EFTER VALET
1960 ÅRs vAL blev ett bakslag för
de borgerliga krafterna. Socialdemokraterna har ensamma, eller i
varje fall tillsammans med kommunisterna, fått en klar om än
knapp majoritet i riksdagen. Hur
de kommer att begagna sig därav
vet vi inte. Men socialdemokraterna
har ju aldrig visat någon påtaglig
vilja att tillmötesgå andra meningsriktningar, utan har alltid till det
yttersta utnyttjat sin makt. Därför
finns det risker för att omdaningen
av samhället i socialistisk riktning
kommer att fullföljas med ytterligare förstärkning av statsinflytandet på olika områden samt motsvarande inskränkningar i de enskilda
medborgarnas frihet. Detta betyder
fortsatt prioritering av den offentliga sektorns växande behov, understödd med skärpta regleringar
av kredit- och kapitalmarknaderna,
fortsatt ansvällning av statsutgifterna samt därav följande stegringar i skattetrycket. I samband
med den nyligen igångsatta skattereformen kommer socialdemokraterna med all säkerhet att göra nya
framstötar mot den enskilda äganderätten till inkomster och förmö-
genhet. Det är också möjligt att
markvärdestegringsfrågan aktualiseras på nytt. I förlängningen av
perspektivet skymtar vidare åtgärder för att realisera den s. k.
l
ekonomiska demokratien. Om dessutom den författningsreform, till
vilken den nya riksdagen har att
taga ställning kommer att begagnas som medel att på konstitutionell väg trygga det socialdemokratiska partiets maktpositioner är
det att förvänta, att striderna blir
hårda under de närmaste åren.
Inom de borgerliga partierna har
man säkerligen insett den allvarliga betydelsen av 1960 års val.
Därför är det märkligt att kraftinsatsen för en borgerlig framgång
blev så splittrad och vanmäktig
som den ovedersägligen var. Vairö-
reisen blev i främsta rummet en
Fätt bitter uppgörelse mellan de
borgerliga partierna inbördes, särskilt mellan högerpartiet och de
s. k. »mittenpartierna», medan däremot socialdemokraterna - den fö-
regivne huvudmotståndaren- hade
den angenäma platsen som road
och belåten åskådare. Det är inte
att undra på, att folk i allmänhet
fick ett dåligt intryck av hållfastheten och allvaret i oppositionens
försäkringar om möjligheterna att
skapa ett funktionsdugligt alternativ till den socialistiska regimen.
Det är meningslöst att efteråt
söka gradera ansvaret för det ena
eller det andra av de borgerliga
partierna. De har misslyckats i den
uppgift som av betydande borger- 398
liga kretsar betraktades som den
viktigaste, nämligen att få till stånd
en effektiv samverkan för att hejda
en fortsatt utveckling i socialistisk
riktning. Och den borgerliga pressen kan inte fritagas från ansvar
för den olyckliga utgången. I den
mån man pläderade för samverkan
skedde detta ofta med uppställandet av sådana villkor och i så arrogant ton att inviterna mera verkade
som utmaningar till strid än som
erbjudanden om sammanjämkning.
Med hänsyn till högerpartiets
röstförluster och å andra sidan till
folkpartiets återhämtning efter
1958 års kommunalval samt centerpartiets fortsatta frammarsch
med nya vinster i städer och tätorter, kan det inte bestridas, att
inom den borgerliga gruppen
tyngdpunkten förskjutits mot »mitten». Detta ger högerpartiet anledning till självrannsakan. Frå-
gan kan inte skjutas undan med
hänvisning till att partiet, trots
sitt ur flera synpunkter sett
ogynnsamma utgångsläge i valrö-
relsen, och trots häftiga attacker
från alla håll, dock lyckades samla
cirka 700 000 väljare. Bland dessa
befinner sig nämligen med all sannolikhet stora grupper, som med
största tveksamhet lade sina röster
för högern. De representerar för
denna ett förtroendekapital, vilket
vilar på vacklande grund och måste
försvaras. Detta kan näppeligen
ske utan allvarlig omprövning av
partiets politik, särskilt i de frågor
som tilldrog sig den största uppmärksamheten under valstriden.
Något tillspetsat skulle saken
kunna uttryckas på följande sätt.
Högerpartiet har att välja mellan
ställningen såsom en »reaktionär»
grupp på den yttersta högerflygeln
med risker att undan för undan decimeras och förlora direkt politiskt
inflytande, och å andra sidan ställningen som ett moderat parti med
förutsättningar att behålla och ytterligare vidga anslutningen från
praktiskt taget alla folkgrupper i
vårt land.
Inom högerpartiet torde man
inte stå främmande för tanken att
det kategoriska kravet på avskaffande av ATP var en belastning i
årets val och bidrog till motgången.
Vilken ställning partiet kommer
att intaga i fortsättningen i denna
fråga är icke känt. Dagens politiska
läge garanterar inte, att det så hårt
kritiserade pensionsbeslutet kommer att i allo kännas förpliktande
av kommande generationer. Men
nog bör den av högerpartiet igångsatta utredningen i saken ges så
vida direktiv att alla de med tjänstepensioneringen förenade problemkomplexen kan ägnas en allsidig prövning och vägar öppnas för
de kompromisser som kan bli nödvändiga. Även frågan om borttagandet av första barnbidraget får
väl sägas ha kommit i ett nytt läge
efter valet. Eftersom den står i intimt sammanhang med spörsmålet
om barnavdrag vid beskattningen,
borde den kanske tills vidare skjutas åt sidan i avvaktan på den allmänna skattereform som nu är aktuell. Däremot är det svårare att se
vilka slutsatser som för högerpartiets vidkommande bör dragas av
valutgången, när det gäller de statsfinansiella frågorna i övrigt. Det
.bör icke förgätas, att alla de borgerliga partierna krävt, att omsättningsskatten skall tagas bort samt
från några håll dessutom, att lindringar i vissa avseenden i den direkta beskattningen skall medges.
Samtidigt vidhålles anspråket att i
normala konjunkturlägen balans
skall råda mellan statsinkomster
och statsutgifter. Detta innebär,
att betydande besparingar är nödvändiga. Hur stora de måste bli och
i vilken takt de bör genomföras beror på hur man bedömer den statsfinansiella situationen samt skatteunderlaget och statsinkomsternas
utveckling. Den gemensamma målsättningen har emellertid bundit de
borgerliga partierna för ett handlande i viss bestämd riktning. Vidare bör observeras, att det sannolikt icke är berättigat att i valutgången se ett bestämt uttryck för
folkets inställning i besparingsfrå-
gorna. Väljarna fick inte tillfälle
att bedöma dem på grundval av allsidiga och tillräckligt övertygande
informationer om det statsfinansiella läget och framtidsutsikterna.
Att fortsätta debatten i dessa ting
med utgångspunkt från det vid vårriksdagen presenterade, numera
förlegade materialet förefaller dock
399
vara meningslöst. Saken får tagas
upp på nytt i samband med nästa
års statsverksproposition.
Två reflexioner anmäler sig emellertid i detta sammanhang. För det
första kan det alltid diskuteras, om
det varit klokt av de borgerliga partierna att hårt binda sig vid kravet,
att omsättningsskatten skall tagas
bort. Enligt mångas mening var ju
de indirekta skatternas andel i
vårt skattesystem för liten. En angelägen uppgift är under alla förhållanden att försöka få till stånd
sådana ändringar i den direkta beskattningen som är nödvändiga för
att undanröja dess hämmande inverkan på sparande och företagsamhet. Och för det andra, om man
vidhåller att omsättningsskatten
skall avskaffas och därför måste
påyrka ganska avsevärda besparingar i rask takt, så är det så mycket viktigare att man försöker
uppnå enighet på borgerligt håll
om denna säkerligen mycket besvärliga uppgift.
Årets valrörelse gav ett beklämmande intryck av hur vanmäktig
oppositionen är så länge den inte
kan samordnas i huvudfrågorna.
Vi kan taga för visst att väljarna i
fortsättningen med skärpt uppmärksamhet kommer att följa de
borgerliga partiernas handlande
och notera sig till minnes varje åtgärd som lägger hinder i vägen för
ett gemensamt uppträdande, där
sådant är nödvändigt.