FAKTA OCH PROPAGANDA KRING UTVANDRARNA I SIN ROMAN :.Utvandrarna:. berättar Vilhelm Moberg om nÃ¥gra människor i smÃ¥landssocknen Ljuder i Konga härad och om deras färd över havet till det hägrande amerikanska frihetslandet Om bakgrunden till deras utvandring handlar första delen av boken. Motiven var mÃ¥nga. En emigrerade därför att han ville ha bättre jord att bruka, en annan för att han inte ville ha nÃ¥gra husbönder över sig, en tredje för att han fritt ville bekänna sin kristna tro, en fjärde därför att han ville slippa ifrÃ¥n sitt äktenskap, en femte, en kvinna, därför att hon vantrivdes i Sverige osv. Moberg berättar Ã¥skÃ¥dligt och utförligt om de hÃ¥rda öden som utvandrarna mÃ¥ste genomgÃ¥ i det gamla landet, innan det stora beslutet mognar hos dem. Ingenting lämnas oförklarat i denna verkningsfulla skildring. När man hunnit fram till den sida i boken, där författaren sammanfattar varför dessa människor ville emigrera, skulle läsaren själv ha kunnat fylla i svaren - sÃ¥ intensivt har han levt med och levt sig in i dessa gestalter. Av fil. dr ALF Ã…BERG Om boken bara hade uppfattats för vad den är - ett skönlitterärt arbete, ett i sitt slag storartat epos över ett ämne frÃ¥n emigrationstiden - hade det aldrig behövt bli nÃ¥gra kommentarer frÃ¥n historikernas hÃ¥ll. Romanen har emellertid ibland kommit att tillmätas en helt annan betydelse än den har. NÃ¥gra kritiker, som förväxlat romankonst med socialhistorisk forskning, har betecknat Mobergs bok som en dokumentärskildring om emigrationen. I en artikel i Dagens Nyheter härom Ã¥ret hävdade sÃ¥lunda Olle Holmberg att de forskare som skulle skriva emigrationens historia, ofta skulle komma att Ã¥tervända till Mobergs grundläggande arbete. Moberg har själv varit mera Ã¥terhÃ¥llsam. I en debatt om verklighetsbakgrunden till diktverket, som han förde med fil. lic. Göran Lindahl i Dagens Nyheter sommaren 1958, förklarade han fullt riktigt, att han var författare och inte historieskrivare. Eftersom hans arbete ändÃ¥ trots detta kommit att betraktas som historien om utvandrarna, kan det vara skäl för en historiker att - med all uppskatt- 142 ning av verkets litterära förtjänster - närmare granska historiekonstruktionen i boken. FrÃ¥gan gäller dÃ¥ närmast, om den skildring Moberg ger av sina utvandrares levnadsförhÃ¥llanden och motiv kan läggas till grund för historien om emigrationen i hela riket. Bakom Mobergs utvandrarroman ligger det omfattande källforskningar. Författaren har enligt min mening pÃ¥ ett beundransvärt sätt levt sig in i böndernas levnadsförhÃ¥llanden under depressions- och uppbrottstiden pÃ¥ 1840-talet. Det extatiska väckelsefolkets sammankomster hos Danjel Andreasson kan man finna motsvarigheter till i samtida berättelser. MissväxtÃ¥ren, sÃ¥dana som Karl Oskar Nilsson upplever dem i sitt stenrike Korpamoen, kan man följa i en av bilagorna till Gustaf Utterströms stora avhandling »Jordbrukets arbetare» (1957). Till och med detaljerna tycks kunna beläggas. Den upprö- rande historien med Karl Oskars dotter Anna, som under ett av nödÃ¥ren Ã¥t ihjäl sig pÃ¥ korngrynsgröt, finns belagd i en smÃ¥ländsk kyrkobok, fast den där gäller en treÃ¥rig pojke, enligt vad Sten Carlsson berättar i sin »Bondens historia» III (1956). Ljuders socken skildras i Mobergs bok som ett överhetssamhälle. över bönder och torpare, backstugusittare, knektar och hjon härskar den världsliga och den andliga överheten. För den världsliga myndigheten svarar länsman Lönnegren, en ·man som enligt bönder'" nas uppfattning skulle vara »nästan en god människa, om han inte varit länsman». Den andliga myndigheten förvaltas av prosten Enok Brusander, som hÃ¥rt förföljer de väckelsetrogna i socknen. Till de ledande hör ocksÃ¥ den rike Per Persson, en maktlysten, moraliskt förfallen kyrkovärd. I denna socken regerar överheten över rättvisan. Den enda gÃ¥ng hä- radstinget ingriper i socknens liv, är, när det dömer Danjel Andreasson och hans väckelsefolk till böter eller fängelse för brott mot sakramentallagen och konventikelplakatet. När den late bonden Aron i Nybacken misshandlar sin dräng sÃ¥ svÃ¥rt, att han fÃ¥r sitt öra fördärvat för livet, blir han inte stämd för tinget. Ännu värre är den berättelse som Moberg lägger i munnen pÃ¥ Ulrika i Västergöhl. När hon var fjorton Ã¥r gammal, blev hon upprepade gÃ¥nger vÃ¥ldtagen av sin rike fosterfar, bonden i Ã…larum. Inte heller nu träder rättvisan i funktion, trots att ett sÃ¥dant brott ännu vid denna tid sannolikt skulle ha bestraffats med livet. Orsaken var tydligen att bonden var »god vän med prosten och kalasade ihop med honom». Jag har inte studerat domböckerna för Konga härad för dessa Ã¥r och kan följaktligen inte uttala mig om förhÃ¥llandena var sÃ¥ korrumperade i denna trakt av SmÃ¥- land, att vÃ¥ldtäkt och misshandel av tjänstefolk inte lagsöktes inför tinget. En sak tycks dock vara uppenbar: dessa förhÃ¥llanden var i sÃ¥ fall ett undantag och inte tillämpliga för riket i dess helhet. I RyssIand härskade klassrättvisa. Där hade Katarina II utfärdat en ukas, att varje klagomÃ¥l mot husbonde frÃ¥n livegens sida skulle bestraffas som försök till uppror. I Sverige fanns det inga livegna, och där fö- rekom inte heller sÃ¥dana ukaser. Domböckerna visar, att tjänstehjon kunde instämma sin husbonde för tinget för innestÃ¥ende lön eller andra brott mot överenskommelsen. I inget fall kan man visa, att häradstinget tagit husbondens parti mot tjänstefolket. Det kan vara skäl att här nÃ¥got beröra 1800-talets tjänstehjonsstadga. Den hade sina stora avigsidor, vilka Moberg ordentligt redogör för i sin roman. En lat bonde lät sitt folk arbeta och gjorde själv ingenting - vilket j u i längden var till nackdel för hans egen gÃ¥rd. Fram till Ã¥r 1858 hade husbonden rätt att aga - men inte misshandla - sina »lata och olydiga» tjänare, och om nÃ¥gon av dem före anställningstidens slut rymde ur hans tjänst, hade han rätt att efterspana och Ã¥tertaga dem med kronobetjä- ningens bistÃ¥nd. Men detta patriarkaliska system var inte enbart av ondo i 1800-talets agrara samhälle. Det fungerade som ett slags kombinerat arbetarskydd och fattighjälp. Medan lösarbetarna bara anställdes under den brÃ¥da Ã¥rstiden, var husbonden 143 skyldig att underhÃ¥lla sitt tjänstefolk Ã¥ret om. När liberalerna pÃ¥ 1840-talet krävde en friare sociallagstiftning, drevs det inte alltid av filantropiska motiv. En storbonde kunde ha fördel av en rörlig arbetskraft, som han slapp att försörja hela Ã¥ret. I detta fattiga bondesamhälle, där missväxtÃ¥ren inföll med regelbundna mellanrum, var det en given fördel för de anställda att känna trygghet för nöd och arbetslöshet. Under alla omständigheter levde de mera skyddat än andra jordlösa befolkningsgrupper pÃ¥ landsbygden. Mobergs bok aktualiserar ocksÃ¥ frÃ¥gan om kyrkans förhÃ¥llande till de tidiga väckelserörelserna. Är den stränge prosten Brusaoder typisk för 1840-talets svenska eller kanske till och med smÃ¥ländska kyrkoherdar? Ett faktum är att den stora smÃ¥ländska väckelsen var inspirerad frÃ¥n prästerligt hÃ¥ll; till dess pionjärer hörde Peter Lorenz Sellergren, J onas Sandeli och Pehr Nyman. När den nyevangeliska rö- relsen i Karl Olof Rosenius anda fick fast fot i SmÃ¥land, ställde sig en del präster tveksamma eller avvisande, medan andra fortsatte att samarbeta med väckelsen och dess kolportörer. Det är ett misstag att tro, att denna folkväckelse var alltigenom folklig. Den hade inte bara stöd hos bönderna utan ocksÃ¥ hos en del stÃ¥ndspersoner; en av dess ledande män var godsägare Thor Hartvig Odenerans pÃ¥ Torpa. Vid sidan av denna Rosenius- 144 inspirerade rörelse förekom det ocksÃ¥ andra smärre väckelsegrupper. Om en av den - de Ã¥terupplivade Ã¥kianerna - och om kyrkans ingripande mot dem ger Moberg en bred skildring. Vad som här närmast intresserar är frÃ¥gan hur den kyrkliga tvÃ¥ngslagstiftningen fungerade vid denna tid. Ã…ret 1858, dÃ¥ konventikelplakatet upphävdes, har betecknats som ett av de stora gränsÃ¥ren i den svenska religionsfrihetens historia. I Kyrkohistorisk Ã¥rsskrift 1957 gick Allan Sandewall hÃ¥rt Ã¥t denna uppfattning. Ã…r 1855 genomdrev staten en ny sakramentslag, som förbjöd lekmän att förvalta nÃ¥demedlen, men varken före eller efter dess tillkomst skedde det nÃ¥gra ingripanden i större omfattning, framför allt därför att prästerna ställde sig passiva. De flesta separatisterna slapp ifrÃ¥n Ã¥tal, och detta trots att sakramentsförvaltning av lekmän blev en allt vanligare företeelse. I de fall rättegÃ¥ngar förekom, tycks de ha berott pÃ¥ att den anklagade uppträdde utmanande i sin religiösa förkunnelse eller avvek alltför mycket frÃ¥n den yttre ramen vid gudstjänsten. Den som höll sig till väckelsepredikanternas vanliga predikostil löpte inte nÃ¥gon större risk att bli Ã¥talad, men vissa arter av väckelsen var sÃ¥ stötande, att praktiskt taget hela församlingen stödde myndigheternas ingripande. Det är väl bekant att frikyrkoröreisen gärna odlar traditionerna om kyrkans svÃ¥ra förföljelser mot pionjärerna, men ett faktum är att den breda väckelserörelsen aldrig blev utsatt för nÃ¥gra sÃ¥dana Ã¥tgärder (men väl för kritik och motpropaganda). De som blev drabbade av kyrkans dom och länsmans hand var extremisterna - originella väckelsemän av samma typ som Danjel Andreasson i Vilhelm Mobergs roman. I deras och de tidigare Ã¥kianernas fall kan man med skäl tala om martyrium, men nÃ¥gon samlad kyrkofront eller nÃ¥gon brett upplagd förföljelse mot väckelserörelsen förekom inte. Man är för övrigt skyldig att sätta sig in i prästernas situation, inte bara döma dem efter vÃ¥rt sätt att se. »Jag har ansvar för din själ», sade kyrkoherden i Svedala i SkÃ¥ne till en sockenbo, som ville övergÃ¥ till mormonismen. De kände sig fortfarande som herdar för sin hjord. De stred för en förlorad sak, för en enhetskyrka, som höll pÃ¥ att uppluckras inifrÃ¥n, och för ett traditionellt församlingsliv, som byggt pÃ¥ sockenisoleringen. De mera klarsynta bland prästerna - till dem hörde inte prosten Brusander - sökte anpassa sig efter det nya läget, vinna det traditionslösa fattigfolket Ã¥t kyrkan och skapa ett nytt församlingsliv pÃ¥ spillrorna av det gamla. I ett fall kan man snarast beklaga att staten inte ingrep mera mÃ¥lmedvetet mot en väckelsegrupp. Det gäller Erik Jansarna och deras Amerikafärd, omnämnd i Mobergs roman och Ã¥terberättad i Göran Lindahls intressanta skrift »De första emigranterna» (1958). I början av 1840-talet bildade den uppländske spannmÃ¥lshandlaren Erik Jansson en extrem sekt i Hälsinglands läsarbygder. Den klassiska andaktslitteraturen brändes pÃ¥ bÃ¥l, och inför statens hÃ¥rda men otillräckliga Ã¥tgärder svetsades de trogna allt hÃ¥rdare samman kring sin förvirrade ledare och profet. Ar 1845 beslöt han att med sina trogna avresa till Amerika för att där bygga ett nytt Jerusalem. Uppmaningen att emigrera tycks han ha fÃ¥tt av sin juridiske rÃ¥dgivare, den liberale rÃ¥dmannen Lars Vilhelm Henschen i Uppsala. Kärntruppen bestod av stadiga hemmansägare, men eftersom gruppen tillämpade egendomsgemenskap, kunde den ocksÃ¥ taga med sig sina fattiga. Sammanlagt uppgick de emigrerande Erik Jansarna till omkring l 500 personer. De inledde emigrationen frÃ¥n Sverige, men deras resa slutade i en tragedi. Under resan och det första Ã¥ret i Illinois dog bortÃ¥t 200 av emigranterna. Tvister av skilda slag sprängde nära nog helt sönder deras samhälle, och Erik Jansson mördades av en äventyrare Ã¥r 1848. Bara fyra Ã¥r efter Erik Jansarnas uttÃ¥g lÃ¥ter Moberg sina smÃ¥ländska bönder utvandra frÃ¥n Sverige. Författaren har fullt tillfredsställande förklarat varför han valde det tidiga Ã¥rtalet 1850. Han vill skildra de djärva och företagsamma pionjärerna, »de oförnöjda och till- 145 tagsna, som icke förlikte sig med sin lott i hembygden» och därför gick i spetsen för emigrationen. Han har ett gott stöd i akterna, som vittnar om att utvandringarna började ovanligt tidigt i Kronobergs län. Det är väl troligt att Moberg ocksÃ¥ haft ett annat skäl att förlägga utvandringen till 1850-talet. Det har gett honom möjlighet att utnyttja ett dramatiskt givande stoff och berätta om prästernas, länsmännens och husböndernas förmyndarställning över de jordlösa, skuldsatta och betryckta i socknen. Men denna romanförfattarens välförstÃ¥eliga lust att konkretisera samhällets orättvisor gör att hans bok inte kan användas för att förklara orsakerna till den stora emigrationen frÃ¥n Sverige, den som satte i gÃ¥ng pÃ¥ 1860- och 1870-talet. DÃ¥ var ju betingelserna delvis annorlunda. Vid den tiden hade rättegÃ¥ngarna mot separatisterna upphört, och tjänstehjonsstadgan hade blivit betydligt mildrad. Motiven till den senare, stora emigrationen var delvis andra än dem som gällde för Mobergs utvandrare. Visst fanns det fortfarande folk som emigrerade, därför att de ogillade ämbetsmän och »kitsliga prästen, men de viktigaste orsakerna var nu inte längre politiska eller religiösa utan ekonomiska. »Flod och ebb uti emigrationsströmmen följa omedelbart med växlingarna av dÃ¥liga och goda 146 tider», konstaterar Pontus Fahlbeck i den stora ~EmigrationsutÂ- redningen~. Det var landsbygdens växande och halvsvältande jordproletariat som nu bröt upp frÃ¥n drängkamrar, riskojor och backstugor och som vandrade vägen utan Ã¥tervändo till emigrantskeppen i hopp om att fÃ¥ ett stycke jord att bruka i det nya landet pÃ¥ andra sidan havet. Men om denna epok handlar inte Mobergs roman. De första emigranterna var folk som av politiska eller religiösa skäl lämnade Sverige. De hade naturliga skäl att se kritiskt pÃ¥ sitt gamla land, och i de brev och artiklar, som dessa liberaler och väckelsepredikanter skrev hem spÃ¥rar man ocksÃ¥ mycket av medveten propaganda. En av de första emigranterna, mjölnaren Per Kassel i Östergötland, förklarade Ã¥r 1842, att skatterna i Sverige nu nÃ¥tt en sÃ¥dan höjd att han mÃ¥ste gÃ¥ i landsflykt. I Amerikapropagandan skulle dessa argument ofta Ã¥ter• komma. I bilden av det nya landet lÃ¥g en kritik av det gamla. I Amerika fanns inga länsmän eller präster. Ingen räknades för mer än den andre. Där fanns varken koja eller slott utan bara smakfulla smÃ¥stadshus. Det gamla landet mÃ¥lade man i mörka färger. Sverige var fattigt, ofritt och förfallet. Där härskade religiös intolerans och orättrÃ¥diga lagar. Väldiga skatter gick till hovet och militärens nöjesliv. I de högre klasserna härskade sedefördärv, som spred sig nedÃ¥t. Under den stora emigrationen pÃ¥ 1860-talet skedde ett allmänt tillnyktrande, när det inte längre var liberaler och religiösa separatister utan bönder som gick i spetsen för utvandringarna. Men länge skulle propagandan om det gamla landet med sin ofrihet och sitt polisvälde leva kvar och färga av sig pÃ¥ framställningarna om emigrationen!