DEN VÄSTERLÄNDSKA CIVILISATIONENS LIVSKRAFT VÃ…R TIDS problem är att rädda den västerländska civilisationen. UndergÃ¥ngsprofetior, klagan över den västerländska civilisationens förfall - allt sÃ¥dant ingÃ¥r i angriparnas undermineringstaktik. Vi fÃ¥r inte dölja för oss själva, att vÃ¥rt liv och vÃ¥rt arbete överskuggas av ett totalt hot utifrÃ¥n, frÃ¥n Ryssland och dess kommunistiska eller halvkommunistiska medbrottslingar mitt ibland oss. Inför detta hot är det vÃ¥r plikt att hÃ¥lla vÃ¥ra ställningar. Uppgiften är sÃ¥ mycket svÃ¥rare, som vi inte bör räkna med den plötsliga och väckande utmaning, som ett krig skulle innebära: atombomben är fredens paradoxala garant. Vad som krävs är en vaken motstÃ¥ndsanda gentemot den försÃ¥tliga infiltrationen av ett system som, trots allt vad vi nu vet om dess praktiska verkningar, fortfarande attraherar efterblivna eller missanpassade grupper och totalitärt inställda andar, och som utnyttjar alla vÃ¥ra svagheter, ekonomiska och sociala, men i synnerhet intellektuella och psykologiska. Det är därför det har sitt värde att nÃ¥got närmare granska den Av professor P/ETER GEYL, Utrecht kampanj av pessimism och självkritik, som avsiktligt eller oavsiktligt, medför en försvagning av vÃ¥r moraliska motstÃ¥ndskraft. MÃ¥nga olika knep användes i denna kampanj. stundom framträder pessimismen rentav som optimism, anslÃ¥r en ton av glädje och hopp, men detta är inte alltid nödvändigt. Det finns ett drag i den mänskliga naturen som tilltalas av visioner av förfall och undergÃ¥ng, mot vilka löftena om evig salighet strÃ¥lar sÃ¥ mycket klarare. Men även en Spenglers renodlade pessimism fann en villig publik. Hittills har världshistorien inte rättat sig efter domedagsprofetiorna. Det är sant, att den generation som trodde pÃ¥ Spengler fick genomleva en svÃ¥r prövningens tid, men denna förde inte till upplösning utan till triumf för den västerländska civilisationen. Vi behöver bara se tillbaka till dessa Ã¥ngestfyllda Ã¥r före kriget, när utsikterna tedde sig sÃ¥ dystra. Detta mäktiga Tyskland, behärskat av en dÃ¥re - dess ambitioner riktade sig mot allt av värde och stolthet i vÃ¥rt liv. Det mest beklämmande under dessa Ã¥r var den famlande oenigheten, den 394 frivilliga blindheten hos västerns folie Den ekonomiska depressionen som hade bidragit sÃ¥ mycket till att föra Hitler till makten, den förlamande arbetslösheten - i vissa stunder föreföll det omöjligt att göra nÃ¥got Ã¥t allt detta. Men kriget väckte motstÃ¥ndsviljan till liv. VÃ¥r civilisation visade sig besitta djupa kraftreserver. Englands föredöme kunde bära frukt, emedan frihetens och den mänskliga värdighetens traditioner fortfarande levde kvar även i det övriga Västeuropa. Det största undret, det mest hoppingivande, var att det tyska folket efter sammanbrottet Ã¥tervände till förnuftet. Efter den lÃ¥nga mardrömmen kunde det tyska folket Ã¥ter förena sig med Västern. Historien triumferade över den nihilistiska revolutionen. Likväl var vÃ¥rt problem inte löst. Sovjetunionen hade trängt in i Centraleuropa, och nästa gÃ¥ng tycktes det vara Västeuropas tur. Historien känner sällan till nÃ¥gra slutgiltiga lösningar. Den nazistiska sammansvarJningen hade i varje fall fÃ¥tt ett slut som vi kan betrakta som ett slÃ¥- ende bevis pÃ¥ Västerns förmÃ¥ga till motstÃ¥nd och Ã¥terhämtning. Det var inte bara frÃ¥ga om att ha överlevt en fara, inte bara om att det tyska folket hade Ã¥tervänt till livet. J ag nämnde den ekonomiska krisen och arbetslösheten under trettiotalet. Trots krigets förödelse har Västeuropas folk i dag lyckats höja massornas allmänna välstÃ¥nd och samtidigt garantera den vanliga " människan en förut okänd trygghet. Naturligtvis är välfärdssamhället inte en plötslig produkt av efterkrigstiden. Det har förberetts under en lÃ¥ng period av sociala strider. SÃ¥dant vi nu ser det är det likväl ett slÃ¥ende bevis pÃ¥ vÃ¥r civilisations uppfinningsrikedom, skapande kraft och humanitet. Jag tror jag vÃ¥gar draga den slutsatsen, att undergÃ¥ngsprofetior inte kan betraktas som objektiva mÃ¥tt pÃ¥ vitaliteten i de perioder dÃ¥ de framställas. De mÃ¥ste förklaras av sina upphovsmäns subjektiva sinnestillstÃ¥nd, eller av deras reaktioner inför samhällsfenomen, som i verkligheten har mindre att betyda än vad de föreställer sig. Man kan med skäl frÃ¥ga, om uttrycket »civilisationens förfall» har nÃ¥gon verklig mening. En civilisation är en utomordentligt komplicerad företeelse. Den är vidare underkastad ständiga förändringar och växlingar. Gamla grenar vissnar bort, samtidigt som nya löv springer fram nÃ¥- gon annanstans. Vi kan inte vänta oss att samtida iakttagare, inte ens de lärdaste sociologer, skall kunna uppfatta helheten, sÃ¥ att de kan tala om blomstrande eller dekadenta stadier pÃ¥ ett absolut och allmängiltigt sätt. Att framställa prognosen »hopplöst fall» är alltid riskabelt, och till och med om man säger »hopplöst, om inte ...» (om inte just det inträffar som vederbörande iakttagare har rÃ¥kat komma att tänka pÃ¥ som möjligt botemedel), sÃ¥ innebär det att man inskränker den outtömligt uppfinningsrika framtidens suveränitet. Varför dÃ¥ dessa Ã¥terkommande anfall av missmod? VÃ¥r civilisation kan disponera över de tillgÃ¥ngar som samlades under ett rikt förflutet, men den är stadd i oavbruten förändring. Utan förändring intet liv - detta är ett hälsotecken. Icke desto mindre kommer varje förändring, hur nyttig den än mÃ¥ vara för helheten, eller i det lÃ¥nga loppet, att framkalla störningar för individer eller grupper, kanske rentav skada dem. Detta förhÃ¥llande är en av källorna till de klagomÃ¥l mot den innevarande tidsÃ¥ldern, som har gjort sig hörda ocksÃ¥ tidigare. Vid mitten av adertonhundratalet härskade en optimistisk framstegstro. Det mänskliga förnuftet triumferade, vetenskap och teknik öppnade lysande perspektiv. Likväl kan man även vid den tiden höra enträgna röster som sätter sig till motvärn och framför de mest skrämmande varningar. Själva tron pÃ¥ människans makt att själv bestämma sitt öde betraktades av somliga som ett tecken till annalkande katastrof. I dag är de religiöst inriktade chockerade över den alltmer framträngande avkristningen. I jämfö- relse med denna olycka anses vetenskapens triumfer och det materiella välstÃ¥ndet vara av föga värde. Ibland betraktas dessa ting rentav 395 som en snara, som ett tragiskt bevis pÃ¥ människans syndfullhet, i det hon lÃ¥ter sig vilseföras av det bedrägliga skenet av makt över all världen och dess härlighet. Jag citerar en samtida katolsk författare: »Rikedomen har spritt sig över en stor del av jorden.» När han tillägger: »den rikedom som evangeliet varnar oss för», förklarar han, att vad som Ã¥syftas är beroendet av rikedomen, strävan efter rikedomen. »Denna Ã¥trÃ¥, som har bemäktigat sig mänskligheten mer än nÃ¥gonsin förut, utgör i sanning den öken, där Gud icke är.» Är det verkligen sÃ¥ att begäret efter materiell välfärd behärskar mänskligheten mer än förr och kommer oss att glömma det andliga livet? Varje domedagsprofet, frÃ¥n vilken utgÃ¥ngspunkt han än angriper sin egen tid, vill gärna Ã¥beropa en jämförelse med det förflutna, därför att det förflutna kan omtolkas och förenklas pÃ¥ det sätt som passar honom bäst. Det förflutnas verklighet gÃ¥r till spillo, vad som uppnÃ¥s är den kontrast han behö- ver för att uppnÃ¥ sin Ã¥syftade effeld. Historikern vet - eller borde veta- att pÃ¥ den tid dÃ¥ kyrkaneller kyrkorna - verkligen hade makten, var människorna Ã¥tminstone lika fästa vid det materiella som nu; att deras barnsliga eller dogmatiska tro inte skyddade dem mot lidelse och girighet; att samhällets institutioner beträffande egendom, offentlig myndighet och rättsskipning medförde ett förtryck 396 och en grymhet som i minst lika hög grad kunde tolkas som bevis för Guds frÃ¥nvaro. Protesterna mot den rÃ¥dande tidsandan behärskas emellertid ocksÃ¥ av ett annat motiv. Adertonhundratalets framstegsoptimism präglade framförallt dem som trodde pÃ¥ och förde vidare den västerländska civilisationens rationalistiska och humanistiska traditioner. Just i dessa kretsar visade sig emellertid en reaktion frÃ¥n och med Ã¥rhundradets mitt. Toqueville och John Stuart Mill kände sig oroade, Renan, Flaubert och Taine uttryckte sin bittra ovilja inför den utveckling de bevittnade. Ã…r 1848 gav de borgerliga liberalerna deras första svÃ¥ra chock. Pariskommunen 1871, omedelbart efter det förkrossande nederlag som Frankrike tillfogats av Tyskland, gjorde ett än djupare intryck, inte endast pÃ¥ fransmännen. Nietzsche nedkallade sina förbannelser, Jakob Burckhardt drog sig tillbaka i stoisk resignation. Mer än en i vÃ¥ra dagar skulle frestas att tycka, att dessa mäns farhÃ¥gor har blivit uppfyllda. För inte länge sedan skrev en av mina vänner till mig: »VÃ¥rt Ã¥rhundrade är en katastrofernas tid.» Jag svarade: »Det är riktigt, att nittonhundratalet knappast kan kallas en idyll. Men när man skärskÃ¥dar mänsklighetens historia finner man, att intet sekel förtjänat den beteckningen. Och den verkliga katastrofen ligger dock inte i mängden av mänskligt lidande, i antalet stupade eller mördade. Den skulle snarare bestÃ¥ i den obotliga upplösningen av det mänskliga samhället. För min del frapperas jag snarare av den häpnadsväckande förmÃ¥ga till motstÃ¥nd och Ã¥teruppvaknande som samhället har visat - i Västerlandet; men är inte det vad vi menar med vÃ¥r värld?» I verkligheten är det inte endast frÃ¥ga om motstÃ¥ndskraft. Enbart de sociala reformerna visar en oförminskad skapande kraft. Men det är just dessa reformer som förklarar sÃ¥ mÃ¥nga intellektuellas missnöje, nu liksom förr. De män jag nyss nämnde var skrämda och förbittrade inför massornas frigörelse. De fruktade de konsekvenser denna kunde medföra för de mellanfolkliga relationerna, men framförallt för förhÃ¥llandena i deras egna länder. Civilisationen föreföll dem trygg endast hos en social elit. De uppfattade den som en utmärkande egenskap för den aristokratiska eller välbärgade borgerliga grupp som de själva tillhörde, och de kunde inte tänka sig annat än att dess öde var oupplösligen förenat med deras eget. Och vad deras position beträffar, sÃ¥ var den verkligen hotad. Pariskommunen, som framkallade konvulsioner av fruktan och ursinne hos Renan, Flaubert och Taine, lyckades väl aldrig komma i närheten av nÃ¥got genombrott. Men frÃ¥n och med den episoden ända till vÃ¥ra dagar har bourgeoisien känt pÃ¥ sig att dess privilegierade ställning i samhället pÃ¥ ett obehagligt sätt hotats av andra grupper. Samma förhÃ¥llande kan emellertid ocksÃ¥ uttryckas pÃ¥ motsatt sätt: vi kan lägga märke till att massorna sÃ¥ smÃ¥ningom har kunnat höja sig ur de beklämmande och förnedrande förhÃ¥llanden under vilka de befann sig under den aristokratiska och borgerliga civilisationens stora epok. Medförde denna frigörelse nÃ¥gon motsvarande förlust för civilisationen? Har humanism och bildning spolierats, som Treitschke och Renan profeterade om? Har vÃ¥rt samhälle blivit det öde land och vi själva de uppstoppade, ihÃ¥liga människor, som T. S. Eliot talar om - i hans fall kan man frÃ¥ga sig om det är hans kristna tro eller snarare hans aristokratiska livsuppfattning som kommer honom att söka tröst i detta fördömande av hela den moderna världen. Kan man karakterisera vÃ¥r nuvarande civilisationsform som kvantitativ, gentemot forna tiders kvalitativa? Det förefaller mig, som om det var nÃ¥got som saknades i den adertonhundratalscivilisation, som sÃ¥ lätt översÃ¥g med misären runtomkring. Uttrycken för motvilja mot folket, argumenten för att civilisationen behöver ett underlag av fattiga och lydiga lönearbetare, som man sÃ¥ ofta hör frÃ¥n alla hÃ¥ll, vittnar om en sorglig brist pÃ¥ den humanitet som den tidens välbärgade borgare inbillade sig att de själva hade monopol pÃ¥. Deras 397 »kvalitativa» civilisation saknade i varje fall en kvalitet - känslan av ansvar för hela samhället. Detta ansvarsmedvetande har utan tvivel stärkts i vÃ¥rt Ã¥rhundrade, som pÃ¥- stÃ¥s vara sÃ¥ eländigt, och resultatet har blivit en större känslighet. Naturligtvis känner jag till de vanliga klagopunkterna. Telmiken utsätter mänskligheten för självförstörelse, vetenskapens framsteg leder till trÃ¥ng specialisering, film och television drar ungdomen bort frÃ¥n allvarlig läsning. Konsten har slitit sig lös frÃ¥n traditionen. Talangfulla unga män roar sig med att systematiskt odla sin Ȍngest», absurditeten gäller som den sanna konstens kriterium. Utan tvivel är det sÃ¥, att denna mentalitet förnekar nÃ¥gra av de värdefullaste tendenserna i vÃ¥r civilisation. Men hur mÃ¥nga kritiker som än skyndar sig att prisa denna förryckthet som enastÃ¥ende djupsinne, sÃ¥ betraktar jag den dock endast som krigets och omstörtningarnas efemära efterdyningar. Jag är helt säker pÃ¥, att det inte kommer att pÃ¥verka utvecklingens huvudström. MÃ¥hända finns det dock ett korn av sanning i alla dessa klagomÃ¥l. Jag tänker visst inte stämma upp nÃ¥gon lovsÃ¥ng till vÃ¥r tid med refrängen »bättre och bättre dag för dag». Tvärtom- jag har nämnt en del svagheter, och utan tvivel finns det flera. Men jag tror inte det finns nÃ¥gon allvarligare svaghet än den att möta de ständiga förändringarna i tänkesätt och livsstil 398 med endast en suck av trötthet eller en rysning av fasa. Det är sant att varje förändring hotar att störa oss i vÃ¥r invanda livsrytm och ställa oss inför nya problem. Men vi bör inte räkna med att civilisationen · skall serveras oss som de stekta sparvarna i Schlaraffenland. Civilisation betyder kamp. I vÃ¥r tid synes mig den kampen imponerande. När det gäller herraväldet över materien, och kunskapen om det mänskliga livet, bÃ¥de det individuella och det sociala, hÃ¥ller den västerländska människan pÃ¥ att göra framsteg som aldrig förr. Varje upptäckt, varje ny teori, varje förändring i vÃ¥ra villkor ger upphov till spänningar, som kräver anpassningsÃ¥tgärder. Jag säger den västerländska människan, ty det är fortfarande hon som har ledningen. Ä ven om Sovjetunionen understundom synes stÃ¥ i främsta ledet när det gäller tekniska landvinningar, mÃ¥ste dock den tvÃ¥ngsregim som rÃ¥der där framkalla spänningar som döljes snarare än löses. Kontrasten mellan den skenbara ryska enigheten och den ständiga striden bland oss fÃ¥r inte tolkas som ett tecken pÃ¥ styrka gentemot svaghet. Med alla sina nackdelar är vÃ¥r frihet just det säkra beviset för att den västerländska civilisationen fortfarande är livsduglig. Utan tvivel kommer demokratiseringsprocessen och avskaffandet av orättvisorna - ett mÃ¥l som ännu lÃ¥ngtifrÃ¥n är uppnÃ¥tt - att fortsätta att uppröra en del grupper som fortfarande har större möjligheter än andra att göra sig hörda. Detta innebär - tillsammans med de kyrkligt engagerades oro - en källa till skräck inför den kurs historien har slagit in pÃ¥ och fruktan för att vÃ¥r civilisation inte skall komma ifrÃ¥n äventyret utan allvarliga skador. Men det finns en tredje faktor som mer än nÃ¥gon annan bidrar till att hos somliga människor skapa en känsla av besvikelse, av förlorad storhet. Jag syftar pÃ¥ likvideringen av de västeuropeiska ländernas koloniala positioner, Afrikas och Asiens uppvaknande och den härmed förbundna försvagningen av Europas makt i världspolitiken. Den tid är förbi när världshistorien tycktes röra sig runt Europa. Vid sidan av USA och Sovjetunionen betyder Västeuropas röst inte mycket inom den neutrala gruppen av stater som nyligen fÃ¥tt sin oavhängighet. FrÃ¥n radikalt skilda utgÃ¥ngspunkter användes denna utveckling som argument för att visa att Europa inte har nÃ¥gon framtid. Först och främst har vi dÃ¥ de övertygade kolonialisterna, som envist fortsätter att beskärma sig över den halvhjärtade svaghet med vilken de demokratiska regimerna mellan 1945 och 1949 gav upp sina positioner, och över USA:s förrä- deri mot Västeuropa. Suezaffären framstod för dessa kretsar som ett nytt bevis pÃ¥ Västerns degeneration, under det att Frankrikes envisa kamp i Nordafrika förefaller dem vara en sista chans, som de dock knappast vÃ¥gar tro pÃ¥ mera. Men innebär verkligen denna utveckling en dödsdom för den västerländska civilisationen? VÃ¥r civilisation har visserligen stimulerats av den koloniala expansionen och av ställningen som världsma:.t; men den har ocksÃ¥ rÃ¥- kat ut för misstag och illusioner av samma anledning. Under alla förhÃ¥llanden har den aldrig haft den koloniala utvecklingen att tacka för sina mest väsentliga värden. NÃ¥got liknande gäller även för vÃ¥rt ekonomiska välstÃ¥nd - den mirakulösa utvecklingen efter 1945 eller snarare efter 1948, har lärt oss att Europa kan klara sig utan detta artificiella stöd. Vi kan kosta pÃ¥ oss att resignerat betrakta den koloniala episoden som nÃ¥got förflutet. Vad sedan beträffar världsherraväldet- vi nederländare förlorade vÃ¥r blygsamma andel av detta för flera hundra Ã¥r sedan. Det är nyttigt att lägga märke till, att vÃ¥r civilisation inte fick sin dödsdom för den sakens skull. Kan vi inte därav sluta oss till, att Europa ocksÃ¥ kan förlora sin hegemoni utan att därför förlora livskraften i sin civilisation? Förutsatt ännu en gÃ¥ng, att Atlantfolken - vi västeuropeer och amerikanerna - förblir medvetna om sin gemensamma uppgift att försvara sig mot det system som är sÃ¥ starkt befäst i Sovjetunionen och som skulle visa sig oförenligt med 399 de fundamentala principerna för vÃ¥r civilisation. Demokratisk samverkan är alltid svÃ¥r, och det finns endast allt för mycket av oenighet inom den västliga världen. Utan tvivel beror detta delvis pÃ¥ de dystra spekulationer jag refererat, som har skapat oro i alltför mÃ¥nga sinnen. Tag t. ex. professor Barraclough, Toynbees efterträdare i London som professor i »International Relations», tidigare känd som god medeltidsforskare. I sin bok History in a Changing World, 1954, lÃ¥ter han oss förstÃ¥ att historien sÃ¥ som vi känner den har förlorat all mening. Han själv blev omvänd till övertygelsen att han förspillt sitt liv lika plötsligt som Paulus pÃ¥ vägen till Damaskus, när han 1943 fick bevittna att tyskarna mÃ¥ste häva belägringen av Stalingrad. Härigenom avslöjades för honom att det var Ryssland som var framtidens stormakt. Han Ã¥ngrade den tid han tillbringat med att studera det pÃ¥vliga kansliet eller kejsarna under 1200- och 1300-talen: pÃ¥ grund av denna tidsspillan visste han nu ingenting om Przemysliderna, Rurikarna, eller Kazimir den store av Polen. »Farväl till Europa» heter en av hans föreläsningar, och han viftar högdraget bort Ludvig XIV, Napoleon och Bismarck som »stenÃ¥ldersfigurer», fullständigt utan aktuell betydelse. Detta sätt att skriva förefaller mig motbjudande. Som historiker protesterar jag mot förnekandet av 400 en sanning som är grundläggande för historiens eget värde: det oupplösliga sambandet mellan tidsÃ¥ldrarna. Som europe avskyr jag defaitismen. Och slutligen det underförstÃ¥dda proklamerande! av framgÃ¥ngen som enda värdemÃ¥ttstock! MÃ¥ste vi verkligen se hela historien kulminera i Kreml därför att ryssarna vann vid Stalingrad? Det var pÃ¥ ett hÃ¥r när att Hitlers kupp lyckades, och i ty fall antar jag att Barraclough skulle ha förklarat, att vÃ¥r främsta plikt mÃ¥ste vara att i det förflutna uppspÃ¥ra tecken och förebud till det tredje riket. Jag är inte blind för den förändring vi ser äga rum. Den innebär en revolution. Jag vet ocksÃ¥, att samtida händelser av sÃ¥dan storleksordning inte lämnar vÃ¥r syn pÃ¥ det förflutna oberörd. I dag ser vi i Ludvig XIV, Napoleon och Bismarck, vid sidan av allt annat de representerar, ocksÃ¥ de män som omedvetet banade väg för den europeiska hegemoniens sammanbrott i vÃ¥ra dagar. Men en sak hÃ¥ller jag fast vid: att vi fortfarande är europeer, och att vÃ¥rt förflutna, däri inräknade ocksÃ¥ dessa den nationella maktens fanatiker, bidrar till att skapa vÃ¥rt nu; att i oss lever traditionen av en stor civilisation, stor och välsignelsebringande trots alla brister och misslyckanden som är oskiljaktiga frÃ¥n den mänskliga naturen; och att det är vÃ¥r uppgift att fortsätta att arbeta mot de mÃ¥l och inom de gränser som den traditionen utstakar för oss. Allt detta fördunklas nu av teoretiserande frÃ¥n mÃ¥nga olika hÃ¥ll. »Europeocentrisk historieskrivning» har blivit ett skällsord. Vi uppmanas att praktisera »universalism». Men även om Europa inte längre intar den centrala platsen i världshändelserna - är det nÃ¥got skäl att glömma att det under lÃ¥ng tid faktiskt gjorde det? Och pÃ¥verkar inte den perioden fortfarande pÃ¥ mÃ¥nga sätt det närvarande? Som grundval för historieskrivningen fö- refaller mig »universalismen» oanvändbar. Scenen blir för vid, handlingen som utspelas pÃ¥ den alltför förvirrande komplicerad. Vill man beskriva det hela i ett begripligt sammanhang mÃ¥ste man överblicka det frÃ¥n nÃ¥gon bestämd synpunkt, och hur skulle nÃ¥gon i sÃ¥ fall kunna frigöra sig frÃ¥n sitt eget land och dess civilisation? Det skulle innebära en övermänsklig ansträngning, och vad värre är, det skulle strida mot den mänskliga naturen. Jag erkänner gärna indiernas eller kinesernas rätt att skriva den världshistoria som passar dem bäst; men lika bestämt hÃ¥ller jag pÃ¥ att vi europeer har rätt till, och behöver, den världshistoria som kan hjälpa oss att klarare urskilja vÃ¥r plats i det nästan obegripliga stora sammanhanget. Detta innebär inte pÃ¥ nÃ¥got sätt att allt mÃ¥ste ses under synvinkeln av det europeiska intresset, eller att beundran mÃ¥ste förbehÃ¥llas europeiska insatser. Inte heller innebär det att den europeiska eller ~1111111111111111111111111_11......Ja.......~:~n•s•.~~--------.~~====~~----======~••• västerländska civilisationen bör, eller kan, tolkas som en avrundad helhet, som inte har mottagit nÃ¥gra inflytanden utifrÃ¥n. Men hur kan nÃ¥gon människa - och historikern fÃ¥r aldrig försöka att framställa sig själv som nÃ¥got annat än en människa - tillÃ¥ta sin själ, formad av hans egen kulturella miljö, att upplösas i en oorganisk och anarkisk ~värld~ utan att förlora sin mest fruktbara livsprincip? Vi mÃ¥ste nalkas världshistorien genom de mindre enheter i vilka vi växer upp. För var och en av oss mÃ¥ste den egna nationens historia innebära utgÃ¥ngspunkten - och riktpunkten. Till vilken barnslig illusionism överlämnar sig inte de sanna ~uniÂ- versalisterna~ ! Deras härskara är talrik, och deras inflytande gör sig förnummet i allt vidare kretsar. Jag skall säga nÃ¥got om Toynbee. Men först nÃ¥gra ord om MRA - entusiasterna för Moralisk Upprustning. De framställer denna historiska uppfattning i en karikatyr som kan skärpa blicken för de ohistoriska dragen i hela konstruktionen. Jag antar att de flesta har sett deras förtjusande publikationer. Vilka charmfulla bilder av lyckliga strÃ¥lande ansikten - filippiner, negrer, kineser, burmaner- de ger oss en vision av en bättre värld än den vi känner till. Och verkligen: ~Kommer Asien att visa vägen?~ läser man i texten. Av stackars gamla Europa väntar man sig inte längre nÃ¥gonting. Intet annat än 401 Ã¥nger för tidigare visad högfärd och självtillräcklighet; samt ödmjukhet nu och framdeles. »Vi har störtat mänskligheten i tvÃ¥ världskrig. Vi har exporterat materialismen . . . I all ödmjukhet ber vi er, Asien och Afrika, om förlÃ¥telse.» Jag erkänner gärna att högmod och självtillräcklighet, och även krig, är bevis pÃ¥ den människonaturens ondska som inte heller den västerländska civilisationen har kunnat, eller nÃ¥gonsin kommer att kunna fullständigt underkuva. Men att den mänskliga naturen i Asien och Afrika inte innehÃ¥ller nÃ¥got annat än denna oemotstÃ¥ndliga vänlighet som sÃ¥ skickligt framställes av Mr. Buchmans fotografer - det kan jag inte tro. Jag skall inte räkna upp forna dagars blodiga tyrannier i Asien, ej heller de brutala utbrotten av religiös fanatism eller de fruktansvärda sociala missförhÃ¥llanden som fortfarande kan konstateras. Om jag erinrar om dessa ting, sÃ¥ är det inte för att pÃ¥stÃ¥, att dessa folk inte skulle vara i stÃ¥nd till nÃ¥got bättre. Men denna möjlighet till förbättring kommer inte att förverkligas i ett slag genom kongresser där världsmedborgare i pittoreska dräkter jublande framför älskvärda plattheter. Framstegen kommer att vinnas endast genom hÃ¥rt arbete, genom att generation efter generation kämpar mot envisa traditioner och fördomar - precis som fallet har varit hos oss. Detta fundamentala misstag, 402 detta nytra bortseende frÃ¥n historien och förkunnandet att frÃ¥n och med nu allt skall bli annorlunda, finner man ocksÃ¥ hos Toynbee. Även han förringar den roll Europa fortfarande kan spela. Den pÃ¥gÃ¥- ende omvälvningen i den intill helt nyligen koloniala delen av världen beror - Toynbee erkänner detta - pÃ¥ den västerländska civilisationens inverkan pÃ¥ de i dessa länder härskande samhällsförhÃ¥llandena. Men vad har vi skänkt dem? Vad har vi fortfarande att erbjuda? Enligt Toynbee är det bara ryssarna som har en tro att dela med sig av, det är deras försteg framför oss, en tro som hur förvrängd den än mÃ¥ ha blivit, dock härstammar frÃ¥n den västerländska civilisationen. Allt vad vi har är teknik - stenar i stället för bröd. Detta är just vad MRA-folket pÃ¥stÃ¥r - »ingenting annat än materialism». Är det inte häpnadsväckande att Toynbee inte har nÃ¥got att säga om den känsla för social rättfärdighet, som har lett till sÃ¥ djupgÃ¥ende reformer i Västerlandet under de senaste generationerna och som obestridligen inspirerade de europeiska kolonialämbetsmännen i Asien till försöken att lätta de feodala systemens tryck? Men än mer överraskande är att Toynbee själv i ett avsnitt om Turkiet pÃ¥pekar, att vad revolutionen i detta land har lÃ¥nat frÃ¥n Västern är »känslan för rent spel och mÃ¥ttfullhet i politiken, som enligt vad vi tror är en av de goda gÃ¥vor Västern har att skänka världen». Häpnadsväckande, därför att han helt glömmer detta senare när han talar sÃ¥ bittert om »stenar i stället för bröd». Vad är nyckeln till denna motsägelse? Det är att Toynbee i djupet av sitt hjärta bär pÃ¥ ett behov av att demonstrativt nedvärdera sin egen sida. Vid ett tillfälle gick han sÃ¥ lÃ¥ngt att han skrev att vi inte fÃ¥r vänta oss att undkomma en gÃ¥ng till som i det senaste kriget: mänsklighetens pÃ¥tagligt växande undergivenhet gör det säkert att en framtida världserövrare kommer att finna oss vara ett lättfÃ¥nget byte. Ett hjärta som gläder sig Ã¥t en förödande defaitism - hos Toynbee är det alltid detta hjärta som vinner över huvudet. Toynbee tror, att världen i princip redan är »enad». Jag hörde honom 1955 i London hÃ¥lla en föreläsning om »Världsenhet och världshistoria». När han slutat sade jag till honom: »Ni talade om att mänskligheten är en enda stor familj. Det ser knappast sÃ¥ ut.» Till detta svarade han blixtsnabbt: »Nej, det ser mera ut som ett slakthus.» Han menade naturligtvis: vi mÃ¥ste. Det är vÃ¥rt enda alternativ till förintelsen. Iden förefaller mig beklämmande. VÃ¥rt enda alternativ - ett hjärnspöke! Ty denna curlisering av världen - kan den äga rum sÃ¥ lätt och fort? Civilisationen är inte en valuta som behÃ¥ller sitt värde när den lämnas vidare till nÃ¥gon annan. Den är ett värde som skapats under Ã¥rhundradenas lopp· och är oupplösligen bunden till sin ägare, till hans historia, till hans karakteristiska egenskaper och möjligheter, som i sin tur beror pÃ¥ hans och hans förfäders erfarenheter, deras ansträngningar och prövningar. Ett folks civilisation är intet annat än hela massan av dessa egenskaper och färdigheter - och minnen. Den är en produkt av historien och utan kraft om den inte behÃ¥ller den levande kontakten med historien. De spekulationer jag har diskuterat - de mÃ¥ vara optimistiska eller pessimistiska - har det gemensamt att det tenderar att nedvärdera den västerländska civilisationens vitalitet. Man uppmuntrar en sinnesförfattning, som gör att närhelst ett kulturellt fenomen diskuteras utan hänvisningar till Asien eller Afrika, kastas genast ordet hybris mot talaren; med särskild bitterhet givetvis om han har dristat sig att nämna de orientaliska samhällenas efterblivenhet eller brister. Och den som uttrycker sin kärlek till den västerländska tankens eller diktens stolta tradition kan vara säker pÃ¥ att bli kallad »europeisk chauvinist». Det är nÃ¥got djupt osunt i denna vana att nedvärdera vÃ¥rt eget andliga arv. Västerlandet har inte längre nÃ¥gon tro, heter det, och an- 403 klagarna tävlar med varandra om erbjuda, den ene ett, den andre ett annat, som skulle kunna göra tjänst. Som om en ideologi skulle kunna gripas ur luften! Ingen tro? Jag för min del tror pÃ¥ oss själva, pÃ¥ vÃ¥r tradition, som genom sitt outtröttliga experimenterande och sökande vittnar om att den alltfort har nÃ¥got att erbjuda världen. Men hur som helst, även om denna tradition skulle tvingas att genomgÃ¥ ännu en prövningens tid, vare sig pÃ¥ grund av att den överväldigas av en främmande makt eller genom vÃ¥ra egna missgrepp, sÃ¥ kommer den för oss alltid att förbli en oumbärlig kraftkälla. Alla dessa andra trospatent är ingenting annat än önsketänkande, som vänder uppmärksamheten bort frÃ¥n det hängivna arbete och den oupphörliga kamp som fordras. strid är livets lag. J ag vill lÃ¥ngt ifrÃ¥n antyda att vi skulle underskatta ett tredje världskrigs dödliga allvar. Vi mÃ¥ste av all makt söka avvärja den katastrofen. Men vi kommer inte att visa vÃ¥r förmÃ¥ga att avvärja hotande olyckor genom att bryta vÃ¥rt sammanhang med Europa och dess förflutna, genom att krypa för Ryssland, och genom att överflöda av ihÃ¥liga syndabekännelser inför de asiatiska folken.