LITTERATUR ATT NOMINERA RIKSDAGSKANDIDATER Av BIRGER HAGARD Det fria suveräna &folkeb, som med vishet utväljer de ädlaste och mest begÃ¥vade i sin krets för att ge uttryck Ã¥t allmänviljan i en perfekt organiserad församling av mönstergilla statsmän med uppgift att dirigera de ännu visare och ädlare ministrarna - det är en fesaga. För den moderna demokratien är partierna av avgörande betydelse. Det är genom dem, som folkets politiska vilja kommer till uttryck. Partierna ställer upp program, som i större eller mindre utsträckning vinner medborgarnas förtroende. Partierna nominerar kandidater till olika representantförsamlingar, genom vilka sedan »folkviljan» fÃ¥r sin politiska utformning. Men partiernas roll inskränker sig inte till att medverka vid val av folkrepresentationer; ocksÃ¥ vid tillsättandet av andra samhällsorgan tillkommer dem ett avgörande inflytande. De ställer personal till förfogande för vissa tjänster, som tillsättas genom val - oftast av representantförsamlingarna - och kan därigenom för att citera den amerikanske samhällsvetaren Dayton Mc Kean sägas utöva a governmental function. statsstyrelsen utövas i hela folkets namn, men det visar sig, att endast en mycket begränsad del av folket har nÃ¥got reellt inflytande över de faktorer, som slutligen är bestämmande för det politiska handlandet. Diverse skilda indelningsgrunder allt efter det inflytande, som tillkommer olika kategorier av folket, tillämpas av olika författare. Det förefaller emellertid som om en C. Delisle Burns. klassifikation, utförd av de bÃ¥da tyska samhällsforskarna F. A. von der Heydte och Karl Sacherl, pÃ¥ det hela taget skulle vara ganska relevant. I deras för ett par Ã¥r sedan utkomna arbete »Soziologie der deutschen Parteien», som för övrigt inte i Sverige rönt den uppmärksamhet, som rätteligen borde tillkomma det, bygger de upp ett system av fem grupper. Till folket räknas alla medborgare, alltsÃ¥ även barn, sinnessjuka, kriminella o. a., som av olika skäl saknar valrätt. Därnäst kommer de poUtiskt handlingsberättigade medborgarna (die Aktivbiirgerschaft), dvs. de som har rätt att välja (die Wahlbörger). Av dessa utövar emellertid blott en del sina rättigheter, nämligen väljarkÃ¥ren (die Wählerschaft). Denna kategori omfattar knappast i nÃ¥got land mer än 4/5 av de röstberättigade och därmed nästan överallt mindre än hälften av folket. Denna grupp handlar likväl för hela folket. Partimedlemmarna (die Parteibiirger) tar aktiv del i och kan mÃ¥hända stundom pÃ¥verka utformningen av sina respektive partiers politik, men det slutliga avgörandet tillkommer praktiskt taget helt den politiska eliten, som i sin tur endast utgör nÃ¥gon brÃ¥kdel av hela folket. Vilka möjligheter har under sÃ¥dana ... --·--------------~~~~~~~~~- 168 omständigheter väljarna och de enskilda partimedlemmarna att göra sin röst hörd? I vad män kan de pÃ¥verka nomineringen av kandidater till folkrepresentationen - grunden för partiernas maktutövning? Denna frÃ¥ga och andra närliggande problem har underkastats en värdefull granskning i fil. dr Lars Skölds nyligen utkomna gradualavhandling »Kandidatnominering vid andrakammarval». Det har sitt intresse att undersökningen kunnat utföras i Författningsutredningens regi och även publicerats som utredningens första delbetänkande. Avhandlingen är den första i sitt slag i Sverige och bygger främst pä uppgifter frän partiombudsmännen angÃ¥ende nomineringsförfarandet vid 1948 och 1952 Ã¥rs andrakammarvaL Vad man i första hand vill beklaga är, att det inte varit möjligt att utsträcka undersökningen till att ocksÃ¥ omfatta 1956 Ã¥rs val. Detta skulle mÃ¥- hända bidragit till att skapa klarhet pä en del punkter, där författaren nu tvingas att nöja sig med hypoteser; detta sä mycket mera som det material som stÃ¥tt till buds frän 1948 Ã¥rs val i mÃ¥ngt och mycket torde kunna betecknas som ganska magert. Man saknar ävenledes en kortfattad redogörelse för det utländska material, som finns, och överhuvudtaget en översikt över nomineringsförfarandet i andra länder. MÃ¥hända skulle ocksÃ¥ andra invändningar kunna göras, i nÃ¥gra avseenden kunde avhandlingen varit mera fullständig, men ä andra sidan är en undersökning av det slag som här är frÃ¥ga om förknippad med stora svÃ¥righeter. Ämnet är ju i sig av översiktlig natur och kräver vissa begränsningar, problem uppstÃ¥r vid redovisningen av källor osv. Kandidatnomineringen ombesörjes i Sverige helt utan inblandning frän nÃ¥- gon offentlig myndighet. I en del andra länder har däremot kandidatnomineringen ansetts vara av sÃ¥ omfattande betydelse att den blivit föremÃ¥l för vissa lagstiftningsÃ¥tgärder. Som exempel anföres Norge. I detta sammanhang kan ocksÃ¥ nämnas Västtyskland. De bÃ¥da lagar, som reglerade valen till första och andra förbundsdagen samt nÃ¥gra lantdagsvallagar uppställer krav pä provval (Vorwahl) inom partierna, om ej direkt bland partimedlemmarna sä dock i av dessa utsedda delegeradeförsamlingar. Vid nomineringen till 1953 Ã¥rs val gavs partiledningarna en suspensiv vetorätt, som emellertid kunde elimineras av partimedlemmarna eller delegeradeförsamlingen i en andra valomgÃ¥ng. Med all önskvärd tydlighet framgÃ¥r av undersökningen, att de icke partianslutna väljarna har ytterligt smÃ¥ utsikter att kunna pÃ¥verka nomineringen. Högern har teoretiskt gjort det möjligt för de »högersinnade» väljarna att tillsammans med partimedlemmarna föreslÃ¥ kandidater inom flera förbund - sannolikt därför att partiet under tidigare skeden inom sitt väljarunderlag mött en viss ovilja mot att organisera sig politiskt - men blott ett fÃ¥tal ickemedlemmar har använt denna möjlighet. Inom de övriga fyra partierna har icke partianslutna sÃ¥ när som pÃ¥ nÃ¥gra fä undantag inte ens haft nÃ¥gon teoretisk möjlighet att delta i handläggningen av nomineringsfrÃ¥gan. Vid själva valet ger emellertid de borgerliga partierna sina väljare större möjlighet än socialdemokrater och kommunister att »rösta pÃ¥ person» genom det flerlistsystem, som tillämpas inom dessa partier. Högerpartiet gick vid 1952 Ã¥rs val fram med i genomsnitt fyra olika listor i varje valkrets; bondeförbundet och folkpartiet hade i medeltal tre. Självfallet kan dock som författaren pÃ¥visar flerlistsystemets möjligheter att ge väljarna tillfällen att träffa avgöranden i personfrÃ¥gan vara delvis illusoriska, särskilt i de fall, dä samtliga förekommande listor förses med samma namn pÃ¥ de valbara platserna eller dÃ¥ man underlÃ¥ter att distrib~era alla valsedeltyperna över hela valkretsomrÃ¥det. Endast i hälften av de fall vid 1952 Ã¥rs val, dÃ¥ ett parti i en valkrets framgick med mer än en listtyp, erbjöds vissa alternativ i personfrÃ¥gan, medan väljarna i övriga fall faktiskt var hänvisade att blott rösta pÃ¥ parti. Nomineringsförfarandet omfattar i huvudsak tre stadier: förnominering, bel'edning av namnförslagen och fastställande av valsedlarna. Vid förnomineringen har de enskilda partimedlemmarna i regel förslagsrätt, men denna utnyttjas vanligen i högst obetydlig omfattning. NÃ¥gra högerförbund, främst i de större städerna, bygger dock sin förnominering helt pÃ¥ enskild medverkan. Att det emellertid icke är omöjligt att öka intresset bland medlemmarna, visar sig frÃ¥n t. ex. högern i Uppsala län 1952 och folkpartiets valkretsförbund pÃ¥ Gotland 1948. I dessa bÃ¥da fall eftersträvade man direkt att fÃ¥ sÃ¥ stor anslutning som möjligt och fick även gensvar pÃ¥ ett helt annat sätt än pÃ¥ andra hÃ¥ll. PÃ¥ Gotland deltog nära 20 procent av förbundsmedlemmarna i förnomineringen. Vanligtvis tas emellertid initiativet av Iokalorganisationerna, som behandIar nomineringsfrÃ¥gan pÃ¥ allmänna medlemsmöten. Aktiviteten i de olika partierna varierar högst avsevärt. Hö- gern uppvisar i detta hänseende de högsta siffrorna. Ã…r 1952 tillämpade omkring hälften av högerförbunden denna form, och det övervägande flertalet av föreningarna deltog. Under det andra nomineringsstadiet bereder de borgerliga partierna sina medlemmar större möjligheter att göra sig gällande än vad fallet är inom de socialistiska. Inom de borgerliga partierna inhämtas yttranden frÃ¥n lokalavdelningar eller enskilda medlemmar. 169 Inom bondeförbundet anordnas regelbundet omröstningar inom lokalavdelningarna. Det förfarande, som användes av bondeförbundet, har härvid vie;,;t sig vara den metod, som kunnat locka till det största enskilda deltagandet - i medeltal har över 70 procent av lokalavdelningarna deltagit i dessa omröstningar. Det slutgiltiga fastställandel tillkommer i regel inom alla partierna nÃ¥gon form av ombudsförsamling, nomineringsstämmor m. m. Decisiva provval förekommer emellertid ävenledes. 1948 genomförde socialdemokraterna avgö- rande provval i hälften och 1952 i inte fullt en fjärdedel av andrakammarvalkretsarna, varvid i genomsnitt 20 procent av medlemmarna deltog. Avgö- rande provval tillämpas ocksÃ¥ av högerförbunden i fyrstadskretsen. I Malmö och Hälsingborg röstade 1952 mellan 15 och 20 procent av medlemmarna. För alla partierna gäller generellt, att kandidatnomineringarna pÃ¥ ett eller annat sätt mÃ¥ste utformas som en kompromiss mellan tvÃ¥ huvudsynpunkter. ȁ ena sidan föreligger alltid behovet att lÃ¥ta de breda lagren inom partiet komma till tals i nomineringsfrÃ¥gan. Ã… andra sidan mÃ¥ste de ledande partiorganen av hänsyn bl. a. till de utanför partiet stÃ¥ende väljarnas intressen förbehÃ¥lla sig det avgörande ordet.» Om i allmänhet de enskilda medlemmarna alltsÃ¥ beredas möjlighet att antingen direkt eller ocksÃ¥ via lokalföreningarna medverka vid uppgörandet av förslag till kandidater, tillkommer dock det definitiva avgörandet en mindre krets partimedlemmar. De centrala partiledningarna synas dock inte - bortsett frÃ¥n kommunisterna - i varje fall formellt ha nÃ¥got inflytande pÃ¥ kandidatnomineringen. Detta är enbart en angelägenhet för de olika valkretsförbunden. I huvudsak är som framgÃ¥tt nomine- 170 ringsförfarandet ganska likartat för alla partierna. De väsentligaste skillnaderna beror pÃ¥ att bondeförbundet och socialdemokraterna har särskilda centrala nomineringsbestämmelser, medan övriga partier saknar sÃ¥dana regler. De bestämmelser, som intagits i högerns normalstadgar är »mycket generella och lämnar föga direkt vägledning för kandidatnomineringens uppläggning». Det vore önskvärt, om enhetliga regler även skapades inom högerpartiet. Sammanfattningsvis är författaren med hänsyn till den svenska valordningen böjd för att i vart fall som »den mest praktiska lösningen» acceptera, att nomineringsfrÃ¥gan »blivit en ren partiangelägenheb. Härutinnan torde man oreserverat kunna instämma, om man än inte samtidigt mÃ¥hända är ~eÂ- redd att gÃ¥ lika lÃ¥ngt som Woodrow Wilson, dÃ¥ han 1908 i sin handbok över amerikanska författningen skrev: »Förberedande! av fullständiga listor över passande kandidater är en alltför komplicerad och mödosam affär för att kunna ombesörjas av folk med huvudet fullt av andra ting; det mÃ¥ste anförtros den som sÃ¥ att säga gör det till ett yrke och bringar system och metod i uppställningen.» DET SPLITTRADE FRANKRIKE I Le Monde Ã¥terfinns sÃ¥ gott som dagligen en välskriven och initierad analys av den inrikespolitiska situationen i Frankrike, ofta med särskild hänsyn till det aktuella läget i det intrikata parlamentariska spelet. Författaren är Jacques Fauvet, en av Frankrikes ledande politiska kommentatorer. Fauvet har skaffat sig en sÃ¥dan position att konkurrerande tidningar och tidskrifter vid flera tillfällen gjort allvarliga försök att 'köpa över' honom. Men han har envist hÃ¥llit fast vid den ansedda Le Monde, som visserligen inte pÃ¥ lÃ¥ngt när kan erbjuda honom sÃ¥dana ekonomiska villkor som han är värd men som i stället bereder honom möjligheten att självständigt föra fram sina synpunkter inför ett forum, uppmärksammat världen över av politiskt inflytelserika kretsar. Som en parallell i den anglosaxiska tidningsvärlden kan man kanske nämna James Reston, numera chef för New York Times' Washington-redaktion, vilken för ett antal Jur. kand. LENNART BLOM Ã¥r sedan avböjde lockande anbud om chefredaktörsbefattningar för att fÃ¥ ägna sina krafter Ã¥t Le Mondes närmaste motsvarighet i USA sÃ¥som den kvalificerade politiska debattens organ. När nu Fauvet gjort ett av sina tämligen sällsynta försök att i bokform sammanfatta sina synpunkter pÃ¥ den franska politiska problematiken (»La France dechiree», Librairie Artheme Fayard, Paris 1957, 152 sidor, 500 fr.) kan han alltsÃ¥ pÃ¥räkna allmän uppmärksamhet. Det föreliggande arbetet är jämförelsevis kortfattat och har kanske mera karaktären av en katalogartad förteckning över i sammanhanget aktuella fakta och synpunkter än av en analys. Fauvet lyckas emellertid trots detta presentera hela problemkomplexet pÃ¥ ett sätt, som även för den utländske bedömaren ter sig konsekvent och överskÃ¥dligt. Fauvet betraktar tre drag som vä- sentliga inslag i den franska nationalkaraktären (han vore icke fransman om han inte ivrigt ägnat sig Ã¥t att diskutera nationalkaraktärer!), nämligen individualismen, konservatismen och intellektualismen. Det säger sig självt, att Fauvet i detta sammanhang hänger sig Ã¥t mycket allmänt betonade resonemang, där frestelsen till spirituella formuleringar stundom förleder honom till tvärsäkra generaliseringar. Hans konstaterande av individualismens betydelse för den längtgÃ¥ende politiska splittringen i Frankrike ter sig emellertid alldeles övertygande och det är ju för övrigt längt ifrÃ¥n nÃ¥gon ny synpunkt. Fransmannen, säger Fauvet, är skeptisk mot maktens utövare, dvs. politikerna, eftersom han misstror deras förmÃ¥ga, »Vilket han ofta gör med rätta», och ännu mera misstror han deras hederlighet, »vilket han ofta gör med orätt». Hans individualism innebär dock icke att han är politiskt ointresserad eller indifferent; valdeltagandet i Frankrike kan väl mäta sig med vad som är regeln i andra västeuropeiska demokratier. Men hans individualistiska attityd resulterar i olikartade reaktioner mot skilda företcelser i det politiska livet: han är intresserad av och uppskattar de allmänna valen, han tycker mindre om sina deputerade, ännu mindre om ministrarna men allra minst om de politiska partierna. Den klart konservativa attityden i den franska nationalkaraktären finner Fauvct vara sÃ¥ uppenbar att den icke tarvar nÃ¥gra egentliga bevis. »Le peuple fran\(ais est conservateur parce que c'est un peuple paysan». Med en djärv generalisering fastslär Fauvet att den franska konservatismen är av en helt annan typ än den brittiska. Denna senare syftar till att vara en reglerande, ledande, utjämnande och utvecklingsvänlig konservatism medan den franska har en helt annan karaktär: doktrinär, ständigt stridsberedd 171 gentemot varje förändring, principiellt hÃ¥rdnackat bevarande. Fransmannen vill i grunden inte ha nÃ¥gon evolution, i stället söker han förhindra alla förändringar tills helt plötsligt trycket blir övermäktigt och omfattande reformer, sociala och ekonomiska, hastigt genomförs under nÃ¥got som närmar sig en fredlig revolution. Med individualismen och konservatismen kombinerar Fauvet den franska intellektualismen och finner därmed den treklang av franska nationalkaraktärsdrag som resulterat i oförmÃ¥gan att nä fram till en effektivt arbetande parlamentarisk demokrati. Med allt sitt teoriserande blir fransmannen destruktiv i sin politiska verksamhet och avskär sig frÃ¥n möjligheten att empiriskt söka sig fram till samlande lösningar. I ett särskilt avsnitt ger Fauvet en utomordentligt koncis redogörelse för de grundläggande orsakerna till den historiskt och inte minst geografiskt betingade inre franska splittringen. Han redovisar de religiösa motsättningarna, vilka för övrigt spelar en betydande roll i dagspolitiken, exempelvis i samband med de ofta förekommande parlamentariska striderna om det statliga stödet till skolorna (där vänsterns krav pÃ¥ i princip statligt undervisningsmonopol stÃ¥r mot hö- gerns och de kristliga demokraternas önskemÃ¥l om statliga bidrag även till den främst religiöst influerade »l'ecole libre>>). Med hänvisning till den inom den franska statsvetenskapen och sociologien väl utvecklade valgeografien noteras var de skilda politiska partierna traditionellt har sina starkaste fästen. Det största partiet, det kommunistiska, intar en dominerande ställning bÃ¥de i industriomrÃ¥dena i norr och i stora delar av landsbygden i det inre av Frankrike. Detta stundom förbisedda faktum är en av de mÃ¥nga omständigheter som ger partiet en betydande styrka. över huvud tilldrar sig 172 de bägge anti-konstitutionella politiska partibildningarna, kommunisterna och, pÃ¥ sin tid, gaullisterna, vilka senares roll numer delvis övertagits av poujadisterna, helt naturligt ett avsevärt intresse ur de synpunkter Fanvet anlägger. Vad ger dÃ¥ Fanvet för svar pÃ¥ frÃ¥gan hur en västerländsk demokratisk styrelseform skall kunna bevaras och bringas att fungera effektivare i Frankrike? Främst pekar han pÃ¥ behovet av starkare och bättre organiserade politiska partier. Den konstaterade oviljan hos fransmannen att engagera sig genom ett partipolitiskt medlemskap har medfört att partierna i den män de alls offentliggör sina medlemssiffror, nödgas redovisa jämförelsevis lÃ¥ga tal. störst är det kommunistiska partiet, som enligt egen uppgift har cirka 400 000 medlemmar (jämfört med 5,5 miljoner väljare vid valet 1956) och därnäst socialisterna med cirka 100 000 medlemmar (jämfört med 3 miljoner väljare vid samma val). För de övriga partierna saknas i stort sett uppgifter om medlemsantalet. Högern, radikalerna och de kristliga demokraterna med röstetal pÃ¥ mellan 2,5 och 3 miljoner har uppenbarligen ytterligt blygsamma partiorganisationer, vilka uppskattningsvis omfattar endast 30 000- 40 000 medlemmar. Inom de kommunistiska och socialistiska partierna upprätthälles en mycket härd röstdisciplin i nationalförsamlingen. Det väckte pÃ¥ sin tid stor uppmärksamhet, dÃ¥ socialisterna icke lyckades presentera en enig front i voteringen om europaarmen och detta utslag av bristande intern disciplin ledde ocksÃ¥ till en häftig kris inom partiet. För de mera borgerligt betonade partiernas del kan man emellertid konstatera en längtgÃ¥ende splittring i en rad frÃ¥gor. Sä t. ex. gÃ¥r i allmänhet alla landsbygdsrepresentanter ur samtliga dessa partier samman för att bevaka specifika jordbrukarintressen, detta oberoende av de direktiv som kan ha utgÃ¥tt frän partiledningarna eller den politik som den sittande regeringen för i frÃ¥gan. Fanvet menar, att det med starkare lokala partiorganisationer skulle vara lättare att Ã¥stadkomma en tillfredsställande partidisciplin och därmed ett stabilare underlag för en längsiktig regeringspolitik. Samtidigt nödgas han emellertid erkänna, att splittringen och intressemotsättningarna i det franska samhället trots allt är sÃ¥ stora att en effektivare partiorganisation icke enbart kan tänkas leda till en varaktig förbättring. I stället pekar han pÃ¥ framtidens möjligheter med dess tekniska utvecklingsperspektiv och pÃ¥ ungdomen. I slutet pÃ¥ 1960-talet kommer efterkrigstidens stora barnkullar in i produktionen och man har beräknat att utvecklingen omkring är 1968 kommer att vända sÃ¥ att befolkningen därefter kan väntas tillväxa i absoluta tal. Det är emellertid värt att notera att även en tredje omständighet Ã¥beropas i sammanhanget, nämligen den europeiska integrationen. För Frankrikes del innebär detta en väg till räddning; i Europa skall Frankrike, med sin förbättrade befolkningssituation och sina tekniska och intellektuella resurser spela en framskjuten roll och tack vare den gemensamma marknadens fördelar kunna uppnÃ¥ en lösning av bÃ¥de sina politiska och sina ekonomiska problem. Det gäller, säger Fauvet, att se till att den förestÃ¥ende revolutionen kommer i det rätta ögonblicket och att det blir en fullständig framgÃ¥ng. Annars är risken överhängande att nationen skall lÃ¥ta sig förledas av de kommunistiska locktonerna. »Men det är tillÃ¥tet att hoppas. Frankrike har stämt möte med framtiden omkring Ã¥r 1970.» SVENSK PROSADIKTNING 1957 En hel rad av 1957 Ã¥rs romaner har självbiografisk karaktär. Somliga kommer memoaren ganska nära, andra har avsiktlig fiktionstyp, alla vill gestalta nÃ¥got väsentligt och avgörande i det som diktaren upplevt. Genren har anor. Den kan följas till Goethe och Ronsseau och rottrÃ¥darna sträcker sig till Augustinus och ännu längre. Men att den i vÃ¥r tid fÃ¥tt sÃ¥ stor popularitet hänger samman med den Ã¥terupptäckt av memoarromanens möjligheter som mellankrigstidens generation av arbetardiktare gjorde. För dessa diktare hade den överväldigande upplevelsen varit deras egen mödosamma, innehÃ¥llsrika väg frÃ¥n den proletära barndomen till författarskapet. Redan barndomsmiljön, inifrÃ¥n sedd, autentiskt skildrad, var en ny vitter domän. UtvecklingsgÃ¥ngen frÃ¥n folkskola eller knappt det till författarskap utan hävdvunna mellanled var ocksÃ¥ nÃ¥got nytt och därtill nÃ¥got betecknande för de generationer som nu fick röst, över huvud nÃ¥got nytt i den svenska stÃ¥ndscirkulationens historia: pÃ¥ liknande sätt hade politiker som P. A. Hansson och Gustav Möller eller kooperatörer som Albin Johansson och Axel Gjöres banat sig väg. Den som introducerade denna nya självbiografiskt inspirerade roman var Ivar Lo-Johansson och det skedde med Godnatt jord 1933. Han fick snart efterföljare, främst Eyvind Johnson med Olof-sviten och Harry Martinson med böckerna om Martin. Sedan Ivar Lo-Johansson fortsatt och fullföljt sina episka skildringar av statarnas liv och med reportageromanen Traktorn nÃ¥tt fram till maskinjordbrukets tid (vartill kom en särskild uppgörelse med samarbetsandans motpol »monismen» i Geniet), har han 173 Av lektor ELOF EHNMARK vänt Ã¥ter till det förflutna, nu med vidgade perspektiv, och för andra gÃ¥ngen rekapitulerat sin inre och yttre utveckling, denna gÃ¥ng frÃ¥n tiden efter statarÃ¥ren i Godnatt jord till genombrottet, dÃ¥ romanen Godnatt jord blev skriven och tryckt. Resultatet har blivit en bred episk svit, vars femte volym bär titeln Författaren. Det mÃ¥ste betecknas som ett mycket gott grepp av Lo-Johansson, när han börjar Författaren med en scen frÃ¥n stockholmsutställningen 1930. Där introducerades funktionalismen, symbolen och det praktiska belägget för en ny tidsÃ¥lder, rationell, frigjord, ändamÃ¥lsenlig. Nu skulle ocksÃ¥ den nya människan födas och det var henne som Lo-Johansson kände sig kallad att besjunga. Han betraktade sig ocksÃ¥ själv som 30-talisten, den sanna och oförfalskade, och i Författaren fÃ¥r man en alldeles livslevande men ocksÃ¥ mycket subjektiv skildring av hur det levdes och tänktes, Ã¥ts och dracks och svalts, debatterades och författades bland de unga av den nya skolan i 30-talets Stockholm. Författarkollegerna passerar revy, Klarabohemen tar gestalt, atmosfären frÃ¥n kafeet pÃ¥ Vasagatan eller källaren »Pax» strömmar mot läsaren och förefaller autentisk. Porträtten av kollegerna, försedda med riktiga initialer, har tecknats med en blandning av ironi och sympati i skilda valörer, vilket har gjort dem mycket levande och lätt igenkännliga men hela tiden otvetydigt försedda med · signaturen L-0 J. Där är den kraftige, hetsige, ultraradikale Artur Lundkvist som under ett besök i skärgÃ¥rden utbrister: »Naturen ska man uppleva i böcker, inte i verkligheten», där är den skranglige, ständigt självuppfyllde Ferlin, där 174 är Harry Martinson, charmören, »vÃ¥r nya stora poet», om vilken det heter, att »han tycktes mig som en främling frÃ¥n ett land, där solen alltid sken» men som ocksÃ¥ figurerar sÃ¥som den ständigt bortskämde och kringfjäsade kelgrisen. Vidare möter man pionjä- rerna, »grindstolparna» Hedenvind och Kock, originella var pÃ¥ sitt sätt men redan glömda, och slutligen tvÃ¥ som aldrig blev erkända, Jändel, oförstÃ¥dd, utstött, dödssjuk och Värnlund, »vÃ¥r generations dramatiker», som fÃ¥r genomlida ett förödande fiasko, när hans drama Ledaren uppförs. Det gripande och löjliga, vardagliga och himlastormande, kamratskapet och självständighetskravet förenas i dessa scener och porträtt med ett direkth~tens mästerskap som Lo-Johansson är ensam om. Men främst är det om honom själv det handlar. Han skulle som sagt bli den nya tidens och den nya människans diktare: »bort med klassicism och historia, bort med romantik, bort med den borgerliga dikten». Det gick emellertid trögt. Först mÃ¥ste han nämligen skriva sig fri - inte annorlunda än de stackars borgerliga fick göra, ja t. o. m. klassikerna - frÃ¥n en personlig konflikt. Det blev debutromanen MÃ¥na är död. Därefter skulle han gripa sig verket an. Men inte heller nu gick det lätt. Han var sprängfull av stoff, och stoff som han var ensam om, men det handlade inte om den nya människan utan om den gamla i det gamla samhället. Han trollbands av detta stoff, det krävde gestaltning, var materialet som han hade fÃ¥tt att skapa av. Vad han innerst kände kallelse till, blev alltsÃ¥ att ge röst Ã¥t en hel samhällsklass, Ã¥t statarna. Han ville skildra kollektivet och det skulle ske pÃ¥ ett nytt sätt: med kollektivromanen som instrument. Men intresset drogs oemotstÃ¥ndligt till de avvikande, de enskilda och färgstarka människorna. När Godnatt jord blev färdig, märkte han dessutom, att fast han bemödat sig att skriva om sin klass, sÃ¥ hade han skrivit en bok om sig själv. Han slog igenom med denna statarpojkens stora bildningsroman, men han blev inga· lunda profet i sitt fädernesland. Statarna och smÃ¥brukarna ville inte bli avslöjade i sin fattigdom, de ville bli idylliskt skildrade, rart omhuldade, om det skulle skrivas om dem. Lo-Johansson hade skämt ut dem. Han fick ocksÃ¥ lära sig, att han själv inte längre hörde samman med kollektivet, hans gamla klass betraktade honom som en fin karl, en manschettmänniska och därmed en utomstÃ¥ende, och som en sÃ¥dan fick han lov att uppföra sig, ocksÃ¥ när han slog sig ner pÃ¥ landet. slutscenen understryker den synpunkten pÃ¥ ett halvt symboliskt vis. Sä hade Lo-Johansson definitivt brutit upp och funnit sin uppgift som var prövande nog, nämligen att utan skrupler skämma ut statarkollektivet, tills det fÃ¥tt upp ögonen för orättvisorna och kunde marschera samman i kamp för bättre tider. Det är bÃ¥de klarsyn och självironi i denna skildring, likasÃ¥ i självporträttet av den buttre, envetne, i grunden ständigt ensamme Lo-Jo, tyngd av sitt stoff, medveten om sin kallelse och beredd att offra allt för den. Han var redan dÃ¥ en född epiker och epiker är han alltjämt med sin enastÃ¥ende förmÃ¥ga att ge liv Ã¥t minnesbilderna och foga scen till scen utan krumbukter, bara i vanlig kronologisk ordning men samtidigt sÃ¥, att de omärkligt bygger upp karaktärsskildringen, ger ständigt nya nyanser Ã¥t självporträttets bistra drag och äterskapar en omisskännelig tidsfärg av författarbohemiskt 30-tal. Framför allt har Lo-Johansson förmätt skildra, hur dikt kommer till, hur konstverket fö- des och därmed även hur den människa kan se ut invärtes, som blir besatt av diktandels uppgift. Hans självbiografiska serie hör till mästerverkens klass och slutvolymen kröner verket. OcksÃ¥ Jan FridegÃ¥rd avslutar sin självbiografiska serie om Johan From, vilken inleddes med Lyktgubbarna och fortsatte med FlyttfÃ¥glarna. Den nya volymen heter Arvtagarna. FlyttfÃ¥glarna var en rätt händelselös berättelse. Arvtagarna har däremot en mer dramatisk karaktär och ger dessutom ett mycket fint utfört självporträtt. Johan From har nÃ¥tt de övre tonÃ¥ren och hjälper fadern i herrgÃ¥rdslagÃ¥rn. Det animala, som omger honom i hans dagliga gärning, pÃ¥ en gÃ¥ng eggar och avskräcker honom; han slits mellan de andra ungdomarnas enkla men tämligen effektivt upplinjerade liv och en obestämd längtan efter nÃ¥got utom och bortom. En liten flicka i granngÃ¥rden är fylld av barnslig beundran för honom, och det skänker honom glädje och kommer honom att drömma om hur han en gÃ¥ng skall vinna henne som fordom riddaren vann stolts jungfrun. Innerst inne flyr han till drömmen och utvecklas till en enstöring, rädd för livet och fylld av skräck för döden. En pingstmorgon grips han av en underlig skräck. Han flyr till skogen, vilken sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger »skulle bli hans tillflykt, biktstol och kyrka», och han skakas av en vÃ¥nda, vilken sedan ofta skulle komma över honom. Nervkänsligheten ökar, likasÃ¥ livsskräcken. Däremot betyder det inte sÃ¥ mycket för honom eller för de andra i bygden, att världskriget bryter ut. Han känner bara pÃ¥ sig, att han mÃ¥ste iväg nÃ¥gonstans, och sÃ¥ tar han värvning som kunglig dragon. Militärtiden blir en grym besvikelse för honom - därom har han berättat i .Äran och hjältarna - men det som fÃ¥r verkligt avgörande betydelse är nÃ¥got annat, hans lilla systers öde. De tvÃ¥ har alltid varit bundna vid varandra, bÃ¥da är ömtÃ¥liga fantasimänniskor, de har gemensamma drömmar om framtiden, det stÃ¥r ett 12-583443 175 skimmer av saga över deras sommarvandringar. Systern insjuknar och hennes liv stÃ¥r inte att rädda. Under begravningen rör dragonfuriren Johan From inte en min, men, heter det i bokens sista mening, den yngling som gick ut frÃ¥n kyrkogÃ¥rden »gjorde väl mera skäl för namnet Lars HÃ¥rd». - FridegÃ¥rd har alltsÃ¥ fört fram sin svit till det ögonblick, dÃ¥ Johan From mö- ter Lars HÃ¥rd. Mer än nÃ¥gon annan samtida har han grundat sitt författarskap pÃ¥ självbiografiskt stoff. Det innebär en begränsning men en begränsning som han förstÃ¥tt att konstnärligt bemästra och utnyttja. Han har ständigt utvunnit nya variationer av temat, fördjupat analysen, vidgat perspektivet. Johan From har ocksÃ¥ blivit en gestalt som man kommer mycket nära, en människa pÃ¥ gott och ont, ofta sympatisk, stundom avskyvärd och odräglig men framför allt värd medkänsla, just därför att han skildrats sÃ¥ omedelbart, sÃ¥ hänsynslöst ärligt. Beundransvärda är porträtten av föräldrarna, den allvarliga, plikttrogna, försakande, tungsinta modern och den oförbrännelige, livsglade, temperamentsfulle, klarsynte fadern. Och mitt i denna statarfamiljs fattigvardag lÃ¥terFridegÃ¥rd naturen blomma och dofta under de lÃ¥ngsamt framseglande molnen - Upplands hela sommar fÃ¥r liv av hans klara och rena stilkonst, vilken ibland kan klinga ut som en vismelodi och som avslöjar, att den fräne naturalisten innerst inne är en poet med hjärtat fyllt av skönhetsdrömmar. OcksÃ¥ Erik Asklund har blivit färdig med sin serie, berättelsen om Manne. Sist sÃ¥g vi Manne som en uppsagd kontorist men just därför med ökat hopp att bli en av de fria bröderna i Klara, och i slutscenen stod han och log mot en flicka i majsolen. Den nya volymen, Kvarteret Venus, slutar likasÃ¥ med att Manne fÃ¥r avsked, denna gÃ¥ng frÃ¥n 176 en brandsprutefirma, och i slutscenen finns ocksÃ¥ en flicka, men leendet är borta, ty det är frÃ¥ga om ett avsked och det sker i vintrigt snöglopp. Till det yttre har inte sÃ¥ mycket hänt mellan de bÃ¥da scenerna, egentligen inte heller i frÃ¥ga om själva mÃ¥lsättningen, eftersom Manne redan slagit in pÃ¥ den vittra vägen, men ändÃ¥ har nÃ¥got vä- sentligt inträffat. Manne börjar fÃ¥ grepp om sig själv och sin uppgift och det sker sÃ¥, att han mognar i ensamhet. Först gÃ¥r han arbetslös med sporadiska ströjobb, t. ex. som sandwichman, fast det är »vaj pÃ¥ dojorna» sÃ¥ att han ideligen snavar för den glappande sulans skull. Den lediga tiden fördriver han med läsning: nödläget ger honom möjlighet att komma in i böckernas värld. SÃ¥ fÃ¥r han sin längtan uppfylld, men priset är inte billigt. Hans gamla gäng accepterar honom inte längre, sÃ¥ konstig som han blivit, och flickorna ropar hÃ¥nfullt »professorn» efter honom. Men gemenskap mÃ¥ste han ha, och det blir kvinnan han främst söker den hos. En kaieflicka tar sig an honom men skrämmer honom med sin moderliga ömhet. När han fÃ¥r jobbet i brandsprutelagret, träffar han en flicka i antikvitetsaffä- ren strax bredvid - det är hon som bor i kvarteret Venus i Gamla stan. Hon har en riktig, sviken kärlek bakom sig. Manne kan bara vinna henne i yttre avseende, han kommer inte Ã¥t hennes inre, gemenskapen fÃ¥r inte nÃ¥got fäste. För honom blir denna kärlekshistoria ett nederlag. När de skiljs Ã¥t i snögloppet stÃ¥r han tomhänt. »Stanna, lyssna, minns», heter det i bokens inledning. Är det inte diktarens lott? SÃ¥ blir Manne ändÃ¥ inte utan vinst, när han känner sig allra mest tomhänt. Han har upplevt nÃ¥got som trängt djupt in i honom, han har fÃ¥tt ett stoff att forma, att göra dikt av. Asklund har beskrivit detta livsöde mycket direkt, alldeles okonstlat och med sinnet öppet för en ung människas tvära lynneskast och snabbt skiftande stämningar. Samma känslighet visar han ocksÃ¥ i miljöteckningen. stockholros Söder och Stan mellan broarna har skildrats inte bara med topografisk precision utan ocksÃ¥ och framför allt med artistisk blick för dagrarnas spel och Ã¥rstidernas skiftande stämningar och med en ordets akvarellkonst av utsökt nyansering. Till den självbiografiska gruppen hör ocksÃ¥ Arnold Ljungdals Oavslutat porträtt. Den närmar sig memoaren, eftersom den handlar om författaren utan pseudonym, alltsÃ¥ om Arnold frÃ¥n koltÃ¥ldern till studentexamen. skildringen är hela tiden direkt och rakt pÃ¥ sak, med nÃ¥got av konfessionens öppenhet. Huvudintresset knytes till ett psykologiskt problemkomplex, nämligen hur Arnold med sitt frikyrkliga pÃ¥brÃ¥ och sin smÃ¥borgerliga miljö sÃ¥ tidigt kunde utvecklas till en uppbrottsmänniska, som drogs till politiska engagemang och inte hejdade sig förrän pÃ¥ den yttersta vänsterflygeln. Analysen sker med hjälp av den rad minnesbilder, som förf. rullar upp och som han granskar med en omsorg i detaljerna, pÃ¥minnande om naturalistisk dissektionskonst. Föräldrarnas skilsmässa, fattigÃ¥ren hos modern pÃ¥ LÃ¥nggatan i Göteborg med proletära inhysingar, de omvälvande händelserna kring första världskriget under gymnasisten Arnolds ömtÃ¥ligaste brytningsÃ¥r, vidare upptäckten av den naturvetenskapliga världsbilden och av poesiens magi och slutligen nÃ¥gonting djupast inne, en erfarenhet som en dag tar gestalt i en sorts ljusextas av genomgripande betydelse, allt tas fram, beskrivs, skärskÃ¥das och bedöms. Hela tiden är det den vuxnes röst man hör med den vuxnes reflexioner över ynglingens sätt att reagera. Det skildringssättet passar nog ocksÃ¥ bäst i en minnesbok av detta slag. Arnold Ljungdal har Ã¥stadkommit en ärlig och rättfram skildring av en yngling med bÃ¥de tidstypiska och särpräglade drag, insatt i en miljö och ett socialt och historiskt sammanhang, där stora omvälvningar höll pÃ¥ att ske. Porträttet kan kallas oavslutat, eftersom Arnold ännu har mycket att lära, men med sina klara konturer och rika schatteringar är det därför inte ofullbordat. Hugo Swenssons postuma Harry Sjö- beck, gymnasist är visserligen en roman i stil med hans föregÃ¥ende om lä- rare och skolungdom men samtidigt har den ocksÃ¥ karaktär av minnesbok, eftersom huvudpersonen bÃ¥de har samma initialer som författaren och är alldeles jämnÃ¥rig med honom. Man skulle kunna kalla den för en conCession d'un enfant du siecle i största allmänhet. Det som händer gymnasisten Harry Sjöbeck är att han tar studenten och bereder sig pÃ¥ sin första uppsalatermin som liber studiosus av Stockholms nation med estetik som huvudintresse, och det som Hugo Swensson har velat skildra och lyckats levandegöra är hur sekelskiftets gymnasist sÃ¥g ut inuti, en gymnasist frÃ¥n de Ã¥r alltsÃ¥ dÃ¥ Karlfeldt debuterade och stockholmsutställningen 1897 slog upp portarna. Han har sinne och minne för tidsatmosfären pÃ¥ hästdroskornas och ängspÃ¥rvagnarnas tid liksom för dagrarna över de klassiska kvarteren kring östermalmstorg, KungsträdgÃ¥rden och Klara strand. Han kan ocksÃ¥ med inlevelse skildra gymnasistens stämningsväxlingar, de evigt Ã¥terkommande, mellan revolt och sentiment, trots och trÃ¥nad, självupptagenhet och gemenskapsbehov. Harry Sjöbeck är den evige gymnasisten, samtidigt som han är sin generations gymnasist, närmare bestämt av den sort som satt pÃ¥ bierstugor eller drack punsch pÃ¥ undangömda smÃ¥krogar men var mycket blyg för familjeflickor och skrev kärleksdikter i Leverlins anda. Hugo 177 Swensson kände tydligen sitt hjärta värmas inför ungdomsminnena samtidigt som han kunde blicka tillbaka pÃ¥ dem med ett ironiskt men ändÃ¥ gott leende, och läsaren har ingenting emot att se och känna pÃ¥ samma sätt. Tora Dahl bygger ocksÃ¥ sin serie om flickebarnet Gunborg pÃ¥ självbiografiskt stoff men det stoffet är i första hand rÃ¥material för en klarsynt och känslig skildring av ett barns konfrontation med de vuxnas värld. I den nya delen l främmande land är Gunborg stadd pÃ¥ väg mellan smÃ¥skola och folkskola. Hon börjar lyssna och ana, hon drar slutsatser och kan t. o. m. avslöja, samtidigt som hon har sin barnsliga värld i behÃ¥ll, sitt leksinne, sin pÃ¥- hittighet, sin fantasi - och det är nu, i och med läskunnigheten som hon fÃ¥r uppleva sagoböckernas trollmakt. När hennes fostermor tar sig an ett par pojkar, lockas hon in pÃ¥ äventyrligheter av annat slag än tidigare, trädklättring och pallning t. ex., och dÃ¥ kommer hon i klämma, därför att hon rÃ¥- kar i konflikt mellan de vuxnas auktoritet och kamratskapets krav, och det har hon inte varit med om förr. Hon börjar även fundera pÃ¥ hur barn kommer till världen och vad det där »fula» egentligen är som de vuxna alltid varnar för men aldrig talar rent ut om. Steg för steg förs hon fram mot en värld som hon inte förstÃ¥r, därför att den är sÃ¥ slingrande och halkig, därför att allt där fÃ¥r sÃ¥ oväntade konsekvenser, därför att den naturliga, lugna rytmen inte längre finns och därför att man ingenting där förmÃ¥r uppfatta med barnaÃ¥rens oförvillade sinnen. I den föregÃ¥ende delen var fostermodern Sofia den intressantaste gestalten. Hon är i den nya alltjämt samma stränga moralpredikare med samma hÃ¥rdhänta nypor och har samma instängda ömhetsbehov. Hon är sig lik och har bara liksom ytterligare stelnat till. Men sÃ¥ kommer till slut en knalleffekt. Den 178 utÃ¥t prudentliga, skrupulöst anständiga Sofia, som alltid har det passande för ögonen, bryter en dag plötsligt ut i en nervkollaps: hon skriker högt och sjunger en visstump, som rentav är av Bellman. Det instängda och avsnörda tvingar sig ut i ett obevakat ögonblick. Och här möts pÃ¥ ett underligt sätt de bÃ¥da, Gunborg den blivande kvinnan och Sofia den förvittrade, som stängt in sitt kvinnoliv i det undermedvetnas fÃ¥ngtorn. De förstÃ¥r inte riktigt vad det är frÃ¥ga om, men stunden är ändÃ¥ avgörande för dem, som symbol, som innebörd. Tora Dahl har här Ã¥ter visat sin förmÃ¥ga att Ã¥terskapa och nyskapa, att ur minnets förrÃ¥d gestalta tvÃ¥ människor, som kontrastvis belyser varandra och därmed avslöjar och levandegör varandra. Mot dessa böcker av memoarkaraktär, byggda pÃ¥ minnen av en längst förfluten ungdom och barndom, kan man ställa tvÃ¥ av de allra yngsta debutanterna, vilka ocksÃ¥ skildrar ungdom, men en nyss upplevd ungdom eller rättare en ungdom som de alltjämt upplever, ungdom i nuet. Heidi von Born, som före sin studentexamen debuterat med en diktsamling, har i Leken är förbi samlat en rad noveller, vilka handlar om ungdomens ofrÃ¥nkomliga uppbrott mot nÃ¥got nytt men samtidigt om ungdomens slitning mellan längtan och skräck inför det riktiga livet, de vuxnas liv. Titelnovellen berättar, med litet symbolistiskt jonglerande i överkant, om den konstnärsbegÃ¥vade Angelica och hennes stilla växande till mognad och kraft att bryta med allt som ~>närjer och binder henne, fysiskt och psykiskt. Hennes utveckling ger sÃ¥r och sÃ¥rar andra men den sker obönhörligt och obevekligt. När man inte längre fantiserar kring leksakerna, dÃ¥ hÃ¥ller man pÃ¥ att bli ett troll själv och dÃ¥ hjälper inte längre de vuxnas konster: »Det är den dagen leken är förbi och den kommer alltid till dig och du .., minns den som en gräns och den är ett tungt minne att bära.» Temat varieras pÃ¥ olika sätt i bokens fyra noveller, kanske allra varsammast i den sista, VÃ¥gtid, vars Helena en sommardag upplever vad man kunde kalla början till en kärlekshistoria. Det blir för henne nÃ¥got att minnas och drömma om, det öppnar sikten mot nya horisonter, mot nÃ¥got som är äventyr och inte vardagstjat. Heidi von Born har en flyhänt penna och ett gott öra för den unga prosakonstens maner och uttryckssätt, men det kommer nÃ¥got annat därtill: en personlig förmÃ¥ga att blanda dröm och vardag, verklighet och tankelek, och det ger en säregen stämning Ã¥t hennes scenerier. Mellantonerna har i sin skira vaghet nÃ¥got av ungdom över sig, och det är detta som ger boken dess charm. Den andra debutboken heter Till mormor och är skriven av dramateneleven Catherine Berg, som med den ocksÃ¥ vann ett litterärt pris. Det har blivit en pÃ¥ en gÃ¥ng omedelbar och underfundig bok. Huvudpersonen är baletteleven Barnaba, som med sin syster Thomasine bor hos mormodern efter föräldrarnas skilsmässa. Mormor har fÃ¥tt en hjärtattack och ligger pÃ¥ sjukhus och under denna tid, dÃ¥ systrarna fÃ¥r reda sig själva, drabbas Barnaba av den stora upplevelsen. Detta berättas pÃ¥ tvÃ¥ plan. Barnaba skriver om sin kris till mormor, men den tjocka luntan tas om hand av den fantasifulla Thomasine, som just befinner sig i strömkantringen mellan fabuleringsÃ¥ldern och ungflicksÃ¥ren, och förses av henne med kommentarer av uppförstorad och missförstÃ¥dd verklighet. Thomasines inlägg i munter flickjargong med pÃ¥smetade litterära schablonfraser - Thomasine slukar romaner - är ett slags skyddspansar, en motvikt mot det som i Barnabas egen skildring kunde tyckas alltför patetiskt eller helt enkelt för svÃ¥rt att uttrycka i ord. Till mormor är nämligen en omvändelseroman. - PÃ¥ en av de numera sÃ¥ vanliga rödvinshipporna rÃ¥- kar Barnaba bli hetsigt och häftigt förälskad i en redan gift man. (Temat har f. ö. en viss släktskap med Eva Bergs fjolÃ¥rsroman och dess skildring av mannekängen Ninnies förälskelse.) Han presenteras som en halvdan författare med tilltalande ansprÃ¥kslöshet men obotlig skönhetslidelse. Eftersom Barnaha själv berättar om sin underbara upplevelse, borde hennes bild av mannen bli ett förälskat porträtt, men Catherine Berg har varit alltför mÃ¥n om att pÃ¥visa hans skavanker för att man riktigt kan förstÃ¥, hur denne själsligt tämligen sjaskige figur har kunnat uppväcka sÃ¥ ädla känslor. Till slut avslöjar han sig ofrivilligt och Barnaba flyr i förtvivlan. Den lÃ¥nga skrivelsen till mormor slutar med ett övergivet rop till Gud, som alltid döljer sig, fast han givit varje människa en uppgift: »Gud hjälp mig, ge mig lösenordet, visa mig att du finns. Ge mig ett tecken!» Därefter följer en rent farsartad, burlesk skildring, delvis mycket roligt gjord, av hur Thomasine med detektivisk fantasi söker reda pÃ¥ sin syster och ämnar ta hämnd pÃ¥ den usle förföraren. Poängen i detta avsnitt är att Thomasine missuppfattar vad Barnaha i feberyrsel berättar om sin avgörande upplevelse under flykten. Hon har inte, som Thomasine tror, haft nÃ¥- gon ny träff med förföraren, utan hon har mött nÃ¥gon annan; det är Han själv, Mästaren, som i en plötslig, överväldigande syn uppenbarat sig för henne, och det är till honom hon ropar: ȁ Gud, var har du varit hela tiden?» och fÃ¥r svaret: »l ditt hjärta, min brud.>> Denna avgörande upplevelse är det som Catherine Berg velat skriva om, för dess skull har boken kommit till. Ämnet är svÃ¥rt, oöverkomligt svÃ¥rt. Till mormor har sina psykologiska luckor, sina överhoppningar och undan- 179 flykter, men där finns ett allvar i det lekfulla föredraget som griper tag »pÃ¥ riktigt». Kring detta allvar är det alltsÃ¥ som Catherine Berg, precis efter modets föreskrifter, lÃ¥tit sin fyndighet, sin kvickhet, sin ungflicksgrace spela. Hon har blandat uppgörelse och leklynne, poesi och fula ord, vardagsskildring och stämningslyrik till nÃ¥got som till sist avslöjar en personlighet av alldeles eget slag, och den personligheten är ganska oemotstÃ¥ndlig. En ung flicka var huvudperson ocksÃ¥ i den svit som Olle Hedberg började med Sardinens begravning och fortsätter med storken i Sevilla. Den tuffa flickan Vendela är gift med den amerikanske flygaren Charlie. Hon skall fÃ¥ barn och det är de tvÃ¥ sista mÃ¥naderna av havandeskapet som skildras. En kvinna i de omständigheterna kan ju inte föra nÃ¥got rörligt liv, och Olle Hedberg fÃ¥r därför god tid till allehanda utvikningar. Han demonstrerar staden Sevilla, där paret hyrt in sig i ett palats, resonerar i politiska, sociala och kyrkliga spörsmÃ¥l och kÃ¥- serar om litet av varje, allt pÃ¥ sitt inlindat ironiska sätt och med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n sin desillusionerade livssyn. Det är tydligt att han söker sig fram mot en form som är annorlunda än den traditionella romanens. Kanske har han ocksÃ¥ känt nÃ¥got av fÃ¥fängligheten i att vara borgerlighetens avslö- jare och favoritförfattare pÃ¥ en gÃ¥ng. Han tycks i varje fall ha gripits av en sorts trotsÃ¥ldersakligt behov att chockera sin östermalmska publik, eftersom han aldrig frossat sÃ¥ mycket i fula ord som denna gÃ¥ng, inte minst sexualglosor av bastantaste slag. Under den pÃ¥ en gÃ¥ng angenäma och chockerande konversationens gÃ¥ng fÃ¥r man reda pÃ¥ en hel del om personerna kring Vendela, t. ex. hennes man, vars bild formas till en sorts blid karikatyr av yankeen, smalspÃ¥rig, självtillräcklig, överlägsen mot andra folk men vänlig, 180 hjälpsam och omtänksam. Mitt i allt detta växer Vendela själv fram till en riktig, levande människa. Hennes tillstÃ¥nd ger henne nya och skrämmande utblickar och inblickar. Tidigare har hon brutit med sin avskräckande familj, hon har strävat efter oberoende och ansvar bara för sig själv och varit stolt över att kunna klara sig i en värld, där det gäller att ha näbbar och klor tillreds. Visserligen har hon gift sig, men äktenskap kan upplösas, och hon är gift sÃ¥ obundet som möjligt: i Spanien men med en amerikan och deras hem är en annans hem, som de bara tillfälligt hyr med betjäning och allt. Men nu har hon bundit sig genom havandeskapet, hon har frivilligt pÃ¥tagit sig ansvar för nÃ¥gon annan, som hon skallleda och ledas av. Hon ängslas för sin arvsmassa, för själva förlossningen, för framtiden, och hennes ängslan växer till Ã¥ngest och desperation inför frÃ¥gor som blir allt väldigare och vÃ¥dligare och till slut handlar om tillvarons mening. »Jag sitter här med världskartan i famnen men jag har ingen spik att hänga den pÃ¥.» Vad Ã¥terstÃ¥r? »Var rovdjur men kvittra kanariegult, ännu pÃ¥ din födelsedag är hyckleriet hÃ¥rdvaluta. Se pÃ¥ prästen och diktatorn. Man kan stÃ¥ pÃ¥ berg av lik och prata om barmhärtighet.» Hon har mött ett par människor i livet som utan anledning varit goda mot henne. När hon frÃ¥gat varför, har hon inte fÃ¥tt nÃ¥got svar. Hur mycket lättare är det inte att ge besked om varför vi gör andra illa: för att armbÃ¥ga oss fram, hävda oss, härska. Hon har sett Calderans Livet en dröm och blivit djupt gripen. Är kanske livet verkligen en dröm? Men vem är det dÃ¥ som drömmer? Hennes man stridsflygaren som kommit oskadd undan kriget, har ett svar: »NÃ¥gon annan. Min välgörare som föredrar att vara anonym.» SÃ¥ är man framme vid Den Anonyme bakom förlÃ¥ten. Vendela har nÃ¥tt dit, liksom sÃ¥ mÃ¥nga andra av de hedbergska gestalter som fÃ¥r föra sin författares talan. Hedberg har gjort det slagnelianska utropet till sitt: »Ack brister ej världsäggets högblÃ¥a skall» men kan bara som Vendela inför spanjorskornas naiva madonnakult göra reflexionen: »Vad livet dock är enkelt för den som är godtrogen.» I sin högsta nöd utbrister Vendela: ȁ! Namnlös och odödlig, slÃ¥ en spik genom mitt hjärta» och just dÃ¥ fÃ¥r hon, heter det, en art av bönhörelse, värkarna börjar, som en spik genom hennes mage. Det är troligt, att man skall associera med passionshistorien och kanske man ocksÃ¥ skall tänka, att barnets födelse innebär en förlossning i annan mening: förlossningen är vunnen. Men vad som skett är att Vendela, trotsbarnet, den hämndlystna tjejen, som hävdade sig med att säga fula ord och ha kul med killar, den vaksamma unga kvinnan som var beredd att slÃ¥ sig fram med klorna i beredskap och nerverna pÃ¥ spänn i människodjungeln, har blivit en undrande, tänkande människa som visserligen inte heller nu vill lÃ¥ta dupera sig men som har fÃ¥tt ny livserfarenhet och ett ansvar som skänker förankring. Olle Hedberg har smugit in denna själsliga process, detta inre växande i romanens skenbart intetsägande vardagsskildring. Det är mycket skickligt gjort. Vendela har verkligen blivit en av hans mest minnesvärda gestalter. Perspektivet bortom det jordiska och djuplodningen inom det mänskliga finns alltid med i Lars Ahlins författarskap. Hans stora tema, pÃ¥ en gÃ¥ng predikotext och problem, är kärleken. Kärleken är det alldeles annorlunda, det som tränger igenom egenrättfärdigheten, klär av människan naken och fÃ¥r henne att finna sig själv, bli riktig. Temat varieras pÃ¥ nytt i Natt i marknadstältet. Denna rika, brokiga, överflödande roman handlar i första rummet om det äkta paret Leopold och Paulina. Leopold har fÃ¥tt se en bild av sitt riktiga jag, skÃ¥dat sin otillräcklighet: han har fÃ¥tt besked om att han inte duger i idrottsstyrelsen. Han har varit med om att grunda föreningen, och det har varit hans stolthet att fÃ¥ bekläda en post där. Nu känner han sig utfattig, har ingenting att ge, ingenting att dela med sig av. Men han älskar de sina och kärleken är att »lÃ¥ta dem man älskar dela sina villkor och att ge dem av det man lyckats skapa». Det kan inte Leopold längre, och dÃ¥ flyr han. Fjärran frÃ¥n de älskades synkrets vill han söka det goda. Han prö- var omvägar och bakvägar, han försöker sjunka till uselhetens botten för att där äntligen fÃ¥ fast mark under fötterna - det är en lösningsmöjlighet som Ahlin tidigare laborerat med i sin diktning - men ingenting leder fram till mÃ¥let. Hans väg för bort frÃ¥n honom själv. Paulina, bärarinna av ett namn med apostolisk anknytning, vet att de bÃ¥da har ett gemensamt ord: Ȋlskade», och att bara det ordets innebörd kan leda dem rätt. »Leopold, vi mÃ¥ste Ã¥ter bli enkla» säger hon, »Vi mÃ¥ste sluta fred med vÃ¥r ringhet. Vi förmÃ¥r det, ty vi kan uthärda vÃ¥r verklighet, ja, vi kan än mer, vi kan Ã¥trÃ¥ den, vi kan skänka den till den vi älskar utan att blygas över dess ringa värde.~ - Men när Leopold slutligen kommer tillbaka och deras Ã¥terförening synes fullbordad till kropp och själ, visar det sig ändÃ¥, att han inte förmÃ¥tt acceptera sin ringhet. I stället har han drivit det därhän att han kunnat avslöja och triumfera över den man som en gÃ¥ng blottade hans egen ringhet och stängde honom ute ur idrottsföreningen. Därför leder kärleken till döden, och det gäller dem bÃ¥da, ty den enes fall är ocksÃ¥ den andres. Det är Paulina som hela tiden för den sanna kärlekens talan, utstrÃ¥- lar kärlekens väsen och vandrar kär- 181 lekens vägar. Det kan hon, därför att hon accepterar sin ringhet och erkänner sin bristfällighet. I detta ligger nämligen grundvillkoret för kärlekens sanna upplevelse. Detta Ahlinska evangelium predikas här, ofta med dunkla symboler och formuleringar, i en roman som myllrar av personer och händelser, där det berättas och kommenteras i en aldrig sinande ström, där episoder och spekulationer avlöser varann, där grotesk komik växlar med spännande inslag men där allt ändÃ¥ hÃ¥lls samman av en författarvilja, som har sin lust att spela med fullt verk. Främst minns man bokens människor, t. ex. pojken Zakarias (frÃ¥n Stora glömskan) med det lyssnande intresset, ständigt pÃ¥ jakt efter orden som kan formas till livets uttrycksmedel, Klara, ett friskt flickporträtt och en människa som med glatt humör vinner i livskampen därför att hon startat frÃ¥n bottenläget, marknadsgycklaren Frasse med sitt kostliga, brokiga förflutna och stuvarbasen Närkingen, som tack vare Klara nÃ¥r mänsklig kontakt. Natt i marknadstältet är en grubbelroman av överflödande fabulering och även överväldigande ordrikedom, dunkel men eggande och pulserande av liv. Det finns en del besläktade drag mellan Alllins roman och debutanten Sven Fagerbergs Höknatt. OcksÃ¥ här är kärleken det viktigaste temat, ocksÃ¥ här möter vi en författare som vill spela för fullt med ett rikt ordregister och ett myller av episoder i ett kompositionsschema som söker bryta sig ut ur tid och rum. Fagerbergs lärofä- der torde emellertid närmast vara Joyce och Gide. Romanen börjar i vardagligt borgerlig stil men övergÃ¥r omedelbart till nÃ¥got som mest liknar en kriminalhistoria. MÃ¥rten, bokens huvudperson, finner sin far död i sommarstugans kylskÃ¥p. .Är det mord eller självmord? Med fullfjädrad kriminalromanteknik fÃ¥r MÃ¥rten demonstrera, 182 först att det mÃ¥ste vara mord, sedan att det lika väl kan vara självmord. Fagerberg inleder alltsÃ¥ boken med en fingerfärdig parodi. Han visar sig snart kunna mycket mer. Han är en styv anekdotberättare, han fabulerar friskt när det faller honom in, han mediterar när han är pÃ¥ det humöret, han resonerar efter behag i fysik, poesi, religionshistoria, kemi och mÃ¥nga andra materier, hans sprÃ¥k flyter lätt med snabba turneringar, insmugna citat och mÃ¥lmedvetna effekter. Han är kort sagt virtuos. »Genombruten väv av brustna och glidande stämmor. Korta trÃ¥dar i ryans mönster>>, heter det pÃ¥ ett ställe, och där karakteriserar han sitt eget sätt att komponera. Han lÃ¥ter scenerna växla hastigt och ibland alldeles oförmedlat mellan barndomsminnen, inkallelseupplevelser och skiftande episoder i nuet, mellan Stockholms skärgÃ¥rd, övre Norrland, Fjärran östern, London och Mexiko, pÃ¥ samma sätt som associationer växlar, ofta till synes utan förmedling men ändÃ¥ med osynliga fogar och ändamÃ¥lsenliga glidningar. Handlingen rör sig om trafikflygaren MÃ¥rten och flygvärdinnan Monna, som sÃ¥ smÃ¥ningom blir gifta. GÃ¥r det att leta upp ett huvudtema, är det som sagt kärleken - kärleken sÃ¥som det enda livgivande och livsdugliga i en alltmer förvirrad värld, där människan hotar gÃ¥ vilse. MÃ¥rten bevistar betecknande nog en Hamletföreställning i London och han Ã¥terkommer dÃ¥ och dÃ¥ till Hamletgestalten. MÃ¥rten, nutidsmänniskan, hotar att bli en Hamlet, en skeptiker, en betraktare, en cerebral analytiker, i färd med att förlora kontakten med ursprungskällorna. Vägen tillbaka mÃ¥ste bli kärlekens väg. Människorna kring MÃ¥rten och Monna har sökt vinna livsharmoni genom att pÃ¥ skilda sätt uppfatta och uppleva kärleken. Ingen har lyckats. Skall MÃ¥rten lyckas bättre? Det framgÃ¥r inte av texten med dess mÃ¥ngtydiga symbolsprÃ¥k. Här finns det ocksÃ¥ mycket att undra över. Man kan tänka pÃ¥ den mondiala aspekt som ligger i trafikflygarens yrke: hela jordklotet har blivit MÃ¥rtens hemvist och därför är han hemlös. Tekniken tränger in överallt, men ändÃ¥ lever det primitiva. Boken börjar med historien om kylskÃ¥pet som blev en dödsfälla. Den slutar med skildringen - en gradiost gjord skildring - av en tjurfäktning i New-Mexico: ett blodigt, eggande skÃ¥despel, som här förbinds med primitiv magi, med ur-religionen själv, med djurguden och gudaoffret. Mellan det levande primitiva och den alltmer fullkomnade tekniken stÃ¥r Hamletmänniskan, vars enda väg till räddning är kärlekens väg. MÃ¥rten söker sig fram ocksÃ¥ hos österns vise och hos geishan Miyo, skildrat i ett kapitel med nÃ¥got av raffinemanget hos en japansk tuschteckning, men kapitlets rubrik är avslöjande: >>Afrodites hopmontering.>> Ett av ledmotiven i boken är sagan om prins Hatt under jorden, som bekant en variant av Psykesagan. Psyke fÃ¥r inte se Amor: dÃ¥ flyr han. Kärleken är till för att upplevas, inte för att genomskÃ¥das. Romanen slutar med att MÃ¥rten under ett tumult efter tjurfäktningen blir slagen till marken. Monna hÃ¥ller hans huvud i sitt knä och böjer sig skyddande över det. Är det sagan om prins Hatt som varieras? Blir offret det sista och slutliga? MÃ¥ste kärlek och död föl· jas Ã¥t, sÃ¥ som världen och människan har gestaltats? Det fÃ¥r läsaren själv avgöra, ty liksom Fagerberg mÃ¥lar som det roar honom, överlÃ¥ter han Ã¥t läsa• ren att tolka som det lyster honom. Det märkvärdiga är, att läsaren gÃ¥r med pÃ¥ detta erbjudande. Till den grad förmÃ¥r Fagerberg driva pÃ¥ intresset, locka till debatt, stimulera lusten att gissa symbolsprÃ¥kets gÃ¥tor. Det är inte nÃ¥gon ringa prestation. En trevande, splittrad livssyn utmärker ocksÃ¥ Peder Sjögren, som i sina romaner med hjälp av ett ofta ganska invecklat kompositionssystem söker tränga in i vilsekomna, av ödet illa Ã¥tgÃ¥ngna människors själsliv. Hans Ta ner stjärnorna är utförd med en utstuderad artistisk beräkning men bärs samtidigt upp av en livssyn, där oberäkneligheten dominerar med nÃ¥got av drömmens skenlogik. Boken är en jagroman, berättad av den unga Hillevi, en tydligen mycket tilldragande dam, som är starkt bunden vid sin döda mor och som attraherar tre män, varav tvÃ¥ bröder, och därtill även en annan kvinna. Om modern heter det, att hon enbart genom att vara till blev orsaken till besynnerliga och hemska konflikter, och den egenskapen har Hillevi mer eller mindre ärvt. En gÃ¥ta är förborgad i samband med moderns död och andra gÃ¥tfulla ting lever liksom kvar efter henne. Sä uppstÃ¥r en rad egendomliga händelser, som blir än mer egendomliga, när männen kring Hillevi i sitt handskande med dem trasslar in sig i missförstÃ¥nd och desperata intriger, vilka leder till helt andra resultat än vad de frÃ¥n början avsett. Slumpen styr och slumpens offer är i första hand nervmänniskorna, fantasimänniskorna, för vilka tillvaron aldrig är alldaglig utan full av möjligheter och oanade komplikationer. Eftersom Hillevi själv är pÃ¥ en gÃ¥ng berättare, betraktare och medagerande fördubblas stämningen av mardrömslik, särpräglad tillvaro. Hon lockar bÃ¥de män och kvinnor men själv är hon egendomligt undanglidande. Hon leder tankarna till Almqvists Tintomara, hon är en utanförstÃ¥ende, en särling, och det finns i Sjögrens värld liksom i Almqvists nÃ¥got av dröm och trolldom, av bizarreri och oförnuft trots vardagssprÃ¥k och vardagsmiljö. Ta ner stjärnorna är en underfundig, tragikomisk bok, skildrande en insnärjd värld, fylld av gÃ¥tor som blir 183 till allt fler och svÃ¥rare gÃ¥tor för dem som fÃ¥r till ödeslott att värja sig mot dem eller söka lösa dem. Den främste av dem som hos oss spekulerat över romanens resurser som uttrycksform för nutidsmänniskans situation, är Eyvind Johnson, och han har ocksÃ¥ i praktiken sökt sig fram pÃ¥ olika vägar. I Molnen över Metapontion laborerar han med tre parallella tidsförlopp, nuet, 1940-talet och den hellenska antiken frän 400-300-talen f. Kr. Men liksom han kallade sin Odyssevsskildring för en roman om det närvarande, sÃ¥ är Molnen över Metapontion i ännu högre grad, i varje fall ännu mer demonstrativt en berättelse om det evigt mänskliga, om det som ständigt upprepas i ständigt nya variationer i människornas tillvaro pÃ¥ jorden. Metapontion var en attisk koloni i Lukanien, numera en smÃ¥stad med en tempelruin. Mellan 400 f. Kr. och 1900 e. Kr., dvs. den tidsintervall som romanen inte handlar om, hände där en del: Pyrrus härjade i dessa trakter, romarna lade under sig dem, Hannibal slog läger och därefter följde folkvandringar, saracener, normander och franker. I vÃ¥r tid kom tyskar, som utdrevs av de allierade. Metapontion betyder platsen mellan haven, och mellan haven har människan slagit ner sina bopÃ¥lar. Molnen över Metapontion är krigen, som ständigt tornat upp sig, mullrat i äska, brakat lös i oväder och sÃ¥ dragit förbi, omigen historien igenom. Boken börjar med en presentation av vallonättlingen Klemens Decorbie, som har varit fÃ¥nge i ett tyskt koncentrationsläger och nu verkar inom efterkrigsorganisationer för uppspÃ¥randet av f. d. krigsfÃ¥ngar, varjämte han tjä- nar litet extra som äventyrsförfattare. Han beger sig till Metapontion pÃ¥ en sorts pilgrimsfärd, till minnet av en medfÃ¥nge, den fransk-judiske arkeologen Levy, senare försvunnen österut och säkerligen ihjälgasad, vilken 184 hjälpte sina olycksbröder att uthärda fängenskapen genom att berätta för dem om sina forskningar angÃ¥ende en viss Themistogenes, som följde Xenofon pÃ¥ de tiotusendes tÃ¥g och sedan slog sig ned just i Metapontion. I en ödslig och hopplös situation väckte u~vy sÃ¥lunda till liv det andliga, fantasien, forskarsinnet, inlevelsen i det förgÃ¥ngna, och han kunde göra det främst därför att det förgÃ¥ngna för honom utgjordes av verkliga människor, som lidit och fröjdats som vi. Klemens lever alltjämt i sina minnen frän fängenskapen och vidare i minnena frän det som Levy berättat om Themistogenes' hellenska tid men ocksÃ¥ i nuet. Det som han egentligen söker efter i sitt arbete för krigsfÃ¥ngarna är en kvinna, en gäng fÃ¥nge som han, med vilken han haft nÃ¥gra korta möten och en kort förbindelse. Han finner inga spÃ¥r, men av en slump rÃ¥kar han träffa henne. Det blir nÃ¥got helt annorlunda än han tänkt sig, och efter det sista mötet känner han sig mer hemlös i nuet än nÃ¥gonsin, en Ã¥skÃ¥dare och resenär allenast med den melankoli i själen som genomskÃ¥dandet Ã¥stadkommer. Romanens centrala partier handlar emellertid om Themistogenes, en nÃ¥got tvivelsam lärjunge till Sokrates, sedermera räddad undan sin tids koncentrationsläger: stenbrotten i Syrakuse, där Alkibiades' atenska här gick under, därefter snyltgäst hos den brackige godsägaren Hagnon i Metapontion och sÃ¥ deltagare jämte Xenofon i Kyros härtÃ¥g mot Artaxerxes. Liksom Odyssen var källan för skildringen i Strändernas svall, sÃ¥ är Xenofons Anabasis grundtexten för Eyvind Johnsons berättelse om Themistogenes' deltagande i de tiotusendes härtÃ¥g. Han följer stundom den antika källan i detalj, t. ex. i uppgifterna om tillryggalagda parasanger, men framför allt vill han levandegöra berättelsen sÃ¥, att den blir en skildring av oss människor i det ständigt flyktande nuet. Han griper tag i vissa detaljer hos Xenofon, vilka han formar ut till levande situationer. När t. ex. Xenofon berättar om den spartanske strategen Klearkos' försök att övertala de tredskande soldaterna att marschera vidare, heter det, att Klearkos först stod och grät. Den detaljen blir Eyvind Johnsons utgÃ¥ngspunkt när han mÃ¥lar upp ett porträtt i helfigur av Klearkos som en skenhelig, illfundig, rÃ¥barkad och självgod legoknekt. När det sedan blir frÃ¥ga om soldaternas reaktioner, antydda hos Xenofon, överför han dem till modernt soldatsprÃ¥k med fullt idiomatiska vändningar. Bland de mÃ¥nga gestalterna är det en, som man särskilt fäster sig vid, Issositen, skapad av förf., en förrymd slav, vilken med sin kvinna dyker upp överallt i boken. För varje gÃ¥ng blir han tydligare utformad och framstÃ¥r till slut som en betänksam, klok och kunnig man, därtill representant för den underkuvade klass som han tillhört. En gäng kanske han blir en hämnare pÃ¥ dem som förstÃ¥tt att tjäna pengar pÃ¥ kriget, och pÃ¥ bokens sista sida fÃ¥r han uttala nÃ¥gra ord, som är ett med Eyvind Johnsons livssyn: »Till slut kan det inte finnas nÃ¥gra goda segrare.» Themistogenes hör ocksÃ¥ till de överlevande och uppnÃ¥r en levnadsafton som pÃ¥minner om Xenofons eget öde. Han etablerar sig som lantjunkare i Metapontion och lever som privatfilosof. Allt ser mycket idylliskt ut, om man fÃ¥r döma av de bevarade fragmenten av hans skrifter. Eyvind Johnson glömmer emellertid inte att lÃ¥ta hans grälsjuka hustru ge nödig realitet Ã¥t bilden. Till slut tycker sig Themistogenes leva ensam pÃ¥ en av andra övergiven ö. Han kallar den Omega. (Det blir en smula vitsigt pÃ¥ svenska, eftersom Omega motsvarar bokstaven ö.) Vid närmare betraktande ger Themistogenes ön ett annat namn: UthÃ¥llighetens ö. Det är bokens sista ord, och det uttrycker allra bäst Eyvind Johnsons livsvisdom. Själv är han som vanligt betraktaren, i nÃ¥gon mÃ¥n tillrättaläggaren, helt och fullt berättaren• .Är han dessutom förkunnare, sÃ¥ sker förkunnelsen enbart genom hans gestalter. Dem upptäcker han, sÃ¥ iakttar han dem, studerar dem, följer 185 dem, och därför blir de levande, självständiga och kommer oss nära ur de tre tidsskikten, lever ett liv av samma art som vÃ¥rt eget. Om oss, om dem gäller Themistogenes' ord: »Vi reder oss ett bo i tiden - fÃ¥glar pÃ¥ lÃ¥ngsam färd och flyttning är vi.»