till konsumenternas behov. M. Lev, ordföranden för »Sovnarhoz» (statliga företag) centralkontor i Moskva, skriver följande i Ekonomitjeskaja Gazeta den 5 februari: »Skoaffärerna är fulla med kunder. Men inte alla lämnar butikerna med nÃ¥gon vara. Företagen har kommit till den uppfattningen, att massproduktion pÃ¥ löpande band försvÃ¥rar sortimentets utökning. Planföreskrifterna, varpÃ¥ föret,agens arbete grundas, ger ingen möjlighet för företagen att snabbt reagera för handelns önskningar och ändra sortimentets sammansättning.» M. Lev beskriver vilken lÃ¥ng byrÃ¥- kratisk väg en ansökan om ändring bör genomgÃ¥ för att slutligen beviljas. Om man exempelvis vill ändra pÃ¥ en modells utseende, mÃ¥ste man fÃ¥ ändringen godkänd frÃ¥n minst 4-5 olika instanser. Även i bästa fall tar detta 5-6 mÃ¥nader i ansprÃ¥k och när företagen har fÃ¥tt medgivandet, har ändringen redan hunnit bli för gammal. Givetvis är detta inte endast skoindustrins problem, dylika klagomÃ¥l har framförts av textilindustrins och andra konsumtionsvaruindustriers representanter. Andra skyller pÃ¥ industrigrenarnas lokalisering och menar, att pÃ¥tagliga bristfälligheter rÃ¥der vid de producerade varornas fördelning mellan de olika republikerna. I. Chrekin efterlyser (Ekonomitjeskaja Gazeta, 12 mars 1962) större självständighet och rörelsefrihet för republiker och företag. Enligt hans uppfattning ligger felet bl. a. i konsumtionsvaruindustrins lok,alisering. Republikerna i Centralasien mÃ¥ste själva organisera produktionen av tusentals 26- 634846 Svensk Tidskrift H. 8-9 1963 251 varor, vilket Chrekin anser inte vara ändamÃ¥lsenligt. Enligt honom bör bara de mest nödvändiga varorna framställas i varje lokaldistrikt och man borde öka omsättningen mellan republikerna. Avslutningsvis avslöjar Chrekin en mycket viktig orsak till dessa problem: »Erfarenheterna visar att befolkningens efterfrÃ¥gan och marknadens förmÃ¥ga att suga upp varor inte har studerats med tillräcklig noggrannhet och vi gör ofta betydande räknefel, när vi prognosticerar olika varors konsumtion.>> Fransk forskning Forskningens allmänna betydelse framträdde med all tydlighet under andra världskriget när det visade sig att det avgörande för segern var vem som hade den starkaste industriella potentialen. Denna princip kan pÃ¥ samma sätt tillämpas när det gäller det kalla kriget och den ekonomiska kampen i fredstid. Historien har mer än en gÃ¥ng pÃ¥visat, att behovet ofta är upptäcktens andlige farler och att ett krig kan spela en banbrytande roll även för framÃ¥tskridandet. Efter krigets slut visade det sig att en samordnad modern forskning behöver sÃ¥ stora resurser, särskilt beträffande kärnfysik, att staten tvingades rycka in och överta eller Ã¥tminstone kontrollera hela denna vetenskapliga verksamhet. Beträffande statens roll hade sÃ¥lunda sÃ¥väl öst som väst liknande utgÃ¥ngsläge och om pendeln pÃ¥ sistone - enligt vissa uttalanden av amerikanska ledare - har slagit över nÃ¥got till västs förmÃ¥n är det utan tvivel dess enorma vetenskapliga potentials och forskarnas egen förtjänst. Annars hade de totalitära staterna praktiskt taget obegränsade möjligheter när det gällde att mobilisera samhällets alla tillgängliga resurser och 252 Rysslands onekligen stora framgängar särskilt beträffande rymdfärder vittnar bäst härom. Bortrövandel av hundratals framstäende tyska specialister har förstÃ¥s ocksÃ¥ hjälpt ryssarna Ã¥tskilligt. Sovjet har dock dröjt med hela forskningens samordnande till 1961/62, medan dess satellit Tjeckoslovakien som första östeuropeiska stat genomförde detta sex är tidigare. TvÃ¥ procent av landets nationalinkomst används till forskningsändamÃ¥l, men i Prag är man missnöjd med bl. a. forskarkärens lÃ¥ngsamma tillväxt. Under nuvarande femÃ¥rsplan fram till 1965 skall denna öka med tre procent per Ã¥r, medan produktionstillväxten beräknas växa med 9,5 procent. I verkligheten bör antalet forskare öka Ã¥tminstone i samma takt eller snabbare än produktionen. I västerlandet hade forskningen efter andra världskriget olika utgÃ¥ngslägen. USA tog ofta som krigsbyte hela tyska forskarteam, deras oavslutade arbeten och deras planer. Delvis gjordes detta ocksÃ¥ av England och i mindre utsträckning av Frankrike. Västeuropa, särskilt Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Italien samt delvis även Schweiz, Belgien och Holland, har för länge sedan intensivt utvecklat sin forskning pÃ¥ alla omrÃ¥- den och Ã¥tminstone de tre förstnämnda av dessa länder har redan hunnit en bra bit pÃ¥ vägen och i vissa fall gÃ¥tt om USA. Det är därför synd, att de flesta yngre svenska forskare nästan uteslutande använder engelska i sitt internationella umgänge och därigenom delvis blir avklippta frän direkta kontakter med andra länders forskarkolleger. Frankrike, vars forskning aktualiserats genom en svensk visit förra vÃ¥ren och ett franskt besök i Sverige i slutet av oktober - började samordna sin forskningsaktivitet redan inför det andra världskriget. Sedan blev det ett avbrott ända fram till 1954, när ett särskilt statssekretariat bildades i Mendes-Frances ministär. Det hela föll emellertid tillsammans med hans regering redan Ã¥ret därpÃ¥. Innan dess hade dock sekretariatet tillsatt ett administrativt organ - högsta rÃ¥det för forskning och tekniskt framÃ¥tskridande - vilket tre är senare, dvs. redan under de Gaulle, förvandlades till blandad kommitte av regeringsmedlemmar och vetenskapsmän under ledning av ett statsräd (f. n. minister Gaston Palewski, en ättling till en polsk frihetskämpe) och direkt underställd premiärministern. Kommissionens verkställande organ utgörs av »la delegation generale>>, vars generalsekreterare professor Andre Marechal var Sveriges gäst för nÃ¥gra veckor sedan. Den franska forskningen är i dag uppdelad pÃ¥ följande sätt: 1. 16 universitet (snart skall deras antal ökas till 21) med sammanlagt omkring 7 000 forskare uppdelade pÃ¥ 28 naturvetenskapliga, medicinska och farmakologiska fakulte,- ter. 2. Ett nationellt centrum för vetenskaplig forskning med omkring 100 egna laboratorier och studiecenb:a och med över 7 000 forskare. 3. Forskning för och i franska ter:ritorier bortom havet och i nya af rikanska stater - f. d. kolonier - med Ã¥tta speciella institutioner för bl. a. tropiskt jordbruk, olja, kamtsehuk osv. Forskningen bedrives av omkring 800 forskare. 4. Yrkesmässig forskning som sam arbetar med och delvis finansieras av stora industriföretag. 5. Industrins egen forskning med n ära 300 stora laboratorier och i eke mindre än 16 000 forskare och teknisk personal. 6. Speciell forskning förbunden med sex tekniska departement: j ordbruks-, hälsovÃ¥rds-, byggnads-, kommunikations-, industri- och försvarsdepartementen, med flera tiotal institutioner och sammanlagt med forskare och teknisk personal till ett antal av 3 000. Under industridepartementet sorterar även atom- och rymdforskningen, som leds speciellt av respektive kommissioner där bÃ¥de ämbetsmän och vetenskapsmän deltar. Enbart atomforskningen förfogar över en arbetsstyrka pÃ¥ omkring 20 000 man och drar en kostnad av cirka 2,5 miljarder nya francs, av vilka 40 proc. betalas ur försvarsbudgeten. Den övriga försvarsforskningen kostar dessutom över en miljard NF och rymdforskningen, som inte är riktad mot sÃ¥ höga mÃ¥l som i USA och Sovjet, är kostnadsberäknad till ungefärligen 100 miljoner. Hela det franska forskningsprogrammet kostar f. n. över fyra miljarder NF och ökar med ungefär 17-20 procent om Ã¥ret. Denna takt mÃ¥ste hÃ¥llas för att reparera den eftersläntring som uppstod mellan de bÃ¥da världskrigen. Vad Ã¥stadkommer man dÃ¥ för dessa stora summor? Forskningens framgÃ¥ngar i Frankrike är sÃ¥ stora pÃ¥ alla omrÃ¥den och sÃ¥ speciella att vi här endast kan ge ett par exempel: den har t. ex. Ã¥stadkommit flera nya färgmetaller, bl. a. kombinationen meUan järn och aluminium, vilken är ytterst viktig för hela industrin. Vidare det jättestarka elektroniska mikroskopet pÃ¥ 1,5 miljoner volt, dvs. 10-12 gÃ¥nger starkare än de vanliga. Detta möjliggör genomstrÃ¥lning av metallplÃ¥tar bakom vilka en cell i en levande organism kan undersökas, nÃ¥got som är en absolut nyhet för naturvetenskapen. Utforskningen av stabilisationen gjorde det möjligt att bygga ytterligt moderna tÃ¥g, som kan hÃ¥lla 150 km i timmen i marschhastighet medan maximifarten är 300 km/tim. 253 Världens mest sÃ¥lda flygplan, Caravellen, är som bekant helt och hÃ¥llet en fransk produkt. Dess maximifart ligger kring 900 km/tim. dvs. närmar sig ljudhastigheten, medan planets nya version, som bygges i franskt-engelskt samarbete, Concorde, beräknas uppnÃ¥ en hastighet som är 2 1 f• gÃ¥nger sÃ¥ stor som ljudets. Här kan ocksÃ¥ nämnas det i slutet av oktober i Sverige pÃ¥ Barkarby flygfält visade s. k. stolflygplanet (Short take off and landing) Bregnet 941. Planet kan landa pÃ¥ 75 meter, dvs. pÃ¥ en fotbollsplan och under ingÃ¥ng pÃ¥ landning kan det ocksÃ¥ lyfta direkt pÃ¥ nytt frÃ¥n markytan. I u-länderna kan planet t. ex. användas i stället för lastbilar. Slutligen kan helikoptern Alouette II nämnas, vilken sedan 1958 innehar världsrekord i höjdflygning för helikoptrar med 11 000 m och som har inköpts av inte mindre än 28 länder. Den tillverkas i mÃ¥nga länder pÃ¥ licens, bl. a. i Sverige. Ett nytt spännande forskningsprojekt är den dammanläggning över Rances flodmynning i Bretagne som bygges med hjälp av svenskt material. Avsikten är att utnyttja och förvandla tidvattnet till elektricitet. Den franska forskningen befinner sig f. n. i en explosionsartad utveckling och om drygt 5-6 Ã¥r beräknas det att Frankrike faktiskt kommer att ha en av de största potentialerna pÃ¥ detta omrÃ¥de. Sverige är förstÃ¥s redan med bland de länder som utbyter forskningserfarenheter med fransmännen, vilka sedan länge samarbetar med USA, Sovjet (bl. a. inom cancer och teoretisk atomforskning), Storbritannien, Västtyskland och andra länder. Tvivelsutan kan den svenska forskningen bara vinna pÃ¥ att närmare knyta an samarbetet med ett land som befinner sig i en sÃ¥ sjudande utveckling. Det besöksutbyte som t. v. har avslutats med franska forskares visit i Sverige i oktober kommer säkert att leda till J. 254 nyttiga och för framtiden väsentliga resultat. Professor Welinders frÃ¥gor De statskapitalistiska exegeternas bekymmer över ägardemokratin tar sig stundom besynnerliga uttryck. En av de följsammaste, professor Carsten Welinder, har nyligen lagt ut texten i Stockholms-Tidningen (16/10). Efter att ha begrÃ¥tit högerns svek mot sina gamla ideal - tronen, altaret och penningpÃ¥sen - övergÃ¥r han till ett krystat resonemang om omöjligheten att öka de enskilda medborgarnas ekonomiska inflytande. Det avslutas med följande tirad: »Vill man inte begripa, att det säkraste sättet att garantera inflytandet över vÃ¥ra storföretag ät en liten klick är att sprida aktierna pä sä mÃ¥nga händer, att d·en överväldigande mängden aktieägare förlorar varje möjlighet att hävda sig? Eller är det dit man vill nÃ¥'? Frägan kan synas insinuant (man riktigt ser hur professorn myser när han kommer pä denna formulel'ling), men det är lätt för högern att rentvÃ¥ sig genom att ge besked hur det hela skall fungera. Svaren pÃ¥ de tvÃ¥ frÃ¥gesatserna är obetingat nej och inte svÃ¥rt att motivera. Det hör till ägardemokratins huvudsyften att kapitalbildningen skall ordnas pä sÃ¥dant sätt att •alla blir personligen delaktiga i förmögenhetstillväxten. Det gäller alltsÃ¥ i första hand att lokalisera huvuddelen av nysparaodet till hushällssektorn. Det mÃ¥ste 'Wiidare tillses att sparaodet f-inner bästa möjliga användning. För det ändamÃ¥let ford.ras en välorganiserad kapitalmarknad med ett rikt sortiment av placerings- och kreditformer. Företagen kommer att ha fullgoda möjligheter att konsolidera sin ställning. Samtidigt uppmuntras och pÃ¥verkas de pÃ¥ olika sätt att finansiera utbyggnaden av sin verksamhet .genom nytiiiskjutet kapital. Denna styrning av valet av finansieringsform kan ordnas pä olika sätt och motiveras av önskemÃ¥let att sparaodet i största möjliga utsträckning skall ske i hushÃ¥llssektorn. Med största sannolikhet kommer sparmedlens överföring frÃ¥n hushällstill företagssektorn att i betydande utsträckning ske i form av likvider för nyemitterade aktier. Denna emissionsverksamhet blir en av förbindelselederna mellan utbuds- och efterfrÃ¥gesidan. Det är viktigt att den och alla andra förbindelseleder fungerar störningsfritt. För detta fordras en rad olika förändringar, bl. a. en vidgning av aktiemarknaden genom ökade möjligheter att köpa och sälja smÃ¥poster. Det är framför allt genom kapitalmarknaden som spararna fÃ¥r möjlighet att utöva ett ekonomiskt inflytande, som det inte finns nÃ¥gon motsvarighet till i en centralistisk hushÃ¥llning, och det är genom marknadens reaktioner - genom försäljningar och inköp som företagsledningarna erfar vilket förtroende de Ã¥tnjuter. BÃ¥de belÃ¥tenhet och missnöje kan komma till uttryck i pÃ¥tagliga och verkningsfulla former. Det är därför ett mycket väl grundat pÃ¥stÃ¥- ende att 'ägardemokr.atin ger de enskilda ett mycket större och mer direkt inflytande över näringslivet och samhället i dess helhet. Vad här sagts behöver naturligtvis inte utesluta att en översyn av aktiebolagslagens bestämmelser om bolagsstämma och styrelse kan var.a befogad. Det kan tilläggas att högerpartiet uppenbarligen pÃ¥tagit sig en mycket krävande uppgift när den fört fram programmet om ägardemokratin. Det är nödvändigt att partiet ger sina aktiva krafter en ordentlig skolning i de skilda problemställningarna. Professor Welinders artikel visar att det ibland rentav kan bli en uppgift att bemöta frÃ¥.gor av typen: »Har Ni slutat 'att slÃ¥ Er hustru?» Exit Björnberg starka tvivel yppades frÃ¥n början mot fil. dr Arne Björnbergs förmÃ¥ga att sköta Nämnden för internationellt bistÃ¥nd - bl. a. i denna tidskrifts spalter. FarhÃ¥gorna har pÃ¥ kort tid i endast allt för hög grad bekräftats. Närmare bestämt har dr Björnberg som generalsekreterare visat sig brista i tvÃ¥ huvudstycken - förmÃ¥gan att leda u-hjälpsarbetet och förmÃ¥gan att leda sitt eget ämbetsverk. Den senare bristen kom först i dagen. PÃ¥ kort tid lämnade ett stort antal av Nib :s kvalificerade befattningshavare sina poster; hr Björnberg lät förstÃ¥ att han tog saken med ro, vederbörande hade helt enkelt gÃ¥tt till bättre avlönade arbeten i enskild tjänst, det var hela saken. Avhopparna själva talade ett annat sprÃ¥k - det var framförallt vantrivseln med planlösheten, oredan och ryckigheten under hr Björnbergs ledning och dennes oförmÃ¥ga till samarbete som framdrivit den uppseendeväckande personalavgÃ¥ngen, betonade de. Sedan uppmärksamheten pÃ¥ detta sätt riktats mot förhÃ¥llandena inom Nib framkom ocksÃ¥ snart nog allvarliga anmärkningar av än mer betänklig art mot det sätt pÃ¥ vilket själva fältarbetet hade bedrivits. Särskilt de absurda förhÃ¥llandena vid den svenska »mönstergÃ¥rden» i Algeriet kastade ett obarmhärtigt ljus öve•r ledningens kapacitet: inte nog med att okunnighet, planlöshet och dilettantism spelat en förskräckande roll, när man äntligen fÃ¥tt en kapabel person att Ã¥ta sig den besvärliga och omskrutna uppgiften hade denne pÃ¥ ett upprörande sätt lämnats i sticket med svÃ¥rbemästrade lokala problem, utan 255 stöd av instruktioner frÃ¥n Stockholm. Även frÃ¥n andra hÃ¥ll rapporterades beklämmande förhÃ¥nanden - bl. a. rörande det kända ~amiljeplaneringsÂ- projektet i Pakistan, som bekant ett av statsrÃ¥det Ulla Lindströms paradprogram. Det visade sig att den svenska mönsterkliniken - med tre läkare - genomsnittligt haft 3-4 besök per dag! Inför dessa anmärkningar, som väl att märka inte kunde dementeras av styrelsens ordförande landshövding Valter Ã…man, visade sig hr Björnbergs överordnade i det längsta märkligt tröga till verkan. statsministern rÃ¥- kade nÃ¥got oförsiktigt ut för kalamiteten att pÃ¥ förhand med stöd av alls ingen undersökning, skriva ut ett frejdebetyg Ã¥t den hÃ¥rt ansatte generalsekreteraren. Att statsrÃ¥det Lindström förfor pÃ¥ samma vÃ¥rdslösa sätt förvÃ¥- nar däremot i:ngen. Fru Lindström kunde ju dessutom, för vad det nu kunde vara värt, trösta sig med att hon fÃ¥tt ryggstöd av socialdemokratiska kvinnoförbundets täta oryggliga led, som i ett herostratiskt ryktbart uttalande kar.akterisemde kritiken mot Nib som »människojakb. Besvärande fakta lÃ¥ter sig dock inte bortförklaras - en utredning blev ofrÃ¥nkomlig. Visserligen försökte man till att börja med komma ifrÃ¥n det hela genom en i detta sammanhang irrelevant Ã¥tgärd, att lÃ¥ta statskontoret företa en organisationsundersökning. I sig själv är en sÃ¥dan visst förträfflig och av behovet pÃ¥kallad, men inte rätta sättet att fÃ¥ klarhet i beskyllningar för allvarliga omdömesbrister och försummelser pÃ¥ gränsen till tjänstefel. SÃ¥ smÃ¥ningom insÃ¥g ocksÃ¥ landshövding Ã…man att saken mÃ¥ste rensas upp ordentligt och begärde att regeringen skulle tillsätta en opartisk utredning. Hr Erl•ander lovade att sÃ¥ skulle ske. Det befängda är bara, att regeringschefen inte lÃ¥ngt J 256 tidigare insett att han själv mÃ¥ste ta initiativet till en sÃ¥dan granskning - med fördel innan han själv eller fru Lindström solidarisemt sig med hr Björnberg. Det dröjde emellertid inte länge innan bedömningen pÃ¥ högre ort svängde. Hr Ã…man tog tillbaka sina egna ord och biträdde sin styrelses mening att ingen ytterligare utredning behövdes - man mÃ¥ste först och främst tänka pÃ¥ personal-ens arbetsro! I riksdagens remissdebatt hävdades denna orimliga uppfattning halsstarrigt av regeringssidans talesmän. Att man därmed gjorde ont värre är ofrÃ¥nkomligt - en upprensning mÃ¥ste komma till stÃ¥nd, uppskovet och undanflykterna har enbart försvÃ¥rat situationen och ytterligare skärpt förtroendekrisen. Att hr Björnberg inte kommer tillbaka som chef för Nib är nu helt klart. Det finns, i avbidan pÃ¥ utredningsresultaten, inte anledning att lägga ytterligare stenar pÃ¥ en börda som blivit den olycklige generalsekreteraren för tung. Att han pÃ¥ denna post skulle visa sig vara för kort i rocken är ytterst ett förhÃ¥llande för vilket inte han bör klandras, utan den som halsstarrigt envisades med att utse honom till befattningen. Affären Nib kommer ingalunda att kunna betraktas som utagerad endast därigenom att generalsekreteraren lämpas över bord. Det yttersta ansvaret ligger pÃ¥ högre ort; de politiska konsekvenserna därav borde rimligen inte fÃ¥ utebli. Jur. kand. Sven-Ekelund var författare till artikeln >>Mellanpartierna och parlamentarismen>> i föregÃ¥ende häfte, nr 7, av Sv. T.; ej som till följd av ett korrekturfel angivits Sven Eklund. Red. beklagar misstaget.