EGENDOMSÄGANDE DEMOKRATI HöGERPARTIETs principprogram, fastställt av riksstämman den 4 juni 1956, omfattar sexton punkter. Den sjunde punkten inleds med följande mening: ~HögerparÂ- tiet vill arbeta för en egendomsägande demokrati, byggd pÃ¥ fri företagsamhet och utbredd personlig äganderätt.~ Det är skada att högern inte lägger ner större ansträngningar pÃ¥ att dra upp riktlinjerna för den egendomsägande demokratin och utarbeta planer för dess genomfö- rande. Det är skada bl. a. av de skälen att alldeles för mÃ¥nga blir benägna att anse talet om den egendomsägande demokratin enbart som löst prat och att alldeles för fÃ¥ inser hur revolutionerande denna tanke i själva verket är. Vi lever av allt att döma i en epok med ett snabbt materiellt framÃ¥tskridande. Samtidigt har vi en jämfört med tidigare hög kapitalbildning. De invecklade sambanden mellan dessa tvÃ¥ företeelser skall här lämnas därhän. Det skall endast konstateras en sak, nämligen att det frivilliga monetära sparandet ofta varit otillräckligt för att finansiera den samtidigt pÃ¥gÃ¥- Av civilekonom CARL LEISSNER ende realkapitalbildningen, varför en viss inflation varit oundviklig. Denna inflation fÃ¥r betraktas som en speciell form av tvÃ¥ngssparande, dÃ¥ den framtvingat det utrymme för investeringsverksamheten, som eljest icke skulle förelegat. Det är möjligt att människorna i längden inte kommer att finna sig i att framÃ¥tskridandet finansieras medelst inflation och frÃ¥- gan blir dÃ¥ vilken sparform som kommer att ersätta den. Innan vi diskuterar möjliga sparformer i ett genomindustrialiserat samhälle kan det vara skäl att antydningsvis beröra sparformerna under de utvecklingsfaser vi hittills genomgÃ¥tt sedan vi i mitten pÃ¥ artonhundratalet lämnade den - om uttrycket tillÃ¥tes - prekapitalistiska tidsÃ¥ldern. Bortsett frÃ¥n en viss upplÃ¥ning i utlandet vid periodens början finansierades kapitalbildningen fram till Wigforss huvudsakligen genom personligt sparande i de högre inkomstskikten. Wigforss, vars jämlikhetspatos förevigats pÃ¥ ett mÃ¥- hända föga smickrande och möjligtvis ocksÃ¥ föga rättvist sätt i den allbekanta satsen om den med 146 jämnmod fördragna fattigdomen, genomförde under loppet av femton Ã¥r sÃ¥ radikala ändringar av inkomstbeskattilingen att de större inkomsttagarnas personliga inkomster fick betydligt mindre betydelse än tidigare för kapitalbildningen. Men samtidigt som han ledde bort gamla tillflöden, som tidigare haft största betydelse för kapitalförsörjningen inom näringslivet och samhället, öppnade han nya källor vars kapacitet ej stod de gamlas efter. Jämsides med omläggningen av beskattningen av fysiska personer ändrades ocksÃ¥ företagsbeskattningen. De företag som drevs i aktiebolagsform fick under vissa förutsättningar rätt till fri avskrivning pÃ¥ andra anläggningstillgÃ¥ngar än fastigheter samt till fri varulagervärdering. Här skall inte göras nÃ¥got försök att värdera Wigforss' insatser pÃ¥ företagsbeskattningens omrÃ¥de. Uppenbarligen torde företagen erhÃ¥llit fullgod ersättning för den minskning av kapitaltillförseln som orsakades av den skärpta beskattningen av fysiska personer. En frÃ¥ga som har sitt givna intresse men här mÃ¥ste lämnas obesvarad är huruvida Wigforss' omläggning av företagsbeskattningen utgjorde ett avsiktligt led i en ursprunglig plan för socialismens stegvisa genomförande eller om den bör betraktas som en provisorisk lösning av problemet att under en övergÃ¥ngstid trygga kapitalförsörjningen. En annan frÃ¥ga, som ocksÃ¥ har sitt givna intresse och ocksÃ¥ mÃ¥ste lämnas obesvarad, är hur läget skulle gestaltat sig i dag - politiskt och i andra avseenden - om en större förstÃ¥else mellan socialdemokratin och nä- ringslivet medfört att skärpningen av företagsbeskattningen under senare Ã¥r icke blivit sÃ¥ lÃ¥ngtgÃ¥ende. Vad som nu är av intresse är frÃ¥gan hur vi i fortsättningen skall fÃ¥ till stÃ¥nd sÃ¥ stort sparande att den önskvärda kapitalbildningen äger rum utan inflationsrisk. Innan denna frÃ¥ga besvaras bör det mÃ¥hända ges ett godtagbart skäl till att det inte är troligt att lösningen helt enkelt bestÃ¥r i en Ã¥tergÃ¥ng till tidigare gällande regler för företagsbeskattningen. Skälet är följande. Vilken eller vilka sparandeformer vi kommer att bli begÃ¥vade med i fortsättningen är en sak som bestäms av den politiska utvecklingen. Antingen kommer socialdemokratin att hÃ¥lla sig kvar vid makten och fÃ¥ möjlighet att ordna kapitalförsörjningen enligt sin uppfattning som säkerligen inte syftar till nÃ¥gon Ã¥tergÃ¥ng till tidigare regler för företagsbeskattningen. Eller ocksÃ¥ kommer de borgerliga partierna att träda till och dÃ¥ blir det näppeligen heller nÃ¥gon Ã¥tergÃ¥ng till Wigforss' rundhänta avskrivnings- och lagervärderingsregler av det enkla skälet att i sÃ¥ fall blir det för dessa partier en politisk nödvändighet att först och främst sänka de personliga skatterna och förbättra smÃ¥företagarnas och de fria yrkesutövarnas möjligheter till resultatutjämning. Som framgÃ¥r av det följande innebär detta emellertid inte en försämring av näringslivets kapitalförsörjning utan endast att företagen hänvisas att täcka sitt medelsbehov pÃ¥ kapitalmarknaden i stället för genom självfinansiering. Det innebär däremot att man mÃ¥ste söka andra utvägar för att hindra att investeringsverksamheten leder till en inflationistisk prisutveckling. När det gäller att Ã¥stadkomma ett sÃ¥ stort sparande att den för det materiella framÃ¥tskridandet erforderliga investeringsverksamheten kan försiggÃ¥ utan inflationistiska följdverkningar, förefaller det som det i nuvarande läge vore i princip tvÃ¥ vägar som erbjuder sig, vilka här kan kallas statskapitalismens och folkkapitalismens. statskapitalismens väg innebär att sparandet är kollektivt och obligatoriskt. Genom beslut av centrala instanser fastställs hur stort sparandet skall vara, hur det skall Ã¥stadkommas och vilka ändamÃ¥l det skall tjäna. Fo1kkapitalismens eller den egendomsägande demokratins innebär att var och en själv bestämmer hur mycket han vill spara och var besparingarna skall placeras. Det finns en mycket viktig likhet mellan stats- och folkkapitalismen. Vid given kapitalbildning kommer praktiskt taget samma människor att Ã¥stadkomma praktiskt taget samma 147 sparande. Det finns emellertid ocksÃ¥ mycket betydelsefulla skillnader, t. ex. att statskapitalismen innebär att den enskilde avhänds dispositionsrätten över de sparade medlen och att sparmedlens användning regleras av staten, medan folkkapitalismen innebär att spararen bibehÃ¥ller den fulla förfoganderätten över det kapital han hopbragt, varav bl. a. följer att han kan lämna det i arv till sina efterlevande, och att sparmedlens fördelning pÃ¥ investeringsobjekt sker pÃ¥ en marknad för investerbara medel och icke regleras av centrala myndigheter. Det finns ingen anledning att i denna artikel ingÃ¥ pÃ¥ tänkbara tillvägagÃ¥ngssätt när det gäller att full utsträckning genomföra statskapitalismen. Det enda som möjligen behöver konstateras är att sÃ¥vida de politiska förutsättningarna är för handen kommer man säkerligen att bemästra de tekniska problemen. En utbyggnad av statskapitalismen behöver inte innebära att mindre resurser ställs till förfogande för utbyggnaden av produktionsapparaten. Den innebär endast att medelsanskaffning och medelsfördelning regleras av centrala beslut och icke av en marknadsmekanism. Det finns däremot all anledning att syssla med frÃ¥gan hur det vid ett eventuellt politiskt regimskifte skall lyckas för de borgerliga partierna att ge skattesänkningen en sÃ¥dan utformning att regimskiftet 148 kommer att präglas inte bara av lättande skattetryck utan ocksÃ¥ av upphörande inflationstryck. Otvivelaktigt bör en generell sänkning av de personliga skatterna leda till en ej föraktlig ökning av det personliga sparandet men det torde ej fÃ¥ uteslutas att det kan bli nödvändigt med kompletterande sparfrämjande Ã¥tgärder. Utformningen av dessa kommer väsentligen att bestämmas av inställningen till frÃ¥gan vilken ekonomisk organisation som bör eftersträvas i dagens och morgondagens samhälle. Vill man ha till stÃ¥nd en spridning av ägandet, innebärande att det materiella framÃ¥tskridandet kommer alla till del ocksÃ¥ i den formen att alla blir personliga ägare till en undan för undan växande förmö- genhet, sÃ¥ fÃ¥r de sparfrämjande Ã¥tgärderna utformas med tanke härpÃ¥. Det är uppenbart att de i huvudsak mÃ¥ste fÃ¥ sitt uttryck i en reformering av olika beskattningsformer, främst inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Det är vidare uppenbart att utformningen av dessa Ã¥tgärder mÃ¥ste föregÃ¥s av ett ingÃ¥ende och allsidigt utredningsarbete. När här ändock göres ett försök att skissera vilka ändringar i beskattningen som kan tänkas erforderliga för det angivna syftet fÃ¥r det främst uppfattas som ett inlägg i den hittills icke särskilt livliga debatten om den egendomsägande demokratin. Den egendomsägande demokratin mÃ¥ste syfta till en demokratisering av kapitalet, innebärande att allt bredare befolkningslager delar uppgiften att trygga kapitalförsörjningen i samhället och delar den ersättning härför som kapitalinkomsterna utgör. Det gäller att hos alla inkomsttagare grundlägga vanan att regelbundet sätta av en del av inkomsten för att skapa en inkomstkälla som fortsätter att lämna avkastning även efter utträ- det ur arbetslivet och som vid ägarens frÃ¥nfälle kan övertagas av de efterlevande. Ett av de verksammaste instrumenten när det gäller att pÃ¥verka folks konsumtionsoch utgiftsvanor är ovedersägligen beskattningssystemet och det är dÃ¥ naturligt att söka Ã¥stadkomma den önskade ändringen av sparbenä- genheten genom lämpligt tillpassade skattereformer. Av allt att döma har man rätt att räkna med att människornas sparvilja ökar avsevärt när det vid inkomsttaxeringen finns möjlighet att frÃ¥n den beskattningsbara inkomsten undantaga sparade belopp och att intresset att vidmakthÃ¥lla sparkapitalet blir större ju lindrigare kapitalinkomsten beskattas. Redan nu är det vid inkomsttaxeringen medgivet att frÃ¥n inkomst av kapital göra ett extra avdrag, som för ensamstÃ¥ende uppgÃ¥r till 300 och för äkta makar till 600 kronor. Detta för ett par Ã¥r sedan införda avdrag skulle kunna betraktas som en blygsam men principiellt viktig inledning till en omläggning av skattesystemet en- - ligt folkkapitalistiska riktlinjer. Det ligger nära till hands att tänka sig att man för att uppamma tillväxten av det personliga sparandet undan för undan höjer detta avdrag. Det mÃ¥ste emellertid ocksÃ¥ vara angeläget att man sÃ¥ mycket som möjligt underlättar för dem som ännu inte hunnit skaffa sig ett sÃ¥ stort sparkapital, att de kan utnyttja hela avdraget, att sÃ¥ att säga hinna ifatt de övriga. Det redan existerande avdraget frÃ¥n kapitalinkomst bör därför kompletteras med möjligheter till skattefritt sparande i de fall den skattskyldige ej besitter ett sÃ¥ stort sparkapital att han till fullo kan utnyttja det nuvarande kapitalinkomstavdraget. Villkoren för skattefritt sparande bör vara sÃ¥ liberala som möjligt. Bl. a. bör det fö- religga största möjliga valfrihet ifrÃ¥ga om sparmedlens placering. Att ordna detta pÃ¥ ett ur skattetekniska och samhällsekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt erbjuder säkerligen vissa problem, men det bör vara uppenbart att om man pÃ¥ allvar eftersträvar att genomföra den egendomsägande demokratin sÃ¥ lÃ¥ter man sig inte hejdas av tekniska svÃ¥righeter. Det bör understrykas att Ã¥tgärder för att bredda och stimulera det personliga sparandet icke i första hand kan motiveras med nödvändigheten att trygga finansieringen av den för det materiella framÃ¥tskridandet erforderliga realkapitalbildningen. Det är tvärtom 149 mycket som tyder pÃ¥ att denna inte i större grad pÃ¥verkas av penningvärdets utveckling sÃ¥ länge inte inflationen fÃ¥r sÃ¥dan styrka att den leder till samhällsupplösning och ekonomiskt sammanbrott. De sparfrämjande Ã¥tgärderna kan heller inte motiveras av att de är nödvändiga för att penningvärdet skall bevaras. Är det endast ett fast penningvärde man eftersträvar torde mÃ¥let lika väl kunna nÃ¥s pÃ¥ andra vägar. För de sparfrämjande Ã¥tgärderna kan det inte Ã¥beropas mer än ett skäl men det bör vara avgörande, nämligen önskemÃ¥let att stärka och utbreda personligt sparande och personligt ägande. För dem som är fÃ¥ngna i kollektivistiska tänkesätt mÃ¥ste därför reformer av här antytt slag framstÃ¥ som en styggelse. Ett genomförande av den egendomsägande demokratin mÃ¥ste ändra förutsättningarna för de i bolags- och föreningsform drivna företagen. Eftersträvar man en ekonomi där sparandet sÃ¥ lÃ¥ngt möjligt är personligt sÃ¥ kommer man inte att ha behov av nÃ¥got företagssparande om man därmed avser skillnaden mellan ett företags hela vinst och den del som utdelas. I sÃ¥ fall blir det inte möjligt att expandera företagen med hjälp av vinstnerplöjning utan i den mÃ¥n anläggningstillgÃ¥ngarna ökas fÃ¥r detta finansieras genom nyemission ochfeller upplÃ¥ning. Härav följer bl. a. att vinstberäkningsreglerna bör vara sÃ¥ utformade att 150 den redovisade vinsten sÃ¥ nära som möjligt sammanfaller med den faktiska och att det alltsÃ¥ inte kommer att finnas möjlighet till fri avskrivning eller fri lagervärdering. Ã… andra sidan bör en ändring av skatteregler aldrig leda till att företagen beskattas för högre vinst än den som uppkommit under Ã¥ret. Dubbelbeskattningen av rö- relsevinsten i aktiebolag med flera företagsformer bör avskaffas och utdelad vinst bör ej beskattas hos företaget utan endast hos den som uppbär utdelningen. Vad som gör den egendomsägande demokratin till det ekonomiska systemet för vanliga människor är framför allt det förhÃ¥llandet att utvecklingen främst blir ett resultat av hur de enskilda människorna bestämmer sig för att disponera sina inkomster och icke av hur statsmakterna beslutar att de skall disponera dem eller hur marknadsundersökare och andra prognosmakare bedömer att de vill disponera dem. Detta system innebär att »den lille mannen» behÃ¥ller sÃ¥ mycket som möjligt av den ekonomiska makten i egna händer och överlÃ¥ter sÃ¥ litet som möjligt pÃ¥ politiker eller företagsledare, främst av det skälet att det ändÃ¥ alltid blir han som fÃ¥r betala. Huruvida det blir de kollektiva eller de personliga förmögenheterna som främst kommer att tillväxa genom den pÃ¥gÃ¥ende kapitalbildningen och om det i senare fallet uppkommer en koncentration eller en spridning av ägandet äri framför allt, kanske uteslutande,! en samhällsorganisatorisk frÃ¥ga.. För att fä en föreställning om tänkbara förmögenhetsförhällan-• den efter ett par decennier kan vi· göra det antagandet att nettokapitalbildningen, dvs. värdet av lö- pande kapitalanskaffning minus löpande kapitalförslitning, f. n. uppgÃ¥r till nÃ¥got sÃ¥dant som fem miljarder om Ã¥ret. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar uppgick de privata inhemska bruttoinvesteringarna Ã¥r 1958 till 10,7 miljarder och de offentliga till 7,8 eller sammanlagt 18,5 miljarder; nÃ¥gon uppgift om kapitalförslitningen lämnas däremot icke. Vi kan vidare anta att realkapitalbildningen i fasta priser ökar med Ã¥tminstone fem procent om Ã¥ret; mellan 1951 och 1958 ökade bruttoinvesteringarna i löpande priser frÃ¥n 10,5 till 18,5 miljarder. Under förutsättning att realkapitalbildningen finansieras medelst ett nÃ¥gorlunda jämt fördelat personligt sparande, innebär detta att familjer i fyrtiofem- till femtioÃ¥rsÃ¥ldern om tjugu till tjugufem Ã¥r vanligen bör ha en förmögenhet pÃ¥ fyrtio- till femtiotusen kronor. Om trettiofem till fyrtio är skulle det höra till ovanligheten att träffa pÃ¥ familjer i sextioÃ¥rsÃ¥ldern med mindre förmögenheter än hundratusen. Den egendomsägande demokratin eller folkkapitalismen utgör ett av de tänkbara ekonomiska systemen i ett färdigutvecklat samhälle. Dess ledande tanke torde framför allt vara att förhindra den oerhörda maktkoncentration som svÃ¥rligen kan undvikas vid mer centralistiska system. Den egendomsägande demokratin är vidare inte bara en metod att lösa kapitalförsörjnings- och kapitalförvaltningsproblemet, den tillgodoser ocksÃ¥ kravet pÃ¥ ekonomisk demokrati genom att varje medborgare självständigt förvaltar sin del av landets samlade förmögenhet, nä- got som i sin tur leder till att klassgränserna utsuddas. Vid detta system kommer den fortgÃ¥ende standardhöjningen att till betydande del tas ut i form av en förmögenhetsökning; man kan säga att den egendomsägande demokratin inte bara väcker kravet pÃ¥ allas 151 rätt till förmögenhet utan ocksÃ¥ anvisar hur kravet skall tillgodoses. Med stigande förmögenhet kommer människorna att fä större ekonomisk handlingsfrihet, större trygghet och större oberoende. För att den egendomsägande demokratin skall förverkligas fordras icke minst att man pÃ¥ högerhÃ¥ll lägger ner ett intensivt arbete pÃ¥ att utveckla och fördjupa dessa ideer. Vidare bpr man sÃ¥ snart som möjligt utarbeta konkreta förslag till alla de praktiska Ã¥tgärder som erfordras för att samhället skall börja omvandlas enligt de uppdragna riktlinjerna. Samtidigt mÃ¥ste man, genom att övertyga tillräckligt mänga om ideernas bärkraft, skapa de politiska förutsättningarna för deras förverkligande.