STATLIG ELLER ENSKILD KAPITALBILDNING JTAKT MED DET ekonomiska framåtskridandet stiger inte bara konsumtionsstandarden för alla folkgrupper i vårt land utan ökas också samhällets kapitaltillgångar. Carl Leissner har i sin i detta nummer publicerade artikel bland annat försökt visa, vilka möjligheter som faktiskt borde föreligga för enskilda medborgare att i vida större omfattning än nu bli ägare av kapital av en enligt nutida betraktelsesätt betydande storleksordning, därest de kunde och ville spara. Hans tanke är, att förmögenhetsägandet skulle kunna bli inte bara vanligt utan allmänt. Vi skulle få en »egendomsägande demokrati». Detta är en utveckling, som uppenbarligen strider mot målsättningarna för den socialdemokratiska regim vi haft sedan ett par decennier tillbaka. Genom skatter på inkomster och förmögenheter »intill gränserna för det tolerabla» (St. T.) lägger staten beslag på en väsentlig del av medborgarnas intäkter av lön och kapital, för att inte tala om de fall, då större förmögenheter rent av reduceras genom beskattningen och denna så- ledes har konfiskatorisk verkan. Socialdemokratien kan endast motvilligt finna sig i att enskilda människor bildar och förfogar över förmögenhet av nämnvärd betydenhet. Därför har skattelagstiftningen också fått prohibitiva verkningar med avseende på sparandet. Den rådande situationen har dessutom - vilket är en naturlig följd av den stegvisa socialisering skattevägen som skett - skapat en privilegierad klass av dem som genom företagsamhet och arv redan förmått bilda förmögenheter. Denna kategori människor befinner sig otvivelaktigt i en gynnad position i förhållande till de grupper, som genom sparande också skulle kunna successivt bygga upp ett kapital men förhindras därifrån till följd av den hårda skattebelastningen på inkomsterna. Enligt socialistisk samhällssyn skall på längre sikt sett kapitalbildningen i samhället ske genom staten och kommunerna via en hård skattebelastning på medborgarna. Det enskilda sparandet skall ersättas av tvångssparande. Vilken väg vi kommer att gå blir av avgö- rande betydelse för relationerna mellan individen och staten i framtidens samhälle. Kritiken mot denna socialdemokratiens politik bemöts ofta med påståendet, att den tekniska och 130 ekonomiska utvecklingen ställer anspråk på så betydande kapitaltillgångar att man inte kan räkna med att de erforderliga medlen kan stälIas till förfogande annorledes än genom »kollektivt» sparande, dvs. tvångssparande. Särskilt övertygande är denna argumentering inte, eftersom hittills statens egna skatteåtgärder varit det avgörande hindret för den enskilda kapitalbildningen. I själva verket är det i främsta rummet på denna punkt som reformer bör genomföras, innan man nedvärderar de enskilda människornas förmåga att genom frivilligt sparande ställa kapitalmedel till produktionslivets förfogande. Från borgerligt håll har också vid flerfaldiga tillfällen föreslagits skatteändringar och anordningar i sådant syfte. På senare tid har diskussionen om dessa frågor berört den nuvarande företagsbeskattningen och de hinder den anses lägga i vägen för nyemissioner av aktier. Problemet är viktigt då just aktieemissioner får anses vara en naturlig väg för företagen att anskaffa kapital för sina investeringar. Eftersom så- dana åtgärder under nuvarande fiskaliska förhållanden med dubbelbeskattning av företagsvinster etc. blir orimligt kostsamma har fö- retagen tvingats att i stället gå självfinansieringens väg, dvs. genomföra ett slags :.tvångssparande» gentemot aktieägarna. Endast en mindre del av vinsten delas ut och återstoden behålles hos företaget. Vi har även på denna väg fått en koncentration av kapitalbildningen och kapitalägandet, som principiellt strider mot den fria marknadshushållningens principer och bland annat gjort det till ett allvarligt problem hur kapitalförsörjningen skall kunna ordnas för den utomordentligt betydelsefulla mindre och medelstora företagsamheten och hur nybildningen av företag skall kunna upprätthållas i önskvärd grad. Det kan ifrågasättas om inte dessa självfinansieringens konsekvenser i själva verket ses med välbehag ur socialistisk synpunkt, eftersom denna kapitalkoncentration bereder marken för socialiseringsåtgärder gentemot de större konsoliderade företagen. Ernst Wigforss förefaller nämligen i sin skrift »Kan dödläget brytas?» vilja dra därmed besläktade slutsatser av detta läge. De större företagen skall enligt hans mening omvandlas till »Samhällsföretag» eller »stiftelser utan ägare, med en ledning, som självklart och uttryckligen har till uppgift att förvalta en del av landets produktiva tillgångar». Självfinansieringen skulle bestå, sannolikt ännu mera prononcerat än hittills, eftersom aktieägarnas utdelningar skulle begränsas och överskotten till väsentlig del fördelas mellan löntagarna och investeringsutgifterna. Därmed skulle också :.löntagarnas betänkligheter mot att dela ansvaret för ledningen undanröjas». Wigforss' reflektioner om löntagarnas deltagande i ansvaret för företagsledningen ger en tydlig bild av hans framtidsvisioner. Det »skulle ju närmast bestå i att vara med och utse den styrelse som i första hand hade till uppgift att ge företaget en effektiv ledning. Hur olika löntagargruppers medverkan eventuellt skulle behöva avvägas, kan inte här tagas upp till diskussion. Att de tillsammans skulle kornrna att ifråga om förvaltningen utöva ett väsentligt fastän individuellt inflytande, kan väl inte betvivlas, även om aktieägarna vore representerade och statsmakten både som företrädare för konsumenterna och som utövare av insyn och kontroll hade andel i ledningen.» Det är egentligen ganska märkligt med vilken trohet Ernst Wigforss alltjämt håller fast vid ungdornsårens utopier! Är det verkligen till gagn för framåtskridandet att kapitalförsörjningen i samhället fördelas och bestäms av ett begränsat antal politikers dispositioner av intäkterna från en hård inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eller av företagsbeskattningens konstruktion? Hur skall de anställda i ett företag, av vilka stora grupper endast under begränsad tid ägnar sina tjänster åt detsamma, avväga sina löneanspråk mot företagets investeringsbehov? På vad sätt skall medinflytandet mellan skilda löntagargrupper avvägas? Vad får aktieägarna och aktieägan- 131 det för faktisk funktion i Wigforss' tänkta bolagsform? Och vad skulle den statliga insynen och kontrollen fylla för uppgift och på vad sätt skulle den formas? Detta är ju dock de väsentliga problemen. Dem går Wigforss förbi. Och till slut »företrädaren för konsumenterna»! Skall bolagets kunder sitta med vid styrelsesammanträdena och vilken funktion skall de därvid fullgöra? Eller är det någon representant för materialprovningsanstalten eller kanske för den beskäftiga och svårdefinierade gruppen av »företrä- dare för konsumentintressena» som uppträder i alla diskussioner med den självpåtagna uppgiften att för oss alla avgöra vad vi skall köpa och hur det bör se ut. Kapitalbildningen, helt eller till största delen lagd i händerna på staten, skulle på avgörande punkter ge vårt samhälle en prägel som liknar det sovjetryska, sådant det nu utvecklats till mera decentraliserade former. Vi skulle få ett kollektiv behärskat av statliga funktionärer. Den enskilde medborgaren skulle till äventyrs få behålla sin allmänna rösträtt och därutöver bara sin anställning och sin egenskap av organisationsrnedlern. För honom skulle inte återstå annat än att själv bli funktionär eller att passivt anpassa sig efter funktionärernas direktiv. De demokratiska korrektiven mot en oduglig eller alltför maktfullkomlig statsledning skulle i grunden försvagas. Alternativet till detta är ett sam- 132 hälle, där de enskilda människorna genom sina individuella äganderättspositioner har en andel i kapitalbildningen, där de har möjlighet att bilda personliga förmögenheter, dvs. ett samhälle där medborgarna i största möjliga utsträckning har en ekonomiskt grundad självständighet gentemot de styrande. Det är svårt att förstä dem, som från sina politiska utgångspunkter klandrar ojämnheten i förmögenhetsfördelningen, men vill accentuera denna ojämnhet därhän att en större del av kapitalet i samhället läggs i en enda hand, nämligen hos den som är den styrande. Att förena den ekonomiska och politiska makten är detsamma som att upphäva förutsättningarna för demokratien. Uppgiften bör i stället vara att begagna alla medel för att underlätta en spridning av äganderätten och kapitaldispositionen, att understödja de krafter, som i den moderna ekonomiska processen och under det ekonomiska framåtskridandet verkar just i sådan riktning. Därmed bygger vi också vidare på uråldriga traditioner, som obestridligen haft psykologiska verkningar av grundläggande betydelse för hela vårt samhällsskick.