LITTERATUR DEN NYA TYSKA LYRIKEN Lyriken är ett påfallande livskraftigt fenomen i den nya tyska litteraturen. Medan romanen och dramat vegeterar, blommar lyriken. Redaktörerna för litterära tidskrifter kan vittna om en väldig produktion. Till en lyriktävlan i Neue Deutsche Hefte kom 7 000 bidrag. Alfred Andersch berättar, att av femtio insända bidrag till hans tidskrift Texte und Zeichen utgöres de fyrtio av lyrik. »Jag vågar», säger han, »beteckna lyriken som ett slags andlig folksport, jämförbar med t. ex. hemmamusicerandet förr eller jazzen i våra dagar.» De insända dikterna är, försäkrar man, anmärlmingsvärt bra. Det moderna dominerar. Association, montage och abstrakt metaforik triumferar i en utsträckning som kommer Rilke,ja t. o. m. Benn att i jämförelse te sig som naturalister. Förebilderna, i den mån man kan konstatera sådana, är hämtade från alla håll, och de svåraste mönstren tycks vara nätt upp goda nog: Lorca, Slevens, Cummings, Pound. Däremot kan man knappast upptäcka något inflytande från Brecht. Förvå- nansvärd är den omedelbara epigondiktning den allra nyaste lyriken fått - Bachmann har en läng rad efterföljare, vissa faser hos Krolow har bildat skola, åtskilliga lärjungar till Heissenbiittel uppträder. - Andra redaktörer bekräftar: natur och kärlek spelar en underordnad roll, mödrarna har blivit viktigare lin de älskade. Inga näktergalar, men väl koltrastar, man diktar inte om våren utan, som Trakl, om Av GUENTER KLINGMANN hösten. Melankolin härskar och »demimondens neonkliche i våra storstäder». Det finns inget spär av arbetardiktning, men överallt en klar strävan till 'ren lwnst'. Genomgående är den distanserade attityden och föraktet för ideologi, historia och verklighet. Andersch resumerar: »Om något kan sä- gas om de lyriska manuskript, som varje dags post medför, så är det detta: att de alla avspeglar en anda av protest, av uppror och en känsla av djup oenighet med den värld, som diktarna lever i. Och 'värld' är då inte något universellt och vagt begrepp, det är, helt konkret, de moderna politiska, ekonomiska och andliga förhållandena ... Bland de lyriska manuskript jag erhåller finns inte ett, som inte protesterar.» - I motsats till denna »artistiska mass-hobby» står de lyriska publikationernas förvånansvärt låga upplagor. De flesta diktsamlingar utkommer med mellan 300 och 1 000 exemplar, och sällan publiceras en andra upplaga. Att ny lyrik över huvud taget utkommer har man mecenater och några osjälviska äldre förläggare att tacka för, personer som den gamle V. O. Stomps (Eremiten-Presse, Stierstadt im Taunus) vilken inte utger annat än debutverk och själv måste sätta, trycka och binda de små häftena, då ingen affärsman skulle vilja ta befattning med dem. Också de talrika och kortlivade lyriktidskrifter, som dyker upp i Berlin, Wien, Ziirich och alla tyskspråkiga universitetsstäder bekräf- 584 tar hur intensiv den lyriska produktionen är och hur trögt den sprides. Den lyriska produktionens omfång och dess snabba utveckling gör kritikernas uppgift svår. Det finns knappast någon som har en överblick över den nya tyskspråkiga lyriken - överallt dyker upp nya namn och tendenser, som förutsätter nya accenter. En säker position har bara de två äldre generationerna av lyriker, och bilden av dem är entydig. Det gäller diktare, som blev bekanta redan efter första världskriget, R. A. Schröder, Wilhelm Lehmann, Benn och Brecht jämte Britting, von der Vring, Peter Gan och F. G. Jiinger. Mellangenerationens lyriker är mindre bekanta, men deras produktion sträcker sig tillbaka till förkrigstiden, om de också till en del nått sin publik först under de senaste åren. Utanför Tyskland är de åtminstone till namnet inte helt okända, även om de delvis gjort sig kända genom hörspel (Giinter Eich) eller essäer (Holthusen). Andra namn är Hagelstange, Oda Schäfer, Christine Busta, Krolow och Schwedhelm. Men den yngsta generationen, lyriker mellan 25 och 35 år, bestämmer mer och mer den litterära bilden. Deras antal är oerhört, och här kan blott några nämnas- så t. ex. Höllerer och Pointek, Celan och Bächler, Grass och Schnurre, men framförallt Heissenbiittel, Gomringer och Ingeborg Bachmann - medan andra med rätt eller orätt måste förbigås. Det finns bland de nya inga grupper eller skolor, de är utan program och var och en går sin egen väg, om de också sinsemellan upprätthåller vänskaplig kontakt. De lever utspridda i storstäder, vid amerikanska universitet, i Bayerns skogar, i Rom eller Paris, och de kommer från Schlesien, Bolivia eller Wien, Aargau eller Ruhrområ- dets städer. Att ur denna mångfald särskilja varje enskild röst är ogörligt. Kritiken har också valt att ta fasta på de gemensamma tendenserna, att se den unga lyriken, så heterogen den än är, som i stort sett uttryck för en gemensam situation. Samma strävan kommer till synes i Walter Höllerers antologi Tmnsit (Suhrkamp, Frankfurt, 1956). Denna bok innehåller nära 350 dikter (ca 300 av den yngsta generationen) av över 100 diktare. De kommenteras som material, är ordnade efter ämnesval och form, och författarnamnen finns endast i registret. Om Höllerers mål är att framhäva tendenserna, har också polemiska övervä- ganden spelat en roll. Det konservativa klickväsendet inom litteraturkritiken har som värdemätare framför allt använt den världsåskådning som uttrycks i eller kan utläsas ur den nya lyriken. skalderna inrangeras i kulturideologier sådana som t. ex. »Den tyska industriens kulturkrets» eller de religiösa akademierna propagerar. Sålunda är Heissenbiittel och Weyrauch bannlysta och Bachmann och Pointek tabu bland »industri-essäisterna» Holthusen och Hohoff. Hur stark motviljan mot kritikens etiketteringar är har under de senaste månaderna »fallet Holthusen» visat. Här har man detroniserat en litteraturpåve och med utgångspunkt från hans kritik påvisat hans opportunism, hans camouflerade fascism och hans vulgära modernism. Indignationen bland lyrikerna är desto större, som de ju inte endast måste hävda sig mot intellektuella svindlare utan också känner trycket av en publik, som inte läser dem. Också kända lyriker lider härav, så t. ex. Karl Krolow, som bittert skriver, att det bland lyrikerna inte finns någon opportunism, inte någon konformism: »De vet, att de bara kan förlora, att de inte har en vara att erbjuda som är bestickande, som 'går'. De dramatiserar inte situa- - tionen. Deras högmod är så förteget, att det inte kan störa någon. Högmodiga kan de emellertid bli inför offentlighetens scen. Ty på den blir det från må- nad till månad klarare att tillåtet och medgivet är bara det angenäma.» I den nya tyskspråkiga lyriken dominerar på intet sätt traditionen, även om Trakl och Benn och i naturlyriken Loerke och Lehmann spelar omisskännlig roll. Vissa toner är omöjliga i dagens lyrik: Stefan Georges översteprästerliga patos, den poetiska läran om livet och varat i Duineser Elegien eller schröders lyriska trosbekännelse. »Våra begrepp är sensitiva och empiriska», heter det hos H. W. Saibas (f. 1922): Sagt: Blumenau und wir denken Schiitzenloch und Infanterispaten mit. Sagt: Mensch - mit Schiller und Pascal - und wir assoziieren konkret Bauchschuss, Exekution, politische Polizei und alle lebenserhaltenden Listen. Heimgang ist uns kein literaturfähiges Wort fiir Tod. Unsere Metaphern sind mit Phosphor munitioniert. Sie brennen. (ur: Looping iiber dem Abendland, Biichner, Darmstadt, 1956) Det skarpa betraktelsesättet, präglat av erfarenheter, finner man inte bara i efterkrigstidens lyrik, utan också i de allra senaste dikterna och bland de yngsta författarna, t. ex. hos Gunter Grass (f. 1927) i dikten Unfall: Hirsche schrieen in der Kurve. Jener Sonntag war ein Knoten In der Wolle, in den Uhren. Miinzen fielen, taube Löffel, Miinzen ins Gehör der Kurve, Dass sie schrie und Chrom und Nickel Und ein Taschentuch zerkniillte. Der Chauffeur frass Armaturen, Starb und wickelte sich frierend In den Kiesshawl seiner Braut. 585 (ur: Die Vorziige der Windhiihner, Luchterhand, Darmstadt, 1956) Till den nya lyrikens allmänna drag hör framför allt uppbrottsstämningen, ofta blandad med protest, kritik och en tillsats brutalitet. Hårda, uppfordrande toner, framkallade av en intensiv upplevelse av kaotiska förhållanden, berättar om avsky och motvilja. Så heter det hos Ingeborg Bachmann (f. 1926): Es kommen härtere Tage. Die auf Widerruf gestundetc Zeit wird sichtbar am Horizont. Bald musst du den Schuh schniiren und die Hunde zurfickjagen in die Marschhöfe. Denn die Eingeweide der Fische sind kalt geworden im Wind. Aermlich brennt das Licht der Lupinen. Dein Blick spurt im Nebel: die auf Widerruf gestundetc Zeit wird sichtbar am Horizont. (ur: »die gestundetc zeit», studio frankfurt, 1953) Dessa proklamationer har ibland visionär karaktär. Bakom den ligger avskyn för kriget och bävan inför nya oöverträffliga olyckor. Wolfdietrich Schnurre (f. 1920) skriver i en dikt: Ich roch Hyänenbrunst in den Bars. Ich traf in den Kneipen Schakale. Ich hörte den Briillaffenschrei auf den Rängen. Geier sah ich, die Drähte zerrissen, Skorpione, die sich fUllten mit farbigem Gift. Ich sah Leguane in den Anlagen wiiten, Heuschreckenschwärme ihr Blut einem liisternen Himmel aufdrängen; doch ich sah keinen Menschen. (ur: Kassiber, Suhrkamp, Frankfurt, 1956) : '· 586 Om förfall och förstörelse berättar alla de unga lyrikerna, och framför allt bildspråket är präglat härav. T. o. m. naturlyriken är ett medel att skildra katastrofer och olyckor. »Råttorna dör» (Schnurre), de »gnager på fundament» (Grass), »l stillhetens strängar hänger dödsklockor» (Bachmanu), »Fruktans hjärtslag» (Pointek) och »de döda knoppas och blommar» (Celan) - det är några exempel. Protester finns överallt, invävda i naturupplevelser och resebilder men framför allt i storstadsdikter. »Niemand», kan man kommentera med Giinter Grass, »kein Uhrmacher will mehrdie Sanftmut,/eine törichte Spieluhr reparieren.» De protesterande tror knappast på sina protester, de låter snarare irriterade och ironiska som t. ex. Wolfgang Bächler (f. 1925), då han beskriver idyllen »Am Sonntagnachmittag»: Unter ihren Schenkeln den Motor, um die Hiiften Mädchenarme, jagen phallische Dämonen durch die götterleeren strassen. Ihre aufgestauten Agressionen lösen sich im Rausch der Schnelligkeit, briillen durch das Auspuffrohr, wirbeln Gas und Staub in unsere Nasen, streifen liistern an die Todeszonen und zerspellen Raum und Zeit. (ur: Lichtwechsel, Bechtle, Esslingen a. N., 1955) De protesterande gesterna är inte alltid opolitiska, om det också finns få politiska dikter. Att staten är naket våld eller, i bästa fall, korrumperad makt, skymtar igenom på åtskilliga håll. Man hatar den som en personligopersonlig fiende: Es ist wenig, was ich verlange zu wissen; weniger als die Obrigkeit will. Ich begebre zu wissen, wo es Blaubeeren gibt und nicht: gibt es Krieg. Ich begebre zu wissen, wann Regen fällt und nicht: in wieviel Teile zerfällt ein Gewehr. Es ist wenig, was ich vom Leben verlange; doch mehr, als die Obrigkeit will. (ur: Schnurre: Kassiber) Renhet och sanning söker man inte längre i idealen, långt mindre i politiska ideer, som endast väcker hån. Förmågan till entusiasm är minimal, och då den förekommer, gäller den endast estetiska frågor. Många lyriker - och de är förmodligen de mest betydande - hyser en kall kärlek till kala, nakna och opoetiska ord och klara former. Språket är för dem det enda ännu intakta fästet, där lagbundenhet och ordning fortfarande är möjliga. »Wo erscheinen uns ganz begreifbar Blatt und Baum und Stein?» frågar Ingeborg Bachmanu och svarar: »Zugegen sind sie in der schönen Sprache, im reinen Sein.» De kaotiska tillstånden uppleves så intensivt, att inte ens naturen längre erbjuder någon tillflyktsort. Poesien betraktas som ordningens sista hägn och samtidigt som sista hopp. - De djärvaste dikterna stammar således ur en förbindelse av reflexion och formsträvan. Ett exempel av Eugen Gomringer (f. 1925) kan lä- sas som ett program: sich zusammenschliessen und sich abgrenzen die mitte bilden und wachsen ..... die mitte teilen und in die teile wachsen in den teilen sein und durchsichtig werden sich zusammenschliessen und sich abgrenzen (ur: »konstellationen», spiral press, Bern, 1953-56) Så uppstår en poes1 over modern poesi, vilken med Benn företräder tesen att formen är sanningen överlägsen. »Poesi beginnt wo die Inhalte aufhören», säger Helmut Heissenbiittel (f. 1921): Die mystische Rose bliiht Jenseils der Goldenen Worte Ausserhalb der Stadtmauern Jenseits diskursiver Formen Ausserhalb der Denksysteme (ur: Kombinationen, Bechtle, Esslingen, 1956) Målet är en ren poesi av vilken man, liksom av det rena måleriet, väntar full estetisk och intellektuell tillfredsställelse. Jämte Benn kan man åberopa sig på Kandinsky: »Den lyckade formen uttrycker sin tacksamhet genom att själv sörja för innehållet.» RUMÅNIENS LIDANDESVÄG Blandländernabakom järnridån tillhör Rumänien sedan länge de tigande. Det kan förefalla som om de väldiga förlusterna i manskap och landområden under det senaste kriget skulle ha knäckt motståndsviljan hos det rumänska folket mot det nuvarande våldsherraväldet i landet. Men det är alltid farligt att dra slutsatser av tyst- 587 Die Zeit ist bitter. Aber im Wolkenloch brennt der gröne Stein der Verwandlung. Farbige Flächen durchgleiten abstrakte Geriiste. (Heissenbiittel: Kombinationen) På detta vis hoppas man kunna överleva. Därutöver vågar ingen tänka, ingen hoppas. Det är, som Wolfgang Weyrauch säger, »en sång för att inte dö». Men fastän jag-problematiken nästan fullkomligt saknas hos de unga, fastän fenotypen är övervunnen, verkar den likgiltighet, den apati och den distans man skyltar med som masker. Ingen tillstår sin sårbarhet, sina önskningar och förhoppningar. Ofta citerar man Descartes: »Bärande min mask framför mig skrider jag framåb. Och omsorgerna om språket är omsorger om masker: »Bed böner i en gammalmodig telefon utan tråd», heter det i en »testamentarisk disposition» (H. M. Enzensberger), - men låt dem åtminstone uttalas! Gömmer sig skräck bakom dessa masker, tomhet, melankoli, absurditet? Alltför mycket riktar de unga lyrikerna blickarna mot rymden, mot Stora Björnen och Orion och fjärran planetsystems döda stjärnbilder. Av ALF ÅBERG naden: utvecklingen i Östeuropa har varit rik på överraskningar och den glöd, som pyr under askan i Ungern, kan snart flamma med öppen låga på något annat håll i fångzonen. Före det andra världskriget var Rumänien en mäktig länk i den Halkanentent, som också inneslöt Turkiet, Jugoslavien och Grekland. Det var visser- ; ._- 588 ligen inget enhetligt land: av 18 miljoner invånare var bara 80 % rumäner, och de stora minoriteterna av magyarer och folktyskar hade helt andra politiska ambitioner än landets utrikesledning. Men den långt övervägande delen av landets befolkning var klart västorienterad, litade på Frankrikes och Englands militära stöd och ställde sig lika avvisande till Hitlers Tyskland som till Stalins Ryssland. En framstående rumänsk diplomat, Alexandre Cretzianu, har i ett nyutkommet arbete »The lost opportunity» (Jonathan Cape, London 1957) gett en initierad och synpunktsrik skildring av Rumäniens sista är som fri stat, av folkets patetiska tro på västmakterna och av landets undergång, sedan hjälpen uteblivit. Han börjar med Munchen-överenskommelsen år 1938, som omkastade jämviktsläget i Östeuropa genom att bereda vägen för en tysk infiltration i Donaubäckenet. Inför det överhängande hotet mot Rumäniens integritet sändes Cretzianu våren 1939 åstad för att utverlra garantier om militärt bistånd från England och Frankrike. Han nådde sitt syfte men ätervände likväl hem med ett beklämmande intryck av bristfällig beredskap hos bundsförvanterna. Cretzianu fick rätt i sina onda aningar. I juni 1940 krossade Hitlers härar den franska republiken, och därmed gick solen ner för Rumänien. överenskommelsen mellan Tyskland och Ryssland hade redan dessförinnan kastat sin skugga över landet. Nu - fem dagar efter Frankrikes kapitulation - föll det första slaget. I en frän not krävde den ryske utrikesministern Molotov att Rumänien inom 24 timmar skulle avstå sina östra delar- Bessarubien och norra Bukovina - till Sovjet. Rumäniens franskvänlige »solskensdiktator» kung Carol, för vars politiska dilettantism författaren endast har förakt till övers, gjorde en desperat helomvändning och sökte stöd hos Hitler men blev kallt avvisad och måste böja sig för ryssarnas ultimatum. Samma år tvingades Rumänien till nya stora landavträdelser åt Ungern och Bulgarien. Kung Carols ställning var totalt undergrävd. Hösten 1940 överlämnade han sina maktbefogenheter åt general Antonescu. Författaren ger ett levande porträtt av den militärt begåvade men politiskt okunnige diktatorn, som i all sin maktfullkomlighet ändå hade landets bästa för ögonen. Under sin tid som militärattache i London hade han lyssnat till Churchills brandtal mot Sovjet, och till sin olycka byggde han hela sin politik på att något samförstånd mellan västmakterna och Sovjet inte var möjligt. År 1941 störtade Antonescus politik samman. Hitlers härar bröt in över den ryska gränsen, Sovjet och västmakterna slöt förbund med varandra, och Rumänien stod plötsligt isolerat, fastlänkat vid sin gamle motståndare Tysklands sida i ett ovisst krig i öster. Läget var ändå inte helt hopplöst. Västmakterna hade visserligen avbrutit de diplomatiska förbindelserna med Rumä- nien, men det fanns kvar en rad inofficiella kontakter. Den främste förbindelsemannen på rumänsk sida var den allmänt aktade bondeledaren Juliu Manin, och till honom slöt sig den unge kung Mikael. Baliran var Hitlers svaga punkt. Redan vintern 1941 var Churchill inne på tanken att öppna en front i dessa områden, där engelska och amerikanska soldater skulle sättas in för att samarbeta med rebellstyrkor från de underkuvade folken. Till tanken på en sådan Balkanfront knöt sig det rumänska folkets varmaste förhoppningar, eftersom en sådan militär aktion från de gamla bundsförvanternas sida skulle betyda landets räddning undan den tysk-ryska omfattningen. År 1943 blev Cretzianu .. ..--------~---------~ utnämnd till minister i Turkiet med uppdrag att söka kontakt med de allierade och underrätta dem om att Rumänien önskade sluta upp på deras sida och understödja dem vid en kommande aktion på Balkan. Cretzianu berättar klart och utförligt om hur hans mission misslyckades. Planen på en Balkanfront utarbetades under militära överläggningar i Ankara, och Churchill understödde kraftigt tanken på en sådan aktion, men president Roosevelt avvisade förslaget varje gäng det kom upp på konferenserna i Washington, Quebec och Teheran. I ett slutkapitel med den signifikativa titeln :.Post-Mortem:. presterar författaren övertygande bevis för att Churchills plan var militärt genomförbar. Allt var väl förberett. Det fanns underjordiska styrkor i Jugoslavien, Grekland och Albanien. Den turkiska armen stod beredd att handla, och Tredje rikets satellitstyrkor i Ungern, Rumänien och Bulgarien var färdiga att gå över till de allierade för att rädda sina länder frän både Hitler och Stalin. Det hade bara behövts en mindre 589 styrka britter och amerikaner för att kasta hela situationen över ända. I stället höll Roosevelt fast vid sitt stereotypa krav på villkorslös kapitulation också för de stater som under en fruktansvärd press drivits in i kriget. Den villkorslösa kapitulationen betydde Rumäniens undergäng som fri stat. Efter misslyckade konferenser med Sovjet - bl. a. i Stockholm i december 1943 -bröt sig Rumänien ut ur kriget hösten 1944. Under fasansfulla illdåd besatte Röda armen hela landet. stilleståndsförhandlingarna blev en parodi, de gamla partierna raderades ut, och den ryska censuren lade sin hand över all upplysning. Medan sovjetryska stridsvagnar patrullerade utanför det kungliga palatset i Bukarest övertog kommunisten Groza och hans kamrater regeringsmakten i Rumänien. överenskommelsen i Jalta om befrielse av de demokratiska elementen i Europa gällde inte längre. Tillsammans med sina andra olyckliga grannar i Östeuropa hade Rumänien överlämnats åt Sovjets nåd.