NAMN ATT MINNAS: RUNE JOHANSSON När regeringen Erlander, som man innerligt får hoppas - ty försynens längmodighet måste dock ha en gräns - inom kort ingår i de politiska skuggornas värld, efterlämnar den förvisso inte mänga namn att minnas. I varje fall inte mänga namn, som man gärna minns eller som, uppriktigt talat, är värda att komma ihåg. Vem vill inte dra den barmhärtiga tystnadens slöja över hr Unrlen och hans fögderi, alltifrån utlämnandet av balterna till kryperiet för Krusjtjev i samband med hr Hjalmarsons utestängande ur FN-delegationen? Vem vill särskilt gärna påminna sig hr Erlander - statsministern, som i stället för att vara statsman varit partiledare i varje tum och alltid satt partiets intressen framom folkets och rikets? Är det någon som inte kan låta bli att erinra sig en försvarsminister som Sven Andersson? I sä fall måste det vara därför att vid sidan av honom framstår Ivar Vennerström som en kraftkarl och Janne Nilsson som ett energiknippe och att man väl fär gä tillbaka till Jeppa Larssons dagar för att finna en motsvarighet. Eller vem längtar efter att tänka tillbaka pä en kommunikationsminister som Skoglund? Inte ens en finansminister som Sträng torde vara i stånd att framlocka några lustbetonade minnesbilder. Men det finns i varje fall ett undantag, åtminstone ett namn som är värt att minnas i regeringen Erlander. Det namnet lyder Rune Johansson. * Det var förvisso ingen tillfällighet att socialdemokratins ledning valt att i sitt TV-program under årets valrö- relse låta sig representeras av Rune Johansson. Det var han som svarade pä intervjuarnas frågor. Inte den sling~ rige Erlander med sin sociala salvelse och sina studentikosa sarkasmer. Inte den grötmyndige Sträng. Inte den hämningslöse demagogen Torsten Nilsson. Utan just Rune Johansson, den intill nyligen helt okände Rune Johansson med sin försynta saklighet, sin saktmodiga, lågmälda rimlighet. Det var ett gott grepp, en förstklassig ide, som visar att man inser hur farligt ens läge är och att det efter alla dessa är av brutna löften och ouppfyllda förespeglingar framför allt gäller en sak: att söka skapa nytt förtroende, att äterställa det förtroende man mistat. Skulle någon kunna göra det, sä vore det Rune Johansson. Han inger nämligen i eminent grad förtroende och i detta hänseende torde han vara tämligen unik i statsrådskretsen. Han är bagare frän Ljungby och har gjort karriär som ledamot av vad någon träffande kallat Sveriges mäktigaste parti: landstingspartiet. Född 1915 som son till en bagarmästare kom han tidigt in i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och nästan lika tidigt i kommunalpolitiken. Han blev stadsfullmäktig i Ljungby 1942 ,och landstingsman samma är och avancerade snabbt till ledamot av landstingets förvaltningsutskott, där han f. ö. småningom blev ordförande, samt till drätselkammarens ordförande i Ljungby. I första kammaren invaldes han 1951 och den 31 oktober 1957 efterträdde ha.n hr Hedlund som statsråd och chef för inrikesdepartemen~ tet. Av en skarpsynt politisk motståndare beskrivs Rune J ohansson såsom den medlem av regeringen som är minst socialdemokrat - väl beroende på att han är den klokaste av dem alla. Varför är han då överhuvudtaget socialdemokrat? Ja, svaret är nog helt enkelt att det blev man i hans kretsar, då han var ung. Det var det paradoxala utslaget av hans vilja till självständighet och oberoende. Tragedin för honom har varit att han som ung revolterade mot ett patriarkaliskt överhetssamhälle blott för att som vuxen tjäna en socialistisk överhetsstat, långt mer effektiv i fråga om att förkväva individens självständighet och oberoende än någonsin dess föregångare. Rune Johansson, som följt sin gamle far bagarmästaren i spåren, har varit en mycket framgångsrik egen företagare. Han torde vara den ende medlem av regeringen, som ekonomiskt förlorat på att bli statsråd. Han hade högre inkomster, när han bakade. Men hans starka samhälleliga ansvarskänsla har utstakat hans offentliga bana. Han hör till det utdö- ende släkte av socialdemokrater, som kommit in i politiken och vunnit politiskt inflytande via kommunal verksamhet. Kanske finner man däri förklaringen till hans frasfria fakticitet, hans vilja att nå resultat liksom till hans mycket goda personliga förbindelser över partigränserna. Det är betecknande att till hans bästa vänner hör den solide högermannen Axel Mannerskantz. Han har förstått att göra sig omtyckt och respekterad på 391 borgerligt håll utan att därför stöta sig med sina egna. Man vet på ömse sidor att han är rejäl och lojal. Rune Johanssons intressen är helt praktiskt inriktade. För ideologier har han mycket litet till övers, med den erfarne bagarens blick tycks han betrakta dem mest som gräddskum på politiska frasvåfflor. Den som hör honom tala, skulle aldrig tro att han satt i en regering, minst av allt i en socialdemokratisk regering. Det finns ingenting av demagogi i hans uttalanden, ingenting av polemisk tillspetsning och han bemödar sig alltid samvetsgrant om att försöka sätta sig in i och förstå motståndarens synpunkter. Hans styrka är att han når resultat; hans svaghet att han ofta nöjer sig med ett kortsiktigt resultat och lägger en fråga till handlingarna, när en lösning nåtts, utan att ta hänsyn till ev. framtida komplikationer. Han är så till vida en det korta perspektivets man. I gengäld har han den praktiska och positiva inställningen att man kan göra upp om varenda sak, bara man får tag på den rätta personen. Därvidlag är han korridorpolitiker i ordets bästa bemärkelse. Och som någon av hans politiska motspelare - snarare än motståndare - uttryckt det: han bär korridoren med sig. Det har lett till att han har mycket god hand med de flesta människor både utom och inom sitt parti. Därmed inte sagt att han är beredd att driva kompromissens princip hur långt som helst. Han har skapat aktning för sin person genom att aldrig söka sak med någon, men icke desto mindre vara beredd att klippa till och klippa till hårt om det behövs. Som efterträdare till statsrådet Hedlund råkade Rune Johansson in i en hektisk arbetsperiod. När det gällde att ta igen allt vad som försummats i inrikesdepartementet un- 392 der Hedlunds chefskap blev det till att börja från början på praktiskt taget varje område. Vad som särskilt intresserar Rune Johansson alltsedan hans landstingstid är hälso- och sjukvården. Framför allt har han ägnat sig åt den tidigare sorgligt eftersatta mentalsjukvården och i nära och förtroendefullt samarbete med högermannen Birke har han satt i gång en mer än välbehövlig upprustning av mentalsjukhusen. Det har sagts att Birke är verkställande direktör för mentalsjukhusbyggandet och Johansson hans mycket aktive och intresserade styrelseordförande. En serie av överenskommelser dem emellan har lett till att riksdagen gäng på gäng funnit att den beviljat pengar till just vad Johansson och Birke velat ha. Det är ett vackert exempel på Rune Johanssons förrnäga att nä resultat över partigränserna. När det gäller polisiära ordningsfrägor har Rune Johansson inte varit lika lyckosam. Han har säkerligen förståelse för storstädernas svåra problem i detta hänseende, men med den fruktansvärda eftersläpning, som rä- der i fråga om framför allt stockholmspolisens upprustning, har Rune Johansson frän Ljungbys horisont liksom ännu inte fått något riktigt grepp om frågan. Enahanda är det med civilförsvaret, där Rune Johansson fått överta bördan av otaliga underlåtenhetssynder. Hans rädvillhet i det sammanhanget är ännu mera ursäktlig, eftersom allting flyter på civilförsvarsområdet och ingen riktigt tycks veta vad som skall ske innan samordningen av de olika funktionerna inom totalförsvaret funnit sin form. På det hela taget har Rune Johansson emellertid varit en utomordentligt duglig och framgångsrik inrikesminister. Det skulle dock inte förvåna l om han vid regeringen Erlanders fall återvänder till bageriet i Ljungby utan saknad, och med tacksamhet konstaterar att det nu skall bli andra bullar av. Men för svenska folket kommer Rune Johansson vara ett 393 namn att minnas med saknad och tacksamhet - och utgör som sagt därigenom undantaget, som bekräftar regeln inom den regeringskrets han nu i tre år tillhört. G. U.