BESINNING! MÄNNisKORNAs försörjning på ålderdomen är en social reformuppgift av sådan betydelse att den borde avgöras i enighet mellan de demokratiska partierna. Dessa partier kunde år 1947 trots stark splittring i andra politiska frågor samlas kring en gemensam linje beträffande folkpensionen. I dag står man inte bara långt ifrån en enighet i pensionsfrågan; den har lett till en så djupgående motsättning mellan regering och opposition, att den politiska debatten fått ett inslag av förbittring, som inte funnits på länge. Det är djupt beklagligt att denna centrala reformfråga kommit att dragas in i den partipolitiska striden med allt vad därav följer av prestige- och taktikhänsyn. Det är så mycket mer beklagligt som ålderdomsförsörjningens problem inte är tillfredsställande lösta för närvarande. stora grupper av vårt folk står fortfarande utan ekonomisk trygghet under ålderdomen, medan andra grupper kan se framtiden an utan bekymmer i detta hänseende. Samhällsutvecklingen har emellertid nått en punkt, då ett dylikt tillständ framstår som orimligt. Att en kraftansträngning bör göras för att avhjälpa missförhållandena, därom torde också de flesta vara eniga. Att någon form av utvidgad pensionering är den för närvarande angelägnaste åtgärden därvidlag, lär heller inte bestridas av mänga. Men skall nu en kraftansträngning i pensionsfrågan göras, så måste det väl ändå krävas att reformen blir både allomfattande och så effektiv, som mänsklig förmåga till förutseende kan möjliggöra. De nuvarande förslagen fyller inte dessa krav; stora gruppers intressen kommer fortfarande att skjutas åt sidan, och man måste starkt betvivla utsikterna att genomföra reformförslagen på ett sätt som ger reellt innehåll åt löftena. Förslagen har helt enkelt tillkommit under sådan tidsnöd, att de inte blivit tillräckligt genomtänkta. överväldigande bevis härför är att hämta från den samlade sakkunskap, som kommit till uttryck i remissutlå- tandena. Ändock är det här fråga om en reform, där år 1990 ter sig som en relativt närliggande tidpunkt. På dessa förslag skall nu offras 8 miljoner kronor i statsmedel jämte ett uppbåd av de partipolitiska maskineriernas alla resurser - i en folkomröstning, där rege- --------------------------- ----- - - 312 ringen genom ett majoritetsdiktat snedvridit frågeställningarna. Att hrr Hedlund och Erlander inte offentligen vill medge att de brustit i lojalitet gentemot demokratien som politisk arbetsform är begripligt. Men de - och särskilt hr Erlander - borde betänka att de skapat ett farligt prejudikat. Hur starkt motiverat det är att alldeles oavsett folkomröstningens resultat ånyo utreda pensionsfrågan i hela dess vidd är lätt att visa. Redan bottenpensioneringen genom en utbyggnad av folkpensionen kommer att innebära en tyngande statsfinansiell börda. Antalet åldringar stiger i själva verket i så- dan takt under de närmaste decennierna att belastningen kan befaras bli övermäktig. Om statsutgifterna intecknas med förmånsrätt genom folkpensionen löper man därtill en betydande risk att utrymmet kommer att bli otillräckligt för den upprustning på de sociala vårdområdena, som ur humanitär synpunkt framstår som trängande nödvändig. Ett medvetande om vad denna starka utgiftsbelastning innebär finns hos allt flera, och oron för konsekvenserna av folkpensionsreformen sprider sig. Vad tilläggspensioneringen beträffar är frivilligalternativen självfallet att föredraga - om sakskä- len finge råda. Människorna måste själva få välja hur de vill fördela sina inkomster mellan sin aktiva tid och ålderdomen. Det socialdemokratiska »lagfästa» obligatoriet innebär ett olidligt förmynderskap över individen - ett nytt uttryck för den statspatriarkalism, som alltmer framstår som den nutida socialismens bärande åskådning. Ett annat motiv till tvångslinjen är givetvis dess socialiserande effekt. Man frestas tala om en socialiseringspolitik i socialpolitisk förklädnad. Människorna skall på- tvingas ett tvångssparande, där den föreslagna fondbildningen leder till en socialisering av kapitalmarknaden - tillsammans med andra av socialdemokratien redan skapade instrument till en extrem centraldirigering av näringslivet. Och detta i en tid då den moderna statens maktfördelningsproblem blir alltmer brännande. I sin uppenbara argumentnöd har socialdemokratien bl. a. motiverat projektet med att det egentligen utgör en metod att öka sparandet. Som var och en lätteligen kan inse är detta påstående ohållbart. :Man förstör tvärtom alla utsikter till att i framtiden kunna bygga på det frivilliga sparandet. Det kommer att försvinna- utom i det kortsiktiga, på konsumtion inriktade målsparandets form. Hur föga genomtänkt hela det socialistiska fondbildningsförslaget är, framgår mest evident av bankofullmäktiges yttrande, där man bl. a. undrar hur riksbanken efter tillskapandet av en sådan fond, som »kommer att medföra en helt genomgripande omvandling av den svenska kapitalmarknadens struktun skall kunna fullgöra sina penningpolitiska uppgifter. Hr Åsbrinks halva protest var så besvä- rande för regeringen att den ansåg sig nödsakad att omgående tillsätta en ny utredning för att klarlägga dessa problem. Om utredningens resultat kommer emellertid det svenska folket att sväva i lycklig okunnighet, när det går till omröstning! Värdebeständigheten och inflationsfaran är två ytterligare frågor av primär betydelse. Att man i en statlig utredning över huvud taget anser det nödvändigt att på fullt allvar diskutera frågan om värdebeständighet för pensionen öppnar skrämmande perspektiv- fast ur andra synpunkter än de vanligen ventilerade. Det visar nämligen att statsmakten i sin nuvarande politiska sammansättning realiter kapitulerat inför uppgiften att bevara kronans värde. Därmed uppger man vad som alltid ansetts vara en av de väsentligaste uppgifterna för all statsmakt - att sörja för ett välordnat penningsystem och en värdebeständig valuta. På andra håll i världen har statsmakten icke ansett sig befriad från denna grundläggande skyldighet. Och skötte sig det nuvarande socialistiska styret på rätt sätt vore heller inte värdebeständigheten något problem. Man kan dessutom fråga, vad det finns för skäl till att pensionerna skall vara bättre skyddade än arbetslönerna? Är det verkligen rea- 313 listiskt att tro att de aktiva inkomsttagarna i en· given situation icke kommer att ha vilja eller förmåga att skydda sina intressen? Men då är det fara värt att just värdebeständigheten blir en drivfjäder, som skyndar på den inflationistiska utvecklingen. Pensionsfrågans lösning är i sista hand beroende av hur man lö- ser de principiellt centrala fördelningsfrågorna. Vem skall betala för vem - och hur mycket? Den socialdemokratiska tvångslinjen har strandat på den stötesten, som fördelningsuppgiften beträffande inkomsttagare på olika nivå utgör. Den är konstruerad så att avgiftsbeloppens kapitaliserade värde överstiger kapitalvärdet av pensionsförmånerna för de små inkomsttagarna. Däremot gör de större inkomsttagarna en vacker vinst, eftersom kapitalvärdet av deras inbetalningar blir mycket lägre än pensionsförmånernas kapitalvärde. Att tvångslinjen leder till dylika tekniskt och socialt orimliga konsekvenser är ett ytterligare vittnesbörd om tidsnöden och den bristande eftertanken. Lika olyckligt är det sätt, på vilket man försökt lösa fördelningsuppgiften mellan generationerna. Kan det försvaras att de generationer, som nu är i aktiv ålder och politiskt bestämmer, skall tillerkänna sig en stark överkompensation, samtidigt som krav ställs på de unga att betala denna förmån. Tanken vänds lätt till det gamla - - - ------ -- --- ,. 314 agrarsamhällets viktigaste form för ålderdomsförsörjningen - undantaget. När bonden inte längre orkade sköta gården, lät han i regel en son övertaga den. Sonen fick utfästa sig att av gårdens avkastning lämna sina föräldrar ett undantag i form av förnödenheter, som de behövde för sin försörjning. Men han kunde inte på- tvingas ett avtal, som innebar orimliga bördor. Parterna ingick ett frivilligt och efter de individuella förhållandena avpassat avtal - den generation, som skulle bära bördan fick vara med om att bestämma. Så kan det inte gå till nu. Men man bör hålla i minnet att de unga människor, som en gång skall inlösa växlarna och betala överkompensationen icke kan förväntas känna sig bundna av vad den nu bestämmande generationen beslutat. Moraliskt kan inte heller detta krävas. De har inte fått vara med om att bestämma. Detta är ett ytterligare och mycket starkt skäl till att man icke pressar fram ett oöverlagt beslut. Pensionsfrågans sakliga läge är i ett nötskal följande: Trots tre utredningar har icke mera allmänt acceptabla förslag kunnat presenteras. En mångfald frågor av grundläggande betydelse är fortfarande olösta. Splittring och förvirring präglar det partipolitiska stridsfältet. Uppenbarligen är det nödvändigt - nödvändigt för en vettig lösning av frågan och nödvändigt för den svenska demokratiens funktion att en ny utredning görs, en utredning, som går igenom frågorna kring ålderdomsförsörj ningen från grunden och icke begränsar sig enbart till frågan om pensionen utan prö- var alla tänkbara utvägar att skapa trygghet för försörjningen på ålderns dagar. En sådan utredning skulle ge ett välbehövligt rådrum för besinning.