LITTERATIJR DEN INDELTE SOLDATEN l:~DER FREDENS ARHUNDRADE 1 Av docent ALLAN JANSSO~V, Uppsala Under den europeiRka kriRen på hösten 1938 erinrade sig kanske en eller annan kännare av vår 1800-talshistoria en episod från ett tidigare tillEille, då vårt land befann sig mellan krig och fred. Det var i mars 1855. Sedan ett år pågick Krimkriget mellan Ryssland och västmakterna. Den liberala och radikala oppositionspressen tog deciderat parti för det parlamentariska England mot despotismen i öster, och Ilå Jnåuga håll ÖnRkade man direkt svenskt deltagande i kriget. Regeringens och de konservativas neutralitetspolitik kallades ryssvänlighet I detta Hige publicerades 31 mars 1855 i den konservativa Svenska Tidningen, vars redaktör var översten J. A. Hazelius, Artur Hazelius' far, en ledare, som varnade för alla krigsplaner. Bl. a. erinrades om »de många bristerna i åtskilliga föråldrade delar av vårt krigsviisende, efter 40-årig fred, utan generalstab, utan tross, utan fältläkare, utan tillriicklig sjukvård, utan armeorganisation för kriget, utan ordnad beväring, vilken, ehuru egentligen ämnad till landets försvar, dock naturligtvis ej kan undvaras, då armen sättes på fältfot; utan tillräcklig artilleriutrustning, utan kommissariat, utan tillräckligt befäl». Det väckte oerhörd och berättigad sensation, att en hög officer ansett sig kunna i ett ömtåligt läge beteckna Sveriges arme som krigsoduglig. Men bortsett från detta kan nog artikeln ge anledning till efterhinksam jämförelse med våra dagars förhållanden. Aven nu framtriiddc inför det hotande allvaret brister, som man kunnat blunda för i lugnare tider, men samtidigt kan icke ens den skar- ,paste kritiker av vår moderna försvarspolitik komma ifrån att vårt försvar dock haft perioder av ett förfall, gentemot vilket vår nuvarande försvarsordning framstår i en oväntat gynnsam dager. Hur befogad Hazelius' varning i sak var, får man ett starkt intryck av vid läsningen av den sjätte del, Kungl. Dalregementet 1815-1908, varmed överstelöjtnant C. ]!'. Schenström just avslutat den regementshistoria, vars tidigare, av ett par andra dalaofficerare författade delar i tre årtionden varit viirdcfulla och uppskattade hjälpmedel för krigshistorisk forskning. På ett helt annat sätt än förr kan man niimligen där följa den svenska armens vardagsliv: med en nästan inspirerad kärlek till även i och för sig obetydliga detaljer skildras icke blott organisationen, manskapets sammansättning, utbildning och användning, utan även beklädnadens förändringar, musikinstrument, vapen, 1 C. F. flchenström, Kungl. Dalregementet 1815-1908 (Kungl. Dalregementets historia VI) rppsnla, _,\ppclbergs Boktryckeriaktiebolag. 12 kronor. 61 Litteratur i ross, mötesplats och byggnader. L'r denna mängd välordnade detaljer stiger för läsarens öga ovanligt levande fram dalaknekten och hans regemente. Men det blir oekså en bild av hela det indelta infanteriet: c;om bakgrund till regementets utveckling stiillas genomgående föreskrifter och förhållanden inom armen i allmänhet. En modern läsare kan emellertid knavpast undgå en fråga, som fattas i Hazelius' granskning av den svenska krigsmakten: var ens den svenska armens manskap i egentlig mening krigsdugligt~ Beviiringen var endast en praktiskt taget outbildad krigsreserv, med 2-4 veckors sammanlagd utbildning. Värvade voro gardestrupperna och artilleriet, men dessa voro en ganska obetydlig del av en arme, vars kiirna utgjordes av de indelta soldaterna. Medan de europeiska stormakterna hade yrkesarmeer eller värnplikt med lägst 2-3 års tjänstgöring och alltså ständigt hade en ieke ringa styrka under val>Cn, voro i Sverige större delen av året soldaterna spridda landet runt, var och en hemma på sitt torp eller i sin Rtuga. Vid ända upp till trettio års ålder antogs soldaten för att sedan tjiina i tvä till tre årtionden, och armen bestod alltså huvudsakligen av miin rätt långt upp i medelåldern. J<jfter ett rekrytmiite, som vid fredsperiodens början utgjorde tio dagar oeh efter 1857 var sex veckor, förenades rekryten med sitt kompani till ett årligt regementsmöte om två a tre veckor. Dessemellan var han jordbrukare eller jordbruksarbetare. Befiilet fiek visserligen en något grundligare första utbildning, men sedan utgjordes dess trupptjänstgöring av ett årligt befälsrnöte om 10-20 dagar och det nyssniimnda regementsmötet. För iivrigt iignade sig officeren och underoffieeren åt lantbruk på sitt boställe, så Hinge sådana funnos, eller ät någon annan borgerlig nä- ring. I utbildningen spelade skjutning och tillämpningsövningar en försvinnande liten roll vid sidan av vad som kan kallas exercis i iuskriinkt mening, beväringsslangens »harvning». Men i detta avseende skilde sig nog den svenska armen föga från sina samtida i övriga europeiska länder. Av detta får man ju intrycket, att den indelte soldaten bör ha varit föga krigsduglig. Vi:,;serligen ha både ;;ven;;ka oeh utländska iakttagare ofta uttalat sig berömmande, men detta har doek gällt prestationerna under fredsförhållanden, då än mer iin senare skilda från krigets krav, vilket hetar omdömena en del av deras kraft. Ett närmare studium av Sehenströms arbete ger emellertid en i viss mån annan färg åt tavlan. Först erinras man om att indelt trupp ofta var hopdragen för andra syften iin militär övning. Vid Götakanalbygget sysselsattes under ett par årtionden myeket stora styrkor av indelta armen under militärt befäl, likaså, ehuru i mindre skala, vid andra liknande arbeten. I tur oeh ordning kommenderades mindre styrkor till bevakning vid de som fiingelser använda fäc;tningarna. Vid dessa och liknande kommenderingar voro truppavdelningar samlade längre tider i följd än vid mötena, oeh tiden gick icke helt utan militär övning. Kompaniernas indelning följde soekenindelningen, de Boldater, som stodo vid varandras sida i ledet, voro hemma varandras grannar. 62 Pressen och neutraliteten under världskriget sen, i den mån densamma varit mig i översättning tillgänglig, har jag i flera tidningar funnit tämligen saftiga skildringar av den svenska pressens partiskhet, skildringar, som emellertid upprepade gånger korrigerats av vår minister, general Brändström, eller av i Ryssland boende svenskar. Någon större uppmärksamhet synes emellertid knappast ha ägnats den svenska pressens hållning. Vad den tyska pressen angår, kunde under krigets första veckor konstateras åtskillig nervositet över de rikt flö- dande belgiska, engelska och franska telegrammens kvantitativa överlägsenhet över de ännu mera tunnsådda tyska. Under senare tid har jag ej sett några klagomål över den svenska pressen (men väl över den norska) men däremot ett flitigt avtryckande av för Tyskland förmånliga uttalanden ur svenska tidningar och brev. De franska tidningarna ha av naturliga skäl kommit oss ganska oregelbundet tillhanda, och deras i allmänhet ofantligt reducerade format tillåter dem endast i jämförelsevis ringa grad syssla med våra förhållanden. Men jag har alltifrån början av krisen i dem funnit - för övrigt som regel i hovsam form avfattade och mot det officiella Sveriges korrekt neutrala hållning erkännsamma men icke dess mindre enständiga - klagomål över att den svenska pressen skänkte de tyska underrättelserna större tilltro och en mera framskjuten plats än de från motparten härrörande och i allmänhet läte sitt omdöme alltför mycket ledas av tyska synpunkter. I allmänhet utgöras dessa uttalanden av korrespondenser från de nordiska huvudstäderna; i några fall synas de gå tillbaka på meddelanden från franska utrikesministeriet. I Journal des Debats förekom under senare hälften av augusti en från dansk-fransk hand härstammande längre, ganska väldokumenterad artikel i ämnet, vilken emellertid redan följande dag på ett ganska fyndigt sätt gendrevs från svensk sida. I förbigående vill jag tillägga, att en rad svenska tidningsuttalanden, vari den svenska pressens opartiska hållning tog sig uttryck, återgivits i franska pressen. De flesta och kraftigast hållna klagomålen över den svenska journalistikens partiskhet ha emellertid varit synliga i engelska tidningar. Jag inskränker mig till att därvidlag erinra om en synnerligen överdriven artikel i Morning Post för den 10 dennes, vilken två dagar senare från svensk sida gendrevs i samma tidning och senare varit föremål för skarpa och viiiskrivna gensagor i svenska tidningar. Men bredvid denna artikel ha varit synliga andra och mera vederhäftiga, i vilka en del i svenska 93 Torvald Höjer tidningar återgivna meddelanden om engelska förhållanden med fog kritiseras. I en mängd fall härröra de engelska tidningsinläggen .från engelsmän med svenska förbindelser, vilka med mer eller mindre kraftiga kommentarer till sina organ delgivit de uttalanden i svenska tidningar, som berört dem särskilt obehagligt. Den engelska pressens anmärkningar ha huvudsakligen gått ut därpå, dels att de tyska meddelandena i svenska tidningar förekommit i oproportionerlig mängd, dels att man genom rubriker och typografisk utstyrsel i övrigt framhävt desamma på bekostnad av underrättelserna från de allierade. Det förtjänar må- hända att anmärkas, att även den norska pressen, vilken icke kan beskyllas för någon överdriven tyskvänlighet, blivit föremål för skarpa angrepp i engelska tidningar. Större beaktande än de i den utländska pressen framkomna klagomålen, vilka i vissa avseenden innehållit tänkvärda på- pekanden men också ej sällan bära ovederhäftighetens eller i varje fall överdriftens stämpel, förtjäna otvivelaktigt de upplysningar rörande uppfattningen i de olika länderna, som ingått från därstädes verkande och vistande svenskar. Jag har själv haft tillfälle genomgå en hel rad dylika uttalanden, och efter vad jag vet, ha också olika svenska tidningar mottagit avsevärda mängder av dylika brev. Nu vill jag på intet sätt förneka, att åtskilliga av våra landsmän därute, och det gäller både dem, som bo i Tyskland, och dem, som bo i ententeländerna, kanske äro alltför benägna att identifiera sig med adoptivlandets åskådningar och tillika alltför mycket sakna den överblick över läget i dess helhet, som man kan ha från ett neutralt land, för att deras uttalanden skulle få tagas alltför mycket efter bokstaven och utan vidare gälla såsom kungsord. Som stämningsbarometer förtjäna de likväl allt möjligt beaktande. Av deras meddelanden framgår dock ostridigt - och däri, vill jag tillägga, samstämma våra officiella representanters rapporter - att i de olika länderna, England och Frankrike såväl som Tyskland, olika svenska tidningars sätt att behandla krigsnyheterna i en del fall väckt ganska mycken misstämning både i ledande kretsar och hos tidningspubliken. Under de första krigsveckorna fingo, enligt vad från tillförlitligt håll meddelats, svenska tidningar ej införas och spridas i Tyskland, därför att vederbörande ansågo dem för ensidigt matade med belgiska, engelska och franska krigsnyheter. Och under den senaste tiden föreligga vittnesbörd och iakttagel- 94 Litteratur Inom kompaniets område skulle helst kompanichef och kompaniadjutant vara bosatta, ofta iiven annat befäl, och vid kompaniexpeditionen skulle året om en officer tjiinstgöra. Vissa söndagar samlades manskapet till kyrkan för mönstring och någon exercis, dc s. k. kyrkvaradcrna. För att vistas utom kompaniområdet måste soldaten ha tillstånd av kompanichefen, likaså exempelvis för att gifta sig. Ä ven officerarna voro på olika sätt bundna vid regementet, när de icke tjiinstgjorde. Dessa och andra hand av mångahanda art knöto samman kompaniet och regementet till en enhet, även då det icke var samlat till tjänstgöring, och trots minimala övningstider hade diirför de indelta förbanden säkerligen i mycket hög grad den inre sammanhållning, som danar en trupp. Ur både fysisk och moralisk synpunkt representerade också de indelta soldaterna ett urval av helt annat slag än värvade, och det förakt, som soldatyrket så ofta i äldre tid ådragit sig, har knappast gällt den indelte sohlatcn. Denna det indelta regementets andliga enhet framstår hos Schenström med ovanlig styrka och har säkerlig<~n givit den indelte soldaten en helt annan krigsduglighet än man i förstone skulle tänka sig. Ett problem är dock, om den kunnat fullt uppväga tle tekniska bristerna i utrustning och utbildning, även om man måste erinra sig, att 1800-talskriget ställde vida mindre tekniska krav Hn våra daga1·s. J'vicn kraven i detta avseende växte under seklets lopp, och om den indelta armen kanske icke från början var krigsoduglig, blev den det med tiden och var med det nya seklets början mogen för avveckling.•Jämsides med den hade då sakta, mycket sakta, den värnplikt utvecklat sig, som skulle ge crsiittningcn. En arme av män, som var vå sin plats äro i oskiljaktig förening soldater och fredliga niiringsidkare, måste få en ovanligt stark kontakt med samhällslivets allmänna utveckling. För den kulturhistoriska aspekt, som en skildring av ett indelt regemente därför hör få, har ~chenström öppet öga, och hans arbete blir i mycket hög grad ett bidrag till Dalarnas och Sveriges kulturhistoria under 1800-talet. ~kildringen av hur ett regemente anskaffade en ny uppsättning uniformer blir exempelvis en ovanligt talande kulturbild från tiden före den moderna storindustrins genombrott. Författaren av denna regementshistoria har också tagit på sig en börda, som man utanför akademiska kretsar oftast brukar undandraga sig: redovisningen av källorna i källförteckning och noter är till gagn för kommande forskning gjord med den noggrannhet och utförlighet, som eljest plägar anses utmärkande för akademiska avhandlingar. Men detta hindrar icke, att framställningen har den personliga touche, som endast det självupplevda kan få. Skildringen av Dalregementets historia har avslutats på ett sätt, som ur en heder både för regementet och den 78-årige författaren. 63 ."j- 30~1. Svens?: Tidskrift 1DJ9. Litteratur HÖGA VEDERBÖRANDE Av docent C/lRL ARviD IIESSLER, Göteborg Litteraturen om våra ämbetsverk har aldrig flödat överviildigamle rikt. Pompösa och delvis värdefulla monografier ha emellanåt sett dagen i samband med något jubileums firande. Kompendieartade översikter ha även skrivits till den studerande ungdomens uppbyggelse. Men rätt märkligt är, att ingen förrän nu känt sig manad att skriva en populärt hållen bok om hela den svenska förvaltningsapparaten. Förklaringen är måhända att så få uppgifter IJ<t det området stå sig mer än en kort tid. Man iir där ständigt på gli el mot något nytt. Allan Ingelson, till professionen journal ist, har valt en spaltrubrik som titel på sin bok.1 Den heter »Officiellt». Titeln säger ifrån att boken icke endast handlar om styrelser och verk. Den redogör iiven för överrätter och departement, i viss mån också för den lokala förvaltningsorganisationen. Den omständigheten att förf. är journalist bör ju vara en viss horgen för ett populärt skrivsätt. Och de många små kapitlen ha alla en nog så journalistisk upptakt. Förf. för nämligen Hisaren till ort och ställe och låter honom först ta iimbetslokalerna i betraktande. I det n:ya. kanslihuset får man till och med nöjet att gå regelriitt husesyn me!l en av arkitekterna som ciceron. Att på det sättet 1)lacera höga vederbörande i deras jordiska miljö är onekligen ett ganska fyndigt grepp på uppgiften. Ingelson öppnar också en smula tidsperspektiv genom_ små historiska återblickar, som i allmänhet äro högst välgjorda. Sedan har det gi:illt att informera om arbetsuppgifterna. Ingelson har till en början haft instruktioner och dylikt att hålla sig till, och i några fall har det fått stanna vid en enkel transkription. Men även härvid är ett visst journalistiskt handlag en tillgång, vilket icke minst spörjs i de tämligen få fall, då det svikit förf. Då ha instruktionerna kommit att behärska Ingelson i stället för tvärtom. Som ett exempel kan man peka på kapitlet om pensionsstyrelsen, som i sin kompakthet har blivit tämligen ogenomträngligt. Men i stort sett har förf. gått mycket bra i land med sin uppgift att ge klara och konkreta föreställningar om arbetet i statsmaskineriet. Och till det goda resultatet har naturligtvis också bidragit att förf. haft förmånen få intervjua chefer och tjänstemän. Han har på det siittet kommit i besittning av intressanta upplysningar både om ärendenas natur och kvantitet. Sifiror spela över huvud en icke obetydlig och ganska li:irorik roll i Ingelsons framsti:illning. För att taga ett exempel ur högen: av domarna i de mål, som fullföljas hos Svea hovrätt, bli omkring 33 procent ändrade i hovrätten. Till denna upplysning är att lägga ännu en av största intresse: »Sedan muntligt förhör efter en lagiindring år 1936 införts i hovri:itten har arbetet där i hög grad ökats, men att denmt ' Allan Ingclson: Officiellt. X atur oeh Kultur, 1D:l8. 64 Litteratur muntliga procedur varit synnerligen nyttig framgår bl. a. därav att hovrätten efter dylika förhör med parterna ändrat underrätternas utslag i cirka 75 procent av fallen.» Någon gång är Ingelsons siffermaterial mindre upplysande än det hade behövt vara. Han berättar t. ex. om de mål, som ingått till arbetsdomstolen. Till en början voro ju parterna ganska skeptiska mot den nya inrättningen, och under de första tre åren avgjordes endast 331 mål. Men efterhand övervann man sina betänkligheter och målen blevo allt flera. För denna ökning har Ingelson endast angivit totalsiffror. Han kunde med lätthet ha kompletterat dem med siffror, som visat parternas olika grad av intresse för domstolen. Under åren 1929 -35 instämdes sålunda 238 mål från arbetsgivarsidan, 1,026 från arbetarsidan och 8 från parterna gemensamt. Siffrorna äro ju särskilt anmärkningsvärda, om man erinrar sig omständigheterna kring domstolens tillkomst. Det var ju icke att ta miste på vilken part som den gången anmiilde den starkaste misstron. Man kan i det sammanhanget tänka på en annan institution, vars objektivitet inför samhällsfrågorna stundom satts i fråga. Det har anmärkts, att lagrådets opinionsyttringar i stort sett endast komme en viss politisk riktning till godo, lagrådet skulle tjäna högerns intressen. Nu är det en ganska omdiskuterad sak, ur vilka synpunkter lagrådet skall granska de dit hänskjutna lagförslagen. Men hur man principiellt än uppfattar saken har det dock i nutida praxis iakttagits en bestämd tendens hos lagrådet att lägga huvudvikten vid ett juridiskt bedömande. Att draga en skarp gräns mellan juridiska och sakliga synpunkter låter sig väl sällan göra. Men lagrådet söker koncentrera sig till de synpunkter, som dess ledamöter kunna framföra med anspråk på full sakkunskap. Det betraktas också numera som ett faktum, att regering och riksdag endast önska juridisk ledning från lagrådet. I detta stycke blir man emellertid rätt bristfälligt informerad av Ingelson, som skriver: »Granskningen går ut på att tillse inte blott att bestämmelserna äro klara och tydliga samt överensstämma sinsemellan och med andra lagar och allmänna rättsgrundsatser, utan också att de äro praktiska och lämpliga.» Om detta skall återge rådande statsrättslig uppfattning är det missvisande. Om det skall återge rådande praxis är det oriktigt. Men på andra punkter är Ingelson i tillfälle att modernisera gängse föreställningar. I litteraturen brukar man t. ex. inhämta, att det är andre kanslisekreterare, som för sina respektive departement sköta protokollen i konseljen. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen, anmärker Ingelson, att amanuenser numera vanligen få svara för protokollföringen. Ingelson är i allmänhet mycket mån om att vara fullt up to date i sina uppgifter. I samband med departementens, särskilt socialdepartementets arbetsbörda berättar han om de ansatser som gjorts att reformera departementsindelningen, och han omnämner motionen vid 1938 års riksdag om ett hälsovårdsdepartement. Den viktigaste händelsen på området har Ingelson dock icke fått med. Intressantare än motionens framläggande var, att förra riksdagen beslöt 65 Litteratur hemställa om en förutsättningslös utredning av frågan om en departementalreform. Den utredningen skall bl. a. omfatta frågan, om icke socialdepartementet borde omdanas till ett departement, som sysslade med endast rent sociala ärenden. Lantregeringsärendena skulle därvid antingen kunna överflyttas till justitiedepartementet eller också skulle för dem och närbesläktade ärenden kunna inrättas ett särskilt inrikesdepartement. Riksdagen önskade också se den frågan tagen under omprövning, om vissa ärenden skulle kunna avskiljas från avgörande i statsrådet. Där kommer man in på problemet om ministerstyrelse. Och om detta iir att säga, att det i Ingelsons framställning icke rönt den uppmärksamhet det förtHinar. Man kan tillägga, att förf. icke heller med nog styrka framhävt säregenheten i de svenska ämbetsverkens shillning i förhållande till regeringen. En jämförelse med exempelvis det franska systemet kunde ha varit ganska upplysande. Svenskarna lära ha rykte om sig fiir en viss byråkratism. Och när den långa raden av stora och små verk och myndigheter passerar revy i Ingelsons bok, rinner det en nog i minnet, vad Sven Heurlin yttrade till sina ståndsbröder vid 1859-60 års riksdag. Han manade dem väl taga sig till vara för att skapa nya ämbctsmiin, »helst känt iir att intet land i viiriden är så översvämmat som vårt land». Men nya lägen skapa nya krav - under de sista åren har det kanske främst varit den utrikespolitiska situationen, som givit u]Jphov till organisatoriska nybildningar. Genom 1936 års försvarsbeslut tillkom bl. a. försvarsstaben, som i fredstid skall svara för krigsförberedelsearbete och som i händelse av krig skall utgöra kärnan i den högsta militära ledningen. Vid denna stab sysselsättas i fredstid ett 100-tal personer, de flesta officerare. En i viss mån motsvarande uppgift på det ekonomiska området har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som visserligen började sin verksamhet 1928 men fick sin nuvarande organisation så sent som 1937. Ett annat tidens tecken iir den luftskyddsinspektion, som började fungera i juli 1937. Diir arbeta ännu endast ett 10-tal personer, men modern byråkrati brukar vid behov kunna lägga i dagen en betydande elasticitet. Man kan erinra om arbetslöshctskommissionen, som snabbt kan bygga ut sitt kansli från ett 40-tal tjiinsternän till över 250. Icke alltid har Ingelson kunnat undvika att komma en smula på sidan av sin uppgift. Det må så vara att han exempelvis knyter an några reflexioner om brottsligheten i landet, när han skriver om fångvården. Men under besöken på arkiv, bibliotek och museer kan han ibland falla in i en reportagestil av väl okonstlat slag. En turistguide kan möjligen behöva upplysa om hur många meter »den viixtätande reptilen lguanodon» mäter i längd och höjd. Men med en skildring av svensk administration ha notiser av den sorten ingenting att skaffa, och som krydda på anrättningen iiro de förfelade. Här hade vissa nedskärningar kunnat göras till förmån för andra och mera relevanta ting. 'ridningsspaltcn »Officiellt» handlar till betydande del om förord, 66 Litteratur överklaganden, utnämningar o. dyl. Ingelson Hr en smula inne på temat, då han berättar om vägen till departementen och till Högsta domstolen. Men någon allmän utredning om befattningshavarnas stiillning har han icke presterat. Han nämner ingenting om de allmänna kompetensvillkoren för statstjänst, ingenting om fullmakter och konstitutorial, ingenting om entlediganden och förflyttning. Nu är det ju så att 1938 års riksdag fattade vissa beslut, som berörde dessa ting och som väckte till liv en mycket intressant principdiskussion. Men alldeles oavsett denna aktualitet borde problemet ha haft sin givna plats i Ingelsons arbete. 'l'ill sist skulle man också vilja lägga ett ord för en avdelning litteraturanvisningar, niir Ingelson går att ordna med en nycdition av sin bok. En sådan avdelning skulle säkerligen vara till nytta och glädje för dem, som önska fördjupa sitt vetande. Och att en nyedition om någon tid blir behövlig kan man lugnt utgå ifrån. Icke endast därför att förvaltningsapparaten iindras i så snabb takt. Utan också därför att Ingclsons instruktiva och välgjorda bok har en mission att fylla. F~DER BRI.NNAI\DE KRIG Av översten fri/z. C. TAUBE Professor Anderssons nya bok om Kina1 är en diger volym med en utmärkt lyckad vignctt av det brinnande Shanghai på titelbladet. Den innehåller mycken och roande läsning, kanske litet för mycken, kunde man siiga, eller rättare sagt behandlande allt för många olika ämnen. Men förf. är ju en mångfrestare, och det iir därför måhända ej förvånande, då han i boken vidrör så skilda saker som historier om diverse arkeologiska utgriivningar, det pågående kriget i Kina, storpolitiska funderingar och så till sist Sveriges försvarsfråga. Det hela är en sanlling kåserier, skrivna under stundens ingivelse, och i flera fall ytterst aktuella, men något lösligt hopfogade. Flera av dem iiro emellertid byggda på samvetsgranna och ingående studier av ämnet och diirigenom av bestående värde. Den förra delen innehåller skildringar från förf:s sista resa i Kina åren 1936-38. De äro både fulla av humor oeh roande detaljer men ge diirjämte ofta en skarp belysning av diverse förhållanden i Kina och Fjtirran östern för övrigt. Boken Lir tillägnad »Vivian Christine Dorf, min kunniga, plikttrogna och muntra arbetskamrat», och den unga damens utmiirkta egenskaper på alla möjliga områden understrykas kraftigt. Som muniiiaren har nöjet av hennes personliga bekantskar) kan han gott förstå och dela förf:s begeistring för henne, men han kan dock icke underlåta att göra den reflexionen att det flera gånger hade varit roligare att höra litet mer om J ohan Gunnar Andersson och hans arbete, och litet mindre om fröken Kerstin. 1 J. G. Andersson: "Cndcr lJrinnando krig. Saxon & I.indström. HJ38. 67 Litteratur Den senare delen av boken iir hållen mera allvarligt, och det av helt naturliga skäl. Förf. behandlar här det pågående kriget i Kina och något av dess förhistoria. Man får i dessa kapitel en mycket god bild av Kinas renässans under de senaste åren och av det tragiska slag, som nu för snart två år sedan med ens stoppade denna lyckliga utveckling. Det hela är synnerligen aktuellt och behandlar krigshändelserna så långt fram som till Hankons fall i slutet av oktober detta år. Man bör vara förf. särskilt tacksam för att han i kapitlet om »Chiang och de röda» - som man får hoppas en gång för alla, åtminstone för svensk publik - dödat den från japanskt håll emanerande föreställningen att Kinas regering är kommunistiskt anlagd och att J apans krigsmål i Kina är i första hand utrotandet av kommunismen. Anmälaren instämmer av fullaste hjärta med förf., när han säger att »Japanernas påstående att de bekämpa Chiang för att utrota kommunismen i Kina är en av de ihåligaste bland alla de vämjeliga propagandalögner vilka i vår tid förgifta samlevnaden bland folken» (s. 340). Förf. har även redogjort för de hemska våldsdåd som förövades mot den kinesiska befolkningen av japanska soldater i Nanking efter stadens fall. Han baserar sina uppgifter på en bok, utgiven av Mr. Timperley, mångårig Kinakorrespondent till Manchester Guardian och andra tidningar. För anmälaren, som själv varit i tillfiille att se en del av dessa gräsligheter och även haft tillgång till andra fullt trovärdiga förstahandskällor därom, förefaller det som om förf. härvidlag icke tillräckligt framhävt den hemska bestialiteten hos den japanska soldatesken. Det är inte behagligt att i detalj skriva ner sådana saker, det inser jag mer än väl, men historien fordrar i detta fall hela sanningen. Det blir svårt, för att icke siiga omöjligt för den ärorika japanska armen att avtvå den skamfläcken; det hjälper inte att kejsaren personligen ingriper och hemkallar general Matsui, ty vad som hände i Nanking och på många andra stiillen i Kina kommer icke· att glömmas av det kinesiska folket under generationer. Förf:s storpolitiska funderingar om den framtida utvecklingen i Fjärran Östern, särskilt med hänsyn tagen till Englands oeh Frankrikes kolonialvälden där, äro av stort intresse såsom utgående från en man som både sett och hört och tänkt mycket över hithörande frågor. Det är väl emellertid rätt vågat att försöka profetera om dessa saker än så länge; de niirmaste månadernas hiindelser komrna säkerligen att härvidlag betydligt klargöra situationen. Under intrycket av kriget i Kina och av allt lidande och elände, som förf. diirundcr sett, har han till sist vid hemkomsten icke kunnat underlåta att göra en del reflexioner om hur Sverige skulle reda sig inför en liknande katastrof. Kapitlet borde med eftertanke läsas av alla dem, som bära ansvaret för att »det iir som det är», och författaren tr~iffar huvudet på spiken, niir han säger att svenska folket voterar 70 millioner till försvaret och reser sedan 11å sommarnöje, troende sig ha gjort fullt tillräckligt. 68