NYA VÄGAR I FRANSK KOLONIALPOLITIK SoMMAREN 1956 blev en vattendelare i fransk kolonialpolitik. DÃ¥ fastställdes ett mönster för inre självstyrelse och självbestämmanderätt, som sedan dess har varit den officiella franska politiken i hela det afrikanska kolonialväldet. Här har Frankrike slagit in pÃ¥ en ny linje, som ger stora förhoppningar men ocksÃ¥ vissa farhÃ¥gor för framtiden, det är ett experiment vars resultat man ännu vet ganska litet om. Den franska kolonialpolitiken har tidigare under lÃ¥nga perioder dominerats av den sÃ¥ kallade assimilationslinjen, det vill säga en nära anslutning mellan kolonierna och moderlandet, som ytterst skulle syfta till att göra kolonierna till en del av Frankrike och dess invÃ¥nare till fullt jämställda franska medborgare. Assimilationspolitiken byggde pÃ¥ den i Frankrike djupt rotade känslan av människors jämlikhet - rasförföljelser har alltid stÃ¥tt den övervägande delen av franska folket mycket fjärran. Att Paris skulle bli centrum för detta nya StorFrankrike, som man syftade till, var naturligt av praktiska hänsyn. Den traditionellt starka centraliseAv HANS GRANQVIST ringen i den franska förvaltningen överfördes ocksÃ¥ till mönstret för det nya kolonialvälde, som man sökte bygga upp - ett kolonialvälde som sÃ¥ lÃ¥ngt möjligt är skulle skilja sig frÃ¥n den traditionella koloniklichen, där makt- och raskamp, förtryck och utsugning anses vara de dominerande dragen. Assimilationspolitiken har pÃ¥ ett sätt, som man i dagens läge alltför ofta bortsett frÃ¥n, grundats pÃ¥ solidaritetsprincipen och pÃ¥ den ömsesidiga respekten. Fransmännen har respekterat de olika folkens religion och traditioner. Därför har den kristna missionen aldrig fÃ¥tt lika fria händer i Frankrikes kolonier som i andra länders. Fransmännen sÃ¥g sin roll mera som rÃ¥dgivare och koordinatörer. Men de nöjde sig inte därmed. FrÃ¥n Frankrike har under det senaste Ã¥rhundradet gÃ¥tt en jämn ström av emigranter, som har slagit sig ner i kolonierna, byggt vägar och brutit mark. Det är fÃ¥ fransmän som inte har släktingar eller vänner ute i kolonierna, och detta har bidragit till att banden mellan moderlandet och :vomrÃ¥dena pÃ¥ andra sidan havet» (les territoires d'outre-mer - fransmännen föredrar i allmänhet att undvika ordet koloni) har stärkts ytterligare. Det var ingen lätt uppgift som fransmännen tog pÃ¥ sig, detta att förena respekten för kolonialfo~Â- kens traditioner och särdrag med den »mission civilatrice», som sÃ¥ länge har varit riktpunkten för den franska kolonialpolitiken. I praktiken gick de bÃ¥da linjerna inte alltid att förena. Framför allt uppstod vissa direkta intressekonflikter mellan de i kolonierna bosatta fransmännen och den lokala befolkningen. De fransmän, som utvandrade till kolonierna, var ett kraftfullt och initiativrikt pionjärsläkte, de bröt mark där marken var god att odla, de hade alla fördelarna gentemot de infödda, som alltjämt levde kvar i medeltida ekonomiska och sociala förhÃ¥llanden. När kolonialfolken själva började utvecklas, när den franska skolningen ledde till att allt fler började kunna inpassas i ett modernt samhälle, dÃ¥ visade det sig ofta att de franska kolonisterna redan hade besatt de bästa jordomrÃ¥dena, utnyttjat de rikaste naturtillgÃ¥ngarna och givetvis lagt beslag pÃ¥ de administrativa posterna. När de infödda foll{en tack vare den franska politiken började kunna expandera, hämmades deras expansion av fransmännen själva. Detta problem var visserligen inte allmängiltigt, men i mÃ¥nga fall - framför allt i Nordafrika- slmpade det verkliga svÃ¥righeter. Intressekonflikter av denna typ 36- ~73447 Svensiv Tidskrift H. 8 1957 517 gick utanför den franska kolonialpolitiken och var direkt motstridig denna. Konflikterna gällde inte relationerna mellan Frankrike och kolonierna utan utbröt mellan de olika befolkningsgrupperna i kolonierna, och ofta tog Parisregeringen parti för de infödda mot de franska kolonisterna. Striden mellan Paris och de i Nordafrika bosatta fransmännen har exempelvis gett den nordafrikanska frihetskampen ett ofta ganska förvirrat förlopp. Intressekonflikterna skulle aldrig ha fÃ¥tt en sÃ¥dan omfattning, om kolonierna hade varit ekonomiska expansionsomrÃ¥den. Men i mÃ¥nga fall är kolonierna mycket fattiga, och när kolonisterna lagt beslag pÃ¥ de bästa omrÃ¥dena, har det som blivit över inte räckt till att livnära en befolkning, som - tack vare den sjukvÃ¥rd och de sanitära förbättringar, som har följt i fransmännens spÃ¥r - har vuxit med katastrofal hastighet. Framför allt kan man se detta i Algeriet, där arbetslöshetssiffran är fruktansvärd: 40 procent av den algeriska befolkningen är helt eller delvis arbetslösa. De praktiska problemen har i själva verket blivit alltför stora för att assimilationspolitil{en skulle gÃ¥ att genomföra. slitningarna mellan Paris och kolonisterna fick den att halta. Men framför allt kom den eruptiva nationalismen efter kriget att ställa Frankrike inför ett nytt läge, som det var mycket litet förberett att försvara sig mot. De se- 518 naste tolv Ã¥ren har det funnits ett slags hjälplöshet i den franska kolonialpolititken, och det är ganska märkligt att se hur ofta fransmännen själva betraktar sig som offer för illasinnade konkurrenter (Storbritannien vid uppgivandet av Syrien och Libanon, Förenta staterna vid motgÃ¥ngarna i Nordafrika) eller för nÃ¥got slags internationell sammansvärjning. Den främsta symbolen för den nya nationalismen blev givetvis överste Nasser. Han skulle förmodligen ha blivit en nagel i ögat för fransmännen ocksÃ¥ utan sin energiskt deklarerade avsikt att ena alla muselmaner - alltsÃ¥ ocksÃ¥ en stor del av det franska Afrika-väldet - mot västerlandet. Hans framgÃ¥ng blev farlig, därför att den blev ett exempel för de franska kolonierna. När Frankrike förra hösten gjorde försöket att tillsammans med Storbritannien och Israel störta Nasser, gällde det för Paris inte bara att göra sig av med den egyptiske diktatorn och trygga oljetillförseln genom Suezkanalen, utan det gällde framför allt att försöka sätta stopp för den arabiska nationalismen och komma ut ur den pÃ¥ mÃ¥nga sätt otillfredsställande situation, som hade uppstÃ¥tt genom att öst och väst bjöd över varandra för att vinna de neutrala asiatiska och afrikanska staternas gunst. I den franska debatten om Suezaktionen sades rent ut, att Frankrike inte tänkte lÃ¥ta Förenta staterna använda de franska kolonierna som köpesumma för att trygga de amerikanska oljeintressena i Mellersta östern - en ensidig men ur fransk synvinkel förstÃ¥elig bild av vad som höll pÃ¥ att hända i Främre Orienten. Suezaktionens misslyckande blev pÃ¥ intet sätt avgörande för omläggningen av den franska kolonialpolitiken - omläggningen hade skett redan tidigare. Men aktionen var Frankrikes sista försök i större skala att vrida klockan tillbaka och bekämpa en världspolitisk utveckling, som i allra högsta grad var farlig för landet. Det är givet, att fransmännen inte har kunnat betrakta nationalismen, i den form den har tagit i Asien och Afrika, annat än som en farlig och skadlig rörelse ocksÃ¥ för folket i kolonierna. Den franska politiken i Europa har manifesterat sig som klart antinationalistisk genom de västeuropeiska samarbetssträvandena. Hade den tidigare assimilationspolitiken kunnat fullföljas utan krokben frÃ¥n kolonister och utan pÃ¥verkan av den världspolitiska kampen mellan öst och väst, skulle den tvivelsutan ha medfört Yerkligt betydande fördelar för de tidigare kolonierna. Och till slut insÃ¥g fransmännen bättre än de flesta andra nationer, att de franska territoriernas svaga ekonomiska bärkraft skulle göra det nödvändigt för dem att ännu under lÃ¥ng tid framÃ¥t stödja sig pÃ¥ det ekonomiska bistÃ¥nd och den tekniska hjälp, som Frankrike lämnade. Allt detta gjorde att fransmännen sent och med tvekan accepterade nationalismen som en faktor att räkna med. Den sena och tveksamma märktes ocksÃ¥, när de slog in pÃ¥ linjen att ta vinden ur seglen pÃ¥ nationalismen genom att själva acceptera att kolonierna fick gÃ¥ vä- gen i riktning mot självständiga nationer. De tre indokinesiska staterna fick självständighet först i slutskedet av Indokinakriget Tunisien och Marocko blev självständiga först 1955 efter en utveckling, som gick minst sagt ryckigt. Den förvirring och ibland desperation, som kom att känneteckna de franska motÃ¥tgärderna mot nationalismen, fick emellertid ett undantag, nämligen beslutet i juni 1956 att decentralisera förvaltningen av de afrikanska kolonierna, instifta lokala förvaltningsorgan och pÃ¥ det sättet öppna vägen till inre självstyrelse för de tidigare kolonierna. Här var det frÃ¥ga om en medveten och konsekvent politik, som uttryckligen motiverades med att man inte ville upprepa tidigare misstag utan erkände folkens självbestämmanderätt - om än med vissa begränsningar. Samtidigt underströks att det var frÃ¥ga om ett experiment, men ett experiment som kanske var sista chansen att förhindra att det franska kolonialväldet fullkomligt slogs i bitar. Den nya politiken berör det sÃ¥ kallade Svarta Afrika, det vill säga Franska Västafrika och Franska 519 Ekvatorialafrika. Ytterligare ett steg har man tagit i de bÃ¥da förvaltarskapsomrÃ¥dena Togo och Kamerun, som nu snabbt närmar sig full självständighet. Grundlinjerna drogs upp i det regeringsdekret (loi-cadre), som utfärdades den 23 juni 1956. Den 31 mars 1957 ägde val rum till de olika territoriernas församlingar, och i maj började de första regeringarna tillsättas. Den nya franska politiken vilar som nämnts pÃ¥ decentralisering och uppfostran till självstyrelse. Decentraliseringen har medfört att de bÃ¥da tidigare stora mnrÃ¥- dena, Väst- och Ekvatorialafrika, har sprängts i mindre territorier - Ã¥tta respektive fyra. Det innebär alltsÃ¥ att tvÃ¥ kolonier har förvandlats till tolv omrÃ¥den med begynnande inre självstyrelse - tolv embryon till stater. Detta har pÃ¥ sina hÃ¥ll väckt kritik, man har talat om »balkaniseringen» av Afrika. Samtidigt finns dock koordinationsorgan inom bÃ¥de Väst- och Ekvatorialafrika för de bÃ¥da grupperna av territorier. Varje territorium väljer en församling. Varje församling utser en rÃ¥dgivande regering (conseil de gouvernement). Denna regering utser i sin tur representanter till »storrÃ¥deb (grand conseil) i respektive Väst- och Ekvatorialafrika. Den infödda och den franska befollmingen utser de olika organen gemensamt. Regeringschef är alltid 520 den högste franske representanten i territoriet (chef du territoire), men vid hans sida stÃ¥r en inhemsk vice konseljpresident, som utses av parlamentet och som i mÃ¥nga avseenden fyller funktionen som regeringschef. I övrigt bestÃ¥r regeringen av sex till tolv ministrar utsedda av parlamentet; det har blivit kutym att en eller tvÃ¥ av ministrarna hämtas frÃ¥n den vita befolkningsgruppen, medan de övriga är infödda. Regering och parlament handlägger framför allt ekonomiska och sociala frÃ¥gor. Däremot kräver Frankrike fortfarande överinseendet över utrikespolitik, finanser, försvar och rättsväsen. De tillsatta organen har, inom en viss ram, befogenheter som gÃ¥r utöver de enbart rÃ¥dgivande. Man skulle kunna kalla dem för en skola i självstyrelse, en skola i demokrati. Den nya linjen har pÃ¥ mÃ¥nga sätt visat sig löftesrik. Men samtidigt ställer den ett problem, som har bÃ¥de teoretiskt och praktiskt intresse lÃ¥ngt utanför ramen för franska Afrika - problemet om demokratins syfte och funktionsmöjligheter över huvud taget. Den valdemokrati, som fransmännen nu hÃ¥ller pÃ¥ att införa i sina kolonier, är en form som har fötts och utvecklats i högt civiliserade länder. Det är givet att det uppstÃ¥r en del oväntade och ibland ganska drÃ¥pliga situationer, när primitiva folk konfronteras med systemet. Att en väljare behÃ¥ller valsedeln med sin politiska idols bild för att sätta upp pÃ¥ vägen, medan han med förakt kastar ifrÃ¥n sig motstÃ¥ndarens sedel i valurnan, är ett exempel. Och det finns mÃ¥nga andra, som i västerländska ögon ger intryck av politisk omogenhet, men som snarare beror pÃ¥ de inföddas svÃ¥righeter att anpassa sig efter ett system, som ursprungligen inte utformades för deras behov och i överensstämmelse med deras traditioner. Bland annat har prestige- och etikettsfrÃ¥gor kommit att spela en ganska överdriven roll vid den praktiska tillämpningen av det nya systemet. De nyvalda församlingarnas första Ã¥tgärd har i allmänhet varit att besluta om deputeradenas löner - och utan falsk blygsamhet har dessa fastställts till ganska svindlande belopp. Regeringarna har Ã¥ sin sida ingÃ¥ende diskuterat frÃ¥gan om vilka ministrar som skulle ha rätt till tjänstebilar, en ganska intrikat frÃ¥ga eftersom en underordnad minister inte gärna kan visa sig i en bil av finare märke än en överordnad. SÃ¥dana saker hör naturligtvis till demokratins barnsjukdomar. Allvarligare är de motsättningar, som finns mellan olika stammar inom samma territorium och som ibland kan hota att förlama de nya organens verksamhet. Framför allt är det frÃ¥ga om stridigheterna mellan kustnegrer och inlandsnegrer, ett problem som är genomgÃ¥ende längs hela Afrikas västkust och som har tagit sig allvarliga uttryck bland tdri annat i den nya staten Ghana. I ett av de franska territorierna i Västafrika berättas det, att en lokal stamhövding, som hade valts till församlingen, blev sÃ¥ vred när han fick höra att han mÃ¥ste sitta i samma rum som representanter för fiendestammar, att han aldrig infann sig i fö"rsamlingen. Han skickade sin kock i stället. Det finns hos fransmännen i Paris och framför allt hos fransmännen i kolonierna en benägenhet att överdriva sÃ¥dana historier och att hävda, att den franska regeringen införde det nya systemet i kolonierna antingen till följd av (amerikanska) pÃ¥tryckningar eller för att skaffa sig ett alibi i världsopinionens ögon för den politik, som förs i Algeriet. Kritikerna förldarar, att införandet av demokratiska institutioner dels inte tar hänsyn till de inföddas politiska traditioner, dels har gÃ¥tt alldeles för snabbt. Mot detta har anförts, att nÃ¥got fullkomligt tillfredsställande system i dagens läge är omöjligt att finna. Den infödda befolkningen i kolonierna bestÃ¥r av tvÃ¥ grupper, en intellektuell elit, som har skolats och funnit sina demokratiska ideal i Paris, och en massa som visserligen har nÃ¥tt olika stadier av utveckling men som i stort sett mÃ¥ste betraktas som ytterst primitiv. Det nya systemet vänder sig 521 utan tvekan till eliten, dels för att hindra att den gÃ¥r i spetsen för extrema nationaliströrelser pÃ¥ det sätt, som skedde i Nordafrika, dels för att den i sin tur skall kunna föra vidare de demokratiska ideerna bland sina landsmän. Därför kommer det ocksÃ¥ att krävas generationer, innan resultatet av de nya vägarna inom den franska kolonialpolitiken kommer att visa sig. Men det resultatet, som man framför allt väntar sig och hoppas pÃ¥ i Paris, är att Frankrike under de närmaste Ã¥ren skall kunna slippa agitationen, oron och de väpnade revolterna, som har förföljt landet under hela efterkrigstiden. I december 1946 utbröt Indokinakriget, som varade fram till juni 1954. Efter bara nÃ¥gra mÃ¥naders relativt lugn utlöstes kriget i Algeriet av de blodiga massakrer, som ägde rum natten till den l november samma Ã¥r. Kolonialkrigen har inte bara medfört en fruktansvärd belastning för den franska ekonomin, en avtappning av människor och en försvagning av Frankrikes ställning i världen utan ocksÃ¥ en ständig, nervös pÃ¥frestning för fransmännen och därigenom ocksÃ¥ en jordmÃ¥n för extremistiska rörelser bÃ¥de till höger och vänster. Nu hoppas man pÃ¥ en andhämtningspaus, och man väntar sig att den nya politiken skall kunna medföra en sÃ¥dan.