STUDIEFINANSIERINGEN
DEN DEBATT som i flera år pågått
om principerna för högre studiers
finansiering har väsentligen präglats av att deltagarna engagerat
sig för endera av »linjerna» lån
eller stipendier. Under det att meningsutbytet mer eller mindre livligt böljat fram och tillbaka, har
genom statsmakternas åtgärder i
praktiken en betydande utbyggnad
av stipendieringen skett. Om allt
skulle gå sin gilla gång, kunde man
därför förmoda, att genom successiv utveckling av det rådande systemet vi så småningom skulle
finna att frågan i praktiken vore
löst: genom att ta en bit i taget
skulle man ha i all stillhet genomfört en lösning som man efter behag kunde benämna generell stipendiering (en liberal beteckning)
eller studielön (en kär sak för
socialdemokrater).
Den arbetande studiesociala utredningen, under ordförandeskap
av hr Olof Palme, har på visst sätt
genom själva sin existens bidragit
till att kalmera debatten. Det har
synts lämpligast att vänta med nya
förslag och manifestationer i frå-
gan tills man finge se vad utredningen kunde komma fram till. På
sina håll torde man väl allvarligt
ha hoppats, att utredningen skulle
lyckas finna den formel som kunde
lösgöra diskussionen ur det skyttegravskrig mellan löne- och låneanhängare, som onekligen börjat
bli en smula tröstlöst.
Plötsligt kom hr Palmes utredning - visserligen genom en indiskretion -verkligen med ett förslag som innebar något nytt. Givetvis var det inte fråga om en
ide, som utredningen på något sätt
ställt sig bakom. Blotta det faktum att man alls kunnat bestämma
sig för att utreda saken var emellertid egendomligt nog.
Hugskottet har, oegentligt nog,
i pressen fått gå under arbetsnamnet »en omvänd ATP». I princip
innebär det, såvitt vetes, att alla
studenter under studietiden erhåller ett lån (på sina håll av aptitretande skäl kallat stipendium),
(beloppet 5 000 kr. om året har
nämnts) som sedan återbetalas
under den följande förvärvsarbetande tiden. Skillnaden mellan systemet och den gamla enkla studieskuldsättningen är att den nya
lånetypen skulle amorteras på ett
ytterligt egendomligt sätt. Varje
akademiker med arbetsinkomst
skulle påföras en speciell akademi- 188
avgift. Denna skulle inflyta till en
fond, ur vilken »stipendielån»
skulle utgå till följande generationer studenter. Likheten med
ATP ligger alltså i fonderingen
och fördelningssystemet och i systemets obligatoriska karaktär. Där
upphör emellertid likheten. I ATP
finns dock ett betydande samband
mellan avgift och förmån. Ej så
med akademikerfonden. Avgiften
skulle inte relateras till erhållen
förmån - korteligen: att envar
betalar sina och endast sina skulder - utan till inkomsten senare
i livet. Den skulle därtill vara indexreglerad - med andra ord
skulle staten gentemot akademikerna tilltvinga sig värdebeständighet för sin fordran, en eljest
hos oss okänd anordning.
Iden att på detta sätt ålägga en
särskild grupp medborgare en inbördes solidaritet utan motstycke
för övrigt är givetvis helt befängd.
Orimligt är också att skärpa skatteprogressionen - detta är vad avgifterna skulle innebära - för en
godtyckligt utvald grupp löntagare.
Projektet avvisades också med ytterlig skärpa av SACO, liksom av
bl. a. Sveriges Konservativa Studentförbund.
Man ville gärna hoppas att den
förödande kritik hr Palmes hugskott utsatts för skulle ha medfört
att man kunnat betrakta det som
avfört ur den seriösa debatten. En
oroande antydan om att så inte
är fallet ges dessvärre - låt vara
högst förstulet - i hr Strängs
kompletteringsproposition. I sin
jeremiad över alla de områden
som kräver »uppräkning» av statsutgifterna gör finansministern
plötsligt ett undantag. För de studiesociala åtgärderna räknar han
inte med större statsutgifter -
trots att han i samma mening förutser en betydande faktisk expansion på området.
Betyder saken ingenting - har
hr Sträng bara varit tankspridd?
Eller ger hans lilla lapsus vid handen att krafttag skall tas - men
utan ökad kostnad för statskassan?
I så fall är risken betydande att
han på fullt allvar fallit för hr
Palmes absurditet och tänker genomföra de studiesociala »reformerna» till priset av den för både
rättvisa och förnuft anstötliga specialbeskattning av akademikerna
som avgifterna till »den omvända
ATP» i realiteten skulle innebära.