VAD GÄLLER BERLINPROBLEMET? Au förbundsminister HANS-JOACHIM von MERKATZ I JAG ÄR MEDVETEN om att jag befinner mig pÃ¥ ett neutralt lands territorium. Som gäst i detta land Ã¥lägger mig denna neutralitet vissa förpliktelser, som jag är angelägen om att uppfylla inte endast med hänsyn till den goda tonens fordringar, utan av djupare personlig och politisk övertygelse. Sveriges neutralitet har nämligen historiskt sett för oss tyskar inneburit en avlastning och en trygghetsfaktor, som vi mÃ¥ste skatta mycket högt. Detta gäller ännu idag, trots de reservationer man mÃ¥ste göra beträffande neutralitetens möjligheter under de förändrade villkor som vÃ¥rt Ã¥rhundrades omvälvningar medfört. Vi tyskar respektera den svenska neutralitetens egenart - med en underton av förtroende. VÃ¥r respekt gäller en hÃ¥llning, som efter en historisk storhetsperiod möjliggjort en realistisk insikt i den egna begränsningen och de egna möjligheterna. Frukterna av denna självbesinning ha vi kunnat iakttaga pÃ¥ ett sätt som gjort djupt intryck pÃ¥ oss. Under tvÃ¥ världskrig har den svenska nationen lyckats bevara freden sÃ¥väl utÃ¥t som inÃ¥t. Sverige har därigenom pÃ¥ ett avgörande sätt bidragit till uppbyggandet av en politisk stabilitet i det skandinaviska omrÃ¥det, som är av största värde för grannarna - och som medgivit det svenska folket själv att upprätthÃ¥lla en välbalanserad existens utan att störas av främmande intervention. När jag nu tar er uppmärksamhet i ansprÃ¥k rörande Berlinproblemen vill jag inte ge intryck av att besvära er med en frÃ¥ga som endast angÃ¥r oss tyskar, som endast vi kunna lösa och som endast vi äro ansvariga för. Jag skulle vilja klargöra, att det kommunistiska hotet mot Berlin innebär ett hot mot den fria livsformen överhuvud - att den fara som svävar över Berlin gäller alla fria folk, att den alltsÃ¥ inte endast oroar oss, utan ocksÃ¥ mÃ¥ste oroa er. Försvaret för Västberlins frihet är endast en del av den stora kampen om frihetens fortlevande eller undergÃ¥ng i vÃ¥r värld överhuvud. Tua res agitur - jag kan icke uttrycka saken pÃ¥ annat sätt. Ju Idarare man utanför Tyskland förstÃ¥r denna situation, dess förutsättningar, betingelser och konsekvenser, desto bättre kunna vi själva uppfatta vidden av det ansvar, som vi bära inte endast mot vÃ¥ra medborgare i Berlin, utan ocksÃ¥ i vÃ¥rt görande och lÃ¥tande mot vÃ¥ra grannar och alla folk i den fria världen. Vi spela inte hasard med andra folks öden - minst av allt med vÃ¥ra bundsförvanter. Vi sätta ingenting pÃ¥ spel - men dÃ¥ fÃ¥ andra inte heller riskera nÃ¥gonting pÃ¥ vÃ¥ra vägnar genom att tillÃ¥ta att Berlins frihet steg för steg undergräves - och tvinga oss att bevittna denna utveckling utan att ingripa. Vi kunna inte - för att tala boxarsprÃ¥k - ta emot slag efter slag, lÃ¥ta oss trängas in i ringhörnan för att slutligen bli utvisslade av publiken. Vi kunna heller inte lÃ¥ta det intrycket uppstÃ¥, att vi - efter allt som skett, allt som inneburit att strypgreppet lÃ¥ngsamt klämts Ã¥t omkring Berlin - själva skulle göra goda affärer med den sovjetockuperade zonen, under det vi överlämna Ã¥t andra att marschera för oss. Att bringa offer för Berlin ankommer i första hand pÃ¥ oss själva. Det veta vi- och därtill äro vi beredda. Det första steget ha vi tagit genom att uppsäga den interzonala överenskommelsen, varigenom en gräns dragits upp för Sovjetunionen och dess östtyska agenter, utöver vilken de inte kunna fresta västerns tÃ¥lamod utan att riskera en felkalkyl, som mÃ¥ste föra 537 till katastrof. Vi mÃ¥ste komma till klarhet pÃ¥ denna punkt - att acceptera en ytterligare urholkning av fyrmaktsstatuten för Berlin mÃ¥ste leda till frihetens undergÃ¥ng för 2,5 millioner människor som lita pÃ¥ västmakternas beskydd. En sÃ¥dan utveckling skulle emellertid samtidigt innebära en dödlig stöt mot västerns säkerhet överhuvud och skulle i en oöverskÃ¥dlig kedjereaktion medföra de fria folkens sammanbrott. Envar mÃ¥ste i ett dylikt läge frÃ¥ga sig vem som stode näst i tur - värdet av de västliga allianserna skulle sjunka mot noll. Vi äro medvetna om de risker som ligga i uppsägandel av den interzonala överenskommelsen. Men varje förklaring innebär en risk. Denna förklaring ha vi blivit tvungna att riskera. Att fortsätta att acceptera smÃ¥, i och för sig tillsynes obetydliga eller löjliga intrÃ¥ng i Berlins ställning skulle oundvikligen öka risken för en katastrof. Tillsammantagna skulle de mÃ¥nga smÃ¥ kränkningarna en dag betyda sammanbrottet för Västberlins fria existens. Västern- och vi som en del därav - fÃ¥r inte längre ge vika. Annars leder det till Ã¥tertÃ¥g, Ã¥tertÃ¥get till upplösning och upplösningen till kapitulation inför kommunismen. Men vad skulle ett kommunistiskt Tyskland, eller ett Tyskland under kommunismens dominerande inflytande, betyda för Europa och särskilt för Sverige? Det skulle innebära slutet för friheten i Europa. Ännu är det 538 möjligt att avvärja hotet, att befria oss frÃ¥n föreställningen att den fria världen inte skulle förfoga över verksamma medel att undgÃ¥ det kommunistiska strypgreppet. Alternativet »krig eller kapitulation» innebär en vanföreställning. Att hemfalla Ã¥t den är redan det att till hälften kapitulera inför det kalla krigets metoder. I varje fall är det uttryck för den vanmakt och förvirring som den kommunistiska motstÃ¥ndaren just uppställt som ett av mÃ¥len för sina operationer i det kalla kriget. Krig innebär i dagens läge atomkrig. Atomkrig innebär självförintelse även i det fall att den ena eller andra av parterna tror sig ha uppnÃ¥tt ett försprÃ¥ng i kärnvapenrustningarna. Kriget är överhuvudtaget icke längre nÃ¥got medel att lösa politiska konflikter. Jag mÃ¥ste emellertid ocksÃ¥ uttryckligen taga avstÃ¥nd frÃ¥n den missuppfattningen att det dock fortfarande skulle kunna tänkas ett begränsat krig i Europa mellan öst och väst eller delar av dessa maktkonstellationer. Ett begränsat krig är endast möjligt som en polisaktion inom nÃ¥got av de bÃ¥da blocken - som t. ex. krossandel av den ungerska revolutionen - eller utanför blocken, som även inträffat i Asien och Afrika. I Europa däremot är det begränsade kriget icke längre tänkbart. Ä ven utan allianser skulle det medföra att de bÃ¥da stora världsmakterna engagerades, eftersom det här gäller deras väsentligaste intressen, där varje maktförskjutning skulle kunna betyda att den ena eller andra sidan vunne ett avgörande övertag. Det är därför som alla neutraliseringsförslag äro sÃ¥ farliga: de riskera att leda till maskerad maktexpansion, en möjlighet som särskilt Sovjetunionen skulle utnyttja. II För att rätt förstä den utpressningseffekt, som Sovjetunionen försöker Ã¥stadkomma med sitt Berlinultimatqm av november 1958 och hotet om ett separat fredsfördrag med östtyskland som instrument, mÃ¥ste vi göra oss en klar föreställning om det kalla krigets strategi. Det kalla kriget är en fortsättning av politiken med psykologiska stridsmedel. Det syftar till att vinna bundsförvanter innanför motstÃ¥ndarens Enjer och därigenom göra honom stridsoduglig inifrÃ¥n. Det innebär en tillämpning pÃ¥ den internationella politikens fält av de metoder kommunisterna med framgÃ¥ng utnyttjade för att gripa makten i Ryssland. Dessa metoder ha utvecklats vidare med hänsyn till de möjligheter den tekniska civilisationen medfört genom sin massdemokratiska omformning av folken. Massornas känslomässiga förflackning erbjuder angreppsmöjligheter för en psykologisk teknik som gÃ¥r ut pÃ¥ att fascinera individen genom att suggerera honom till Ã¥ ena sidan paradisiska lyckoförel ställningar, Ã¥ andra sidan fruktan, förvirring, hat och förtvivlan, som kommer honom att längta efter ledning, auktoritet och förlösning. Det kalla kriget är ocksÃ¥ uttryck för det faktum att det varma kriget under nuvarande förhÃ¥llanden icke skulle lämna kvar vare sig segrare eller besegrade, och att fiendens nederlag skulle ställa den tilläventyrs överlevande, men dödligt sÃ¥- rade »segraren» inför olösbara uppgifter. Kommunisterna synas vara medvetna om detta. I förlitan pÃ¥ sin ideologiska slagkraft och med stöd av sina revolutionära erfarenheter ha de därför utbildat omstörtningens strategi till ett stridsmedel som är överlägset det varma kriget, som i motsats till detta verkligen medger en utgÃ¥ng av konflikten där det ännu finns bÃ¥de segrare och besegrade. Härvid spela de militära resurserna, som man visserligen räknar med att insätta mot en fiende som vacklar eller gör sig själv försvarslös, i första hand rollen av psykologiskt pÃ¥tryckningsmedel, som hos motstÃ¥ndaren skall alstra en känsla av underlägsenhet, en resignerad uppfattning om att det är meningslöst att överhuvud söka försvara sig. Det kalla krigets taktik gÃ¥r ut pÃ¥ att genom hotelser och frestande erbjudanden hÃ¥lla motstÃ¥ndaren i ständig oro, för att pÃ¥ sÃ¥ sätt trötta ut honom. Kommunisterna äro därvid av den övertygelsen att västerlandets :.borgare» för att bevara sin 539 egen komfort endast är alltför beredd att gÃ¥ med pÃ¥ maktpolitiska eftergifter, givetvis i smÃ¥ koncessioner, som tillsammans dock betyda kapitulation. Det gäller alltsÃ¥ att välja motmedel avpassade efter dessa angreppsmetoder. Det räcker inte att utveckla en militär strategi att realiseras i allvarligaste fall. Det räcker inte heller att stärka den ekonomiska potentialen och pÃ¥ grund därav utveckla en ekonomisk strategi, t. ex. i förhÃ¥llande till de underutvecklade länderna. Den fria världen mÃ¥ste utarbeta en strategi för försvar och angrepp i det kalla kriget. Detta har man ännu inte fullt insett vare sig pÃ¥ det andliga, det politiska eller ens det diplomatiska omrÃ¥det. Mot det ideologiska angreppet mÃ¥ste vi sätta en moralisk överlägsenhet, en mobilisering av världens moraliska krafter. Det kalla krigets slagfält är icke minst det där kampen om inflytandet över de framträngande folken i Afrika och Asien utkämpas. Även i Latinamerika har ett nytt stormcentrum utbildats. Fidel Castro och han metod att utnyttja motsättningen mellan öst och väst spelar en lÃ¥ngt större och farligare roll bland halvintellektuella och ungdomar i de latinamerikanska staterna än man i allmänhet har klart för sig. Moralisk överlägsenhet uppnÃ¥r man emellertid inte genom predikningar. Det enda som pÃ¥ detta om- 540 rÃ¥de har övertygande kraft är det upplevda, personliga föredömet. Detta förutsätter emellertid att västerlandet vänder sig bort frÃ¥n materialismen, genomgÃ¥r en religiös förnyelse, vinner verkligt självmedvetande och självkännedom. Framförallt gäller detta Europa, som är alltför uppfyllt av medvetandet om de nederlag det lidit i vÃ¥rt Ã¥rhundrade. Trots att kommunismen utgÃ¥r frÃ¥n en materialistisk världsÃ¥skÃ¥dning är kommunisten ingalunda nÃ¥gon materialistisk njutningsmänniska, utan en troende, som är fÃ¥ngad i den föreställningen att han är i besittningen av den objektiva, orubbliga vetenskapliga sanningen om det historiska skeendets lagar. Hans tro är en illusion, men illusionen skänker honom säkerhet, självmedvetande och den »frihet» som ligger i insikten i en föregivet nödvändig process. Detta självmedvetande stegras endast sÃ¥ mycket mera, när en undertryckt känsla av oro hotar att sätta illusionen i frÃ¥ga i uppenbar motsägelse med verkligheten. Självförtroendet i medvetandet om att besitta sanningen förenas med en undermedveten mindervärdeskänsla över att dock icke bli accepterad. Just detta skärper hatet och möjliggör en ständigt dynamisk aggressivitet, som längtar efter en bestÃ¥ende självhävdelse. Den dominerande gestalten i det västerländska samhället har alltför mycket blivit homo oeconomicus med sina resultats- och räntabilitetskalkyler. Därav följer den fatala missuppfattningen, att ekonomiskt tänkande och handlande skulle kunna utan vidare jämställas med det politiska. Detta visar sig i bedömningen av kraftmätningen mellan öst och väst i frÃ¥ga om inflytandet över utvecklingsländerna. LÃ¥t oss utgÃ¥ frÃ¥n, att kommunismen icke kommer att sälja nÃ¥got av sina politiska mÃ¥l för ekonomiska fördelar. Ett system, som genom förespeglande av en utopisk framtid i fyrtio Ã¥r har förmÃ¥tt sina egna folk till omätliga uppoffringar och umbäranden, lÃ¥ter inte utsikten till »goda affärer» locka sig att uppge sina maktansprÃ¥k. Den troende kommunisten kan inte korrumperas. Fastmer räknar han med »kapitalisternas» korruption. Naturligtvis äro inte alla verkligen »troende». Men just opportunismen inför det totalitära systemet fordrar i särskild grad att man Ã¥dagalägger dygd och beflitar sig om osjälvisk uppoffring. Därtill kommer, att den hungrande är aggressivare och tapprare än den mätte. För massorna är kommunismens förkunnelse om landet av mjölk och honung en utopi, inte en verklighet. Och för funktionärerna äro privilegier och välstÃ¥nd inte en befrielse frÃ¥n, utan en bindning till systemet. Den privilegierade positionen tvingar dem till rättning i ledet, till en trosvisshet, som gör livet lätt, därigenom att partiet övertar varje moraliskt avgörande och ansvar. Konflikten om Berlin är ett avgörande slag i det kalla kriget. FrÃ¥- gan gäller, om västern är besluten att till varje pris hÃ¥lla sin position och därigenom bevisa sin pÃ¥litlighet och styrka, eller om den är beredd till kompromisser, som för ögonblicket lÃ¥ter den bevara ansiktet, men som i verkligheten endast innebär en förskönande maskering av Ã¥tertÃ¥get. Försvaret av Berlins frihet gäller västerlandets moraliska, och därigenom även dess politiska existens. Att förlora slaget om Berlin skulle innebära att förlora det kalla kriget. III För Chrustjef gäller det att bevara Moskvas ledning inom det kommunistiska blocket för att därigenom uppnÃ¥ full effekt av det kalla krigets strategi. Hans doktrin om den fredliga samlevnaden är en taktisk manöver för att lura den fria världen att glömma att han sist och slutligen syftar inte till koexistens utan till seger i det kalla kriget. Ty det kalla kriget är förlorat för Sovjetunionen den dag det kommer till öppet krig - det krig i vilket det icke längre kan finnas nÃ¥- gon seger. Trycket mot Berlin är ett särdeles effektivt instrument för att klargöra för världsopinionen och dc västliga stormakterna att Chrustjef förfogar över medel att tvinga västsidan till kompromisser, om 541 den inte vill ta risken av ett krig. I Sovjetunionens not till de tre västmakterna av den 27 september 1960 nämnes icke längre Berlin för sig sÃ¥ som ännu skedde i den överenskommelse av den 20 september 1955 genom vilken Sovjetunionen överlämnade kontrollbefogenheterna över den civila trafiken till de östtyska organen. Nu talas endast om de östtyska myndigheternas utövande av dem tillkommande högheträttigheter över sin huvudstads territorium. Detta betyder, att Moskva helt kallt önskar definitivt likvidera Berlins fyrmaktsstatus och dokumentera att hela Berlin ligger pÃ¥ östtyskt territorium. Detta har utan omsvep klargjorts av Ulbricht dÃ¥ han inför den östtyska »folkkammaren» förklarat att fyrmaktsstatuten numera vore »utan ändamÃ¥l» och därför upphört att gälla. Den senaste sovjetryska noten visar ocksÃ¥ den grundläggande skillnad i rättsligt hänseende som enligt sovjetisk uppfattning bestÃ¥r mellan frÃ¥gor som gälla den civila trafiken - inräknat luftfarten - och de som beröra de militära kommunikationerna. Endast beträffande de senare erkänner Sovjetunionen tills vidare ännu ett fyrmaktsansvar. PÃ¥ västmakternas reaktion inför detta ensidiga försök att skapa ett fait accompli beror det hur Chrustjef i fortsättningen kommer att agera i BerlinfrÃ¥gan. Chrustjef syftar till ett toppmöte sedan den nye 542 amerikanske presidenten tillträtt sitt ämbete. Före denna konferens vill han, att sÃ¥dana förhÃ¥llanden skola ha bringats till stÃ¥nd, att västmakterna tvingas att lösa BerlinfrÃ¥gan pÃ¥ Sovjetunionens villkor. Västberlins öde skall därför - enligt kommunistisk plan - under mellantiden avgöras genom östtyska Ã¥tgärder i sÃ¥dan omfattning att endast ett tomt skal Ã¥terstÃ¥r av fyrmaktsstatuten. Västmakterna skola förmÃ¥s att avvakta och under tomma protester acceptera detta, sÃ¥ att till sist intet annat Ã¥terstÃ¥r för dem än att uppge sina rättigheter och positioner och gÃ¥ med pÃ¥ en överenskommelse om att förvandla Berlin till en »fri stad», som under förskönande omskrivningar utlämnas till att uppsugas av östtyskland. Förinlandet av Västberlins frihet är inte nÃ¥got som ställes i utsikt - processen har redan börjat. Västmakternas kompromissvilja frÃ¥n Geneve 1959 till det havererade toppmötet pÃ¥ vÃ¥ren 1960 har inte mildrat utan väsentligen skärpt Sovjetunionens aggressiva taktile Västmakterna kunna inte längre ge vika. Västtysklands regering har därför ansett det vara sin plikt att genom uppsägningen av interzonöverenskommelsen taga ett steg, som man inser medför stora politiska och ekonomiska risker - och som icke minst är adresserat till västmakterna. Detta steg kan emellertid icke bli effektivt med mindre det understödes av västerns statliga och privata solidaritet. Sker icke detta, kommer inte endast Västtyskland och framförallt Berlin att bli offren, utan - därpÃ¥ kan man vara förvissad - alla fria nationer komma att fÃ¥ mycket dyrt betala Sovjetunionens seger pÃ¥ detta avsnitt i det kalla kriget. Vi äro beredda att offra egendom och pengar - men icke land och folk. Skulle vi lämna Berlin i sticket, dÃ¥ skulle vi förverka vÃ¥r egen moraliska och faktiska existens som fri nation. Ett litet resultat har vÃ¥rt - för övrigt pÃ¥ förhand med vÃ¥ra bundsförvanter diskuterade - steg redan medfört. Ulbricht har inför »folkkammaren» erkänt att de tre västmakterna ha rätt att bli hörda vid lösningen av BerlinfrÃ¥gan, han har utlovat att avstÃ¥ frÃ¥n vÃ¥ld i Berlin, biträtt den av Chrustjef medgivna tidsfristen och förklarat sig beredd att vid en ny interzonöverenskommelse lämna garani:ier för >>normala» kommunikationer mellan Förbundsrepubliken och östtyskland. För oss kommer det inte an pÃ¥ huruvida uppsägelsen och ett avtalslöst tillstÃ¥nd nu verkligen kan »skada» den östtyska regimen. För oss gäller det att förmÃ¥ alla fria folk att se hotet mot friheten i B~rÂ- lin i ögonen som ett hot mot dem själva. Ã…tminstone vi vilja inte ha försummat nÃ¥gonting som är av nöden för att finna en gemensam väg att göra slut pÃ¥ den sovjetryska taktiken för en »kall» erövring av Berlin. IV Jag upprepar: Hotet mot Berlin är intet isolerat tyskt problem och kan därför inte avvärjas enbart genom isolerade tyska initiativ. Detsamma gäller hela det s. k. tyska problemet, dvs. Tysklands av Sovjetunionen förorsakade splittring och mÃ¥lsättningen för den tyska politiken, att i förbund med den fria världen Ã¥terställa statens enhet i frihet och självbestämmanderätt. Ge västmakterna vika i Berlin, dÃ¥ finns det inte längrP nÃ¥gon möjlighet att sätta tro till allianserna - NATO, SEATO osv. Västtyskland skulle efter skyddsmakternas avtÃ¥g frÃ¥n Berlin snart inte mera vara hotat, som nu är fallet, utan skulle, kanske efter en kort mellanperiod av ~neutralisering~ under inbördeskrigsliknande former duka under för det kommunistiska trycket. Jag vill fästa uppmärksamheten pÃ¥ det sammanhang som rÃ¥der mellan Sovjetunionens krav pÃ¥ skyddsmakternas reträtt och Berlins förvandling till ~fri stad~ Ã¥ ena sidan och Västtysklands neutralisering Ã¥ den andra. Syftet är att fÃ¥ till stÃ¥nd ett avlägsnande av västmakternas säkringstrupper, framförallt amerikanerna, vilket vill säga ett avlägsnande av det enda verkliga skyddet för förbundsrepubliken. Därtill kommer Sovjetunionens fordran att världen skall ·erkänna existensen av tvÃ¥ tyska stater. 543 Moskva är icke berett att gÃ¥ med pÃ¥ ett Ã¥terställande av Tysklands enhet genom fria val ens för att uppnÃ¥ en neutralisering och faktisk avväpning av hela Tyskland. Man eftersträvar endast en avväpning och neutralisering av Västtyskland, som sedan skulle vara moget för ett angrepp frÃ¥n det starkt militariserade östtyskland. I detta sammanhang mÃ¥ste man ocksÃ¥ se kampen mot det västtyska Bundeswehrs utrustning med atomvapen. Uttrycket ~atombeväpning~ är egentligen inte korrekt i detta fall. Det är inte frÃ¥gan om beväpning med strategiska atomvapen - som endast amerikanerna och i liten omfattning britterna förfoga över, och som fransmännen vilja skaffa sig. strategiska atomvapen äro offensiva vapen. De västtyska förbanden ingÃ¥ emellertid i den sköld av NATO-förband, som mÃ¥ste vara utrustade med taktiska atomvapen, för att överhuvudtaget ha nÃ¥gon försvarskraft, dvs. tillräcklig eldkraft. I detta sammanhang gäller det faktiskt ocksÃ¥ endast den utrustning som fordras för att avfyra atomvapnen, inte själva stridsspetsarna, över vilka Atlantpaktskommandot förfogar, inte Västtyskland. Jag upprepar: Ge västmakterna vika i Berlin, dÃ¥ kommer man i den fria världen, och i den neutrala världen att frÃ¥ga sig: Vems tur är det nästa gÃ¥ng? Man skulle fÃ¥ intryck av att Sovjetunionens makt är oövervinnelig, motstÃ¥nd frÃ¥n början meningslöst. Därigenom 544 skulle kommunismen ha vunnit kriget med psykologiska medel. Man mÃ¥ste utgÃ¥ frÃ¥n det ryska ultimatum av 28 november 1958; det innehÃ¥ller en hotelse om ett separat fredsfördrag med östtyskland. Detta skulle betyda att Sovjetunionen ensidigt . skulle avsäga sig fyrmaktsansvaret för Berlin. I alla följande situationer skulle Sovjetunionen skjuta östtyskland framför sig. I samband med teorin om de tvÃ¥ tyska staterna är det som pÃ¥stÃ¥endet är sÃ¥ viktigt, att Berlin hör till östtysklands suverä- nitetsomrÃ¥de. Skulle det nämligen sedan komma till vÃ¥ldshandlingar i Berlin, varvid Förbundsrepubliken eller västmakterna skulle ingripa till skydd för Västberlins befolkning, sÃ¥ skulle detta utlösa Warszawapaktens bistÃ¥ndsgarantier. Ligger detta i Sovjetunionens intresse? Moskva har inför detta problem tvÃ¥ möjligheter till sitt förfogande. Separatfreden, den s. k. »stora taktiken», skulle framkalla motÃ¥tgärder frÃ¥n västmakternas sida. Farligare är därför vad som kallas »salamitaktiken», en serie av smÃ¥ chikaner, övergrepp och störningar, som sammantagna skulle medföra det resultatet, att västmakterna skulle avskriva Berlin. Denna taktik är sÃ¥tillvida farligare, som mindre aktioner var och en för sig icke skulle framkalla motÃ¥tgärder av verksam omfattning. Man nöjer sig med protester. Sovjetunionen kommer ständigt att pröva sig fram hur lÃ¥ngt man kan gÃ¥, var den yttersta riskgränsen löper. SÃ¥ länge västsidan är lika rustad som Sovjetunionen, sÃ¥ länge det alltsÃ¥ finns en möjlighet för kärnvapenanfall, kan ett militärt krig endast föra till självförintelse, inte till seger för den ena eller andra sidan. Det varma kriget är alltsÃ¥ inte längre ett medel för politiken, det är förinlandet av varje politik. Det kalla kriget har därför kommit i dess ställe. Det är kommunisternas uppfinning, den form av krig som karakteriserar andra hälften av 1900-talet. Sovjetunionen önskar undvika det varma kriget, eftersom den eftersträvar den seger för världsrevolutionen som inte kan nÃ¥s i ett sÃ¥dant krig, sÃ¥ länge västsidan är besluten att försvara sig med militära medeL Västmakternas uppgift är, att klargöra för Sovjetunionen att en fortsättning av den »kalla» erövringstaktiken mÃ¥ste föra till en katastrof ocksÃ¥ för den själv. Att uppnÃ¥ detta pÃ¥ fredlig väg, kommer att kräva väldiga ansträngningar, stora offer av pengar, gods och komfort. I annat fall kommer väldiga offer i blod att utkrävas - och därtill ett liv i fruktansvärda umbäranden, utan varje strimma av ljus, utan glädje och utan värdighet, en värld för en till kropp och själ stympad mänsklighet. Ännu är det inte för sent att vända om och rycka upp oss till motstÃ¥nd. Därtill fordras dock solidaritet och enighet rörande de grundläggande nödvändiga principerna för vÃ¥rt uppträdande. Egoismen dräper friheten! I Leipzig slÃ¥ss man om de utställningspaviljonger pÃ¥ den östtyska mässan som Västtyskland lämnar tomma ... Vilket skÃ¥despel att er- 38-60164079 Svensk Tidskrift H.10 1960 545 bjuda kommunisterna! Hur mÃ¥ste inte deras mindervärdeskänsla smekas av denna de fria nationernas pinsamma brist pÃ¥ värdighet. Den som vill göra profit pÃ¥ denna skam, han säljer sig själv!