ANNO DOMINI 1940 DET Ã¥r, som nu gÃ¥tt till ända, har icke haft sin like i nÃ¥got av de fyra senaste europeiska släktledens minne. Väl fick man 1917-1918 uppleva, att sekelgamla stormakter störtade samman som korthus. Men det skedde dÃ¥ sÃ¥som en naturlig avslutning pÃ¥ det lÃ¥nga sorgespelet efter flere Ã¥rs fruktansvärd kamp och i sista stadiet av andlig och kroppslig utmattning. När vi 1940 först sÃ¥go tre av Europas högst kultiverade smÃ¥stater sopas bort frÃ¥n kartan under loppet av nÃ¥gra fÃ¥ veckor - ett par av dem efter mer än ett Ã¥rhundrades obruten fred- och sedan den makt, som med sina stora och sina svaga sidor mer än nÃ¥gon annan satt sin prägel pÃ¥ Europas öden i nyare tid, störtas i gruset pÃ¥ en mÃ¥nad - dÃ¥ skedde denna oerhörda omvälvning alldeles plötsligt, som följd av de första egentliga operationerna i Västeuropa under det nya världskriget. Den förlamande verkan av dessa händelser blev sÃ¥ mycket större pÃ¥ grund av deras plötsliga och för de flesta alldeles oväntade karaktär. Endast Austerlitz och Jena erbjuda en historisk parallell. Vid Ã¥rsskiftet 1939-1940 stod världen helt under intrycket av det ryska överfallet pÃ¥ Finland och av de svÃ¥ra motgÃ¥ngar, som vid jultiden börjat drabba angriparen. Stormaktskriget i väster hade ej börjat pÃ¥ allvar, utan efter Polens undergÃ¥ng rÃ¥dde i stort sett vapenlugn och spänd politisk väntan. De bÃ¥da fientliga lägren syntes oangripliga bakom förskansningarna utefter den tyskfranska gränsen. Den aktuella frÃ¥geställningen tycktes vara, hur den part, som av den stora allmänheten ute i världen uppfattades som den starkare, d. v. s. de bÃ¥da förbundna västmakterna, skulle kunna komma Ã¥t sin motstÃ¥ndare, dÃ¥ blockaden pÃ¥ grund av Rysslands hÃ¥llning ej längre kunde väntas öva nÃ¥gon snar verkan. Ett tyskt genombrottsförsök över Holland och Belgien hade visserligen synts vara nära förestÃ¥ende i november men sedan uteblivit. Intresset gällde nu i stället, om västmakterna över Finland och Turkiet skulle kunna rikta en stöt mot de bÃ¥da stora fastlandsdiktaturerna och därigenom bereda storkriget den valplats, som det tycktes sakna. l -·- ···J.~----,~- Torvald T:son Höjer Tysklands diplomatiska ställning föreföll trots triumfen över Polen ganska besvärlig. Pakten med Stalin hade försvÃ¥rat dess förbindelser med dess tidigare vänner och Rysslands uppenbara fiender - Italien, Spanien och J apan. I det ryska överfallet pÃ¥ Finland följde de nämnda tre staterna den angripne med sina livligaste sympatier, medan den tyska regeringen i strid med sitt eget folks känslor var nödgad att stödja Ryssland med minst sagt välvillig neutralitet. Situationen var föga tilltalande för Berlinregeringen. Det lÃ¥g uppenbarligen i dess intresse att sÃ¥ snart som möjligt fÃ¥ till stÃ¥nd en fred mellan Ryssland och Finland. En fortsättning pÃ¥ deras kamp skulle utgöra en växande belastning pÃ¥ den tyska inre opinionen och pÃ¥ Tysklands förbindelser med de övriga antikominternmakterna, minska respekten för Ryssland som Tredje Rikets politiska och militära medspelare samt erbjuda Västmakterna tillfällen till för Tyskland störande ingrepp. För att fylla sitt syfte borde den av Tyskland eftersträvade ryskfinska uppgörelsen rädda Ã¥ ena sidan Rysslands prestige som stormakt, Ã¥ den andra om möjligt det av tyska folket och armen högt skattade Finlands självständighet. Det gällde sÃ¥lunda för Berlinregeringen att genom pÃ¥tryckningar hindra Sverige och Norge att själva giva Finland effektiv militär hjälp eller att tillÃ¥ta en västmaktsarmes genommarsch, om en sÃ¥dan skulle allvarligt bringas pÃ¥ tal. Det gällde vidare att förmÃ¥ ryssarna att avstÃ¥ frÃ¥n de krav pÃ¥ den finska statens fullständiga nedskrotning, som funnit uttryck i Kuusinenregeringens högtidliga installation i Terijoki och i alliansfördraget med denna imaginära myndighet. Och det gällde att sÃ¥ fort som möjligt övertyga finnarna om att en eftergiftsfred trots de stora framgÃ¥ngarna vore bättre än ett fortsatt krig. Alla uppgifterna löstes till belÃ¥tenhet. Att fälla ett slutgiltigt omdöme om den svenska officiella politiken under det finska kriget är icke för närvarande möjligt, och blir det icke, förrän ett mycket omfattande aktmaterial med envoyen Richerts depescher frÃ¥n Berlin som sin mÃ¥hända viktigaste bestÃ¥ndsdel blir tillgängligt för forskningen. Vissa fakta torde dock redan nu vara tämligen säkra. SÃ¥ hava Englands prestationer under fälttÃ¥get i Norge med fullständig klarhet givit vid handen, att Västmakternas hjälpanbud i februari och mars mÃ¥ste hava varit skäligen blottade pÃ¥ militära realiteter och att deras accepterande följaktligen ganska säkert skulle hava kastat Sverige och Norge i krig med bÃ¥de Tyskland och Ryssland utan att 2 Anno Domini 1940 bereda Finland nÃ¥gon hjälp av värde. De nordiska regeringarnas pÃ¥ sin tid - och dÃ¥ begripligt nog - hÃ¥rt klandrade beslut att avslÃ¥ dessa engelska och franska krav var därför med visshet väl grundat ur bÃ¥de svensk, norsk och finländsk synpunkt. Det synes även säkert, att det beundransvärda försvar, som räddade Finlands frihet, icke skulle hava varit möjligt utan det mycket omfattande finansiella och industriella stöd, som Finland fick frÃ¥n Sverige. Men allt, som hittills framkommit, synes ocksÃ¥ giva vid handen, att ett stöd i denna omfattning icke skulle hava kommit till stÃ¥nd, om statsministern och hans närmaste meningsfränder icke steg för steg pressats fram till handling av den mäktiga, i vÃ¥r senare historia enastÃ¥ende folkrörelse, som frÃ¥n slutet av december började växa fram över hela Sverige trots tydligt ogillande i vissa ledande kretsar. Denna rörelses historiska betydelse torde därför stÃ¥ fast. Vad som däremot i brist pÃ¥ det förut nämnda aktmaterialet undandrager sig bedömande, är om och i vad mÃ¥n en ännu effektivare hjälp och följaktligen en bättre fred skulle hava varit möjlig inom den av den svenska statsledningen med rätta uppdragna gränslinjen, Sveriges bevarade neutralitet i stormaktskriget. Vad västmakternas insats i det rysk-finska kriget beträffar, synes deras uppriktiga önskan att hjälpa den angripna parten knappast kunna betvivlas. Den hjälp i krigsmaterial, som Finland mottog frÃ¥n dem, var ocksÃ¥ mycket omfattande, ehuru den franska hjälpen torde hava varit kvalitativt mindre värdefull. Däremot ville eller kunde de bÃ¥da stormakterna icke giva den enda form av hjälp, som verkligen skulle hava haft utsikt att bliva effektiv i längden- ett angrepp pÃ¥ Sydryssland över Turkiet. Ur deras egen synpunkt var detta ocksÃ¥ högst begripligt. Den ganska omfattande hjälp i manskap över Narvik-Boden-Haparanda, som sÃ¥ smÃ¥ningom erbjöds, var däremot, som redan antytts, troligen av ganska tvivelaktigt slag. Önskan att draga in Sverige och Norge i kriget mot Tyskland och att göra slut pÃ¥ malmleveranserna söderut torde i detta sammanhang hava varit den egentliga drivkraften i London och Paris. I mitten av februari började krigslyckan pÃ¥ Karelska näset slutgiltigt gynna ryssarna. Deras anfall understöddes nu av bÃ¥de luftstridskrafter och artillerield av helt annan kvalitet än till·förene. Denna omständighet har av mÃ¥nga bedömare, ovisst med vilken rätt, ansetts tyda pÃ¥ att de nu fÃ¥tt hjälp av experter frÃ¥n annat hÃ¥ll. Om skötseln av de fredsunderhandlingar, som vid 3 Torvald T:son Höjer denna tid upptogos med Sverige som mellanhand, är det ännu omöjligt att avgiva ett omdöme. Visst är blott, att dÃ¥ freden undertecknades den 13 mars, var den fruktansvärt hÃ¥rd, särskilt vid jämförelse med de krav, vilkas avvisande framkallat kriget, och med krigsrörelsernas för Finland sÃ¥ utomordentligt ärofulla förlopp. Karelen, Hangö och SallaomrÃ¥det gingo förlorade- en av Finlands värdefullaste och högst älskade provinser och tvÃ¥ strategiska positioner, vilkas övergÃ¥ng i en stormakts händer innebar ett svÃ¥rt hot ej blott mot Finland utan även mot Sverige. Detta hot accentuerades av förpliktelsen att sammanknyta den finska Kemijärvibanan med Murmanjärnvägen. Finlands slutliga nederlag innebar en diplomatisk framgÃ¥ng för Tyskland, trots att det formellt hÃ¥llits utanför fredsförhandlingarna, och en svÃ¥r prestigeförlust för Västmakterna, som till slut sÃ¥ öppet tagit parti mot Ryssland. MotgÃ¥ngen fick inre Ã¥terverkningar. I Paris störtades Daladier, om vars otillräcklighet för den starke mannens roll man vunnit allt större klarhet. Hans efterträdare blev Paul Reynaud, den tvivelsutan mest betydande av de franska parlamentarikerna. Hans övertagande av makten ett Ã¥reller kanske bara ett halvÃ¥r tidigare skulle mÃ¥hända hava fÃ¥tt världshistorisk betydelse. Som det nu var, tillträdde han ett konkursbo och med knappa tvÃ¥ mÃ¥naders frist. Därtill kom, att partisinnet och den bristande inre sammanhÃ¥llningen nu öppet framträdde i deputeradekammaren och att Reynaud synes hava haft mindre lycklig hand vid uppgörandet av sin ministerlista. Det förtroendevotum, hans kabinett erhöll, var det knappast tänkbara - en enda röst. Och i den nya regeringen kvarstod Daladier av partipolitiska skäl som krigsminister, trots att han och konseljpresidenten voro klara fiender. Reynauds maktövertagande och bevarandet av hans ställning som regeringschef hängde pÃ¥ att han hölls för en handlingens man. Det gällde att uppehÃ¥lla detta anseende, och Reynaud synes hava varit den främste pÃ¥drivaren av kraftÃ¥tgärder mot malmskeppningen till Tyskland över Narvik. Kravet pÃ¥ befriande handling segrade. Den 8 april meddelades, att de allierades flotta utlagt tre minfält pÃ¥ neutralt vatten längs norska kusten. Fälten voro sÃ¥ placerade, att kustfarten mÃ¥ste tvingas ut i armarna pÃ¥ överlägsna allierade sjöstyrkor. Härmed sattes lavinen i rullning. Den tillkännagivna minläggningen var otvivelaktigt en mycket grov neutralitetskränkning, ehuru naturligtvis icke jämförlig med en verklig invasion. Den gav tyska regeringen en plausibel före- 4 Anno Domini 1940 vändning för en aktion, som mÃ¥ste hava varit bÃ¥de förberedd och igÃ¥ngsatt tidigare, än man fick kännedom om de allierades företag. Detta framgÃ¥r ovedersägligt av att ett tyskt trupptransportfartyg sänktes utanför Norges sydkust redan den 8 april och att tyska trupper landstego i sÃ¥ fjärran belägna hamnar som Narvik och Trondheim redan pÃ¥ morgonen den 9. Dessa expeditioner mÃ¥ste hava utsänts lÃ¥ngt tidigare. Man har i Berlin hävdat, att en engelsk styrka redan var pÃ¥ väg mot Norge och blott i sista ögonblicket förekoms av den tyska. De dokument, som framlagts fÖr att styrka detta, visa emellertid endast, att engelska stridskrafter höllo pÃ¥ att göras redo för en dylik expedition. Däremot klargöra de icke de förutsättningar, under vilka företaget skulle igÃ¥ngsättas. Att det icke satts i verket före det tyska, synes ganska tydligt framgÃ¥ av det följande händelseförloppet, dÃ¥ det dröjde Ã¥tskilliga dagar, innan engelska trupper landstego i Norge. En högst egendomlig omständighet är, att de med sÃ¥ stora Ã¥thävor utlagda minorna gjorde sÃ¥ ringa effekt gentemot de tyska sjöstyrkor, som de följande dagarna opererade längs Norges västkust, och att de icke skyddades mot fientliga svepningsförsök av starka engelska flottavdelningar. I alla händelser synas de tyska operationerna den 8 och 9 april hava rönt mycket ringa hinder frÃ¥n Home fleet's sida. Den 9 april tidigt pÃ¥ morgonen ryckte tyska trupper över Danmarks sydgräns, samtidigt som en annan styrka landsteg i Kö- penhamn. Den danska regeringen försökte intet motstÃ¥nd utan fann sig under protest i ockupationen. FrÃ¥n tysk sida avgavs en högtidlig försäkran, att Danmarks frihet vid krigets slut till fullo skulle Ã¥terställas. Endast framtiden kan utvisa, om regeringen Stauning-Munch handlade klokt i den svÃ¥ra stunden och om det tyska löftet kommer att infrias, sÃ¥vida detta dÃ¥ beror pÃ¥ Berlinregeringens eget fria skön. De senaste händelserna i Danmark och flere tyska pressuttalanden giva skäl till oro. Den norska regeringen valde en annan väg, dÃ¥ tyska styrkor pÃ¥ morgonen den 9 inträngde i Oslo, Kristiansand, Stavanger, Bergen, Trondheim och Narvik. Väpnat motstÃ¥nd restes pÃ¥ Ã¥tskilliga hÃ¥ll frÃ¥n första början. De underhandlingar, som inleddes mellan angriparen och den till Hamar flyktade konung HÃ¥kon, avbrötos, sedan det visat sig, att Hitler själv som oeftergivligt villkor -ställde, att regeringsmakten skulle anförtros Ã¥t major Quisling, en man, som saknade aktning och förtroende hos sina egna landsmän. Ett formligt krig, där Norge officiellt anhöll om Västmakternas 5 .. ' 1/1····· ••""·----- Torvald T:son Höjer stöd, blev följden. För den, som anser ett folks självständighet vara ett oförytterligt värde, mÃ¥ste konung HÃ¥kons och stortingets beslut vara höjt över all diskussion. Men tyvärr skulle nu följderna pÃ¥ ett fruktansvärt sätt visa sig av den exempellösa vanvÃ¥rd, vari det norska försvaret lämnats av herrar Nygaardsvolds, Kohts och Mowinckels maktägande vänsterpartier. London och Paris lovade omedelbart att komma den norska regeringen till hjälp med alla sina krafter. PÃ¥ högtstÃ¥ende engelskt och franskt hÃ¥ll försäkrades, att Hitler nu begÃ¥tt den avgörande oförsiktighet, som skulle vÃ¥lla hans fall. Uppvaknandet blev fruktansvärt. Den engelska flottan fick, ovisst av vilka skäl men troligen av fruktan för flyg och ubÃ¥tar, icke företaga de enda operationer, som skulle hava kunnat bliva avgörande - att forcera skagerackspärren eller inloppet till Trondheimsfjorden. De improviserade landstigningar, som försöktes med till stor del undermÃ¥liga och illa rustade trupper, misslyckades. Sydnorge och Tröndelagen mÃ¥ste utrymmas vid majs början, och den med vida större skicklighet ledda operationen mot Narvik mÃ¥ste av hänsyn tillläget pÃ¥ annat hÃ¥ll en mÃ¥nad senare uppgivas, fastän dess slutliga triumf syntes säker. Hela Norge föll i segrarens händer, och konungen mÃ¥ste med den lagliga regeringen gÃ¥ i landsflykt. Krigshistorien torde visa fÃ¥ exempel pÃ¥ en till synes utsiktslös operation, företagen mot all skenbar sannolikhet men förberedd och genomförd med sÃ¥dan utomordentlig skicklighet och lycka som den tyska mot Norge över det i teorin av den engelska flottan behärskade havet. Hur stora offer, som krävdes av själva överskeppningen, vilken i rätt stor utsträckning stördes av lätta engelska sjöstridskrafter, är ännu okänt. De betydande framgÃ¥ngar, som det norska kustförsvaret nÃ¥dde pÃ¥ de fÃ¥ platser, där planmässigt motstÃ¥nd verkligen försöktes, är ett anklagande vitt-- nesbörd om de utomordentliga försvarsmöjligheter, som de norska maktägande genom Ã¥rtionden försummat. Det oerhörda fiaskot i Norge väckte en kraftig reaktion i England. De styrandes segervissa försäkringar hade för allmänheten undanskymt de stora svÃ¥righeter, varmed företaget mÃ¥ste vara förbundet, sedan man lÃ¥tit tyskarna bemäktiga sig de stora hamnarna och alla flygplatser i södra och mellersta Norge. Besvikenheten och förbittringen blevo sÃ¥ mycket större och riktade sig mot premiärministern Chamberlain personligen. Det inträffade var ocksÃ¥ en fruktansvärd illustration till följderna av hans politik att envisas att se kriget pÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ng sikt, att alla omedelbara kraft- 6 Anno Domini 1940 Ã¥tgärder underlätos, medan omsorgen inriktades pÃ¥ att iakttaga blockadens verkningar och förbereda en dÃ¥dkraftig krigföring Ã¥r 1944. Den stora uppgörelsen i underhuset lyktade med att kabinettet fick den knappast tänkbara majoritet. ]'öljden var Chamberlains avgÃ¥ng som premiärminister. Hur successionsfrÃ¥gan skulle hava ordnats under normalare omständigheter, är mÃ¥hända ovisst. De olycksbud, som samtidigt ingingo, gjorde endast en efterträdare tänkbar - Winston Churchill, den statsman, vars energi och hänsynslöshet stodo över alla tvivel och vars bedömning av situationen och dess rustningskrav ända sedan 1933 nu efter alla överlägsna axelryckningar fÃ¥tt en sÃ¥ slÃ¥ende upprättelse av händelserna själva. Det bud, som 10 maj nÃ¥dde London, gällde ett nytt angrepp pÃ¥ neutrala stater. Denna gÃ¥ng var det ej mindre än tre- Holland, Belgien och Luxemburg, de länder, vilkas utomordentligt strikta neutralitet tidigare under vintern av den tyska politikens svenska organ uppställts sÃ¥som efterföljansvärda exempel för de skandinaviska länderna. Att avsikten var att över deras omrÃ¥den drabba huvudfienden med det förintande slaget, var tydligt. För Västmakterna Ã¥terstod blott att jakande besvara konung Leopolds och drottning Viihelminas begäran om hjälp och lÃ¥ta de disponibla styrkorna pÃ¥ vänstra flygeln rycka in i Belgien. Om denna rörelse var militärt klok under de föreliggande omständigheterna,förefaller högeligen tvivelaktigt, men politiskt var den det enda möjliga. Ã…nyo skulle det emellertid visa sig, hur litet en improviserad och förut ej i detalj planerad och förberedd samverkan mäktar mot en snabb, handlingskraftig och väl ledd motstÃ¥ndare. I vad mÃ¥n man i London och Paris trott sig äga möjligheter att med en framstöt över Breda undsätta den s. k. fästningen Holland, är ovisst. PÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll torde man dock hava gjort sig höga tankar om de holländska vattenspärrarnas effektivitet. Sä- kert är emellertid, att man räknat med att den belgiska armen skulle kunna bakom Maas och den nyanlagda Albertkanalen uppehÃ¥lla fienden ungefär pÃ¥ linjen Antwerpen-Liege-Namur sÃ¥ länge, att undsättningsarmen hunne fram. Dessa förhoppningar svekos emellertid helt och hÃ¥llet. Norr om Liege lyckades tyskarna medelst ett överraskande angrepp, varvid bl. a. segelflyg lär -hava kommit till användning, genombryta den belgiska huvudförsvarslinjen. Därmed var större delens av landet öde avgjort. Samtidigt tvangs den holländska huvudarmen pÃ¥ fem dagar att ka- 7 .~· .., ' ,; ..__________ Torvald T:son Höjer pitulera. I Hollands nederlag spelade sÃ¥väl den infödda »femte kolonnen» som i landet bosatta eller kort före krigsutbrottet prÃ¥mledes eller annorlunda insmugglade tyskar en viktig roll. Tillsammans med frÃ¥n luften i omfattande skala landsatta trupper spredo de förvirring i den försvarande armens rygg och lyckades hÃ¥lla vägen söderifrÃ¥n in i fästningen Holland öppen, tills motoriserade kolonner hunnit anlända över det högre belägna omrÃ¥det söder om Maas. Enligt somliga uppgifter lära dessutom de berömda vattenspärrarna delvis hava satts ur funktion genom sabotage. Ã…n viktigare för krigets förlopp blev emellertid en annan stor tysk framgÃ¥ng. De trupper, som framträngt genom Ardennerna, lyckades 12-14 maj genom överraskande angrepp sätta sig i besittning av en del MaasövergÃ¥ngar samt därefter i trakten av Sedan genombryta Maginotlinjens - som det visade sig - alltför svagt utbyggda förlängning. Den franska arme, som försvarade detta frontavsnitt, blev fullständigt krossad. Därigenom uppstod en stor öppning i de franska härlinjerna. Tyskarna lyckades nÃ¥ fram till Aisne, medan motoriserade kÃ¥rer togo vägen västerut genom breschen och i den fransk-engelska nordgruppens rygg ockuperade Amiens och Abbeville. Därmed voro de stora allierade · styrkor, som befunno sig norr om Somme, helt avskurna frÃ¥n "B""'rankrikes huvuddel. Det krigsskede, som därmed inträdde, blev det mest dramatiska ditintills. Reynaud skyndade att avlägsna Daladior och Gamelin frÃ¥n krigsledningen och förstärkte sitt kabinett med den gamle marskalk Petain, hjälten frÃ¥n det förra världskrigets blodiga Verdunslag. Den nye överbefälhavaren, Weygand, Fochs forne stabschef, sökte vid Arras och Peronne sluta breschen bakom de tyska motoriserade styrkorna, men försöket misslyckades efter in· ledande framgÃ¥ngar. SÃ¥ följde den 28 maj konung Leopolds kapitulation, en handling, vars bakgrund och förlopp ännu ej äro fullt klarlagda. Därmed syntes den inneslutna nordarmens öde vara avgjort. Emellertid inträffade det oväntade och för krigets vidare gÃ¥ng högst betydelsefulla, att amiral Abrial lyckades försvara det kringrända Dunkerque sÃ¥ länge, ett engelsmännen tack vare en hänsynslös och skicklig insats av flotta och flyg lyckades bortföra ej mindre än 335,000 man. Visserligen var nederlaget bÃ¥de tydligt och stort och visserligen gick hela krigsmaterielen förlorad, men större delen av den brittiska yrkesarmen hade räddats för försvaret av det hotade hemlandet. Därigenom möjliggjordes för England att fortsätta kriget. 8 Anno Domini 1940 I första hand gick angreppet vidare mot Frankrike. W eygands nya Somme-Aisnelinje genombröts pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ dagar, nedre Seine och Marne överskredos, och Paris uppgavs utan strid. Efter segt försvar bröt det franska motstÃ¥ndet i Champagne helt samman, och snabba tyska kolonner lyckades avskära Maginotlinjens försvarare frÃ¥n det övriga Frankrike. Ej heller Loirelinjen visade sig möjlig att hÃ¥lla, och den franska armen upphörde inom kort att existera sÃ¥som ordnat militärt verktyg. Orsakerna till detta lika snabba som fullständiga sammanbrott för den stat, som enligt mÃ¥ngas mening vid krigets utbrott alltjämt var världens starkaste militärmakt, äro mÃ¥nga och invecklade, till stor del ännu ej klarlagda. Vissa fakta äro dock säkra. Rent militärt är det sÃ¥lunda uppenbart, att den oväntat stora numerära underlägsenheten spelade en betydelsefull roll. Vidare hade den franska armen pÃ¥ ett högst olyckligt sätt tolkat det föregÃ¥ende världskrigets erfarenheter. Man hade stannat vid en dogmatisk tro pÃ¥ defensivens överlägsenhet över offensiven och förbisett de förändringar, som flyg och pansarvapen medfört. Typiskt var Maginotkomplexet- tron, att man skulle kunna vinna kriget genom att ligga stilla bakom en gränsbefästningslinje och lÃ¥ta fienden förblöda. Det är emellertid oförklarligt, att man med denna utgÃ¥ngspunkt lämnade den med sÃ¥ oerhörda kostnader uppförda Maginotlinjen oavslutad i Montmedy och gav den belgiskfranska gränsen ett vida svagare skydd. Till stor del beror debaclet sÃ¥lunda pÃ¥ rent militära missgrepp - fasthÃ¥llandet vid en förÃ¥ldrad taktik och strategi, och detta trots att varningar icke saknats. SÃ¥ hade t. ex. redan 1934 överste de Gaulle framlagt teorin för det nya kriget och dess verkningar men skjutits Ã¥t sidan sÃ¥som obekväm. Tydligt är ocksÃ¥, att personpolitiken varit olycklig. I stor utsträckning innehades viktiga poster av generaler, som ej längre ägde full fysisk eller andlig spänst eller levde i förÃ¥ldrade militära föreställningar. Det är uppenbart, att skulden för dessa militära missförhÃ¥llanden, som i mycket erinra om Preussen före Jena och Auerstädt, ej minst drabbar de bÃ¥da män, som framför alla andra övat inflytande pÃ¥ den franska armens utveckling under mellankrigsperio- -den - marskalk Petain och general W eygand. Av den olycklige Gamelin kommer hans andel i ansvaret att utkrävas. Emellertid äro de militära missförhÃ¥llandena blott en del av nederlagets orsaker. Den franska krigsindustrin var trots rustningsministern Dantrys energiska men alltför sent igÃ¥ngsatta 9 ...• 't;. • .;-···· ------------ Torvald T:son Höjer uppryckningsförsök hopplöst ur stÃ¥nd att bemästra situationen. Framför allt hade flygvapnet, för tio Ã¥r sedan världens bästa, fÃ¥tt. fullständigt förfalla och var 1939-1940 en quantite negligeable. Den politiska ledningen sÃ¥väl i frÃ¥ga om själva krigföringen som i omsorgen om 'den inre fronten var svag och i vissa avseenden söndrad inom sig själv. De sist berörda missförhÃ¥llandena hade sin rot inom Frankrikes. politiska system och Ã¥tergingo egentligen pÃ¥ tvÃ¥ orsaker. Den ena och oftast anförda var den olycksaliga Blumska folkfrontregimen 1936-1937, som förstört Frankrikes finanser, lamslagit dess produktionskraft och vÃ¥llat svÃ¥r oro och söndring pÃ¥ det politiska och sociala omrÃ¥det vid en tidpunkt, dÃ¥ Frankrike mer än nÃ¥gonsin i sin historia tarvade endräkt, disciplin och oavlÃ¥tligt arbete. Men den andra och ej mindre viktiga lÃ¥g i motsatta ändan av det politiska spektrum. Det lider intet tvivel, att mycket stora delar av det franska borgardörnot satte sin egen sociala ställning, sina ekonomiska intressen och sin komfort framför fäderneslandets välgÃ¥ng och i sin fruktan för en social omvälvning och sitt blinda hat mot vänsterpartierna sÃ¥go den yttre fienden med mindre ovilja än de egna landsmän, som utgjorde den parlamentariska majoriteten. L'union sacree var 1940 ett tomt ord. Bakom den vackra fasaden pÃ¥gick den inre brödrastriden och arbetade Frankrikes dödgrävare för fullt. Sintscenerna skulle visa, vad Ã¥tskilliga episoder redan före kriget lÃ¥tit skymta, att det i Paris fanns viktiga högermiljöer, där det frodades femtekolonnister av alla schatteringar upp till det rena landsförräderiet. I mitten av juni var det tydligt, att det europeiska Frankrike var slutgiltigt slaget till marken. TvÃ¥ vägar stodo öppna för den till Bordeaux flyktade regeringen. Den ena var att kapitulera och begära stillestÃ¥nd pÃ¥ segrarens villkor. Den andra var den, som man tidigare sagt sig skola vid behov välja - att lämna moderlandet med regeringen och de stridskrafter, som kunde frigöras, främst den utmärkta flottan och resterna av flyget, för att föra kampen vidare frÃ¥n Frankrikes starka och välrustade dotterländer i Nordafrika. Det var denna väg, som ej blott Reynaud och Mandel utan ocksÃ¥ presidenten Lebrun och de bÃ¥da talmännen ville välja. Men mot dem trädde ej endast defaitisterna av vanlig typ utan även den besegrade armens ledning med Weygand i spetsen. Och denna riktning kunde täcka sig med en stor auktoritet, Petain, marskalken, som stod som inkarnationen av det gamla ärorika Frankrike, en personlighet, vars inre halt var höjd över alla tvi- 10 Anno Domini 1940 vel, men till sitt lynne en oförbätterlig pessimist, som pÃ¥ vÃ¥ren 1918 velat kapitulera för stormlöpningen mot kanalhamnarna. Lavals intriger och Petains och W eygands auktoritet togo hem spelet. Frankrike kapitulerade och slöt vid midsommartid ett stillestÃ¥nd, som lämnade halva dess omrÃ¥de med hela Atlantkusten i segrarens hand pÃ¥ obestämd tid. Villkoren torde i hÃ¥rdhet vara oupphunna sedan Napoleons uppgörelse med det slagna Preussen. PÃ¥ Ã¥tskilliga hÃ¥ll var säkerligen minoritetens lust att taga hämnd pÃ¥ politiska motstÃ¥ndare en viktig drivfjäder till detta beslut. SÃ¥ var naturligtvis icke fallet för Petain och Weygand. Allt tyder pÃ¥ att de handlade under inflytande av en lägesbedömning, som dÃ¥ var rätt naturlig. Efter det fruktansvärda nederlag, som Frankrike trots alla deras ansträngningar lidit, och den oerhörda uppvisningen under april, maj och juni av tysk kraft och tysk förmÃ¥ga togo de för givet, att England, vars prestationer ju ditintills visat sig minst sagt medelmÃ¥ttiga, ej länge skulle kunna hÃ¥lla stÃ¥nd ensamt utan antingen godvilligt följa Frankrikes exempel och begära fred eller ocksÃ¥ efter ett kort motstÃ¥nd tvingas därtill. Under sÃ¥dana förhÃ¥llanden vore ett fortsatt motstÃ¥nd meninglöst och ägnat att medföra ytterligare onö- diga lidanden, medan en kapitulation föreföll vara enda utvägen att rädda Ã¥tminstone nÃ¥got ur sammanbrottet. Resonemanget var ganska plausibelt, men det har ej hÃ¥llit streck i verkligheten. Englands motstÃ¥ndskraft och Italiens svaghet hava visat sig vara helt andra, än Petain och hans män trodde. Frankrikes moderland stÃ¥r nu inför livsmedelsbrist med sin västra kust som en ganska hÃ¥rt prövad krigsskÃ¥deplats. De olyckor, som man ville undvika medelst kapitulation, hava till stor del blivit en följd därav. Emellertid torde det vara orätt att alltför hÃ¥rt klandra Petain och hans rÃ¥dgivare för en bedömning, som de dÃ¥ delade med de flesta. SvÃ¥- rare att förstÃ¥ är den självförnedring och lÃ¥ghet, som framträtt i mÃ¥nga av den nya regimens Ã¥tgärder och uttalanden sÃ¥som Riomprocessen, frimurar- och judelagstiftningarna och annat. Den 10 juni, jämt en vecka, innan det krossade Frankrike hissade den vita fanan, hade Italien kastat sig in i kriget och efter ett trots de Ã¥rslÃ¥nga förberedelserna ganska trögt före i portgÃ¥ngen lyckats erövra nÃ¥gra franska gränsorter, omedelbart innan stillestÃ¥ndet trädde i kraft. Romregeringens politik var tydlig. I likhet med Petain trodde den, att kriget stod inför sitt slut, och ville ej lÃ¥ta sin bundsförvant segra ensam utan i tid anmäla sin önskan att dela bytet. stillestÃ¥ndet blev emellertid i detta hän- 11 Torvald T:son Höjer seende troligen en besvikelse för den italienska allmänheten, ty de omrÃ¥den, som Mussolinis trupper fingo besätta, voro skäligen obetydliga. Om de tilltänkta fredsvillkoren för Frankrike är ingenting annat känt, än att Tyskland kommer att Ã¥terkräva Elsass-Lothringen, vars införlivning redan verkställts. England var alltsÃ¥ ensamt kvar av de allierade i Europa. Dess nya kabinett under Churchills ledning innehöll flere av the old men of Munich med den fallne premiärministern i spetsen, ett förhÃ¥llande, som pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll utlöste en stark kritik. Men därjämte inträdde pÃ¥ ledande platser flere av de konservativa, som ogillat samförstÃ¥ndspolitiken samt representanter för arbetarpartiet och för Sir Archibald Sinclairs oavhängiga liberaler. Regeringen dominerades av sin chefs starka och originella personlighet, men bakom honom hava särskilt framträtt arbetarpartiets stora organisatörer, Bevin och Herbert Morrison. Karaktären av systemskifte har understrukits vid de följande partiella rekonstruktionerna, varvid de gamla männen antingen helt lämnat kabinettet sÃ¥som Chamberlain, Caldecotc och nu senast lord Halifax - den sistnämnde dock för att tillträda den utomordentligt viktiga ambassaden i Washington - eller överförts i de bakre linjerna som den duglige men impopuläre Sir John Anderson. Mycket snart ställde sig för Churchill och hans män frÃ¥gan, om man efter den franska kapitulationen skulle fortsätta kriget eller antaga ett tyskt fredsanbud. Detta kunde väntas lämna det brittiska imperiet ganska orört men innebära ett godtagande av det maktläge, som skapats av de tyska segrarna under april, maj och juni. UtÃ¥t har det förefallits, som om denna frÃ¥ga knappast vÃ¥llat nÃ¥got livligare meningsutbyte utan en ganska fullständig enighet rÃ¥tt om nödvändigheten att kämpa ut striden to the bitter end. DÃ¥ det engelska kabinettet till största delen bestÃ¥r av utpräglade realister, torde man böra antaga, att beslutet icke förestavats av ridderlig lust att slÃ¥ss för fjädern i sin hatt utan att man efter kallblodig överblick av läget och dess möjligheter ansett kriget erbjuda bättre chanser än den fred, som stod att fÃ¥. Krigshändelserna under Ã¥rets senare del hava tecknats i förra häftet av denna tidskrift. Det torde därför här räcka att erinra om att de tyska försöken i augusti och september att nedkämpa the Royal Air Force och därigenom skapa förutsättningarna för en invasion ledde till mycket svÃ¥ra motgÃ¥ngar för det tyska flyget och mÃ¥ste uppgivas. I stället har man övergÃ¥tt till nattliga bombardemang i stor stil av vissa städer i deras helhet utan nämn- 12 Anno Domini 1940 värd skillnad mellan s. k. krigsviktiga och andra mÃ¥l. Denna krigföring har kostat England Ã¥tskilliga liv och stora ekonomiska förluster men synes hittills icke hava pÃ¥verkat det brittiska folkets utomordentligt höga krigsmoral eller vÃ¥llat skador av avgörande betydelse för själva krigets gÃ¥ng. Större vikt torde man böra tillmäta den med ubÃ¥tar och flyg uppehÃ¥llna blockaden av England, som medfört mycket omfattande tonnageförstöring och möjligen i fortsättningen kan bliva av stor betydelse för krigets utgÃ¥ng. Om en invasion med tyska armestyrkor numera ligger inom gränserna för det möjliga, torde vara uteslutet att avgöra. Den tyska krigsledningens skicklighet och handlingskraft stÃ¥ över varje beröm,. men Ã¥ andra sidan har den engelska flottan med undantag av den norska episoden visat sig motsvara sitt gamla rykte, medan flyget hävdat en kvalitet, som i varje fall icke är det tyskas underlägsen. Och Churchill och hans män hava nu haft mer än ett halvt Ã¥r pÃ¥ sig för att kring den räddade expeditionskÃ¥ren och med ledning av erfarenheterna frÃ¥n Frankrike bygga upp en miljonarme för hemlandets försvar. Deras energi och kompetens kunna ej bestridas. Det har redan antytts, att Italiens insats vid Frankrikes krossande var ganska blygsam. Man har i Rom senare dels utlovat en erövring av Egypten och det murkna brittiska Medelhavsväldets rasering, dels i slutet av oktober utan känd anledning angripit Grekland. Krigshändelsernas utveckling pÃ¥ dessa fronter är väl bekant: grekerna synas allvarligt hota det italienska viiidet i Albanien, och Grazianis invasionsarme i Libyen har sett mÃ¥nga av sina divisioner upprivna och kastats lÃ¥ngt tillbaka över gränsen. Ã…ven den italienska flottan har lidit svÃ¥ra motgÃ¥ngar och nödgats lämna motstÃ¥ndaren fritt spelrum ej blott i större delen av det egentliga Medelhavet utan även i södra delen av Adriatiska havet. För ögonblicket synes faktiskt Italiens välde i Afrika sväva i större fara än det brittiska i Medelhavet. Uttalanden av Mussolini och hans ledande medhjälpare liksom talrika personskiften tyda pÃ¥ att Italiens inre förhÃ¥llanden erbjuda vissa orosämnen. Effektiv tysk hjälp har mÃ¥st tillkallas. Av största betydelse för den framtida utvecklingen av den stora kraftmätningen är, hur de mer eller mindre neutrala stormakterna och andra mer betydande stater komma att ställa sig. För Ryssland har Ã¥ret trots de inledande svÃ¥ra motgÃ¥ngarna varit mycket gott och inbragt Karelen, Estland, Lettland, Litarren och Bessarabien utan andra offer än de frÃ¥n det finska kriget. Vänskapen med Tyskland synes alltjämt bestÃ¥, ehuru en del omständigheter efter 13 :.t;; . H ' .·~·------- Torvald T :son Höjer Molotovs mycket omskrivna Berlinbesök i november, främst den plötsliga avbeställningen av Bulgariens anslutning till axeln, antyda, att förhÃ¥llandet är kyligare än för ett Ã¥r sedan. Att den försiktiga Moskvapolitiken frivilligt skulle utsätta sig för risken av ett tyskt angrepp, sÃ¥ länge den tyska härsmakten i övrigt har fria händer pÃ¥ fastlandet, är dock högst osannolikt. Japan har under Ã¥ret Ã¥nyo starkt närmat sig Tyskland, en kurs som understrukits genom den nya tremaktspaktens tillkomst i början pÃ¥ hösten. Ett autoritärt system har under furst Konoyes ledning införts i regeringen. Av Frankrikes katastrof har Tokio skyndat draga fördel genom att de facto göra Indokina till ett protektorat. Tentakler hava utsträckts mot Nederländska Indien. Men trots dessa stora framgÃ¥ngar och all denna imperialistiska aktivitet har mycket givit vid handen, att det alltjämt lika segslitna Kinakriget, där de lovande utsikterna trots den militära överlägsenheten förbytts i ganska tröstlösa, utgör en svÃ¥r black om foten pÃ¥ den japanska utrikespolitiken. Betecknande är, att Churchill, som under sommarens svÃ¥ra betryck sÃ¥g sig tvungen att stänga den viktiga infartsvägen frÃ¥n Birrna till Tjang-K;aiSjeks välde, pÃ¥ hösten Ã¥ter kunde öppna denna led utan att Ã¥skan ännu drabbat det förmätna Albion. Aret har sett banden mellan England och U. S. A. alltmer stärkas. Den amerikanska hjälpen i krigsmaterial är även officiellt den faktor, varpÃ¥ de engelska segerförhoppningarna grundas. Trots en viss lÃ¥ngsamhet i den amerikanska industrins mobilisering synes den bliva av allt större betydelse. Tydligt är ocksÃ¥, att den amerikanska opinionen efter den första chocken vid det franska debaclet blivit alltmer utpräglat engelskvänlig och axelfientlig. Presidentvalet blev en stor seger för Roosevelt trots de svÃ¥ra handicap, under vilka han ställde upp. Som nyomvald och med en troligen ganska gynnsamt stämd kongress synes presidenten hava helt andra möjligheter än förut att utveckla sin probrittiska politik. Hans nyÃ¥rstal präglades av en fiendskap mot axelmakterna, som mycket sällan eller aldrig förut uttryckts i ett statsöverhuvuds offentliga yttranden om makter, med vilka man formellt lever i fred. SÃ¥ utpräglat som det amerikanska partitagandet för England numera blivit, synes hänsynen till Amerikas egen säkerhet tvinga till en allt starkare aktivisering av hjälpen Ã¥t England, i den mÃ¥n sÃ¥ kan befinnas nödvändigt. Endast den naturligtvis alltjämt tänkbara möjligheten av ett mycket snabbt brittiskt sammanbrott, där den ökade hjälpen komme för sent, synes 14 Anno Domini 1940 kunna hejda denna utveckling. I alla andra fall bör man räkna med att hjälpen blir allt mer omfattande och mÃ¥ngsidig, dock i det längsta under undvikande av formliga krigshandlingar. Spanien har hittills trots alla förljudanden om motsatsen hÃ¥llit sig utanför kriget och underlÃ¥tit att söka erövra Gibraltar. Denna dess hÃ¥llning torde bero pÃ¥ inrikespolitiska orosämnen och försörjningssvÃ¥righeter. Ã…ven Turkiet har trots starka pÃ¥tryckningar av den oförtrutne von Papen hÃ¥llit fast vid sin hittillsvarande politik sÃ¥som Englands icke-krigförande bundsförvant. BÃ¥de Spanien och Turkiet torde uppfatta de senaste händelserna kring Medelhavet som bevis pÃ¥ den förda politikens riktighet och som varningar mot kursväxling. Det nya Ã¥ret gÃ¥r in under en ovisshet, större än nÃ¥gonsin. Utsikterna till en snar fred förefalla mycket smÃ¥, ty nÃ¥gra för bÃ¥da parterna godtagbara baser synas omöjliga att formulera. Sannolikheten tycks tala för ett mycket lÃ¥ngvarigt krig. Den enda möjlighet, som finnes för ett snabbt slut, skulle vara en avgörande tysk seger under de närmaste mÃ¥naderna. Krigsledningens utom- {)rdentliga duglighet och krigsmaktens höga standard göra, att en sÃ¥dan händelseutveckling ingalunda är utesluten. Men Ã¥tminstone utifrÃ¥n sett synas utsikterna därtill vara vida mindre nu än för ett halvÃ¥r sedan. Skulle ej en invasion eller blockaden leda till en tysk seger före hösten,. torde kriget kunna bliva mycket lÃ¥ngt, ty man har dÃ¥ svÃ¥rt att ·se en möjlighet för nÃ¥gondera parten att inom överskÃ¥dlig tid kunna framtvinga ett militärt avgörande. Okända faktorer finnas dock, sÃ¥som Tys1da\nds oljeförsörjning, Italiens hÃ¥llfasthet, Englands motstÃ¥ndskraft mot ubÃ¥tskrig samt naturligtvis ett invasionsförsök i Storbritannien - för att icke tala om de ovissa folkmoraliska pÃ¥frestningar, som krigets förlängning mÃ¥ste medföra. Det är uppenbart, att ett mycket lÃ¥ngvarigt krig erbjuder stora faror för Rysslands starka makttillväxt pÃ¥ alla andra parters bekostnad. För de neutrala är det ett fruktansvärt dilemma - ett lÃ¥ngt krig innebär hotet om en rysk hegemoni, en snar fred synes för närvarande blott tänkbar i en form, som troligen skulle innebära slutet pÃ¥ de smÃ¥ staternas bÃ¥de yttre och inre självständighet. Det gÃ¥ngna Ã¥ret har varit fruktansvärt. VÃ¥ldet har triumferat nier ohöljt, folkrätten och de mindre folkens rättigheter hava trampats mer hänsynslöst under fötterna än nÃ¥gonsin i modern tid. Dock har Ã¥ret erbjudit flere upplyftande moment av mänsk- 15 2- 412 5. Svensic Tidskrift 1941. · rm Torvald T :son Höjer lig storhet- Finlands och Greklands hängivna och skickliga kamp för sin självständighet, det tyska folkets storslagna disciplin, offervilja och duglighet i striden för sitt lands storhet och makt och, i viss mening kanske mest heroisk av allt, det engelska folkets underbara förmÃ¥ga till samling och Ã¥terhämtning efter de mest fruktansvärda missgrepp, uraktlÃ¥tenhetssynder och katastrofala motgÃ¥ngar. Den brittiska civilbefolkningens mod och uthÃ¥llighet under svÃ¥rare pÃ¥frestningar, än vad nÃ¥gon modern nation tillförene erfarit, är kanske det starkaste intryck, som det tilländalupna Ã¥ret lämnar. För Sveriges del innebar det första halvÃ¥ret en fruktansvärd pÃ¥frestning, men den stora katastrofen undgicks denna gÃ¥ng. Meningarna kunna vara delade om vissa punkter i den kurs, som förts. I stort sett rÃ¥der dock en enighet om mÃ¥len för vÃ¥r politik, som vid sidan av den växande militära prestationsförmÃ¥gan är vÃ¥r största tillgÃ¥ng och den fastaste grunden för vÃ¥rt hopp att kunna rida ut stormen även i framtiden. Finlands och Greklands lysande exempel Ã¥ ena sidan, Norges och Rumäniens fruktansvärda öden Ã¥ den andra visa, att endast en väg borde vara tän~Â- bar, om vÃ¥rt statliga oberoende och vÃ¥r urgamla rättsordning pÃ¥ allvar skulle hotas. Torvald T :son Höjer. 16