OM FRED OCH FÖRÄNDERLIGHET Av ambassadör CARL HENRIKvoN PLATEN DEN UTRIKESPOLITISKA utvecklingen efter andra världskriget har, kanske mer än under nÃ¥gon tidigare epok, pÃ¥verkats av snabba teknologiska förändringar. Atom- och vä- tebomberna är tecken och symptom. Ibland förleder de oss att tro, att kulmen nÃ¥tts, i detta fall pÃ¥ vapenomrÃ¥det. I själva verket fortsätter naturligtvis utvecklingen över hela den teknologiska skalan, t. v. troligen i accelererande tempo. Vetenskapens landvinningar - även i dess mest harmlösa och fredliga former - förändrar oupphörligt basen och utgÃ¥ngspunkten för vÃ¥rt utrikespolitiska tänkande och handlande. Vi behöver blott frÃ¥n halvt glömda läroböcker erinra oss betydelsen av t. ex. tillkomsten av Suez- och Panamakanalerna, upptäckten av olja i olika delar av världen, anläggandel av gummiplantager i tropiska länder, tillkomsten av det syntetiska gummit, den nästan otroliga utvecklingen ifrÃ¥ga om transport och kommunikationsmedel och pÃ¥ kraftförsörjningens omrÃ¥de - »framsteg» som bÃ¥de löst och skapat utrikespolitiska problem. Utvecklingen fortsätter. Plötsligt lyckas vi kanske frams- 634841 Svensk Tidskrift H. 3 1963 ställa syntetiskt kaffe till ett pris som slÃ¥r sönder exportnäringen i ett antal underutvecklade länder; vÃ¥ra medicinska bröder kanske en dag förser oss med enkla medel för födelsekontroll, och världens demografiska utveckling förändras; oceanernas resurser göras tillgängliga och världens vattentäckta yta blir av vital näringsfysiologisk och därmed politisk betydelse. Utvecklingen skapar nya möjligheter och samtidigt nya politiska problem. Politiken Ã¥ sin sida pÃ¥verkar och inriktar ofta vetenskapen. Atomkraften, radar, rymdkapplöpningen, plus självfallet den rent militära teknologien, är exempel och belägg för politikens dirigerande inflytande. Även här skapar det rent vetenskapliga resultatet politiska problem. PÃ¥ kortare tid än ett sekel har vi tagit steget frÃ¥n hästdroska till rymdskepp. Samhällsapparaten har, inte utan möda, och inte utan brister och eftersläpningar, anpassat sig till de krav som denna utveckling ställt. Med en viss grad av berättigande kan vi kanske hävda att vi hjälpligt anpasat oss i vad angÃ¥r behandlingen av huvudsakligen na- 94 tionella problem. Demokrati, planhushÃ¥llning eller nationella planer i skilda former och kvantiteter, en aktiv socialpolitik och arbetsmarknadspolitik är nÃ¥gra av de företeelser som bär vittne om hur vi inom den nationella aktionssfären sökt anpassa, utnyttja och kanalisera den tekniska och ekonomiska utvecklingen enligt summan av individens önskemÃ¥l i riktning mot ett nationellt optimum. Summan av olika länders ambitioner är emellertid icke obetingat lika med en optimal ordning pÃ¥ det internationella planet. I allt högre grad mÃ¥ste den nationella politiken anpassas till den internationella utvecklingen. Anpassningen mÃ¥ste ske under ständigt hänsynstagande till historiska, psykologiska, ekonomiska, tekniska, sociala och vetenskapliga faktorer i andra länder. Kunskapsproblemet i detta sammanhang är överväldigande. De mer perenna fenomenen kan vi nÃ¥gorlunda bemästra. Men ju snabbare skiftningarna är, ju svÃ¥rare blir det att hinna med. Och ju mer avlägsen - i bÃ¥de psykologisk och geografisk bemärkelse - som scenen för förändringen är belägen, dess svÃ¥rare blir den att fatta. Den accelererande teknologiska utvecklingen och dess följdfenomen pÃ¥ det industriella, ekonomiska och militära planet förändrar de materiella betingelserna i samlevnaden mellan olika nationer med en sÃ¥dan snabbh~t att vi har svÃ¥rt att intellektuellt »hinna med» och än svÃ¥rare att harmoniskt inpassa den nationella politiken i den skiftande internationella ramen. Hade t. ex. världens statsmän för 10-15 Ã¥r sedan bättre fattat inte bara möjligheterna utan även riskerna och problemen förbundna med kärnvapen hade vi kanske i tid kunnat enas om en kontroll och begränsning som i dag (maj -62) - för att uttrycka det optimistiskt - är betydligt svÃ¥- rare att nÃ¥. Med en viss grad av tillfredsställelse kan vi dock konstatera att vi numera behandlar mÃ¥nga delvis utrikespolitiska problemkomplex med en tilltagande grad av »detachment», med en objektivitet som knappast varit tänkbar för 40-50 Ã¥r sedan. LÃ¥t oss illustrera det med ett exempel frÃ¥n Frankrike, när man en gÃ¥ng i deputeradekammaren diskuterade Euratom. Politikernas traditionella argumentering - inbäddad i kända termer: »nationell prestige» Ã¥ ena sidan, »europeisk solidaritet» pÃ¥ den andra - skars igenom av den dÃ¥varande premiärministern M. Guy Mollet som med utnyttjande av en sällan brukad rätt kallade icke parlamentariska experter, i detta fallet atomfysikerna Perrin och Armond att vittna. PÃ¥ vetenskapens torra vältaliga sprÃ¥k redogjorde de för fakta, ekonomiska möjligheter och ekonomiska konsekvenser, varefter Euratomlagstiftningen antogs med överväldigande majoritet. - I Sovjetunionen lär cirka 1f3 av deputerade i Högsta Sovjet och ungefär samma procenttal av kommunistpartiets chefsdelegater ha ve- - tenskaplig träning, ofta i rent teknologiska ämnen. LÃ¥t oss hoppas att detta bidrar till en saklig diskussion. President Kennedy har berikat den amerikanska administrationen med en serie briljanta ~eggÂ- heads~. Detta och mycket annat är glädjande symptom. Men är det nog? Hur behandlar vi t. ex. jordbruksproblemen i dess internationella sammanhang? Vilken grad av samordning och internationell mÃ¥lmedvetenhet finns i konjunkturpolitiken, som i sin tur är av utslagsgivande betydelse för t. ex. mobiliteten pÃ¥ arbetsmarknaden och därmed delvis för handelspolitiken och av betydelse ocksÃ¥ för rÃ¥varupriserna och därmed delvis för bytesrelationerna mellan ~the affluent societies~ och de underutvecklade. Och hur behandlar vi nedrustningsproblemet? Alla länder lär ha krigsministerier. Hur mÃ¥nga har nedrustningsdepartement? Förenta Staterna har tagit ett glädjande och inspirerande initiativ härvidlag. PÃ¥ det hela taget ger oss dock dagens historia föga stöd för optimism. Vi beviljar t. ex. med tvekan större medelsanslag till studium av nedrustningsfrÃ¥gor, medan världen förbrukar Ã¥tskilliga miljarder kronor per dag för rustningar, och de bästa hjärnorna koncentrerar sitt skarpsinne för att direkt eller indirekt stärka de olika blockens militära potential. - Redan Alexander I fö- reslog nedrustning. Vi kämpar fort- 95 farande, utan större framgÃ¥ng ofta halvhjärtat eller modstulet - med de motspänstiga problemen sä- kerhet, försvar, kostnad, nedrustning, kontroll. Det enda vi kan vara förvissade om efter gjorda erfarenheter är, att nedrustnings- och kontrollproblemen är av en komplexitet som är lika med rustningarnas eget ständigt ökade tekniska raffinemang - denna summa av problem multiplicerad med misstänksamhetens varierande koefficient. Det finns ingen synops som i detta avseende - och ej heller när det gäller de andra internationella problemen - besparar oss mödosamma detaljstudier. Men lÃ¥t oss offra pÃ¥ detta. LÃ¥t oss nationellt och internationellt - med ögonen öppna för risken att misslyckas - söka efter lösningar, hur partiella och obetydliga de än mÃ¥ vara, hur kostsamma och arbetskrävande de än blir. Kan Sverige göra nÃ¥gonting? Naturligtvis. Vi är redan ett föregÃ¥ngsland t. ex. i vad avser förstÃ¥- else för och hjälp till underutvecklade länder. Tack vare vÃ¥r neutralitetspolitik har vi särskilda möjligheter att bidra till det internationella samarbetet. Dag Hammarskjöld, Gunnar Myrdal, Per Jacobsson, Ivar Rooth - för att bara nämna nÃ¥gra - är en lysande illustration. FrÃ¥n en annan tid och ett annat fält, Nathan Söderblom. Vi offrar. Men gör vi nog? Är proportionerna riktiga mellan vÃ¥r nationella och vÃ¥r internationella in- 96 sats? Det icke-militära försvaret, spänningutjämningens och nedrustningens speciella problematik krä- ver en fortsatt och kanske intensifierad insats. Med sin vida praktiska erfarenhet och djupa vetenskapliga förankring har den stora atomfysikern professor Robert Oppenheimer presenterat föränderlighetens och kunskapsbehovets dilemma pÃ¥ följ ande sätt: »Det finns en stor och svÃ¥rmotstÃ¥elig frestelse, när vi ställs inför allt detta (dvs. vÃ¥r förvirrande och partiella kunskap om främmande regeringars och länders problem och sätt att tänka och reagera), ställd inför komplexiteten, variationen och de snabba växlingar som karaktäriserar bÃ¥de den intellektuella scenen och världen själv, att söka efter nyckeln som inte existerar, den enkla formel som förklarar och klarar alla problem.» Om vi tvekar beträffande giltigheten av dessa omdömen frÃ¥n den vetenskapliga olympen, behöver vi blott, frÃ¥n vÃ¥rt alldagliga liv, erinra oss vÃ¥rt nästan instinktiva reaktionsschema inför s. k. utrikespolitiska händelser: vi begrundar dem knappast, vi försöker inte analysera dem närmare, vi katalogiserar dem. Med utnyttjande av de fÃ¥ enkla etiketter vi har till hands rubricerar vi ofta - och ofta felaktigt - olika fenomen som utslag av den maktpolitiska kampen. Vi noJer oss med en problembehandling, vars resultat ifrÃ¥ga om värde och sanningshalt ofta vilar pÃ¥ föga mer än den tilltro vi skänker vÃ¥rt eget oreflekterade omdöme. Genom denna vÃ¥r nÃ¥got lättjefulla mani att förenkla och tafatt inpassa skeendet i den vit-svarta nomenklaturens onyanserade schema utsträcker vi i själva verket ofta världskonflikten i onödan. Vi underkänner samtidigt, skulle jag vilja hävda, ofta i onödan vÃ¥ra möjligheter att i tid neutralisera spänningsmoment som förr eller senare utlöser kriser som - dÃ¥ de inträffar- ger grogrund för större politiska motsättningar. Vi kan till exempel idag med en hög grad av sannolikhet förutse de, i framtiden kanske okontrollerbara problem som befolkningsexpansionen i stora delar av världen medför. ÄndÃ¥ ryggar vi tillbaka inför de mindre problem som föreligger idag. Vi tvekar att angripa dem pÃ¥ ett rationellt och osentimentalt sätt. Vi hindras av religiösa föreställningar, av allmän slapphet, men ocksÃ¥ av en verklig brist pÃ¥ vissa fakta och kunskaper.- Rasproblemen fördjupas genom den hedniska barbariska politik som en del av en vit minoritet i en svart kontinent utövar. Vi kan ana vilka Ã¥terverkningar detta kommer att utlösa. Men hur kan vi pÃ¥verka eller ingripa? - Vidare: vi vet, att klyftan mellan rika och fattiga länder fördjupas; ändÃ¥ tvekar vi att offra. Vi accepterar hellre en med all sannolikhet oundviklig, katastrofartad utveckling inom en relativt snar framtid framför de uppoffringar som behövas idag för att begränsa riskerna i morgon. Flertalet av de problem, som mö- ter oss i de teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska problemsektorerna, är universella till sin karaktär, och det är svÃ¥rt att fÃ¥ en objektiv och allsidig belysning med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n rent nationella studier och överväganden. BJand annat av denna anledning hänskjuter vi i allt större utsträckning dessa problem till övernationella eller internationella organisationer. Det är mycket som talar härför. Men det finns en väsentlig svaghet - de slutsatser och rekommendationer vi nÃ¥r vinner ofta erkännande och leder till efterföljd pÃ¥ det nationella planet endast i den mÃ¥n den anbefallda Ã¥tgärden passar den nationella politikens snÃ¥lare kriterier och snävare ram. Genom detta, genom att vi pÃ¥ det nationella planet negligerar den internationellt utarbetade och accepterade rekommendationen, tillföres i själva verket utrikespolitiken ett ytterligare moment av irritation och spänning. Vi mÃ¥ste alltsÃ¥ icke blott ägna större möda Ã¥t att fatta och förstÃ¥ utrikespolitikens materiella förutsättningar och kausalsammanhanget mellan framÃ¥tskridande och fred. Vi mÃ¥ste ocksÃ¥ acceptera vÃ¥ra slutsatser vid utformandet av en rationell politik pÃ¥ det nationella planet - även om detta medför för- 97 ändringar som är ovälkomna i det kortsiktigare nationella perspektivet. I maj 1859 besökte greve Hiibner den Ã¥ldrige Metternich, fÃ¥ dagar innan den store statsmannen gick hädan. VÃ¥rt samtal, skriver Hiibner, var livligt och stimulerande. När jag lämnade honom, sade han till mig upprepade gÃ¥nger och med starkt eftertryck: »Jag var den orubbliga ordningen.» -Jag hade redan stängt dörren bakom mig när jag vände och Ã¥ter öppnade den för att än en gÃ¥ng kasta en blick pÃ¥ den store statsmannen. Han varseblev mig, sÃ¥g pÃ¥ mig med en blick av djup förstÃ¥else och välvilja, vände sig Ã¥ter bort och sade helt för sig själv: »Den orubbliga ordningen.» Ordning, orörlighet, balans. Ett ideal som icke ens för över hundra Ã¥r sedan i längden kunde stÃ¥ mot utvecklingens dynamik. Föränderligheten var redan dÃ¥ en ofrÃ¥nkomlig faktor. Redan den gÃ¥ngen mÃ¥ste man för fredens bevarande acceptera föränderlighet. Idag, mer än nÃ¥gonsin, mÃ¥ste vi avvisa tesen att ordning är liktydig med oföränderlighet, att en sÃ¥dan ordning är garant för freden. Men vad hindrar oss att lÃ¥ta vÃ¥r värld utvecklas och förändras genom fredlig anpassning? Bristen pÃ¥ kunskap, bristande förmÃ¥ga och vilja att frivilligt acceptera de slutsatser för den nationella politikens utformning som den internationella samlevnaden kräver, frÃ¥nvaron av ett starkt över- 98 statligt tvÃ¥ng och en internationellt accepterad och tillämpad code av lag och moral för den internationella samlevnaden - dessa faktorer är förvisso förklaringar av obestridlig relevans. Men är de uttömmande eller tillräckliga? Eller mÃ¥ste vi söka djupare i den mänskliga naturens reaktionssätt för att förklara de risker som vi genom den aktuella politiken utsätter vÃ¥r värld för? Som en sorts svar pÃ¥ denna frÃ¥ga uttalade en gÃ¥ng lordkanslern, Earlen av Birkenhead, i ett av sina briljanta och utmanande anföranden, följande, som i sin kompakta dramatik söker ge en slags historisk förklaring. »Enligt den Heliga Skrift pÃ¥började det utvalda folket sin vandring för att med vÃ¥ld sätta sig i besittning av ett land som flödade av mjölk och honung. Det skulle 'skoningslöst' nedgöra sina fiender. En liknande, än mer omfattande iakttagelse, kan göras om Antikens stora imperier i östern. Här marscherar dystra minnen upp för vÃ¥rt inre - egypterna, mederna, perserna, assyrierna, alla skapade sina välden med svärdets makt. Hur mÃ¥nga slocknade imperier har en gÃ¥ng funnits i det tysta, orörliga österlandet? I vilka gravar söker miljonerna av dess menlösa stupade sin ro? Vi borde med rätta kunna förvänta oss en lyckligare, en mera mänsklig saga frÃ¥n den raffinerade intellektuella uppblomstring vi vanligen förknippar med den största av de grekiska staterna. Men historien förtäljer om nästan ständiga motsättningar och strider. Med sÃ¥dan bitterhet, en sÃ¥dan inbördes avund bekrigade grekerna varandra, att de icke ens kunde förmÃ¥ sig till enighet i kampen mot det framträngande Macedonien. Och därmed utplÃ¥nades ytterligare en sällsynt, skön och ädel kultur frÃ¥n vÃ¥r jord. Grekland efterträddes av Rom, vars stränga dominerande imperialistiska välde lärde en hel värld att makt var liktydigt med rätt, att ett skarpt svärd i handen pÃ¥ en väldisciplinerad soldat var det mest vältaliga argumentet i internationell diplomati. PÃ¥ Rom följde barbarerna. Efter barbarerna oräkneliga sekler av anarki och kaos. Sedan, Ã¥rhundraden igenom, en lÃ¥ng följd av krig - dynastiska, territoriella; krig för heder och rätt; krig för att rätt och slätt överfalla och anfalla. England mot Frankrike, England mot Spanien, England mot Holland, Ã¥terigen England mot Frankrike, Frankrike mot Tyskland. Skall vi verkligen icke lära nÃ¥got av allt detta som hänt och utspelats under denna oändliga tid? - Alla och envar erkänner att krig är grymt och motbjudande. Men är det tänkbart att vi nÃ¥gonsin skall kunna avskaffa det? Skall äganderätten till olika delar av vÃ¥r jord ständigt förbli hos dem som besitter den i dag? Skulle sÃ¥ bli fallet, hur skulle vi dÃ¥ undgÃ¥ märkliga och föga eftertraktansvärda följder. För länder har sin blomstringstid och de tynar. En stormakt är kanske under en epok i stÃ¥nd att till världens och fredens fromma regera och administrera ett imperium som sträcker sig till fjärran land. Under en följande tid missköter denna stormakt sina besittningar, som den inte längre har kraft och vitalitet nog att förvalta. Spaniens historia ger oss ett välbekant exempel.:. LÃ¥t oss acceptera som en sanning att den mänskliga naturen inte förändrat sig; att vÃ¥r medfödda, inneboende svaghet blottlägger oss för frestelse att tillgripa vÃ¥ld för att lösa konflikter, som vÃ¥rt intellekt inte bemästrar eller vÃ¥rt tÃ¥lamod inte räcker till för. LÃ¥t oss utgÃ¥ frÃ¥n denna premiss. ÄndÃ¥ mÃ¥ste vi i kärnvapenÃ¥ldern säga oss: »Kriget som uttrycksmedel för mänsklig ambition är i dag inget realistiskt alternativ.» Menbör vi tillägga - heller icke en fred som fryser världens möjligheter i ett visst mönster. Freden, om freden skall bevaras, mÃ¥ste ges en rationell innebörd. Framstegen, föränderligheten, mÃ¥ste bli en integrerande del. John Foster Dulles - i praktiken kanske inte alltid den smidiga anpassningens profet - uttryckte en gÃ¥ng (i skriften »War and Peace», 1950) saken sÃ¥ »Möjligheten till fredliga förändringar är ett villkor för fred» för »Om vi sätter upp hinder för förändringar kan vi inte undgÃ¥ vÃ¥ldsamma och explosionsartade förändringar». - För 99 att föränderligheten i dess utrikespolitiska aspekt inte skall rinna ut i meningslös anarki eller förändringar nÃ¥dda under hot mÃ¥ste emellertid den rationella grunden for vÃ¥rt handlande stärkas och den ökade kunskapen uppenbarligen följas av en mera mÃ¥lmedveten internationell koordinering och en större beredvillighet att pÃ¥ det nationella planet successivt tillämpa internationellt accepterade rekommendationer.- I pregnant briljans har Arnold Toynbee (i ett brev för nÃ¥gon tid sedan till The Observer) pekat pÃ¥ de problem som klyftan mellan förnuft och känsla härvid uppställer: »Emotionella revolutioner tar alltid längre tid i ansprÃ¥k än intellektuella.» - »Det som tar tid är naturligtvis att 'känna' vad vi vet, och att omsätta det vi känner i effektiv handling. VÃ¥ra efterkommande (om vi lÃ¥ter livets gÃ¥va, som vi fÃ¥tt frÃ¥n vÃ¥ra fäder, gÃ¥ i arv till dem) blir kanske bÃ¥de förvÃ¥nade och indignerade över att vi utsatt vÃ¥r, och deras, ras för faran att utplÃ¥na sig själv genom att vi underlÃ¥tit att handla omedelbart med utnyttjande av vÃ¥r kunskap om mänsklighetens läge i dag. Om de fäller denna hÃ¥rda dom över oss, bortser de frÃ¥n att radikal nyorientering fordrar 'plÃ¥gsamt omtänkande' och drastiska emotionella omställningar och att allt detta tar tid.» - Denna bedömning är förvisso riktig. Men dagens tempo snarare krymper än ökar vÃ¥r tidsmarginal. 100 Det är lätt att avböja internationellt samarbete genom att hänvisa till vissa länders eller länderblocks obenägenhet att medverka, men bättre vore att »se bjälken i det egna ögah. Vi underlättar kanske snarare genom exempel och föredöme, även i de fall där detta tycks utsätta oss för vissa risker, än genom kritik eller genom att själva använda »fiendens» metoder. Det kan vara legitimt och t. o. m. klokt att avböja förhandlingar under hot. Men denna attityd fordrar som korrelat en otvetydig förhandlingsvilja utan eller efter hot; en verklig beredvillighet att förstÃ¥ nästan och att förhandla och kompromissa sig fram. - Mod och fasthet är ofrÃ¥nkomliga. Men ett förlitande pÃ¥ »brinkmanship» som en ständig teknik för fredens bevarande skulle föra oss alla över kanten, snarare förr än senare. - Generella omdömen av detta slag är kanske banaliteter. Det är först bindningen mellan omdöme och erfarenhet som ger själva omdömet ett fastare innehÃ¥ll och mer gripbart värde. Redan de sista tio Ã¥rens historia ger emellertid sÃ¥ mÃ¥nga exempel pÃ¥ innebörden av de givna bedömningarna att en konkretisering i detta sammanhang förefaller onödig. För att emellertid Ã¥tergÃ¥ till mera positiva element: Efterkrigstiden saknar icke helt exempel pÃ¥ tilltagande känsla för den internationella anpassningens och samordningens krav. J ag har redan tidigare talat om exempel frÃ¥n den nationella politiken. Vi kan vidga blickfältet: Bildandet av FN och dess verksamhet under vissa epoker; den tillväxande och effektiviserade verksamheten i internationella organisationer, som världshandelsforumet GATT, den internationella valutafonden och Världshälsoorganisationen; bildandet av EEC och EFTA och de latinamerikanska integrationscirklarna -allt detta tyder pÃ¥ en ny, friskare attityd. Men lÃ¥t oss inte glömma det centrala; det viktiga är inte enbart att lösa de snävare problem i den intressekonflikt som kriget lämnat olöst eller fött, det är inte att öka maktblockens homogenitet och soliditet. MÃ¥let är inte heller att pÃ¥ den internationella politikens vÃ¥g söka balans med allt fler och allt större vikter. MÃ¥let är att öka välstÃ¥ndet, att minska spänningen, att skapa förutsättningar för fredlig utveckling genom föränderlighet i fred. När vÃ¥rt sekels historia skrives, om nÃ¥gon finns tillgänglig för dylika exerciser om t. ex. 500 Ã¥r, har detta tidevarv goda möjligheter att framstÃ¥ som de försuttna tillfällenas. Kampen mellan s. k. demokrati och s. k. kommunism, mellan s. k. planhushÃ¥ll och s. k. fri ekonomi kommer kanske dÃ¥, att inför historiens vetenskapliga objektivitet, framstÃ¥ som en ofta onödigt tillspetsad, ofta t. o. m. artificiell konflikt, vars kloroform sänkt oss i okänsligt omedvetande om den världsrevolution som genomkorsar vÃ¥r tid i skilda plan: vetenskapens acceleration, parad med bristande anpassning i den nationella politiken i dess internationella dimension, en stelhet och omedgörlighet som är arv frÃ¥n förgÃ¥ngna seklers mer statiska värld; klyftan som fördjupas mellan fattiga och rika länder, samtidigt som vi bevittnar en obetvinglig revolution i de underutvecklades och de fattigas förväntningar om ett bättre liv, redan pÃ¥ denna jorden; den demografiska utvecklingen med dess geografiska och politiska demarkationslinjer, vars innebörd, om än oklar, i varje fall lämnar stoff för föga lugnande spekulation och historiska paralleller; rasproblemen, som fÃ¥tt en speciell och tragisk innebörd. Vi lever nu frÃ¥n kris till kris: Korea, Kongo, Cuba, Berlin, Laos, Indokina, Suez, Ungern etc., etc. Icke alla av de politiska kriserna hade kunnat undvikas. En del är mÃ¥hända utslag av sannolikhetskalkylens lagar, i efterkrigstidens speciella konstellation av politiska 101 och militära och teknologiska faktorer. Men hade, Ã¥ andra sidan, icke grogrunden för mÃ¥nga av dessa kriser kunnat undanröjas? Är vi hänvisade till att även i framtiden ha vÃ¥r uppmärksamhet sÃ¥ fÃ¥ngad av stundens politiska bekymmer, att vi förbiser den utveckling som pÃ¥ sätt och vis möjliggör krisen i morgon. Eller är vi sÃ¥ bundna av fördomar och inrikespolitik att vi inte rationellt kan applicera vÃ¥r kunskap? - Mot bakgrunden av vÃ¥r erfarenhet, och de perspektiv ett stormaktskrig i dag frammanar, fö- refaller det som om endast en djupare penetration av problemens sakligare sidor, en mindre nationell och mera internationell uppfattning, mindre tradition och känsla men mera medkänsla och förnuft skulle kunna bevara Ã¥t oss den möjligheternas värld vi lever i, vars gränser inte är nationens eller kontinentens, inte ens de politiska blockens, utan endast de som uppställas av de olika problemens egen natur. ,· ·:.·- '