RIKSDAGSMANS OANSVARIGHET I REGERINGSFORMEN § 110 ingÃ¥r ett stadgande om riksdagsmans straffrättsliga immunitet: »Ej mÃ¥ nÃ¥gon riksdagsman under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar och yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han hörer, sÃ¥dant tillÃ¥tit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande instämt.» stadgandets förebilder ~terÂ- finnas i frihetstidens grundlagar och konungaförsäkringarna. Dess syfte har varit att skydda riksdagsmans frihet i utövningen av sitt uppdrag mot repressalier, särskilt frÃ¥n Kungl. Maj:t, men ocksÃ¥ frÃ¥n ständerna själva. Denna begränsning framgÃ¥r dock icke av stadgandets avfattning, och dÃ¥ »grundlagarna skola efter deras lydelse i varje särskilt fall tillämpas», kommer skyddet att gälla mot envar. Enligt sin lydelse avser stadgandet »tilltal». Samma uttryck förekommer även pÃ¥ andra ställen i regeringsformen nämligen §§ 96 och 101 angÃ¥ende JO:s och MO:s tilltalsuppgifter samt i §§ 102 och 106 om tilltal inför riksrätt. I § 3 nyttjas beträffande Konungens immuAv professor HAL VAR SUNDBERG nitet det synonyma uttrycket Ȍtab och samma term Ã¥terfanns tidigare i § l 08 angÃ¥ende tryckfrihetskommitterade. slutligen förekommer i nÃ¥gra grundlagsstadganden beteckningen »ansvan: »till ansvar skyldiga» i frÃ¥ga om statsrÃ¥d i § 106, »frÃ¥n allt ansvar fria:. i frÃ¥ga om tryckfrihetsbrott i § 108 och :.till nÃ¥got ansvar ställas> beträffande taxeringsmän i § 113. Man torde därav kunna draga slutsatsen, att :.tilltal», Ȍtah och :.ställa till ansvar» äga en och samma betydelse. FrÃ¥gan om 11O§:ens innehÃ¥ll och därmed om den därigenom garanterade immunitetens omfattning har nyligen aktualiserats, sedan en enskild medborgare ansett sig kränkt av ett nÃ¥got temperamentsfullt yttrande av hr Svensson i Ljungskile i en kammardebatt och med hänvisning därtill krävt skadestÃ¥nd vid allmän domstol. Här skall nÃ¥gon mening givetvis icke uttalas om det sakligt berättigade eller oberättigade i rättegÃ¥ngen. Den instämde riksdagsmannen har emellertid gjort gällande, att stadgandet skyddade honom icke blott mot Ã¥tal utan även mot skadestÃ¥ndsyrkanden. Samtliga domstolar, häradsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, kommo emellertid till resultatet, att immuniteten icke gällde mot en civil skadestÃ¥ndstalan; en avvikande mening framfördes dock med historiskt-politisk motivering av en nybliven ledamot av Högsta domstolen. »Tilltab, :.Ã¥tab och »ställa till ansvar» betyda i svenskt lagsprÃ¥k straffyrkande. I den statsrättsliga doktrinen har sedan mer än hundra Ã¥r enstämmigt hävdats, att riksdagsmans immunitet enligt § 110 allenast avser Ã¥tal och straff. Samma mening omfattade den parlamentariska undersökningskommissionen angÃ¥ende säkerhetstjänstens verksamhet i dess Ã¥r 1948 avgivna betänkande. Den bekräftas jämväl av regeringsformen § 102, som reglerar »tilltal» av Högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter inför riksrätt. Efter skedd »rannsakning» har riksrätten att fälla dom, varefter säges: »Ingen have makt att sÃ¥dan dom ändra, Konungen dock obetaget att giva nÃ¥d», dock utan Ã¥terinsättande i ämbetet. NÃ¥d förutsätter brott och kan endast innebära befrielse frÃ¥n straff och därmed jämställda reaktioner. Men att giva nÃ¥d pÃ¥ annans bekostnad innebure en orätt mot denne andre. NÃ¥den kan därför aldrig avse skadestÃ¥ndsskyldighet eller annan betalningsskyldighet till enskild, även om grunden därtill skulle vara ett brott eller en förseelse. 35 När man likväl velat hävda, att riksdagsmannaimmuniteten skulle anses omfatta ocksÃ¥ civilt skadestÃ¥ndsansvar, har grunden därtill varit, att i äldre tider den nuvarande begreppsmässiga skillnaden icke förelÃ¥g mellan straff, i form av frihetsförlust eller böter, och skadestÃ¥nd. BÃ¥da framträdde sÃ¥som pÃ¥följder av brottsliga gärningar. Fortfarande hava för övrigt den svenska rättens knapphändiga allmänna regler om skadestÃ¥nd pÃ¥ grund av brott eller förseelse sin plats i strafflagen, närmare bestämt dess 6 kapitel. Historiska skäl skulle därför kunna Ã¥beropas för att immunitetsstadgandet borde avse även dylikt skadestÃ¥ndsansvar. En sÃ¥dan tolkningsmetod kan dock näppeligen eljest antagas. skadestÃ¥ndsrätten har genom rättsutvecklingen kommit att frigöras frÃ¥n beroendet av straffrätten. skadestÃ¥ndet är sÃ¥lunda numera oberoende av straffet eller straffbarheten. En skadestÃ¥ndstalan, grundad pÃ¥ en skadevÃ¥llande handling, kan alltsÃ¥ enligt gällande rätt föras i rent civil ordning. Denna utveckling har i särskilda sammanhang bekräftats av statsmakterna. SÃ¥- lunda har i en annan grundlag, tryckfrihetsförordningen 11 kap. 5 § fastställts, att »enskilt ansprÃ¥k i anledning av tryckfrihetsbrott mÃ¥ göras gällande utan hinder av att frÃ¥ga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest ej kan föras». Riksdagen har för övrigt själv i sin instruktion för justitie- 36 och militieombudsmännen av Ã¥r 1957 Ã¥lagt ombudsmännen att biträda med utredningen, dÃ¥ frÃ¥ga uppkommit om skadestÃ¥ndsansvar pÃ¥ grund av ämbetsbrott eller annat brott, oberoende av att straff därför förfallit. I betraktande härav ter det sig egendomligt, att nÃ¥gra pressorgan av liberal färg besvarat Högsta domstolens stÃ¥ndpunktstagande i det aktuella mÃ¥let med yrkande pÃ¥ grundlagsändring. Riksdagsmännens straffrättsliga privilegium skulle enligt deras mening utvidgas att gälla ocksÃ¥ i civilrättsligt hänseende, oklart huru länge, men l vart fall beträffande skadestÃ¥ndsansvar. statsmakterna skulle sÃ¥- lunda för riksdagsmännens del icke godtaga den skedda rättsutvecklingen, varigenom straff och skadestÃ¥nd Ã¥tskilts. Man skulle alltsÃ¥ vrida klockan tillbaka och frikalla riksdagsmannen frÃ¥n de rättsgrundsatser, som gälla för andra medborgare. Huru pÃ¥tagligt en dylik lagändring skulle stÃ¥ i strid mot rättsutvecklingen framgÃ¥r även av en jämförelse med ett annat stadgande i grundlagen. Enligt regeringsformen § 113 kunna beskattningsnämndernas ledamöter »ej för debitering eller taxering till nÃ¥got ansvar ställas», dvs. de kunna sÃ¥som riksdagsmän icke »under tilltal ställas». Denna immunitet har blivit utsatt för mycken kritik och den har ocksÃ¥ genom justitieombudsmannens försorg blivit föremÃ¥l för en allt snävare tolkning. För riksdagsmännens del skulle alltsÃ¥ en rakt motsatt utveckling framtvingas. FrÃ¥gan har ocksÃ¥ en annan aspekt. I ett samhälle, som vill gälla sÃ¥som ett rättssamhälle, synes det vara en högst diskutabel metod, att sÃ¥ snart en domstols lagtolkning gÃ¥tt part emot och parten förklarats hava haft orätt, parten skall använda sin politiska makt att pÃ¥ denna omväg kullkasta domstolarnas stÃ¥ndpunktstagande. »Rätt är rätt och lag är lag, vem som än för ögonblicket mÃ¥ ha gagn av att sÃ¥ är förhÃ¥llandet», har Eirik Hornborg med fog understrukit. FörhÃ¥llandet är dessvärre ingalunda unikt. Exempel härpÃ¥ kunna även hämtas frÃ¥n det kommunala verksamhetsfältet. Där hava Ã¥tskilliga fall förekommit, vari en enskild lyckats besvärsvägen hävda sin rätt gentemot kommunala organs orättmätiga krav, varefter den förlorade processen frÃ¥n kommunal sida omedelbart utlöst yrkanden pÃ¥ en lagändring, som skulle göra lagstridigheten lagenlig. Att pÃ¥ en dylik väg göra orätt till rätt, synes vara ett förfarande, som bör förbehÃ¥llas en annan samhällsordning än en borgerlig. Skulle en dylik metod bliva en pÃ¥ politiskt hÃ¥ll accepterad företeelse, blir det i motsvarande mÃ¥n meningslöst för den enskilde att pÃ¥- kalla rättsskydd. Han ställes dÃ¥ rättslös. MÃ¥hända skulle man vilja göra gällande, att riksdagsmännens behov av immunitet vore lÃ¥ngt starkare än vad fallet vore med Konungens person eller riksdagens taxeringsmän. Riksdagsmännen skulle med andra ord icke kunna Yäl fylla sin uppgift, om de löpte risken av skadestÃ¥ndsansvar för sina gärningar sÃ¥som riksdagsmän. Av dessa skäl borde riksdagsmännen icke behöva löpa risken av att fÃ¥ svara inför domstol för sina skadevÃ¥llande handlingar mot enskilda och dessa hade dÃ¥ att för det allmänna bästas skull finna sig däri. Riktigheten av ett sÃ¥dant resonemang mÃ¥ste starkt ifrÃ¥gasättas. För det första innebär den omständigheten, att talan kan föras mot en riksdagsman icke, att talan bifalles, endast att han fÃ¥r ingÃ¥ i svaromÃ¥l. Han kan visserligen fÃ¥ besvär och kostnader härför men det är icke nÃ¥gon annan risk än den, som varje utövare av en offentlig funktion lö- per. Och är den enskildes talan oberättigad fÃ¥r ju han svara för bÃ¥de egna och riksdagsmannens rättegÃ¥ngskostnader. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att parten vore medellös och därför ur stÃ¥nd att utgiva denna ersättning. Men att nÃ¥gon skulle ha utsikt till statsunderstöd genom fri rättegÃ¥ng för en sÃ¥dan talan är nog föga sannolikt. Icke heller kan det civila ansvaret antagas obehörigen inverka pÃ¥ riksdagsmans yttrandefrihet. Det kan nog tryggt antagas, att varje domstol skulle vid bedömandet av ett pÃ¥stÃ¥tt kränkande uttalande avväga detta mot den yttrandefrihet 37 en riksdagsman mÃ¥ste hava för att kunna framföra en kritik av regeringens eller statsorganens göranden eller lÃ¥tanden. Till nÃ¥got direkt klander av enskild är ingen riksdagsman befogad: »Under riksdagens, dess kammares eller utskotts överläggningar och prövning mÃ¥ icke uti nÃ¥got annat fall eller pÃ¥ nÃ¥got annat sätt, än grundlagarue bokstavligen föreskriva, komma frÃ¥gor om ... enskilda medborgares . . . förhÃ¥llande», stadgar sÃ¥lunda regeringsformen § 90. Därtill kommer det diskutabla i ett krav att fÃ¥ ansvarsfritt i riksdagen kritisera en person, som icke har rätt att där försvara sig. Kan det med nÃ¥got fog göras gällande, att en rätt att ärekränka enskilda medborgare skulle vara nödvändig för att en riksdagsman skulle kunna fylla sina funktioner? Det lÃ¥ter för övrigt tänka sig andra situationer, där riksdagsmannens behov av immunitet icke heller framstÃ¥r sÃ¥som särskilt trängande. Det har nyligen berättats i pressen om en bekant riksdagsman, »att han vid ett tillfälle blev sÃ¥ upprörd under en utskottsdiskussion, att han inte bara dunkade i bordet med hela sin kraft utan ocksÃ¥ kastade ett bläckhorn sÃ¥ att bläcket stänkte Ã¥t alla hÃ¥ll». Och i utländska parlament har det heller icke varit exempellöst att i en kammardebatt en kolerisk ledamot försökt handgripligen tysta en talare eller att eljest ledamöter i diskussionens hetta misshandlat 38 varandra. Om en riksdagsman i en liknande situation Ã¥stadkommer skada Ã¥ annans person eller egendom, bör rimligen den skadelidande äga en lika ovillkorlig rätt till ersättning, som om skadan vÃ¥llats av enskild medborgare, och icke vara beroende av ett medgivande frÃ¥n fem sjättedelar av ledamöterna i den kammare, som den skadevÃ¥llande tillhör. Är det riktigt värdigt riksdagen att göra gällande, att frihet frÃ¥n skadestÃ¥ndsskyldighet för skadevÃ¥llande gärning är en ofrÃ¥nkomlig förutsättning för riksdagsmannauppdragets behöriga fullgörande?