VÄLFÄRDENs ADMINISTRATÖRER EcoNOMisT HAR i en som vanligt välfunnen turnering sammanfattat det relevanta i dagens politiska läge i England sÃ¥lunda: När Macmillan tillträdde som premiärminister, undrade man, om han skulle bli en konservativ eller en liberal konservativ; han har visat sig vara en socialistisk konservativ! Parallellen med svenska förhÃ¥llanden ligger nära till hands. Efter 1960 Ã¥rs val fanns det onekligen anledning att undra, om hr Erlander i sin nyvunna maktposition skulle bli en socialistisk socialist eller en liberal socialist. Hittills har han emellertid agerat som en konservativ socialist. En lek med ord! Men parallellen mellan Sverige och England avspeglar ett pÃ¥ en gÃ¥ng fängslande och skrämmande problem i den moderna demokratien: hur skapa en tillräckligt stark politisk motvikt till ett regerande välfärdsparti. De sittande regimerna i England och Sverige har ett övertag över oppositionen, som blivit alltmer markerat under 1950-talet. De kan Ã¥beropa välstÃ¥ndshöjningen som bevis för sin överlägsna förmÃ¥ga att styra samhället: »You never had it so good»- »gör goda tider bättre». ~är ett konservativt parti - som i England - kraftigt engagerar sig för en trygghetsskapande socialpolitik och ett socialdemokratiskt parti - som i Sverige- slutar att tala om socialisering arbetar oppositionen i bÃ¥da länderna utan den av det praktiska politiska handlandet konkretiserade ideologiska motsättning som är en nödvändig för-' utsättning för 1 själva viljan att kämpa för ett politiskt regimskifte. Macmillans socialpolitik har tagit luften ur Labourpartiet, som stÃ¥r splittrat och därmed vanmäktigt. Varsamheten i Erlanders statssocialistiska infiltrationspolitik har gjort det svÃ¥rare för de borgerliga partierna att övertyga väljarna om de faror, som pÃ¥ längre sikt är förbundna med den socialdemokratiska politiken. När den gemensamma huvudmotstÃ¥ndaren är svÃ¥r att komma Ã¥t har inbördesstriden mellan de borgerliga blivit sÃ¥ mycket intensivare. De stÃ¥r i dagens läge - liksom Labour i England - vanmäktiga pÃ¥ grund av splittring. Med detta är inte sagt att Labours oppositionsinsatser i England och de borgerligas i Sverige hittills varit fruktlösa. Tvärtom framstÃ¥r den konservativa socialpolitiken i England som ett resultat av konkurrensen med Labour. 266 Hade Macmillan försökt föra en reaktionär skatte- och socialpolitik hade han för länge sedan skjutits Ã¥t sidan. Hade hr Erlanders socialiseringspolitik varit mera ostentativ, inte sÃ¥ försiktigt lÃ¥ngsiktig som hittills, skulle ocksÃ¥ han ha försvunnit. I Sverige har de borgerliga partiernas - rätteligen högerpartiets och folkpartiets - skarpa opposition tvingat socialdemokraterna till försiktighet i sin kollektiviseringspolitik. SÃ¥ lÃ¥ngt har oppositionen pÃ¥ bÃ¥da hÃ¥llen lönat sig. Labours problem är nu att genom en inre idedebatt finna nya uttrycksformer för socialismens solidaritets- och jämlikhetsideal; den svenska borgerlighetens kärnpartier - högern och folkpartiet - stÃ¥r inför uppgiften att formulera ett program för hävdandet av de frihetsvärden, som är centrala bÃ¥de i konservativ och liberal Ã¥skÃ¥dning. Om det senare lyckas fÃ¥r framtiden utvisa. Men en sak är uppenbar - om oppositionen i England respektive Sverige skulle misslyckas i dessa pÃ¥ en gÃ¥ng sÃ¥ lika och sÃ¥ olika uppgifter inträder en kris som träffar själva grundvalen för demokratiens funktion. De sittande regimerna i de bÃ¥da länderna framstÃ¥r i dag för den stora massan väljare som välfärdssamhällets administratörer. SÃ¥ länge respektive regimer tycks hÃ¥lla sig inom ramen för denna allmänna välfärdspolitik, och sÃ¥ länge välstÃ¥ndsexpansionen pÃ¥gÃ¥r ter sig ett politiskt alternativ för mÃ¥nga, kanske de flesta väljare, sÃ¥som obehövligt. Allt gÃ¥r ju bra ändÃ¥! Särskilt i Sverige med vÃ¥rt proportionella valsystem föreligger en risk för en stagnation i det politiska livet, där oppositionspartierna kan komma att fÃ¥ allt mindre gensvar för en oppositionspolitik, som för den stora massan väsentligen framstÃ¥r som en revisorsinsats. steget frÃ¥n välfärdssamhällets förvaltning till rollen av statsbärande regeringsparti i permanent majoritet kommer i sÃ¥ fall inte att förefalla varken stort eller motbjudande för den svenska socialdemokratien. Dess kraftkälla är nämligen föreställningen, att det framför andra har en moralisk rätt att styra samhället. Denna föreställning bottnar i dess jämlikhetspatos - det är socialdemokratiens uppgift att utforma samhällets institutioner sÃ¥ att följderna av att människorna vid födseln är olika, sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt motverkas. Hur respektabel denna moraliska drivkraft till politiskt handlande än kan vara, mÃ¥ det vara tillÃ¥tet att erinra om den historiska erfarenheten att ädla bevekelsegrunder inte garanterar att slutresultatet av en viss politik blir vad dess anhängare velat och föreställt sig. Jämlikhetskravet drivet till sin spets kan skapa ett lika tyranniskt samhälle som frihetskravets hänsynslösa förverkligande under vissa perioder i västerlandets utveckling givit upphov till. Den moderna demokratien är det politiska system, som hittills givit de största utsikterna till att skapa och vidmakthÃ¥lla den balans mellan individ och samhälle - mellan frihet och gemenskap - som mÃ¥ste finnas för att människornas tillvaro skall bli i egentlig mening människovärdig. Denna balans krä- ver maktfördelning politisk maktbalans. Maktbalansen hotas i dag i Sverige av krafter och strömningar som endast kan mötas genom en ideologisk förnyelse inom oppositionspartierna. Det gäller att förlänga perspektivet och fördjupa samhällsanalysen liksom att frigöra sig frÃ¥n tankegÃ¥ngar och bedömanden, som blivit förÃ¥ldrade därför att samhället och därmed den grundläggande politiska problematiken sÃ¥ snabbt har förändrats. Det är frÃ¥ga om en självprövning av helt annat slag än den ruelsefyllda begrundan av begÃ¥ngna taktiska misstag, som den förlorande sidan i en valstrid sÃ¥ gärna hemfaller Ã¥t. 267 Man kan hoppas, att en dylik mera fördjupad självprövning pÃ¥ borgerlig sida skall leda till insikt om nödvändigheten av samverkan, den enda möjligheten att rädda oss frÃ¥n att permanent styras av det parti som i dag är välfärdens administratörer och i morgon - noleus voleus - kan bli demokratiens dödgrävare. Dystra erfarenheter visar, att insikten om nödvändigheten av samverkan har svÃ¥rt att göra sig gällande hos politiskt verksamma grupper inom de borgerliga partierna. Men förr eller senare tvingar den sig fram under trycket av en allt starkare opinion inom borgerligheten, för vilken de ideologiska och principiella skillnaderna mellan oppositionspartierna och särskilt mellan högerpartiet och folkpartiet numera framstÃ¥r som relativt ringa. Det gäller för de borgerliga partierna att hÃ¥lla idedebatten levande samt att utnyttja alla mö.~Â- ligheter till samförstÃ¥nd i riksdagspolitiken.