LITTERATUR EN SYDAFRIKANSK DIKTARE En kväll i slutet av april 1957 omkom den sydafrikanske diktaren Roy Campbell i en bilolycka i södra Portugal, och därmed förlorade den engelsksprÃ¥kiga världen en av sina rikaste poetiska begÃ¥vningar. Campbell var, framför allt under mellankrigstiden, den engelska parnassens Gossen Ruda; i en tid dÃ¥ det var pÃ¥ modet bland unga intellektuella att i sitt politiska engagemang stÃ¥ längst ute pÃ¥ vänstra flygeln ställde han sig längst till höger och gick till rÃ¥ga pÃ¥ allt över till katolicismen (som dÃ¥ ännu inte kommit pÃ¥ modet); i en tid av djärva litterära experiment var han traditionalist, i en tid dÃ¥ litteraturen blev alltmer cerebral var han varmblodig och anticerebral. Han kom som ett tropiskt yrväder, slog det dÃ¥ nÃ¥got frusna litterära England med häpnad, förtjusning och - förargelse. Han fick entusiastiska anhängare likaväl som arga motstÃ¥ndare, men han var aldrig trÃ¥kig. Intelligent, kvick och obarmhärtig i satiren var han, och pÃ¥ samma gÃ¥ng en lyriker vars bästa dikter väl hör till det yppersta modern engelsk poesi presterat. I Sverige är Campbells poesi sÃ¥ gott som okänd, och den lilla polemik som blossade upp i stockholmspressen med anledning av hans död - det var pÃ¥ nÃ¥got sätt typiskt och smickrande för Campbell att till och med hans död skulle ge upphov till en polemik! - lämnade inte den litteraturintresserade allmänheten mycket klokare. Kan- 35- 583448 Svensk Tidskrift H. 9 1958 Av MIKAEL GRUT ske väckte den ändÃ¥, i bästa fall, en viss nyfikenhet angÃ¥ende denne man och hans verk. Ignatius Royston Dunnachie Campbell föddes och växte upp i Durban, engelskhetens högborg i Sydafrika, en färgsprakande subtropisk hamnstad där Europa, Afrika och Asien möts. Familjen var av skotsk-irländsk härkomst och Campbell var mycket stolt över sin keltiska börd, alltid mÃ¥n om att understryka att han inte hade en droppe anglosaxiskt blod i sina Ã¥dror: And to my children, all that I would save, When empires crash and red hattaHons form, The Celtic blood so buoyant to the storm, That gay joy-riding foam of every wave! Fadern var läkare och familjen tycks ha utgjorts av en samling högst originella personer, lika storslagna i sina egenheter som i arbetslust och vitalitet. Den unge Campbell växte upp fjärran frÃ¥n litterära källarlokaler och studiecirklar, i omgivningar där ett litterärt intresse mÃ¥ste vara starkt och spontant för att överleva. Han var en boren poet, en naturbegÃ¥vning som väl skulle ha slagit sig fram även under de vidrigaste omständigheter, vilka hinder och skrankor som än stÃ¥tt ivägen. »Det engelska sprÃ¥ket är ett 530 nästan övernaturligt vapen, och poesins flamma kan skära sig igenom lÃ¥s och bommar och murar av sten.» StrövtÃ¥g till fots eller pÃ¥ hästrygg i Durbans omgivningar och i Rhodesias vildmarker, jakt, fiske, utfärder med de norska valfÃ¥ngstfartygen, umgänge med människor av alla slag - allt detta hade lika stor betydelse för utformningen av hans litterära personlighet som hans vidlyftiga strövtÃ¥g i den engelska poesin. Campbells landsmän, sydafrikanerna, är inte bara ett synnerligen gästfritt, vänligt och sympatiskt folk, de äger även en stor fond av begÃ¥vning och talang. Men begÃ¥vningsreserven fÃ¥r tyvärr till alltför stor del ligga outnyttjad, talangerna betraktas med en viss misstro - ingen genikult där l - och litterära intressen betraktas närmast som en omanlig belastning. Campbells antiintellektuella tendenser samt hans pojkaktiga beundran för fysiskstyrka och vitalitet kan väl delvis förklaras av hans sydafrikanska uppfostran. DÃ¥ han sjutton Ã¥r gammal sändes till Oxford, var det föräldrarnas hopp att han skulle läsa grekiska, men i själva verket tycks han redan dÃ¥ ha bestämt sig för att helt ägna sig Ã¥t litteraturen. Han slukade stora mängder poesi, lärde känna de franska symbolisterna, blev en varm hundrare av den dÃ¥ ännu tämligen okände T. S. Eliot, gjorde personliga litterära bekantskaper samt vann en viss berömmelse vid universitetet. Efter ett Ã¥r hade han tröttnat pÃ¥ den akademiska atmosfären och begav sig till London där han delade lya med nÃ¥gra andra spirande författare, bl. a. Aldous Huxley som irriterade honom omÃ¥ttligt med sitt lärdomspedanteri och sin misantropi. Efter ett mellanspel i Provence var han Ã¥ter i London där han nu lärde känna Eliot personligen, och dessutom en del andra av sina litterära idoler: Wyndham Lewis och syskonen Sitwell. »Att ha känt dessa sex människor - Eliot, Lewis, Walton och de tre Sitwells, som har haft ett sÃ¥dant enormt inflytande pÃ¥ detta tidevarv, och som kommer att fÃ¥ ett ännu större inflytande pÃ¥ kommande tidevarv - gör det väl värt att ha blivit född.» Den Walton som omtalas är kompositören William Walton, en god vän frÃ¥n Oxford. NÃ¥gra andra som Campbell beundrade och höll av var Dylan Thomas, Cecil Gray och framför allt porträttmÃ¥laren Augustus John. Han beklagar i sin självbiografi att han inte höll sig till det uppbyggliga sällskap han kommit in i, utan tillät sig att sjunka ned i den »Undre värld av fattigdom och dÃ¥rskap kallad Bohemia», där han förde ett glatt och omtumlat liv endast avbrutet av gästspel i den engelska handelsflottan. Det är anmärkningsvärt hur denne slanke, mörklagde yngling med de litet melankoliska ögonen ägde förmÃ¥- gan att känna sig hemmastadd i de mest olikartade sällskap: hos bohemerna i London och. sjöbussarna pÃ¥ afrikabÃ¥tarna, illitterata spanska bönder och akademiska kretsar i Oxford. Under denna tid i London träffade han Mary Gorman, en ung konststuderande. Impulsiv som vanligt friade han vid deras första möte, och de gifte sig innan han ännu nÃ¥tt myndig Ã¥lder. Det blev ett sällsynt lyck· ligt äktenskap, och Campbell fortfor under hela livet att dyrka sin hustru som ideligen omnämns i hans ver~. Paret flyttade till en undangömd vrÃ¥ av Cornwall där »The Fiaming Ter~ rapin», »Den brinnande sköldpaddan», fullbordades. Detta versepos, som utkom 1924, blev Campbells första bok. Titeln är typisk för författarens förkärlek för vÃ¥ldsamma och aktiva ord: »brinnande», »StrÃ¥lande.;· »d~Â- nande» osv. · Far be the book~sh Muses l Let them find Poets more spruce, and with pale fingers wind The bays in garlands for their northern kind. My task demands a virgin muse to string A lyre of savage thunder as I sing. Aldrig har Campbell varit mer barbariskt vÃ¥ldsam än i detta ungdomsverk, om vilket T. E. Lawrence skrev: »l vanliga fall skulle en sÃ¥ bombastisk retorik ha äcklat mig. Men vilken originalitet, vilken energi, vilken friskhet och entusiasm, och vilket upplopp av strÃ¥lande fantasi och färg l storslaget kallar jag det!» Eposet ifrÃ¥ga beskriver hur Noak och hans folk, enda överlevande efter syndafloden och allmän apokalyps, drages i säkerhet av den överdÃ¥digt livskraftiga jättesköldpaddan, »the flaming terrapin.. En djupsinnig lä- sare skulle väl kunna tolka diktens ,filosofi:• som ett budskap om vitalismen sÃ¥som mänsklighetens räddning etc., men man kan även med fördel nöja sig med att njuta av den färgsprakande poesin. Om detta verk är en »idedikb,· sÃ¥ är det enda gÃ¥ngen Campbell gjort sig skyldig till en sÃ¥dan, och han uttalade sig senare kritiskt om dikt som avsÃ¥g att komma med ett »budskap.. Hans senare dikter är naturligtvis inte blottade pÃ¥ ideer, men dessa har där mer karaktären av stämningar som genomsyrar dem och ger dem liv, aldrig av nÃ¥gra färdigsydda patentfilosofier som pÃ¥dyvlas läsaren. •The Fiaming Terrapin. är ett enda lÃ¥ngt pärlband av poetiska explosioner. Innefattade en och en i en vilsam ram av grÃ¥ och dÃ¥lig poesi skulle stroferna ha kommit bättre till sin rätt. Som det är hinner läsaren inte hämta andan efter en bild förrän han över- 531 rumplas av nästa, och det kan inte hjälpas att detta ungdomsverk gör ett nÃ¥got vildvuxet intryck. En sak mÃ¥ste emellertid ha stÃ¥tt klart för dem som Ã¥r 1924 läste den nyutgivna lilla boken : att det här rörde sig om en ra~ sande talangfull ung debutant. SÃ¥ snart »The Fiaming Terrapin» utkommit begav sig Campbells till Sydafrika där de slog sig ned i Umdoni Park, vid kusten söder om Durban. Efter en tid sällade sig den unge engelsk-sydafrikanske författaren William Plomer till dem. Denne, som dÃ¥ hjälpte sina föräldrar i deras handelsbod i Zululand, hade kort dessförinnan, endast nitton Ã¥r gammal, vid sidan av sina kommersiella sysslor hunnit med att fÃ¥ eii roman utgiven pÃ¥ Hogarth Press i London. FöJjande utdrag ur Plomers charmerande självbiografi »Double Lives• förtjänar att citeras: »Förutom Voorslag hade Campbell skrivit nÃ¥gra av sina finaste dikter, däribland The Serf, The Zulu Girl och Tristhan da Cunha. DÃ¥ den sistnämnda publicerades i The New statesman, tryckte denna tidskrift ett uppskattande brev frÃ¥n T. S. Eliot, vilket förutom att vara en välförtjänt komplimang var ett anmärkningsvärt exempel pÃ¥ Eliots lärdom och skarpsinne. Han undrade, sade han, om Campbell hört talas om en dikt om samma ämne av en tysk poet vid namn Kuhlemann. Nu rÃ¥kade det vara sÃ¥ att jag för Campbell en kväll i Umdoni Park hade läst nÃ¥gra utdrag ur ett brev, som min gamle skolkamrat frÃ¥n Rugby D. R. Gillie skrivit till mig frÃ¥n Oxford i februari 1922, och som innehöll en översättning av nÃ¥gra fÃ¥ rader av Kuhlemanns dikt, samt att nÃ¥gon enstaka fras i denna antänt Campbells fantasi. Ett bra exempel pÃ¥ 'samarbete' i Croces mening.» De var olika till· sin läggning de tvÃ¥ unga männen: Plomer boksynt och ·.-.:. •..iz ,· •.. 532 stillsam, Campbell burdus och mer intresserad av att fiska än av att läsa Croce och Proust. BÃ¥da hade emellertid det gemensamt att de kände sig stÃ¥ i opposition till det samhälle de levde i. Med Campbell som ledande kraft började de utge en tidskrift som de kallade ,.Voorslag», pisksnärt, och som i hög grad gjorde skäl för sitt namn. En tredje rebell sällade sig till dem, Lanrens van der Post som för nÃ¥gra Ã¥r sedan vann sÃ¥dan berömmelse med afrikaboken »VÃ¥gspel i det inre» och som dÃ¥, pÃ¥ tjugotalet, arbetade som journalist i Durban. Under Campbells ledning gick de tre ungdomarna - alla var under tjugufem - lös pÃ¥ allt de kunde finna att »pisksnärta» i sydafrikanska Unionen, främst dÃ¥ kulturlivet och raspolitiken. Inte undra pÃ¥ att Campbells stjärna efterhanden dalade i hemlandet, inte undra pÃ¥ att tidskriftens finanser försämrades. Triumviratet upplöstes, Flomer for till Japan, Campbell till England där han skrev sin fräna satir mot Sydafrika, »The Wayzgoose», 1928. En »Wayzgoose» är egentligen en sorts typograffest, men i denna verssatir fÃ¥r termen beteckna en sydafrikansk kulturkongress, där naturligtvis ingen och ingenting finner nÃ¥d för författarens hÃ¥n och löje. Ett mindre sympatiskt drag i Campbells satirer är de elaka personliga utfall som ofta förekommer, men kanske är det, som nÃ¥gon sagt, ibland omöjligt att vara bÃ¥de en bra författare och en gentleman. Att han dÃ¥ inte valde att vara en gentleman är man nästan villig att förlÃ¥ta honom pÃ¥ grund av den intelligens, verv och kvickhet varmed han gör sina angrepp: man kan ofta inte lÃ¥ta bli att skratta även om man ogillar dem. Som hans vän G. S. Fraser skrev i Bonniers Litterära Magasin i samband med Campbells död: .Han var en av de mest generösa och varmhjärtade människor jag nÃ¥gonsin känt, och hur breda, bullersamma och sluggeraktiga hans vÃ¥ldsamma satirer över radikala poeter och Bloomsburyintellektuella än var, var det i grunden nÃ¥gonting godmodigt över dem.» Campbell bodde det mesta av sitt liv utanför Sydafrikas gränser, han kunde kritisera sitt land med skärpa, och han skulle senare komma att finna ett andra hemland i Spanien, men trots allt betraktade han sig alltid som sydafrikan och i självbiografin spÃ¥rar man ingen illvilja mot hemlandet. Förutom satiren mot sydafrikanskt kulturliv innehÃ¥ller »The Wayzgoose» skarpa angrepp pÃ¥ raspolitiken. Campbell tycks ha varit en av dessa sällsynta människor som helt saknar rasmedvetande, nÃ¥got som han själv ansÃ¥g berodde pÃ¥ hans keltiska börd. Han kände de svarta väl, hade inga fördomar mot dem men heller inga illusioner. I sin självbiografi har han ofta roligt Ã¥t de germanska folken - skandinaverna nämns uttryckligen - som han ansÃ¥g vara »allergiska» för negrer, samt sÃ¥ besynnerligt ambivalenta i det att de ömsom diskriminerade och ömsom angrep rasdiskrimineringen beroende pÃ¥ var de var bosatta. ȀndÃ¥ är det ju i bÃ¥da fallen frÃ¥ga om exakt samma människor!» utropar Campbell, häpet road. Aterkomna till England blev makarna Campbell inbjudna till ett av landets litterära herresäten, ett londonintelligentians tuskulum, som Campbell senare beskrev som en blandning av nervklinik och högrestÃ¥ndsbordell där hyran skulle betalas i sonetter. Hastigt bröt de upp och drog Ã¥ter söderut, mot solen, mot Medelhavet. Sina intryck frÃ¥n detta gästspel skildrar Campbell i »The Georgiad», där han även i största allmänhet ger utlopp för sin motvilja mot dÃ¥tidens engelska kulturliv och kulturelit. Denna verssatir fick vänta till 1933 innan nÃ¥gon förläggare vÃ¥gade trycka den. Som sÃ¥ mÃ¥nga poeter var Campbell vad man litet nedlÃ¥tande brukar kalla en obalanserad person. Hans sympatier och antipatier var häftiga, han antingen älskade eller hatade - älskade sol, hav, jord, liv, frihet, vin, sÃ¥ng, hästar, Spanien och mycket annat; hatade kommunismen, materialismen, krämarmentaliteten, den moderna förstadskulturen, pedanteriet samt allt som spände tvÃ¥ngströja pÃ¥ livet. Efter att ha avreagerat sig i »The Wayzgoose» tycktes han ha försonat sig med sitt hemland, men England (»Gamla Georgiana») förblev alltid ett av de käraste mÃ¥len för hans satir. Som han själv erkänner i sin bok om Portugal, blandades emellertid hans oresonliga hat mot mÃ¥ngt och mycket i England med en viss portion beundran; hans inställning kunde kanske bäst beskrivas som ett slags kärlekshat. Hans allra vÃ¥ldsammaste antipati - här var det ingalunda frÃ¥ga om nÃ¥got kärlekshat - gällde dock kommunister och vänsterorienterade poeter, som han gärna beskrev som oerhört rika, lastbara och arbetsskygga individer, vilka framlevde sina liv i Londons salonger och guldkrogar medan han själv, ensam bland engelsksprÃ¥kliga diktare, förtjänade sitt bröd i sitt anletes svett, pÃ¥ Söderns Ã¥krar och fiskevatten. Efter sitt engelska gästspel slog sig Campbell med hustru, tvÃ¥ barn och tio pund pÃ¥ fickan ned i Martigues, Provence, lade dikten pÃ¥ hyllan och drog sig fram som fiskare och professionell tjurfäktare. I samma trakt levde vid den tiden en annan ung sydafrikansk författare, Uys Krige, som förtjänade sitt uppehälle som professionell rugbyspelare för Marseille, detta med sÃ¥dan framgÃ¥ng att han, »Le Boer Barbu,., blivit nÃ¥got av en folkhjälte i Frank- 533 rike. Krige, känd för svenska läsare genom novellen »NÃ¥daskottet» i AVB för en del Ã¥r sedan, var en sympatisk ung man med en fin litterär begÃ¥vning, men liksom Campbell en nÃ¥got odisciplinerad bohemenatur. Han sällade sig till familjen Campbell som han senare följde till Spanien. DÃ¥ det spanska inbördeskriget utbröt tog Campbell parti för falangisterna, hans vän Krige för republikanerna. Vid Campbells död betecknade Krige honom i ett uttalande i Cape Times som »den mäktigaste poetiska kraft detta land hittills frambringat». Campbell var onekligen det engelsksprÃ¥kliga Sydafrikas största litterära begÃ¥vning sedan Olive Schreiner, samt dess ende betydande poet. Bland de diktare som skrivit pÃ¥ afrikaans finns visserligen en rad betydande namn, men den ende som kan göra Campbell rangen stridig är nog N. P. van Wyk Louw, som emellertid är av en sÃ¥ fullkomligt annan läggning att en jämfö- relse mellan de tvÃ¥ faller sig svÃ¥r. Enligt Campbell själv var det bekantskapen med den proven<;alske diktaren Mistrals poesi som Ã¥ter gav honom lust att skriva. ,.Jag hade kastat poesin Ã¥t sidan dÃ¥ jag genom att läsa Mistral fick liksom en ny pÃ¥drivning som författare. Han skingrade den giftiga stank som jag efter 'havelockkliniken' (Campbells benämning pÃ¥ det litterära herresäte där han varit gäst) kommit att associera med litteratur. Jag skrev ned alla de av mina dikter som jag kom ihÃ¥g, och andra fann vi i gamla tidskrifter som vÃ¥ra vänner i Sydafrika, framför allt C. J. Sibbett, spÃ¥rade upp Ã¥t oss. Men jag förlorade mer än hälften av vad jag skrivit. När vi samlat ihop resten sände vi dem till T. S. Eliot, och detta var min bok Adamastor .. ,,. Adamastor är kanske Campbells bästa verk. Den innehÃ¥ller dikter vilka hör till det utsöktaste som skrivits 534 pÃ¥ engelska i det tjugonde seklet. Den lyriska talang som fritt fÃ¥tt strömma fram i »The Fiaming Terrapin. har här tuktats, poesin har blivit mer avklarad och koncentrerad, laddad med Ã¥terhÃ¥llen passion och vitalitet. Det är framför allt pÃ¥ de lyriska dikterna i Arlamastor som Campbells framtida litterära rykte kommer att vila. Vad som främst slÃ¥r en i Campbells poesi, förutom de geniala bilderna och den stora visuella begÃ¥vningen, är kanske det sprÃ¥kliga mästerskapet och den glupande aptiten pÃ¥ ord. Det var inte utan rätt Arnold Bennet kallade honom »Lord of the Language». Hela det väldiga engelska ordförrÃ¥det tages i tjänst, och hans poesi blir inte lättillgängligare av att han ibland även använder specifikt sydafrikanska uttryck. Hans sprÃ¥k är okonventionellt, ibland Ã¥lderdomligt, ibland hypermodernt, i satirerna ofta kryddat med slang. Sina bilder hämtar han ofta frÃ¥n teknologins och naturvetenskapens omrÃ¥de, som t. ex. dÃ¥ han beskriver en zebrahingst som en »Engine of beauty, volted with delighb. Till formen är hans vers nonchalant och lättflytande i satiren, traditionell och nästan shakespeariansk i de lyriska dikterna. Campbell var en obotlig svärmare och romantiker som skulle ha varit i sitt esse under riddartiden, men som förblev en främling i vÃ¥r mer prosaiska tid. Hans ungdomsdikter ger ofta uttryck Ã¥t en känsla av andlig isolering, som dock aldrig urartar till osunt självmedlidande; t. ex. i följande strof där han liknar sig själv vid den ensliga klippön Tristan da Cunha: Exiled like you and severed from my race By the cold ocean of my own disdain, Do I not freeze in such a wintry space; Do I not travel through a storm as vast And rise at times, victorious from the main, To fly the sunrise at my shattered mast? Självmedlidande var nÃ¥got varmed Campbell hade mycket litet tÃ¥lamod, och han skojade gärna med de suckande och tÃ¥rögda poeter som frossar i en orgie av självmedlidande över verkliga eller inbillade olyckor: Others in London sigh with equal force For Sussex downs and whiffs of Kentish gorse, And though the trains puff out from morn till eve, Vastly prefer to stay at borne and grieve. Some to the pubs, muffled like bolshies, go To sink themselves into a fit of woe: These are the guys that find the world forlorn And wish (correctly) they bad not been horn: Blaspheming all the universal plan Because their tart prefers some better man, Each loves to sit there and astronomise The floating speeks that swim before his eyes, His world a dream, his life a trickle of stout, With sleeps between, and death for chueker-out. Efter mer än fem Ã¥r i Martigues bröt Campbell upp och begav sig med sin familj till Spanien, som han frÃ¥n första stund förälskade sig i. Han övergick efter en tid till katolicismen, och under de oroliga tiderna före inbördeskriget riskerade han flera gÃ¥nger sitt liv genom att skydda munkar i sitt hus. När inbördeskriget utbröt deltog han som redan nämnts pÃ¥ falangisternas sida, och han nämndes under kriget flera gÃ¥nger i dagsrapporterna, bl. a. i samband med evakueringen av karmelitordens arkiv ur det belägrade Toledo. PÃ¥ grund av hans deltagande i inbördeskriget pÃ¥ falangisternas sida har det ibland antagits att Campbell bekände sig till fascismen, nÃ¥got som han själv med hetta förnekade. Han hade givit fascismen en släng redan i sin satir »The Georgiad» 1933 och bekämpade den med vapen i hand under det andra världskriget. För att än en gäng citera Fraser: »Han var uppriktig katolik och i ordets vanliga bemärkelse 'reaktionär', men det vore mycket felaktigt att i nÃ¥gon som helst bemärkelse betrakta honom ·som fascist.» Själv ansÃ¥g Campbell att han i det spanska inbördeskriget kämpat för den kristna civilisationen, mot kommunismen. Under andra världskriget, dÃ¥ han som frivillig deltog pÃ¥ engelsk sida, invalidiserades han och var därefter hänvisad till att leva pÃ¥ sin litterära talang. Han tillbringade fem Ã¥r som litterär rÃ¥dgivare vid BBC i London och slog sig därefter ned i Sintra i Portugal. Ur Campbells senare produktion bör särskilt nämnas den festliga självbioNORBERGS GRUVA Ã…r 1354 utfärdade Magnus Eriksson det första bevarade privilegiebrevet för bergsmännen i Norbergs gruvbygd. För att hugfästa minnet av detta brev har Norbergs Grufförvaltning utgivit en innehÃ¥llsrik och praktfull historik, :.Norberg genom 600 Ã¥r», vars redigering anförtrotts Ã¥t docenten Kjell Kumlien. Man läser det stora arbetet med oförminskat intresse. Kumlien 535 grafin samt de geniala tolkningarna av San Juan de la Cruz och Lorca. Självbiografin, »Light on a Dark Horse», en modern »Miinchhausens äventyr», skildrar författarens brokiga liv fram till tiden för lilet spanska inbördeskrigets utbrott och vittnar om en frodig berättarglädje och ett sinne för humor som gör den till en synnerligen rolig litterär bekantskap. Postumt har utkommit en andra del av hans samlade dikter, som emellertid knappast kan mäta sig med den första delen, samt en ganska ojämn bok om Portugal. Det verkar vidare som om författaren haft för avsikt att lÃ¥ta sin självbiografi följas av en andra del, sina samlade dikter av en tredje del; kanske utkommer även dessa verk postumt. Som slutomdöme om Campbell som människa kan man säga att han var en lidelsefull och svärmisk natur som kunde vara vÃ¥ldsamt aggressiv, men som helt saknade drag av ondska och smÃ¥aktighet. PÃ¥ gott och ont var det alltid nÃ¥got pojkaktigt över honom. Som diktare torde inte ens hans argaste motstÃ¥ndare kunna förneka hans rika lyriska begÃ¥vning, hans sprÃ¥kliga mästerskap, hans diktnings friskhet och vitalitet. Av fil. dr ALF .{BERG har ett friskt grepp pÃ¥ ämnet. Han har inte lÃ¥tit historiken bli en bygdekrö- nika av det vanliga slaget utan har i stället föredragit att belysa vissa omrÃ¥den av brukets historia, som har ett större allmänt intresse för gruvbrytningen eller samhället i övrigt. Boken blir därigenom värd att uppmärksammas ocksÃ¥ av dem som inte har direkt anknytning till bygden och bruket. -- ..--------------;;;;;;;--- 536 I det inledande kapitlet av Nils H. Magnusson fäster man sig särskilt vid den utmärkta, pedagogiskt upplagda illustreringsmetoden, när det gäller att presentera Norbergstraktens berggrund och malmfyndigheter. Lärorik är ocksÃ¥ den redogörelse Kumlien lämnar för källorna till grovbygdens historia. Först omkring är 1300 möter vi de första skriftliga vittnesbörden om det svenska bergsbruket. En av de äldsta urkunderna föreligger i ett bytesbrev är 1303, dÃ¥ kanslern Torgils Knutsson överlämnade järnberget i Norberg till kung Birger. BÃ¥de detta brev och privilegierna femtio är senare vittnar om att Norberg var en gammal bruksbygd, kanske en av de äldsta i riket. Hur gammalt är egentligen värt bergsbruk? FrÃ¥gan är livligt omdiskuterad. Stormaktstidens forskare ville gärna göra gällande att denna för Sverige sÃ¥ karakteristiska näring var urÃ¥ldrig; redan rikets första invÃ¥nare skall ha haft metallgruvor. Mot denna götiska tro inlade skeptiska forskare redan tidigt sin protest, och ocksÃ¥ nutidens skickliga fackhistoriker Emil Sommarin, Sven Tunberg och Tom Söderberg - är mycket restriktiva i sin bestämning av bergshanteringens Ã¥lder. De anser att genombrottet kom med Hansans framträngande pÃ¥ 1200- och 1300-talet. Det var tyskarna som införde den nya tekniken och administrationen i värt bergsbruk för att bättre kommersiellt utnyttja tillverkningen. Forskningen är emellertid samtidigt medveten om att svenskt bergsbruk funnits redan läng tid före den tyska expansionen. I de norska och isländska sagorna förekommer ordet Järnbäraland som benämning pÃ¥ vissa delar av Mellansverige och med namnet syftade sagodiktarna kanske inte bara pÃ¥ det järn som hämtades ur sjöar och myrar utan ocksÃ¥ pÃ¥ det som togs upp ur gruvhÃ¥l. Efterhand som tekniken blev mera invecklad och näringen fordrade mera kapital, mÃ¥ste det svenska bergsbruket hämta hjälp av fackkunnigt folk i utlandet. Bondeledaren Engelbrekt - för att nämna ett exempel - var bördig frän Norberg men härstammade frän invandrade tyska bergsmän. Kumlien menar att 1300-talets bergverksstadgor hänger samman med den förändring av verksamhets- och organisationsformerna som blev följden av en ny rationell smältningsteknik. Utländska läromästare och ekonomiska intressanter pÃ¥- skyndade denna utveckling, som skedde etappvis och växte in i typiskt svenska former. Det var enligt hans uppfattning kungadömet och inte Hansan som organiserade det svenska bergsbruket. Magnus Eriksson - utfärdaren av det första privilegiebrevet- framstÃ¥r i Komliens intressanta studie som den energiske organisatö- ren av de svenska bergverken. Hans verksamhet pÃ¥ detta omrÃ¥de stod helt i samklang med hans ständiga strävan att hävda kronans intressen och kontrollmöjligheter gentemot det tyska inflytandet. Om Norbergsbygdens gamla brukstraditioner vittnar ocksÃ¥ Harry Stähl i sin undersökning av ortnamnen. En namngrupp med efterleden -bygning eller -benning tyder pÃ¥ att man pÃ¥ dessa platser haft hyttor och drivit bergsbruk redan under tiden före det tyska inflytandet. TvÃ¥ andra forskare - Jan Liedgren och Nils-Gustaf Stahre - belyser ur skilda synpunkter medeltidens bergverksstadgor, som var ständiga försök frän kungamaktens sida att reglera arbetslivet vid den uppblomstrande industrien. Av stort personhistoriskt intresse är Ulla Stahres redogörelse för verksamheten och människorna vid Norberg under senmedeltiden. Om sÃ¥lunda utvecklingen under medeltiden med rätta kommit att dominera boken om Norbergs bergverk, har därför inte den nya tiden blivit försummad. Allan Weinhagen berättar om bruksbygdens omvandlingar och stängjärnsproduktionens framväxt under 1600- och 1700-talen, och Ernst Malmgren ger en värdefull redogörelse för nÃ¥gra huvuddrag i den gruvtekniska utvecklingen under de senaste tvÃ¥hundra Ã¥ren. I slutkapitlet, som blivit det omfÃ¥ngsrikaste av alla, behandlar Nils-Gustav Hildeman det senaste skedet i det anrika brukets historia - Norberg under industrialismens genombrottstid. Han begränsar sig därvid helt till den sociala utveck- 537 lingen och ägnar en pÃ¥fallande stor del av framställningen Ã¥t den mycket omskrivna strejken vid Norberg Ã¥ren 1891-1892. Han gör det helt i bokens syfte, som är att belysa ett antal vetenskapligt betydelsefulla frÃ¥gor av intresse även ur allmänna synpunkter. Sin framställning har Hildeman kompletterat med utförliga tabeller om järnmalmsproduktionen under de senaste bÃ¥da seklen. Boken om »Norberg genom 600 Ã¥r» innehäller sÃ¥lunda en samling studier i en gruvbygds historia, som genomgÃ¥ende är förnämliga bidrag till vÃ¥r livaktiga brukshistoriska forskning.