DAGENS FRÃ…GOR Den franska armen och den franska nationen Under nÃ¥gra ödesmättade dagar i april höll man i den västra världen andan inför det katastroftillbud, som de fyra generalernas revoltförsök mot de Gaulle utgjorde. Hade revolten lyckats och de Gaulle mördats eller avsatts skulle fältet ha öppnats för en rysk framstöt västerut i stor skala. Ett inbördeskrig i Frankrike, som brutit en bräsch i västmakternas europeiska försvarsbarriär, hade nämligen varit oundvikligt. MÃ¥hända hade slutligen en folkfrontsregim installerat sig i Paris, med allt vad detta inneburit av möjligheter för kommunisterna att splittra försvaret av Europa och det enhetsverk, som trots alla svÃ¥righeter är pÃ¥ väg. Att katastrofen avvärjdes är i första hand en mans förtjänst. De Gaulle räddade under det andra världskriget Frankrikes heder och ställning bland nationerna. Denna gäng har han räddat hela Europa ur en ytterligt hotfull situation. Att revolten bröt samman sÃ¥ snabbt ger anledning till förhoppningar om att de Gaulle i fortsättningen skall driva sin algeriska försoningspolitik med större kraft än vad som tidigare varit möjligt för honom. BÃ¥de F. L. N. och Frankrike är krigströtta - bÃ¥da sidor vill ha fred. Än mera efterlängtad mÃ¥ste freden vara hos den algeriska befolkningen, som i sju Ã¥rs tid fÃ¥tt uppleva att deras land varit krigsskÃ¥deplats. Förutsättningen för att en fred skall bli bestÃ¥ende och leda till landets fortsatta politiska, sociala och ekonomiska uppbyggnad är givetvis att det blir en försoningsfred, som kan bli en grundval för ett samarbete mellan fransmän och araber. Det andra alternativet har de Gaulle öppenhjärtigt redovisat - Frankrike lämnar algerierna Ã¥t sig själva, sedan man antingen omplacerat de i Algeriet boende fransmännen och de fransktrogna araberna till enklaver vid kusten eller evakuerat dem till Frankrike. Samtidigt skulle de 500 000 algerierna i Frankrike, vars postanvisningar hem till de anhöriga spelar en avgörande roll för flera millioner människors försörjning, ätersändas till Algeriet. Detta alternativ innebär en sä fruktansvärd katastrof för det algeriska samhället att man inom F. L. N. kan antagas betänka sig mänga gÃ¥nger innan man tager dessa konsekvenser av en självständighetspolitik. Att de Gaulle med sÃ¥ hänsynslös skärpa utvecklade följderna av en total brytning mellan Frankrike och ett självständigt Algeriet syftade naturligtvis till att göra motparten mera förhandlingsvillig, inte minst beträffande garantierna för den franska befolkningens rättssäkerhet liksom i frÃ¥gan om Sahara med dess olje- och mineraltillgÃ¥ngar. Det äterstÃ¥r ännu att se vilken effekt pÃ¥ F. L. N. som de Gaulles varningar kommer att fÃ¥. En Ã¥terverkan har dock redan visat sig - nämligen i form av generalsrevolten. Inför perspektivet att den franska armen, trots sin framgängsrika militära kamp mot de algeriska upprorsmännen, liksom i IndoKina skulle tvingas lämna sina posi- 192 tioner efter vad som bedömdes vara en politisk kapitulation, greps vissa officerskretsar av panik. Här tycks den klyfta som under det andra världskriget öppnades mellan arme och nation - och som har djupgÃ¥- ende historiska orsaker - ha spelat en ödesdiger roll. Inom den franska armen har det sedan Napoleons tid funnits en tradition, enligt vilken armen - icke den civila statsledningen - representerar det verkliga Frankrike, dess ära och dess historiska ansvar. Den tredje och fjärde republikens institutioner - särskilt parlamentet - hade därtill icke nÃ¥gon auktoritet inför stora delar av officerskÃ¥ren. Man sÃ¥g med förakt pä parlamentarikernas bristande förmÃ¥ga att ens i kritiska situationer ställa nationens väl före partiintressena. Detta är en viktig del av förklaringen till de civila politikernas vanmakt gentemot Petains kapitulationspolitik Ã¥r 1940 och till fjärde republikens sammanbrott i maj 1958. Under de senaste Ã¥ren har denna attityd frÃ¥n officerskÃ¥rens sida i viss mÃ¥n förändrats genom att de Gaulle sÃ¥som pÃ¥ en gÃ¥ng general (och därmed bärare av armens tradition) och president i sin person bryggat över klyftan mellan armen och de politiska institutionerna. Men särskilt bland officerare, som fick uppleva vad de uppfattade som en onödig och vanhedrande reträtt frÃ¥n Indo-l{ina, har misstron till republiken, till den lagliga överheten, varit ingrodd och utbredd. De rebelliska officerarna har ofta varit framstÃ¥ende yrkesmän, men de har, som de Gaulle framhöll i .sitt tal vid krisens höjdpunkt söndagen den 25 april, saknat politiska insikter. Dessa officerare har vidare känt sig bundna av den halvofficiella ed, som de avlade efter nederlaget i Indo-Kina och vars innebörd var att de icke .än en gÃ¥ng skulle överge fransk jord ~tan motstÃ¥nd till det yttersta __:_ bÃ¥de mot fienden och mot defaitistiska politiker pÃ¥ den egna sidan. I denna franska armetradition och i denna sentida »batavernas ed», ligger den psykologiska förklaringen. till revolten. Januariupproret i Algeriet Ã¥r 1960 utgick frÃ¥n fascistiska grupper, som stödde sig pÃ¥ känslorna av desperation och förtvivlan hos de franska tjänstemän och smÃ¥företagare i Algeriet, som fruktar att de skall tvingas lämna det land, där de har sin bärgning och levt sitt liv - inte sällan sedan generationer tillbaka. Generalsrevoltens bakgrund är mer komplicerad och blottar en till de sista av dessa dagar gÃ¥ende spänning i det franska samhället - en spänning som kunde ha lett till inbördeskrig och kaos. De Gaulles uppgift nu blir inte bara att under gynnsammare förutsättningar än nÃ¥gonsin tidigare försöka skapa den försoningsfred i Algeriet, som han med sÃ¥dan förening av &midig varsamhet och hÃ¥rdhänt handlingskraft kämpat för. Han mÃ¥ste ocksÃ¥ gÃ¥ till roten med problemet att förena nation och arme - att definitivt inordna den franska armen i den franska republikens samhällsliv. Storbritannien och De Sex Under mer än ett halvt Ã¥r har fortlöpande kontakter ägt rum mellan Storbritannien Ã¥ ena sidan och Västtyskland, Italien och Frankrike Ã¥ den andra i syfte att sondera i första hand 1 de tekniska förutsättningarna för ett närmande mellan EFTA och de Sex. Men ocksÃ¥ de politiska aspektern;t har ägnats uppmärksamhet, bl. a. vid mötet mellan Adenauer och Macmillan i höstas, och detta möte synes ha berett vägen för de fortsatta resonemangen och överhuvud lättat upp förhandlingsatmosfären. Den oro, som pÃ¥ sina hÃ¥ll gjort sig gällande inför en som det förefallit ovanligt mÃ¥lmedveten förhandlingsansträngning frÃ¥n engelskt hÃ¥ll, har närts av misstanken, att Storbritannien som ombud för de sju frihandelsbröderna i EFTA skulle mer eller mindre definitivt göra upp om villkoren för en sammanslagning och sedan ställa de övriga inför fullbordat faktum. Inte minst har den visserligen frihandelsvänliga men än mera dogmatiskt neutralitetsfixerade svenska socialdemokratien känt sig osäker. Efter en energisk utrikeshandelspolitisk insats vid EFTA:s tillkomst avsÃ¥g den svenska regeringen att invänta den förutsedda fortsatta utvecklingen; förhandlingar mellan EFTA och de Sex angÃ¥ende en gemensam västeuropeisk marknad, vare sig denna nu skulle fÃ¥ formen av ett frihandelsomrÃ¥de, en tullunion eller nÃ¥- gonting mittemellan. Detta med Västeuropas pÃ¥gÃ¥ende politiska enande komplicerade visserligen bilden, men kunde man inte inskränka sig till att tala affärer? Handelspolitiskt sa~arÂ- bete och hjälp till U-länderna, se där den rimliga utrikespolitiska mÃ¥lsättningen ur folkhemmets synvinkel. Inför de nÃ¥got alarmerande ryktena om vad som egentligen avhandlades mellan premiärminister Macmillan och president Kennedy beträffande EuropamarknadsfrÃ¥gorna har den svenska regeringen intagit en avvak~ tande hÃ¥llning. Handelsminister Lange framhöll i vÃ¥rens utrikesdebatt, att mycket litet var känt om vad som sagts vid statsmännens sammanträffande, att engelska tidningsuppgifter om 'ett formligt brittiskt regeringsbeslut att söka anslutning till sexstatsmarknaden uppenbarligen var felaktiga samt att ett nära samrÃ¥d ·ägde tum mellan Storbritannien - som 193 sonderade hos de Sex, inte förhandlade om en anslutning - och de övriga EFTA-medlemmarna. Den admonition partikamrater emellan som herr Lange nÃ¥gon tid därefter levererade till den danska utrikesministern Kragh (vid ett tal i Malmö) hade otvivelaktigt en del som talade för sig. Skall man sÃ¥ smÃ¥- ningom nÃ¥ en godtagbar uppgörelse med de Sex bör man ju inte, som herr Kragh gjorde med andan i halsen, förklara att man är beredd att praktiskt taget villkorslöst följa Storbritannien in i sexstatsmarknaden, om detta steg blev aktuellt. Det är uppenbart, att Storbritannen kommer att möta högst betydande svÃ¥righeter vid ett samgÃ¥ende med de Sex. Först och främst torde det vara i hög grad tveksamt om den engelska opinionen ännu är beredd att acceptera Romfördraget. De ansedda organen Economist och Financial Times, vilka länge pläderat för Storbritanniens anslutning till de Sex, är icke representativa för nÃ¥gon mera allmän uppfattning i Storbritannien. De skall givetvis icke underskattas som opinionsbildare, men de nÃ¥r trots allt endast begränsade grupper. Ett betydande motstÃ¥nd mot ett handelspolitiskt samarbete med kontinentenropa - vilket efter en övergÃ¥ngstid skulle innebära en ytterligt skärpt konkurrens för det bakom relativt höga tullmurar dittills skyddade, delvis ganska förÃ¥ldrade näringslivet - är för handen inte blott inom vida industrikretsar utan ocksÃ¥ inom fackföreningsrörelsen. Engelska fackföreningsfunktionärer torde vara bland det minst frihandelsvänliga som kan uppbringas, och den traditionella misstron mot omläggningar och rationaliseringar är lätt att mobilisera mot alla integrationsplaner. Minnena frÃ¥n arbetslöshetskrisen pÃ¥ 30-talet stÃ¥r pÃ¥ 194 ett egendomligt sätt fortfarande levande för de engelska industriarbetarna - av vilka för övrigt mänga röstat konservativt vid de senaste valen: you never had it so good. Vad industrien angÃ¥r är givetvis avancerade och mycket konkurrenskraftiga världsindustrier av typen Imperal Chemical i hög grad intresserade av att kunna verka pÃ¥ en en· hetlig europamarknad. Ã…tskilliga industrigrenar ser emellertid med stora farhÃ¥gor fram mot en konkurrens frän moderna och effektiva företag pÃ¥ den västeuropeiska kontinenten, främst i Västtyskland, men ocksÃ¥ i Frankrike, vars näringsliv undergÃ¥tt en anmärkningsvärd teknisk upprustning under de senaste tio Ã¥ren. En ytterligare faktor som försvÃ¥- rar Storbritanniens läge inför en anslutning till de Sex är jordbruksfrÃ¥- gan. De engelska jordbrukarna är betydelsefulla marginalväljare, visserligen i allmänhet konservativa men fullt i stÃ¥nd att avgörande pÃ¥verka en valutgÃ¥ng genom röststrejk. En gemensam jordbrukspolitik har inom sexstatsmarknaden visat sig vara synnerligen svär att komma överens om. Det brittiska lÃ¥gprissystemet med subventioner till jordbrukarna via statsbudgeten blir ingalunda lätt att förena med sexstatsmarknadens önskemÃ¥l och synpunkter.- Till detta kommer det problem, som under läng tid Ã¥beropats frän engelskt häll sÃ¥som det avgörande skälet mot en längtgÃ¥ende integration med Europa i övrigt, nämligen Samväldet och systemet med särskilda imperiepreferenser för handeln mellan samväldesländerna. Trots alla dessa problem och svÃ¥- righeter är det ändock sannolikt, att Storbritannien kommer att eftersträva en uppgörelse mellan de bägge västeuropeiska handelsblocken. Av sÃ¥väl ekonomiska som politiska skäl är det pÃ¥ litet längre sikt icke möjligt för Storbritannien att helt stä utanför enhetsverket i Västeuropa. Stormaktsställningen närmast efter USA och Sovjet (och Kina) är längt ifrÃ¥n obe- , stridd och England är inte längre , USA :s »favorite ally», nÃ¥got som tydligare än mycket annat gjort klart för engelsmännen vad de bägge världskrigen inneburit för Storbritanniens ställning i världen. Under förutsättning att icke den utrikespolitiska utvecklingen - exempelvis genom att Berlinkrisen Ã¥nyo aktualiseras - hastigt tvingar fram ett mycket nära samarbete mellan alla de stora västeuropeiska länderna synes emellertid en sammanslagning mellan EFTA och de Sex kräva ingÃ¥- ende och tidskrävande förhandlingar. Ur rent teknisk-juridisk synpunkt är en omförhandling av Romfördraget ~ ett synnerligen komplicerat företag.1 Nu liksom tidigare är problemet dock väsentligen politiskt, icke ekono- . miskt. Nyckelpersonen är, nu liksom ltidigare, president de Gaulle. J Egendomsägande demokrati - ett norskt inlägg Problemet att inom ramen för ett fritt samhälle Ã¥stadkomma en effektiv spridning av äganderätten kan betraktas som den moderna, realistiska motsvarigheten till det gamla socialistiska kravet att »förena de arbetande med deras verktyg». Sedan Ã¥tskilliga Ã¥r tillbaka stÃ¥r denna uppgift i centrum för den konservativa politiken i flera europeiska länder. slagordet »property-owning democracy» skapades inom den progressivt konservativa kretsen kring Butler i Storbritannien strax efter krigsslutet. Västtyskland torde väl vara det land där en borgerlig regering haft de största möjligheterna - och förstätt att energiskt utnyttja dem - för att realisera parollerna; särskilt har försäljningen av aktierna i statsägda företag direkt till allmänheten tilldragit sig uppmärksamhet. Ett faktum som till dels undanskymts av mera spektakulära händelser i fransk politik är att de Gaulles inrikespolitik i viktiga avseenden ocksÃ¥ har den egendomsägande demokratien till riktmärke. Ett bidrag till debatten om den egendomsägande demokratien, som förtjänar uppmärksamhet även i den inom det svenska högerpartiet pÃ¥gä- ende diskussionen, föreligger nu frän norsk sida. En arbetsgrupp inom Unge Hpires Landsforhund har framlagt en skrift om »Selveierdemokratiet: Folkekapitalisme Eiendom for alle». Det norska programmet fastslÃ¥r en viktig men stundom förbisedd grundsats: »Selveierdemokratiet er tidligere ofte blitt oppfattet vesentlig som et spareprogram. Vi hÃ¥per at vi i detta ;krift har maktet ä vise at det er noe langt mer, at det er et helhetsalternativ som pÃ¥ bred basis tar sikte pÃ¥ ä ~jennomfpre en konservativ demokra- :isering av kapitalismen». Självfallet .nnebär inte detta att man förbiser :parandets fundamentala roll för idens :enomförande - sÃ¥ mycket hellre ,om det bistert pÃ¥pekas att inte uindre än 40% av kapitalbildningen Norge sker genom samhällets förorg. För att fä till stÃ¥nd en ändring i letta stycke kräves i första hand en 'mläggning av beskattningen i egenlomsvänlig riktning - men utan beränsning av skattelättnaderna till issa bestämda typer av sparande: Etter vÃ¥r mening kan det reises prinipielle innvendinger mot skattemesige srerbegunstigelser av visse former :>r personlig sparing fremfor andre :>rmer». - Det torde vara svÃ¥rt att estrida riktigheten i detta. Speciainordningar av antytt slag skulle pÃ¥ 195 ett ganska besvärande sätt strida mot den egendomsägande demokratiens grundsats, att kapitalbildningen skall dirigeras av de enskilda medborgarnas fritt manifesterade preferenser, inte av en liten grupp politikers bedömanden, om än sÃ¥ upplysta och välvilliga. Det viktigaste inslaget i det praktiska programmet är - rätt självfallet - en plan för spridning av aktieägandet. Till den ändan krävs en avveckling av den skattelagstiftning som diskriminerar nyemissioner till förmän för län - ett väsentligt problem ocksÃ¥ i Sverige. Vidare föresläs att de statliga bolagen försäljes till allmänheten genom emittering av folkaktier. Iden är utan tvivel förträfflig. Den är dock försedd med en speciell inskränkning som är ägnad att inge betänkligheter: »For ytterligere ä oppnÃ¥ stprst mulig spredning av statsaksjene bpr de bare selges till personer som ligger under en bestemt inntektsgrense, maksimum 25-30 000 kronor i Ã¥ret.» Att monopolisera ägandet av vissa företag till vissa socialgrupper synes principiellt och pÃ¥ litet längre sikt vara ett egendomligt sätt att sprida ägandet, föga förenligt med en antidirigistisk grundsyn. En annan sak är givetvis att begränsa tilldelningen av aktier till varje köpare för att förhindra en koncentration till ett litet antal händer. Programmet har f. ö. mycket intressanta synpunkter pÃ¥ bl. a. arbetsplatsens demokrati, socialpolitikens principer m. m. PÃ¥ den senare punkten hävdar de norska författarna ytterst skarpt en omständighet som ofta nÃ¥got för brÃ¥dstörtat förbigÃ¥s i konservativ propaganda: »SÃ¥ paradoksalt det enn hpres ut: Behovet for sosialt vern pker med pkte inntekter og med pkt levestandard. Med stigende levestandard pker nemlig ogsÃ¥ svelget mellom de ordinrere lpnnsinntekter og den situasjon den enkelte kommer i ved 196 arbeidsuffl.lrhet i en eller annen form. Dersom ulykken ffl.lrst er ute, vii behovet for hjelp vrere desto stfl.lrre dersom hjelpen skal vrere effektiv, og vedkomroende skal ha muligheter for ä opprettbolde en levestandard som ikke avviker altfor rueget fra det tilvante.» Naturligt nog spelar bostadspolitiken en viktig roll för den egendomsägande demokratien. Det egna hemmet mÃ¥ste ur varje synpunkt för en konservativ uppfattning framstä som den rimligaste bostadsformen. Endast pÃ¥ en punkt kan det norska programmet för ökat egnahemsbyggande ge anledning till tveksamhet. Författarna ogillar starkt den anordning som i Sverige kallas tomträtt: »l altfor stor utstrekning er väre stj1.1rre bykommuner tilbakeholdne med ä overdra tomter til privatpersoner. Derfor har man fÃ¥tt et system med »festede tomter» - med leiekontrakter som lfl.lper over et stfl.lrre antall är. Dette system bfl.lr avlfl.lses av reelle tomteoverdragelser, slik at den som bygger bolig, ogsä blir eier av den tomten han bygger pÃ¥.» Det synes som om man här tar nÃ¥- got för lätt pÃ¥ det svÃ¥rlösta problemet om den oförtjänta markvärdestegringen. Tomträttsinstitutet uppvisar utan tvivel nackdelar ur bÃ¥de principiella och praktiska synpunkter. Ã… andra sidan mÃ¥ste dock erkännas, att det samtidigt. erbjuder en viss möjlighet att komma till rätta med värdestegringsproblemet. Inte minst för dem som energiskt arbetar för en popularisering av egendomsägandet enkannerligen av egnahemsägandet, mÃ¥ste det vara angeläget att tillse att rum inte beredes lastarenom att pÃ¥- peka de enligt vitt spridda rättviseuppfattningar anstötliga vinster som genom andras Ã¥tgöranden oförtjänt kan tillföras ägare av tomtmark. Problematiskt alkoholläge i Sverige Natiomtltemplarorden utger en tid· ning, som bär namnet Ariel. I dess första nummer för Ã¥r 1959 fanns en ledande artikel med rubriken »Erik Englund fick rätb. I den kunde man läsa följande praktfulla rader: »Med stor tacksamhet och inte utan en god portion stolthet kan det vara anledning för nationaltemplarna att erinra sig, att deras organisation beredde samtidens främste nykterhetsreformator en plattform under hans sega, tidvis otacksamma men slutligen framgÃ¥ngsrika arbete att vända rätt, vad vÃ¥r historias störste spritkvacksalvare, dr Ivan Bratt, i välment nit vrängt vrÃ¥ngt.» För identifiering av bakgrunden till detta uttalande bör erinras om att riksdagsmannen, fil. dr Erik Englund - ledande man inom Nationaltemplarorden, därav nationalstoltheten - var den svenska nykterhetsrörelsens främste idepolitiker under den tid, dÃ¥ 1954 Ã¥rs nykterhetslagstiftning förbereddes. Han var ledamot av 1944 Ã¥rs· nykterhetskommitte, och hans Ã¥sikter anses - Ã¥tminstone ·inom nykterhetsrörelsen - ha satt sin prägel pÃ¥ den reform, som trädde i kraft den 1 okt. 1955. De personvärderingar som göres i den citerade meningen, vittnar naturligtvis om ledarförfattarens myc- , ket bristfälliga sinne för proportioner. i I rättvisans intresse bör det ocksÃ¥ sä- i gas, att dessa skarpa omdömen ej representerar en allmän uppfattning , inom nykterhetsrörelsen. I varje fall har utvecklingen efter 1955 bemängt , bÃ¥de den ena och den andra betygs- · sättningen med frÃ¥getecken. Uttalandet i Ariel hade emellertid sin bakgrund. Vid den tid dÃ¥ det gjordes, började man skönja en nedgÃ¥ng i alkoholkonsumtionen i jämfi):. relse med rekordÃ¥ret 1956. Denna nedgÃ¥ng har fortsatt ifrÃ¥ga om de star· kare aikoholdryckerna, men det är inte enbart totalsiffran, som är av betydelse vid bedömningen av nykterhetstillstÃ¥ndet, utan även och i pÃ¥fallande grad hur konsumtionen fördelar sig. I det fallet kan man konstatera, att de skötsamma förbrukarna under intryck av prishöjningar och andra omständigheter minskat sin konsumtion, under det att missbrukarna tydligen ökat sin, och att dryckesseden spritt sig till ungdomen och gÃ¥tt allt längre ned i Ã¥ldersgrupperna, det farligaste av allt. Denna utveckling avspeglar sig i ökat antal fylleriförseelser, svÃ¥rare alkoholskador, större sociala problem och ökad kriminalitet, framför allt i form av ungdomsbrott. Om det fanns skäl att undvika segerjubel 1959 över nykterhetsreformen, sÃ¥ finns det all anledning att iakttaga samma försiktighet även nu. Visserligen synes ocksÃ¥ totalfylleriet ha minskat under de allra senaste Ã¥ren, men läget är mycket labilt. Man bör även i detta sammanhang erinra om en medicinsk erfarenhet av stor betydelse. Det tar ca tio Ã¥r - kortare tid för den som börjar missbruka sprit i unga Ã¥r - att supa sig till alkoholism eller mera allvarliga alkoholskador. En sÃ¥dan situation kan inställa sig här i landet om fem Ã¥r eller sÃ¥. Det är den kritiska tidpunkten, som läkarna, framför allt pÃ¥ vÃ¥ra mentalsjukhus, motser med fruktan. Motbokssystemet med sin ransonering och individuella kontroll hade sina tydliga avigsidor, och det är mycket troligt, att det förr eller senare skulle ha sprängts av de pÃ¥frestningar, som utvecklingen ställt det inför, men man kan dock inte frÃ¥nkänna det en viss spärrande effekt pÃ¥ alkoholmissbruket. Det är en sÃ¥dan spärreffekt, som man nu under den »fria» spritens tid söker efter med ljus och lykta. Man vet alltsÃ¥ inte, hur nykterhets- 197 läget skulle ha varit, om Brattsystemet funnits kvar. Under dess sista skede började alkoholvanorna flyta ut i vidare kretsar. Under alla omständigheter hade välstÃ¥ndsutvecklingen - till vilken alkoholvanorna tycks vara beständiga följeslagare - och framför allt de goda arbetsinkomsterna hos en viss del av ungdomen kommit att pÃ¥- verka konsumtionen. Det är f. ö. en erfarenhet frÃ¥n flera s. k. kulturländ·er, att alkoholsederna breder ut sig, att missbruket ökar, och att alkoholskadorna blir svÃ¥rare. Upplösningen av tidigare levnadsnormer och den starka avtappningen av auktoritetens inflytande har menligt inverkat pÃ¥ mÃ¥nga ungdomars motstÃ¥ndskraft mot dÃ¥liga inflytelser bÃ¥de ifrÃ¥ga om alkoholkonsumtion och annat. statistiskt är läget nu beträffande spritdryckskonsumtionen, att denna under 1960 lÃ¥g pÃ¥ en nivÃ¥, som med nära 0,6 milj. liter understeg 1954 Ã¥rs konsumtion. Vinkonsumtionen fortsätter dock att stiga och nÃ¥dde under 1960 en ny rekordsiffra, 24,5 milj. liter. Även starkölet visade fortsatt uppgÃ¥ng under 1960. Den inte oväsentliga nedgÃ¥ngen av alkoholkonsumtionen i Sverige under senare Ã¥r har resulterat i att vi nu underskridit motsvarande förbrukning i Danmark, mätt i liter ren alkohol per invÃ¥nare. Men det finns en betydelsefull skillnad, nämligen att fortfarande sker alkoholkonsumtionen i Danmark till ungefär tre fjärdedelar i form av ölförbrukning, som är vida mindre farlig än den förtäring, som sker i form av spritdrycker. I Sverige är brännvinet alltjämt den dominerande spritdrycken med nära 79 proc. av den totala spritdrycksomsättningen. Vad än anledningen till ölsedens dominans i Danmark kan vara, sÃ¥ borde den kunna ge en antydan om att den »diskriminering» av ölet som länge spelat en stor roll i ganska stora kretsar av 198 nykterhetsrörelsen, men som nu tycks mattas nÃ¥got, inte torde ha varit nÃ¥- got lyckat nykterhetspolitiskt instrument, om man har folknykterheten i sikte. Antalet omhändertaganden för fylleri i städerna utgjorde Ã¥r 1960 89 360 mot 99 034 Ã¥r 1956, dÃ¥ det var som värst. Trots denna minskning överskrider 1960 Ã¥rs siffra motsvarande frÃ¥n Ã¥ret före nykterhetsreformen med 90 proc., en betydande siffra. Ännu värre förhÃ¥ller det sig med ungdomsfylleriet. Antalet omhändertagande för fylleri av ungdomar under myndig Ã¥lder var under fjolÃ¥ret 154 proc. högre än under Ã¥ret närmast före avskaffande! av motboken. Hittills har de gravaste anmärkningarna mot nykterhetstillstÃ¥ndet och de starkaste kraven pÃ¥ en ändring av nykterhetspolitiken kommit frÃ¥n lä- kare, socialvÃ¥rdare och nykterhetsvÃ¥rdare, under det att nykterhetspolitikerna velat avvakta och se. Nu börjar även dessa sistnämnda att skaka pÃ¥ sig och finna situationen verkligt olustig. Allehanda förslag framlägges, vilka mer eller mindre betyder en principiell reträtt frÃ¥n den storartade frihet, som föll över svenska folket pÃ¥ en gÃ¥ng den 1 okt. 1955, och som skulle bäras upp av ansvarskänslan och stödjas av uppfostrande och andra positiva Ã¥tgärder. Inte pÃ¥ flera Ã¥r har riksdagen fÃ¥tt mottaga sÃ¥ mÃ¥nga motioner i nykterhetsfrÃ¥gor som i Ã¥r, och det är tyd1igt, att riksdagen ser mycket allvarligt pÃ¥ situationen, framför allt pÃ¥ ungdomsproblemet. Det är mÃ¥nga smyghÃ¥l, man med lagstiftningens hjälp vill täppa igen. Yrkanden har t. o. m. framställts om en omprövning av nykterhetspolitiken, dock utan att vinna riksdagens bifall. Uppenbart är, att det hänt en hel del pÃ¥ fem a sex Ã¥r, som motiverar en granskning, utan att man därför behöver utdöma det friare systemet som ledande princip. En Ã¥tergÃ¥ng till det gamla ransoneringssystemet hör inte till praktisk politik, som det med en kanske nÃ¥got sliten term brukar heta. Framtidsyrke söker utbildningsväg Den pÃ¥gÃ¥ende upprustningen av den högre undervisningen är frÃ¥n flera synpunkter nödvändig. Att universitet och högskolor mÃ¥ste fÃ¥ resurser att absorbera en större tillströmning av studenter är en självklar förutsättning för att ett alltmer komplicerat samhällsmaskineri skall kunna fungera effektivt. Men det är i och för sig lika uppenbart att det ändÃ¥ pÃ¥ mÃ¥nga omrÃ¥den finns gränser för vad samhället kan svälja av akademiskt utbildad arbetskraft. De mer eller mindre drastiska varningar för ett framtida humanistöverskott som dÃ¥ och dÃ¥ utfärdas är i detta sammanhang belysande, även om prognoserna för efterfrÃ¥geutvecklingen alltid mÃ¥ste tas med en nypa salt. FrÃ¥gan är om man inte mot denna bakgrund mÃ¥ste konstatera att det hittills visats ett alltför obetydligt intresse för att öppna nya - dvs. verkligt nya - utbildningsvägar för de växande studentkullarna. Det är ett rimligt antagande att studenterna i accelererad omfattning kommer att söka sig till en traditionellt akademisk utbildning, men för den skull fÃ¥r man inte blunda för att morgondagens samhälle kommer att ha gott om specialistbetonade arbetsuppgifter, vilka inte ofrÃ¥nkomligen fordrar en flerÃ¥rig universitets- eller fackhögskoleutbildning, men som ändÃ¥ kräver en gedigen och effektiv pÃ¥byggnad under ett par Ã¥r efter studentexamen. Eller med andra ord: behovet av en kvalificerad utbildning vid sidan av universitet och högskolor fÃ¥r inte förbises. Det finns ett högaktuellt exempel just nu pÃ¥ detta utbildningsbehov. Som bekant investerar det svenska näringslivet f. n. mängmiljonbelopp i de tekniska underverk för automatisk eller elektronisk databehandling, som i brist pÃ¥ bättre brukar kallas för ADB- eller EDB-anläggningar. Ännu sÃ¥ länge är endast ett mindre antal sÃ¥- dana anläggningar i bruk, men stora beställningar ligger inne och kommer att effektueras inom en mycket nära framtid. Detta är förträffligt och ett belägg för att de svenska företagen ligger väl framme när det gäller att utnyttja den allra senaste tekniken. Men kruxet är att man inte lyckats klara utbildningen av den personal, som det kvalificerade EDB-arbetet kräver, dvs. i första hand s. k. systemmän och programmerare. Här finns redan nu ett klart behov och det räder naturligtvis ingen tvekan om att detta behov inte kommer att växa ytterligt snabbt. Den akuta situationen mÃ¥ste givetvis klaras genom mer eller mindre lyckade improvisationer, vilket i sak betyder att man fÃ¥r lÃ¥na över tekniker och i samarbete med EDB-leverantörer och andra intresserade parter anordna snabbutbildning. Men pÃ¥ längre sikt öppnar sig här helt enkelt ett nytt yrke för bl. a. realstudenter och därmed jämställda. Enligt sakkunskapens uppfattning är det ofrÃ¥nkomligt att raskt tackla denna väsentliga utbildningsfrÃ¥ga, om vi inte skall räka ut för den kalamiteten att de fina maskinerna inte kan användas av brist pÃ¥ utbildat folk. Att den elektroniska tekniken kommer att ställa krav pÃ¥ EDB-inriktade civilingenjörer är självklart, men det 15-61164074 Svensk Tidskrift H. 41961 199 anses inte vara där utan pÃ¥ en nÃ¥got lägre nivÃ¥ som risken för besvärande flaskhalsar skulle vara överhängande. Vad som behövs 'är' alltsÃ¥ en - om uttrycket tillÃ¥tes - halvakademisk utbildning för systemmän och programmerare. Det gäller sÃ¥lunda att öppna portarna för ett yrke som alldeles otvetydigt har framtiden för sig, som fordrar en specialinriktad studiegÃ¥ng och som pÃ¥ mänga sätt erbjuder den tekniskt och analytiskt intresserade studenten ett alternativ till en mÃ¥ngÃ¥rig akademisk utbildning, väl värt att överväga. I denna proposition om en utvidgning av handelsgymnasieutbildningen frÃ¥n tvÃ¥ till tre är, som ecklesiastikministern i dagarna lagt fram, förelÃ¥s även, att man skall göra försök med en akademisk sekreterarutbildning med studentexamen som grund och en studietid av tre Ã¥r. Tanken är att den handelstekniska delen av denna utbildning skall ordnas genom en ettÃ¥rig fackkurs vid handelsgymnasium och att därefter bygga pÃ¥ med tvÃ¥ Ã¥rs studier vid universitetet. Det är ett välkommet initiativ och ett gott försök att Ã¥tminstone ur arbetsmarknadssynpunkt effektivisera en del av de humanistiska studierna. Men vad som är minst lika angeläget är att prestera en besläktad lösning ifrÃ¥ga om en specialiserad teknikerfunktion som EDB-arbete. Här finns ett utmärkt tillfälle för ett i ordets bästa mening progressivt samarbete mellan näringsliv och utbildningsmyndigheter. Men det gäller att se problemet i tid - och att därefter kunna Ã¥stadkomma ett friskt och okonventionellt nytänkande i en högaktuell utbildningsfrÃ¥ga.