NATURVÃ…RD I SVERIGE OCH UTLANDET Av förste intendenten KAI CURRY-LINDAHL II. Utlandet DEN INTERNATIONELLA aspekten pÃ¥ naturvÃ¥rdsfrÃ¥gor är nödvändig. Natur och människor i skilda länder kan naturhistoriskt sett inte betraktas som olika enheter, indelade av ofta godtyckligt utstakade politiska gränser. stora geografiska omrÃ¥den utgör enhetliga ekologiska system, vari ingÃ¥r växter, djur och människor, oavsett vad de senare talar för sprÃ¥k. Situationen i Europa med dess mÃ¥nga stater, var och en med olika lagstiftning gällande t. ex. djurlivet, är därför mycket komplicerad. Det är groteskt att exempelvis kungsörn och havsörn i Norge är belagda med skottpengar medan de i Sverige sedan Ã¥rtionden är totalfridlysta. Fördelen av stora sammanhängande omrÃ¥den med enhetlig lagstiftning gällande djurvärlden har visats av Kanada, USA och Mexiko, som med föredömligt samarbete koordinerar jakt- och fridlysningstider för flyttande djurarter, vartill kommer att man upprättat kedjor av reservat längs flyttfÃ¥gelstrÃ¥ken mellan häcknings- och övervintringsomrÃ¥dena. Ett sÃ¥dant naturvÃ¥rdande samarbete gynnar inte blott fÃ¥glarna och de människor som gläds Ã¥t att beskÃ¥da dem utan jämväl produktionen av t. ex. gäss och änder, som är av stor betydelse bÃ¥de ekonomiskt och rekreativt. Som ett led i det spirande internationella naturvÃ¥rdssamarbetet grundades 1948 med UNESCO som tillskyndare International Union for Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN). Unionens medlemmar är stater samt internationella och nationella organ. styrelsen, som bestÃ¥r av 15 personer, väljes av den vart tredje Ã¥r sammanträdande generalförsamlingen. Unionens säte är Lausanne. Arbetet ledes av en generalsekreterare och i kanslistaben ingÃ¥r bl. a. en heltidsanställd ekolog jämte för vissa uppgifter tillfälligt engagerade vetenskapsmän, som sändas ut pÃ¥ expeditioner eller som rÃ¥dgivare i olika delar av världen. Under styrelsen sorterar flera permanenta kommissioner, t. ex. National Parks, Survival Service (vakande över av utrotning hotade växter och djur), Education och slutligen Ecology. Härtill kommer ständiga ;. ··:.·, 174 kommitteer för skyddet av den arktiska faunan resp. för landskapsplanering. Helt nyligen har EuroparÃ¥det tagit upp naturvÃ¥rden inom sin verksamhet. I mars 1962 utformades i Strasbourg ett program gällande frÃ¥gor, som EuroparÃ¥dets blivande permanenta expertkommitte för naturvÃ¥rd i första hand bör lösa i nära samarbete med IUCN. EuroparÃ¥dets initiativ belyser den vikt man numera tillägger naturvÃ¥rden. IUCN betraktar som sina viktigaste uppgifter att pÃ¥ vetenskaplig grundval sprida upplysning samt att praktiskt verka för naturvÃ¥rd och en klok användning av världens ~aturtillgÃ¥ngar. De senare utgör ett kapital, vilket, om rätt förvaltat, ~an förränta sig pÃ¥ ett för människan och hennes framtid lyckligt sätt. Hitintills har det tyvärr varit sÃ¥ att människan sedan Ã¥rtusenden med stor energi förött världens naturtillgÃ¥ngar utan att förstÃ¥ vad denna aktivitet lÃ¥ngsiktigt betyder. Först kom turen till äldre kulturcentra, t. ex. MedelhavsomrÃ¥det, fordom rikt och bördigt, numera till stora delar ökenartat. I nutiden gäller exploateringen hela vÃ¥r glob. IUCN motsätter sig icke denna utveckling, men unionen lägger stor vikt vid hur exploateringen sker, och att det lämnas plats pÃ¥ vÃ¥r jord ocksÃ¥ för andra levande varelser än människor, kulturväxter och husdjur. IUCN samarbetar intimt med tvÃ¥ andra FN-organ, UNESCO och FAO (Food and Agricultural Organization of the United Nations), vilkas observatörer alltid deltar i IUCN :s styrelsesammanträden och generalförsamlingar. Samarbetet med FAO var till en början icke utan motsatsförhÃ¥llanden. Sistnämnda organ har till huvuduppgift att snabbast möjligt utveckla jord- och skogsbruk, fiske m. m., främst i underutvecklade länder. Denna strävan kom ej sällan i konflikt med IUCN :s mÃ¥lsättning att vilja skydda representativa partier av värdefull natur. Ju mer samarbetet utvecklades blev det allt klarare att motsättningarna i stort sett var skenbara. Speciellt när det gällde att med skog Ã¥terkläda av erosion hÃ¥rt härjade omrÃ¥den eller andra liknande restaureringsarbeten, visade det sig att bÃ¥da organisationerna arbetade pÃ¥ samma linje. IUCN inser nödvändigheten av att öka naturens produktion, men denna ökning fÃ¥r icke ske genom att man kortsynt reducerar de levande och förnyelsebara naturtillgÃ¥ngarna och deras miljö, m. a. o. det kapital som kan vara pertnanent räntebärande. Redan en blick pÃ¥ världens växande befolkningsstatistik antyder vilka svÃ¥righeter morgondagen medför. FN :s Bureau of Social Affairs redovisar 1958 Ã¥rs folkmängd i världen till 2,5 miljarder människor och förutser att Ã¥r 2000, alltsÃ¥ om blott 38 Ã¥r, är siffran 6-7 miljarder. Denna folkmängd skall icke blott ha föda. Den behöver ocksÃ¥ ll livsrum för rekreation. Det är bl. a. härför IUCN kämpar. Modern naturvÃ¥rd mÃ¥ste baseras pÃ¥ ekologiska realiteter, varvid människan betraktas som en del av naturen. En sÃ¥dan uppfattning av naturvÃ¥rdsproblemen är nödvändig och grundläggande för allt praktiskt naturskyddsarbete i Sverige eller annorstädes i världen. Nuvarande naturvÃ¥rdsorganisationer arbetar ocksÃ¥ efter sÃ¥dana linjer. Det är sÃ¥- lunda verklighetsfrämmande när t. ex. Vattenfallsstyrelsens naturomdanande mÃ¥lsmän uttalar sig om att de representerar nyttan och naturvÃ¥rden skönhetsvärdena. Världens naturvÃ¥rdsproblem De globala naturvÃ¥rdsproblemen är oändliga och har, hur man än vänder sig, människan i centrum. Alltsedan människans gryningstimme har hon varit en exploatör av naturen. Till en början skedde hennes miljöutnyttjande pÃ¥ samma villkor, som gällde för andra djur, men efter hand kunde hon genom sin intelligensutveckling eliminera mÃ¥nga av de faktorer som hade gjort henne jämställd med djuren. Bruket av redskap, utnyttjandet av elden och förmÃ¥gan att genom tal kommunicera med artfränder avlägsnade människan frÃ¥n övriga djurarter. Denna utveckling gick emellertid lÃ¥ngsamt. Under den period pÃ¥ ca en miljon Ã¥r, som människan beräknas ha existerat, har hennes miljöutnyttjande och konkurrens med andra arter blivit lo- 175 kalt förödande först under de senaste 3 000 Ã¥ren. I stort sett ägde dock den mänskliga verksamheten fram till de senaste Ã¥rhundradena rum i en lugn rytm utan tvära och plötsliga kastningar. Människan uppträdde dÃ¥ som biologisk varelse knappast annorlunda än andra stora däggdjur. Hennes pÃ¥verkan pÃ¥ vegetationen hade givetvis större effekt än t. ex. de vilda djurens, men den rubbade inte naturens cirklar i nÃ¥gon högre grad. Naturens anpassning kunde i regel ske omedelbart. Lokala undantag frÃ¥n detta harmoniska tillstÃ¥nd finns givetvis. Det mest talande är MedelhavsomrÃ¥det i vid mening. Där har under oavbruten, mÃ¥ngtusenÃ¥rig exploatering av naturtillgÃ¥ngarna det fertila landskapet slitits ned till en ökenartad, steril ruin, ett naturens depressionstillstÃ¥nd som under 2 000 Ã¥r haft och alltjämt har enorma ekonomiska och politiska efterverkningar. Dithän är Centralafrikas vegetation och jord nu pÃ¥ glid med förfärande hastighet, och konsekvenserna där blir mÃ¥ngfalt värre än annorstädes, ty tropikerna är jordens känsligaste omrÃ¥den, vilka sedan miljoner Ã¥r utmejslats och specialiserats till ett invecklat biologiskt balanssystem. Emellertid är det först under senaste sekler som människans aktivitet i sin omvärld pÃ¥ grund av mekaniska hjälpmedel har sÃ¥ till den grad förändrat jordens naturförhÃ¥llanden, att de i stor skala blivit 176 katastrofala för andra djur och är i färd med att bli fatala ocksÃ¥ för oss själva. Människans expansion kan inte hejdas, varför det gäller att pÃ¥ basis av kunskaper om vÃ¥r miljö försöka leda utvecklingen dithän att skadeverkningarna av vÃ¥r verksamhet för vÃ¥r egen skull blir sÃ¥ ringa som möjligt samtidigt som man mÃ¥ste utröna hur lÃ¥ngt befolkningstillväxten kan tillÃ¥tas gÃ¥ i relation till vad resp. omrÃ¥den kan tÃ¥la. Konkurrensen människa-djur är i mÃ¥ngas tycke en kamp om utrymme och föda. Det är att se saken mycket förenklat. I själva verket rör det sig i mÃ¥nga fall om ett samspel, i vilket vi själva längtifrÃ¥n har fördel av att motparten elimineras eller undantränges. Denna konkurrens yttrar sig pÃ¥ tvÃ¥ sätt: direkt genom att djurstammar exploateras alltför kraftigt genom fÃ¥ngst eller avsiktlig utrotning, indirekt genom att djurstammars miljö förändras sÃ¥ att de inte längre kan existera i densamma och kanske inte heller annorstädes. Alltjämt tycks föreställningen leva kvar att djurpopulationer kan som naturtillgÃ¥ngar utnyttjas hur lÃ¥ngt som helst. Det är förvÃ¥nande att en sÃ¥dan Ã¥sikt ännu kan upprätthÃ¥llas, när vi som exempel pÃ¥ vart den kan leda under senaste sekel bevittnat vilka faunakatastrofer, som vÃ¥llats genom hänsynslös plundring. I haven har valarnas och sälarnas väldiga skaror reducerats till blott en brÃ¥kdel av sin forna numerär, och flera arter har utrotats trots att de var ekonomiskt betydelsefulla. Den internationella rovdriften pÃ¥ valar fortsätter ännu alla överenskommelser till trots. Kortsyntheten firar här triumfer, och det blir inte blott valarna utan även mänskligheten som fÃ¥r sitta emellan. I MedelhavsomrÃ¥det har skogarna försvunnit och därmed en stor del av faunan, som ersatts av getter, vilka fortsätter att ruinera landskapet till människans nackdel. I Afrika utrotas undan för undan de stora hovdjuren- vilka utgör resultatet av enorma tidrymders utveckling i harmoni med den tropiska miljön - för att ge plats Ã¥t tre främmande element i Afrikas fauna: nötboskap, getter och fÃ¥r. Dessa arter är oftast missanpassade i tropisk miljö, förvandlar den fruktbara marken till öken och producerar mindre kött än det 30-tal afrikanska hovdjursarter, som man för tamdjurens skull utrotar. Detta är blott nÃ¥gra fÃ¥ exempel pÃ¥ biologisk och ekonomisk misshushÃ¥llning. De skulle kunna mÃ¥ngdubblas. Sent omsider har människan börjat inse att hon är en del av naturen, att hon som varelse och exploatör inte stÃ¥r utanför de biologiska lagarna. Men det dröjer, innan denna syn har genomsyrat förvaltning och politiska instanser. USA har härvidlag kommit längst, kanske som en reaktion pÃ¥ den oerhörda naturförstörelse som svepte över landet under settlerperioden och Ã¥rtiondena därefter. Denna vandalism i USA utgjorde en negativ utveckling, som människan trots stora bemödanden i samma riktning inte nÃ¥gon annanstans i världen förmÃ¥tt Ã¥stadkomma under sÃ¥ kort tid, dvs. nÃ¥gra fä Ã¥rhundraden. Denna rekordartade skövling hade amerikanerna bokstavligen för ögonen och lyckligtvis var det nÃ¥gra av dem som förstod vart det bar hän. I Nordamerika kom vändpunkten sÃ¥- lunda i tid, men givetvis hade mycket där hunnit bli irreparabelt. I Afrika gäller det att snabbt introducera en helt ny giv för markens utnyttjande. De fruktansvärda misstag de europeiska kolonialmakterna begÃ¥tt pÃ¥ detta fält i det tropiska Afrika gör det mycket svÃ¥rt att pÃ¥ kort tid fÃ¥ de nysjälvständiga staterna att acceptera en filosofi, som pläderar för att satsa pÃ¥ den vilda faunan i stället för pÃ¥ tamboskapen, alltsÃ¥ tvärtom mot vad europeiska agronomer propagerat under ett Ã¥rhundrade. Det är groteskt att det senare kunnat ske. Slentrianmässigt har man i tropiska Afrika applicerat lärdomar inhämtade frÃ¥n det europeiska kulturlandskapet. I Europa betraktas tamboskap axiomatiskt som varande de vilda djuren överlägsen i frÃ¥ga om köttavkastning, förmodligen en riktig syn i avseende pÃ¥ flertalet nuvarande europeiska naturtyper. Att utan modifikation 177 överflytta samma resonemang till tropiska Afrika med dess även pÃ¥ »fattiga» marker enormt höga viltbonitet är absurt, i synnerhet som det härvidlag gäller att ersätta av naturen själv producerade djur, vilka har mycket hög köttavkastning, med tamboskap som introducerats i en miljö, där den inte passar, där den föröder marken, där den visar sig ha mycket hög dödlighet och där den har lägre reproduktionskapacitet än de inhemska hovdjuren. NÃ¥gra decenniers erfarenhet borde ha varit nog för att övertyga koloniala myndigheter att man var inne pÃ¥ fel väg. Först under de senaste Ã¥ren, när man hunnit till katastrofens brant, har man börjat lystra till i tropiska Afrika arbetande biologers genom International Union for ConservaHon of Nature förmedlade varningsrop. Den stora frÃ¥gan när det gäller människan och djurvärlden är alltsÃ¥ hur den förra pÃ¥ ett för henne själv klokt sätt skall utnyttja den senare. FrÃ¥geställningen är rent ekonomisk; alltsÃ¥ inte alls av sentimentalt slag, vilket naturvärdens motstÃ¥ndare gärna försöker göra gällande. Vilket inte bör förhindra naturvÃ¥rden att pÃ¥ kreditsidan även uppta de vetenskapliga, kulturella och rekrealiva värden en mÃ¥ngfasetterad djurvärld besitter för mänskligheten. SÃ¥dana poster är ingalunda fiktiva utan utgör, även de, ekonomiska realiteter. Emellertid torde i framtiden den dominerande biologiska frÃ¥geställ- 178 ningen inte sÃ¥ mycket gälla mänskliga populationer i relation till animala sÃ¥dana utan den inbördes konkurrensen hos människan som art pÃ¥ grund av den enorma befolkningstillväxten. Om denna fortsätter söm hittills, betyder det att vid nästa sekelskifte, alltsÃ¥ om bara 38 Ã¥r, har jordens befolkning mer än fördubblats. Naturskydda människan! Naturliga regulatorer pÃ¥ mänskliga populationer har undan för undan eliminerats genom ökad hygien och medicinens landvinningar. Vi vet ännu inte var den övre gränsen ligger för människans populationstal och f. ö. inte ens om nÃ¥gon sÃ¥- dan gräns existerar. Vi känner emellertid till att en dylik spärr finns hos däggdjurspopulationer. Den yttrar sig pÃ¥ mÃ¥nga sätt, olika för skilda arter. Det skulle vara egendomligt, om just människan förbleve opÃ¥verkad av extremt höga populationsfrekvenser. Om man jämför den nuvarande befolkningstillväxten med de cykliska populationstoppar som sÃ¥ noga men ändÃ¥ otillräckligt studerats hos andra däggdjur, sÃ¥ ligger slutsatsen nära att vi närmar oss det fatala stadium, dÃ¥ en population drastiskt reduceras genom framför allt en fysiologisk kollaps, en s. k. populationskrasch. Bakgrunden till dylika katastrofer pÃ¥ grund av alltför hög populationstäthet är invecklad, men mycket tyder pÃ¥ att den för mÃ¥nga arter beror pÃ¥ att genom yttre faktorer det hormonella maskineriet kommer i olag, medför ~stress:.Â- artade symptom och döden. Detta sjukdomsförlopp pÃ¥minner enligt medicinska auktoriteter om allt oftare uppträdande tendenser hos människor i Europas och Amerikas mest utvecklade länder. Andra biologiska miljömotstÃ¥nd mot en ohämmad mänsklig befolkningstillväxt kan utgöras av svält, ett nytt virus eller en atombomb. Den senare fÃ¥r väl räknas till de biologiska barriärerna, eftersom den skapats och utnyttjas av en biologisk varelse. Vi vet att okontrollerad populationstillväxt obevekligt förr eller senare leder till en katastrof. Inte desto mindre sitter faktiskt människorna med armarna i kors och väntar pÃ¥ en sÃ¥dan krasch. Vore det inte behagligare för oss alla att ta reda pÃ¥ var maximumtalet för mänskliga populationer ligger i relation till olika omrÃ¥den pÃ¥ vÃ¥rt klot och oberoende av religiösa och etiska skäl genomföra regionala regleringar av mänsklighetens fö- delsetal? Det är kanske en politisk utopi att sÃ¥ kan ske, frÃ¥nsett att mÃ¥nga människor kommer att tycka att den sista resten av personlig frihet tas ifrÃ¥n dem. Ur individens synpunkt är antagligen den friheten värd förmer än risken för en mänsklig populationskrasch, hur nära en sÃ¥dan än ligger. Sverige är glesbefolkat och ligger än sÃ¥ länge lÃ¥ngt frÃ¥n farozonens centrum. Det behöver dock ej betyda att vi därmed skulle undgÃ¥ att drabbas av ett i t. ex. Asien utbrytande miljömotstÃ¥nd gentemot mänskliga populationer. Farsoter sprids numera snabbt runt vÃ¥r jord med hjälp av människans tekniska rörlighet. Det är tid för människan att helt tänka om och därvid frigöra sig frÃ¥n föreställningen att vi stÃ¥r utanför de biologiska populationslagarna. Därtill bör vi, främst i Afrika, besinna att markutnyttjandet bör ske i samspel med naturen och faunan, inte emot dem. Det kan även vara skäl att i samband med människans framtid ägna en tanke Ã¥t den biologiska evolutionen, vilkens lagar vi likaledes är bundna av. Vi lever f. n. i en tid, som man kan säga delvis domineras av molekylärt och nukleärt tänkande. Människans fortsatta existens pÃ¥ detta klot kan bero av att vi pÃ¥ ett riktigt sätt förstÃ¥r hur evolutionskrafterna fungerar och hur de verkar pÃ¥ oss själva. Forskningen inom genetik och evolutionsbiologi bör för människans egen skull upprustas till likvärdig nivÃ¥ med atomforskningen. Annars fÃ¥r vi mÃ¥hända aldrig nytta av den senare. Skall havet bli vÃ¥r räddning? NÃ¥gra ord bör kanske ocksÃ¥ sä- gas om havet. Kan det bli mänsklighetens räddare? Svaret kan inte ges i dag. Människan har ännu inte lärt sig att effektivt exploatera ha- 179 vets näringskällor och vetenskapen har ännu inte kunnat anvisa rationella vägar till detta mÃ¥l. Havet har uppenbarligen av människan ännu outnyttjade näringsmagasin, men vi vet inte hur omfattande de är och hur de skall kunna tekniskt exploateras. NaturvÃ¥rden har ocksÃ¥ inom marina omrÃ¥den en avgörande betydelse. Ett klokt utnyttjande av havets tillgÃ¥ngar kan uttryckas i formeln hur, var och när skall havens biologiska resurser skördas. PÃ¥ det kan endast ekologen och oceanografen ge rätt svar, efter det att havets produktionsrytm och miljö- fluktuationer har kartlagts. I dag hämtar människan Ã¥rligen 26,3 miljoner ton fisk, evertebrater och alger ur havet. Möjligen kan denna siffra med nuvarande kunskaper av tekniska hjälpmedel ökas till det dubbla, vilket ändÃ¥ är otillräckligt för att mätta dagens och morgondagens människor. Utnyttjandet av havets enorma massor av plankton har länge betraktats som en räddningsplanka för fortsatt mänsklig existens i vÃ¥r hungrande värld. Väldiga valar och hajar, de största av jordens däggdjur och fiskar, livnär sig av plankton och växer, jämfört med oss själva, i raketfart. Mängder av smÃ¥ fiskarter, levande i oerhörda antal, t. ex. sill, sardin och ansjovis, bygger upp sin fysik pÃ¥ plankton. Skulle inte denna föda, av vilken havet överflödar, kunna utnyttjas av människan? Tyvärr är all hit- 180 tillsvarande erfarenhet pÃ¥ detta omrÃ¥de föga uppmuntrande. Även där plankton uppträder som ymnigast, är det alltför utspritt för att man därpÃ¥ kan basera en lönande fÃ¥ngst. Emellertid tycker man att nya metoder kanske helt kan revolutionera fÃ¥ngstsättet, tekniken anvisas ju i viss mÃ¥n av valarna. Betydligt hoppfullare ter sig i stället utsikterna att skörda i flodmynningars bräckvatten, vilka om rätt skötta kan producera större kvantiteter av animala proteiner än bondens Ã¥ker. MÃ¥hända har det av denna översikt med dess svenska och internationella exempel framgÃ¥tt att naturvÃ¥rd är en nödvändighet för mänsklig existens. ·~.