NAMN ATT MINNAS TORE BROWALDH Den, som i slutet på 20-talet säg en fetlagd, blyg, osnuten pojke iförd skinnluva och islandsvantar kasta snöboll på gärden till östermalms högre allmänna läroverk för gossar, kunde trots att pojkens namn var Browaldh knappast föreställa sig att densamme 30 är senare skulle vara chef för vår största affärsbank. Det kunde för den delen inte heller pojken själv. Men när han kommit så långt som till studentklassen hade han i alla fall hunnit bli så oblyg och välsnuten, att han på tillfrågan om sitt val av levnadsbana meddelade att han tänkte bli diplomat. Det var mest på skämt, har han senare tillstått, men ödet tog honom i viss män på allvar. Hans första befattning sedan han tagit en jur. kand. på Stockholms Högskola, var av diplomatisk natur. Han knöts till vår be- ~kickning i Washington under kriget ~om biträde åt sin förutvarande lärare i nationalekonomi, dämera finansrå- det Gunnar Myrdal. I egenskap av sekreterare åt skördetidens planläggare tick storbankens son sitt diplomatiska ~lddop. Och efter att ha fortsatt att växelvis assistera kommissionen för ~konomisk efterkrigsplanering, Indulfriens utredningsinstitut och Svenska flandelsbanken - redan det ett diplonatiskt kraftprov - ätervände han för 1ågon tid till internationella uppgif· :er. Det var som chef för den sociala, ~ulturella och ekonomiska avdelningen Europarådets generalsekretariat. Men det var dock bara ett mellan· ;pel. Hemlandet och - på längre sikt - fadershuset, eller med andra ord Handelsbanken, kallade. Dock, först på längre sikt. När Tore Browaldh är 1951 lämnade Strasbourg var det på anmodan av Bertil Kugelberg i Arbetsgivareföreningen. Där fick han posten som v. verkställande direktör och chef för förhandlingsdelegationen och tänkte sig väl själv närmast att små- ningom övergå till industrien. Efter tre är i SAF mottog han emellertid Handelsbankens kallelse. För var och en som har något sinne för tradition var det en uppbygglig och gripande händelse. Ritualen från Erland Waldenströms övertagande av chefsskapet för Grängesbergsbolaget efter fadern upprepades nära nog exakt. Det tillkännagavs att Tore Browaldh skulle inträda i Handelsbankens direktion för att efter ett är överta chefsskapet för banken. Det var en generationsväxling mellan far och son som var väl så spektakulär som den i Grängesbergsbolaget. Tore Browaldh var nämligen t. o. m. yngre än Erland Waldenström, när han tillträdde sin nya befattning. Vid endast 37 års ålder fick han den utomordentligt ansvarsfulla och inflytelserika posten som direktör för vår största affärsbank. Det fanns några - inte många - som skakade på huvudet och deras huvudskakningar hänförde sig inte till oro för att nepotism hade utövats; det är betecknande för båda herrarna Browaldhs anseende att inte ens en viskning åt det hållet nå- gonsin försports - lika litet, kan man 262 tillägga, som i fallet Waldenström. Nej, några äldre olyckskorpar beskärmade sig över vådorna av bristande erfarenhet på bankomrädet. Detta kraxande upphörde dock snart. Redan efter något är var Tore Browaldhs auktoritet som Handelsbankens chef obestridd. Den fetlagde, blyge, osnutne pojken som kastade snöbollar har gått längt. Hans karriär kan utan överdrift kallas rekordartad. Hur hänger den ihop? Vad är dess hemlighet? En yngre, mycket intelligent professor i nationalekonomi har en gäng uttalat det förlösande ordet om Tore Browaldh: »Han är sövande klok.» Därmed avses att Tore Browaldh inte bara är ovanligt klok, utan har en förmåga att framföra sina åsikter på ett så övertygande resonabelt sätt att åhöraren blir formligen hypnotiserad. Det låter så vettigt att han inte kan komma sig för med några motsägelser. Först sedan han skilts frän Browaldh och tänker över vad som sagts kommer han ev. underfund med att det funnits en del blottor i resonemanget - men då är det för sent. Tore Browaldh är alltså klok. Inte skarpsinning kanske, men klok. Dessutom är han vad man kallar en tänkande kille, vilket inte alltid ansetts vara riktigt god ton i branschen. Han har en utpräglat akademisk approach såtillvida som han metodiskt tänker igenom de problem han har att ta ställning till. Även såtillvida som han är - ja, radikal är väl inte ordet, men fördomsfri, odoktrinär, kritiskt prövande. Han diskuterar grundligt igenom sina problem från olika synpunkter både med sig själv och med andra. Han är utomordentligt vetgirig, mycket receptiv och följaktligen mycket kunnig. Han har ett sällsynt gott minne - en av de få saker han själv berömmer sig av. Han har ovanlig arbetsförmåga och inte minst en ovanlig förmåga att organisera sitt eget arbete, är överhuvudtaget en framstå• ende och mycket road organisatör. slutligen har han ett utmärkt handlag med folk - han har lika lätt att komma överens med sina kolleger som med Myrdal; utan gnissel har generationsskiftet i Handelsbanken öppnat en traditionsbunden institutions fönster för vinddragen från en ny tid. Hans jovialitet, hans gemytlighet, hans nästan amerikanska hjärtlighet är så stor att den ibland har förväxlats med bristande fasthet, men förr eller senare brukar vederbörande upptäcka att de misstagit sig. Har han då inga hemliga laster, inga dunkla böjelser, denne fryntlige, frodige, förträfflige man? Jo, naturligtvis, omänsklig är det sista man kan kalla honom. Han älskar passionerat schweizernöt. Vid bankettborden på guldkrogarna väcker han bestörtning genom att beställa in Pommac. Sedan 13 års ålder är han jazzbiten, kliar själv tangenterna, spisar glupskt och har med åren t. o. m. fått smak för klassiskt. Slutligen - men tala inte om det för någon på det att hans anseende i bankvärlden ej må lida skada! -han läser böcker. Även andra böcker än Taxeringskalendern och Aktieägarens uppslagsbok. Han läser kopi- . öst och inskränker sig visst inte till facklitteratur. Han läser biografier. Han läser dikter l Inom räckhåll för sin direktörsstol har han esomoftast några volymer nyutkommen lyrik. Han har konton hos bokhandlare i Paris, London och Chicago och medger själv att han är ekonomiskt otillräknelig, när det gäller böcker och LP-skivor ..• Denne skäre babyelefant, med det glesa ljusa håret, den långa tunna nä- san och de spelande blågrå ögonen är kort sagt en man som inte är som folk och framför allt inte som bankdirektörer är mest. Är då hans charm så stor, att det inte finns ett ont ord att säga om honom? Det skulle i så fall möjligen inspireras av hans nyutkomna bok ,.Fö- retagaren och samhället.., där charmen ibland hotar att bli för stor, åtminstone i Tore Browaidhs attityd till sina motspelare på det politiska fältet, ~om han har alltför lätt att betrakta som medspelare. När man läser boken - som innehåller en samling uppsatser och tal från senare år - blir man påmind om att Tore Browaldh alltid varit en av de ledande andarna i studieförbundet Näringsliv och Samhälle. En annan, äldre bankdirektör karakteriserade en gång denna organisation med orden: ,.Det är dom där pojkarna som vill ha en halv miljon 263 för att ta reda på om dom är sossar eller inte!,. Tore Browaldh har förvisso kommit till klarhet om att han inte är någon sosse. Samtidigt tycks han i alla fall ha tagit ett outplånligt intryck av det hot, som en gång formulerades med orden: ..Kom ihåg att Sverige inte kan regeras mot arbetarklassen!,. Detta är utan tvivel sant, men lika sant är att Sverige inte kan regeras mot näringslivet. Man undrar ibland om den konciliante förhandlaren, den charmerande diplomaten Tore Browaldh i spelet med statsmaktens företrädare till fullo besinnat vilka trumf han har på hand. G. U.