KYRKOMÖTET 1938
Au biskop TORSTl.Cf\.i YSALVDER, Visby
NAGON dag medan 1938 års kyrkomöte var samlat, skrev en av
Stockholms dagliga tidningar ett vänligt kåseri om dess förhandlingar. Några utanförstående lekmän hade frågat varandra, vad
det där kyrkomötet egentligen sysslade med. De blcvo informerade och gåvo uttryck åt sin häpnad. Att kyrkans representation
behövde ÖYcrlägga och besluta om lönolagstiftning och boställsförvaltning och klockareinstitution och valförordningar var ju
rimligt och begripligt. Men att 60 bildade och moderna människor samlades i riksdagshuset för att syssla med något så ofruktbart och OYidkommande som handbokens liturgiska formulering,
det ÖYergick frågarnas höga förstånd. Alla liturgiska formler voro
ju ändå lika obegripliga och för lekmännen lika likgiltiga. Kå-
sören polemiserade saktmodigt och undrade, om det icke möjligen knndc Yara så, att när en gång dagens alla modeintressen
bleknat och dess ideal blivit löjligt urmodiga, de ord fortfarande
skulle leYa och boYara sin glans, som kyrkans lärde män nu vägde
och med tålmodig möda slipade som dyrbara smycken. Vi få
hoppas att kåsören har rätt. Men den massiva okunnighet, som
antyddes, i det som rör kyrkans interna ting, är skrämmande.
Hos dagens kulturmänniska överträffas hennes olust att tänka
endast av hennes oförmåga. Man förfasar sig över barbariet hos
andra folk, men upptäcker icke, att man själv representerar
samma sekularisering från moral och religion, vars nödvändiga
konsekvenser just ~ir reaktionärt barbari.
SYcriges kyrka behöver vara medveten om, att den är en av
de få makterna i denna tid, som inifrån bevara det svenska bildningsarbetets och den andliga kulturens kontinuitet. I detta sitt
tjänande står den mer än andra i utvecklingens och det framtidsdugligas tjänst. Den får finna sig i att ömsevis bli påropad och
nonchalerad. Det goda samvetet har råd att finna sig i andras
nycker.
»Till allmänt kyrkomöte sammanträda svenska kyrkans ombud
696
 Kyrkomötet 1938
vart femte år å dag och ort, som Konungen utsätter; Konungen
dock obetaget att mötet oftare sammankalla.»
Denna bestämmelse i kyrkomötesförordningens första paragraf
betyder icke att kyrkomötet har normal femårsintervall mellan
sina ordinarie sessioner. Varje kyrkomöte, som sammankallas, är
ett ordinarie sådant. Och mötet inkallas, så ofta Kungl. Maj:t
finner föreliggande frågor påkalla dess hörande. Detta år hade
Kungl. Maj:t begärt kyrkomötets yttrande över nya förvaltningsbestämmelser rörande s. k. klockarejord samt över utarbetat förslag till ny handbok för svenska kyrkan. Därtill kom en rad
mindre frågor, vilka Kungl. Maj:t i sina skrivelser förelagt.
Ovissheten om vilka frågor som måste tilläggas kyrkolags karaktär, lägger delvis i Kungl. Maj:ts skön, huru mycket som förelägges kyrkomötet. Den Stadenerska epoken av kyrkoregementc
röjde en bestämd tendens att till kyrkomötet hänskjuta så mycket som möjligt, i tydlig avsikt att därmed skapa tradition. Denna
iir numera avbruten. statsrådet Engberg lämnar principiellt åt
kyrkan att själv avgöra sina trosfrågor men tillfrågar icke i onö-
dan kyrkomötet om förvaltningsärenden. Och dessa kunna stundom inrymma för det kyrkliga arbetet ömtåliga och vitala organisationsfrågor. Av taktiska och politiska skäl har statsrådet
Engberg också alltmer inaugurerat seden att först höra riksdagen
och, sedan dess beslut redan föreligger, låta kyrkomötet bejaka
eller förkasta. Så länge en kyrkominister med kunnighet och positivt intresse värnar det kyrkliga arbetets livsbetingelser, är
ingenting att säga om denna parlamentariska metod. Den torde
i flera fall länt kyrkan till godo. Under en mindre positivt intresserad kyrkoministers egid kunde denna förhandlingsordning
bliva vansklig och ställa kyrkomötets mod till ärligt veto på prov.
Om man nu, trots Svenska Dagbladets pessimism, får räkna
kyrkohandboken till frågor av allmänt intresse, hade kyrkomötet
i övrigt sitt allmänintressanta arbete knutet till en rad vid mötet
väckta motioner. Dit hörde tvenne av biskop Bohlin framburna
förslag om upphävande av den för de nordligaste stiften gemensamma ansökningsrätten, samt om borttagande av prästval vid de
tillfällen (s. k. tredjegångstillsättningar), då K ungl. Maj:t äger
att med fri hänsyn till valutslaget utnämna innehavare till beställningen. Av viss betydenhet var också biskop Andrrns motion
om revision av nu gällande evangeliebok.
Kyrkomötets lekmannarepresentanter visade också stort m- 697
 Torsten Ysander
tresse för en grupp motioner, vilka begärde mer eller mindre radikal omläggning av prästutbildningen. Bland motionerna samlade
dock utan jämförelse det Björkquistska förslaget om inrättande av
ny kvinnlig tjänst i kyrkan den största uppmärksamheten.
STIFTSBAND.
När Härnösands stift delades och Luleå stift utbröts, bestämdes,
att prästerna i dessa båda nordliga stift skulle äga rätt att söka
ordinarie tjänster i båda nordstiften, oavsett för vilketdera stift
vederbörande blivit prästvigd. Denna anordning har hittills bestått. Härnösands domkapitel med dess biskop i spetsen påtalade
nu detta arrangement. Det medförde olägenheter för stiftsledningen, som aldrig i förväg kunde fixera, hur många prästkandidater som borde vigas. Under året kunde från nordmarken komma
tillskott vid ansökan till prästerlig tjänst i Ångermanland. Och
plötsligen kunde stiftsledningen se sig ställd i svårigheter att med
missiv draga försorg om sina e. o. präster. Osäkerhetsmomentet
med sjukdöm och dödsfall var stort nog utan att denna anordning
borde tillåtas att förvärra tillståndet. Från stiftets lekmannahåll omvittnades att även församlingarna kände sig otillfredsställda, då alla rum å ett förslag kunde beläggas av för menigheten helt okända prästmän från grannstiftet.
Under debatten framskymtade ännu några motiv. Lokalpatriotismen levde stark i Ångermanland, Jämtland och Medelpad. Man höll rätt på sina egna och höll ihop med sina egna.
Att tvångsvis taga emot själavård av en polcirkelspräst synes menigheterna i Härnösands stift som ett äventyr. Lokalkänslan är
möjligen stark också i domkapitlet. Man känner sig kränkt i sin
värdighet att icke ha exakt lika möjligheter och rättigheter som
i de sydligare stiften.
Luleårepresentanterna försvarade tappert och framgångsrikt
sina privilegier. Under sist förekommande prästbrist hade ett
stort antal dispenserats från akademiska examina och prästvigts
för Luleå. Dessa, för närvarande 47, innehade nu de flesta komministraturerna men ägde icke rätt att söka kyrkoherdetjänst.
Därigenom blockerades Luleå stifts komministertjänster. Stiftets
e. o. präster ägde inom rimlig tid ingen annan möjlighet till befordran än genom att söka sådan inom Härnösands stift. Det på-
698
 Kyrkomötet 1938
visades också att transportsökande icke blott strömma norrifrån
till Härnösand utan också i motsatt riktning. Luleå stifts kyrkoherdebefattningar äro nämligen på grund av folkrikhet och ödebygdstillägg högre avlönade än grannstiftets. Med mild ironi på-
pekades, att samma svårigheter, som Härnösandsrepresentanterna
klagat över, förelågo för Luleå stift. Det vore, sades det, en förolämpning att tilltro Härnösands stiftsledning mindre förmåga att
bemästra olägenheterna än Luleå stiftsledning.
Kyrkomötet förhöll sig passivt vid duellen. Man hade intrycket, att detta ärende fick sina proportioner icke genom sin vikt
utan genom sina talesmäns debattskicklighet. Litet var kände, att,
om man haft ansvar för Härnösand, skulle man velat motionera
som biskop Bohlin, och hade man haft ansvar för Luleå, skulle
man velat försvara status quo som biskop Jonzon. När motionen
nu avslogs betydde detta närmast en önskan från kyrkomötets
sida, att de tvistande parterna skulle gå bakom hörnet och göra
upp sitt mellanhavande i enrum. När de gemensamt funnit en
antagbar lösning vore kyrkomötet helt visst villigt att stödja
denna.
TREDJEGANGSVAL.
För att möjliggöra rättvis befordran för de präster, som icke
genom vanlig valordning kunnat vinna sådan, är stadgat, att
var tredje gång en kyrkoherdetjänst bliver ledig äger Konungen
utnämna antingen en av dem som uppförts å förslaget och undergått val eller någon annan som äger ansöka direkt hos Konungen.
Det har ansetts att hela proceduren med kyrkoherdeval vore en
komedi i dessa fall, då Kungl. Maj:t ägde utnämningsrätt utan
tvingande hänsyn till församlingens i val uttalade mening. Hellre
än att skapa misstämning mot den utnämnde, sedan församlingen
redan event. uttalat sig för en annan, borde vid dessa tillsättningsprocedurer valet helt borttagas.
Vid debatten om denna motion infann sig departementschefen
och lämnade en statistisk redogörelse för regeringens hittills förda
utnämningspolitik i berörda s. k. tredjegångsfalL statistiken var
både roande och upplysande och gav vid handen att församlingarnas i val uttalade mening blivit biträdd av Kungl. Maj:t i långt
större utsträckning än den klagoskriande allmänheten menar.
statsrådet undvek att personligen taga ställning för att icke
699
 Torsten Ysander
därigenom påverka kyrkomötet. Om en utsträckning av Kungl.
:Maj:ts befogenhet icke är honom okär, så kunde likväl den statistik, han lämnade, lika gärna motivera valens bibehållande så-
som vägledning för Kungl. Maj:t. Om en församling är enig om
en viss kandidat och gitter samfällt rösta, är dess opinionsuttryck
icke betydelselöst. Om däremot en församling saknar intresse för
valet och genom låga röstsiffror visar detta, må ingen knota över
Kungl. Maj:ts bruk av sin fria utnämningsrätt.
Denna synpunkt kom emellertid knappast till uttryck under debatten. Mötets vice ordförande, biskop Rodhe, hade en segt utdragen fäktning i fleratimmarsrond med Härnösandskollegan.
Biskop Rodhe hänvisade huvudsakligen till de svårigheter, som
skulle uppkomma vid avvägning av meriter och vid jämförelse
mellan de stiftets egna präster som enligt nu gällande ordning
uppföras å förslag och de fribytare som söka utom förslaget hos
Kungl. Maj:t. Biskop Rodhe försvarade alltså icke valet i första
hand, utan värdet av ett stiftsförslag. Bristen på positiva riktlinjer för frågans lösning blev för kyrkomötet avgörande och
motionen blev av detta icke biträdd.
EVANGELIEBOKEN.
Nästa motion av större intresse var biskopens i Linköping förslag om revision av kyrkans evangeliebok. Kanske någon vill
sätta frågetecken vid det större intresset här. Det hände för nå-
got år sedan att min granne vid ett middagsbord frågade, varför
inte påsken varje år kunde sättas till samma datum. Vid upplysningen, att detta hängde samman med judarnas påskfirning den
14:de Nisan, föll repliken: »Men kära 'nån', vilken människa tänker på påsken som en religiös högtid. Det vore väl bättre att
fixera den till en tidpunkt, då skolungdomarna hade utsikt att
få skidföre.» För den del av den upplysta allmänheten, som
anlägger liknande synpunkter, har uppenbarligen icke kyrkans
evangeliebok eller dess högtidsfirning något märkligare intresse.
Det finns emellertid fler än skidlöpare i svenska kyrkan. Och somliga skidlöpare gå dessutom i kyrkan.
Biskop Andrre påtalade att kyrkoåret på vissa punkter hade
konstlat firningsämne. Därför ville han ha en varsam omflyttning av kyrkans predikotexter. Kyrkans martyrdag, den s. k.
700
 Kyrkomötet 1938
Stefansdagen, firas annandag jul. Biskopen fann detta orimligt.
I det allmänna medvetandet har icke ens Stefansmartyren med
denna dag att skaffa. Folkbruk och Staffansvisor äro knutna till
helt annan person. Motionären fann också graverande, att så
många predikanter fingo använda halva sin predikan på annandag jul till att motivera, varför man denna dag talade om martyrerna. I vår tid, då martyriet åter har blivit en skakande verklighet, borde denna dag få firas med osökt allvar och förläggas
till en riktigare plats i kyrkoåret, exempelvis fastan. Liknande
synpunkter anlades på Johannesdagen, d. v. s. kyrkans midsommarfirning. Denna dag borde förbehållas lovsången över Guds
skaparemakt, över naturens härlighet och liljorna på marken.
På liknande sätt borde episteltexterna omflyttas, så att de bättre
än nu stämde med dagens evangelium. Biskop Andrre erinrade
om vissa högkyrkliga prästers sed att vid altaret ha en epistelsida och en evangeliesida, från vilka olika platser texterna lästes. »Jag har aldrig förstått det där, men nu finner jag en förklaring. Ty det är verkligen ofta så, att den ena texten börjar
i norr och den andra fortsätter i söder.»
Kyrkomötet biföll motionen om varsam revision, dock icke utan
att ytterligare trycka på varsamheten. Både Stefansdag och J ohannistradition hade sina förespråkare, och ingalunda allenast
från gammalkonservativt håll. Dess talan fördes däremot i utskottet av kyrkomötets yngste ledamot riksdagsman E. Olsson i
Staxäng, som förklarade, att han möjligen kunde gå med på det
föreslagna firningsämnet på midsommardagen, om han blott finge
garantier för, att alla predikningar om naturens härlighet och
liljorna på marken begränsades till denna dag.
PRÄSTUTBILDNINGEN.
Från flera olika håll hade motioner framburits om en tidsenligare prästutbildning. Enkannerligen togo dessa motioner i sikte
den s. k. prakten, vars övningstermin på intet sätt ansågs kunna
motsvara, vad den moderna tiden krävde av en församlingspräst.
Kyrkomötet, som visligen aktade sig att här komma för djupt i
ömtåliga detaljer, bejakade motionerna efter en kort debatt. I
denna underströks från universitetshåll, att det var fortbildning, som behövdes mer än omläggning av de nuvarande teore-·
701
 Torsten Ysander
tiska universitetsstudierna. Detta behov av statsunderstödd fortbildning blev så professorligt och varmhjärtat betonat, att mö-
tet totalt glömde att efterlysa möjligheten av inskränkning i nå-
gon av de hittillsvarande kurserna till förmån för det tidsenliga.
Däremot hade några lekmän intressanta inlägg om behovet av
ökad utbildning i kyrklig sociologi. Prästen får icke vara okunnigare än sina bisittare i nämnder och kommitteer om samhällets
maskineri och hjälpmöjligheter. En industriman ifrågasatte, om
icke den unge prästen, som, när han ställes ensam, i hög grad blir
sin egen arbetsgivare, behövde tillgodogöra sig moderna erfarenheter i arbetsorganisation och arbetsteknik.
KVINNLIGT PRÄSTÄMBETE.
Mot bakgrunden av den mycket uppmärksammade tanken på
kvinnliga präster var det uppenbart att doktor Manfred Björkquists
motion om särskild kvinnlig tjänst i kyrkan skulle tilldraga sig
både kyrkomötets och galleripublikens särskilda intresse. Från
början till slut sammankopplades denna fråga med själva frå-
gan om det kvinnliga prästadömet. Det är heller icke alldeles
lätt att få en klar mening om, huruvida motionären önskade ett
samma:qhang mellan frågorna eller ej. I debatten påpekade doktor Björkquist att frågan om den nya kvinnliga tjänsten både
borde och kunde fristående bedömas, utan att allt för mycket förvirras av olika ställningstagande till lämpligheten av kvinnliga
präster. Samtidigt var naturligtvis doktor B. medveten om det
psykologiska värdet just nu av sin motion och av ett undanröjande
av de principiella invändningarna mot kvinnliga präster.
Motionen gick ut på, att kyrkomötet ville anhålla om utredning rörande de frågor, som sammanhänga med inrättandet av
en ny kvinnlig tjänst inom svenska kyrkan samt få förslag i ärendet framlagda för kyrkomötet.
Tanken preciserades närmare i motionens motivering. Det p~tÂ-
pekades att det fri.villiga kyrkliga arbetet i Sverige liksom annorstädes i stor utsträckning uppburits av kvinnor. Kyrkan kan
heller aldrig umbära denna frivilliga kvinnogärning. Vad den
kunde betyda om den vidgades i evangelisatorisk riktning, därom
ansågs bl. a. grupprörelsen bära vittne. Det hiinvisades vielaTe
till att på senare år allt fler kvinnor kommit med på förtroende- 702
 Kyrkomötet 1938
poster även i det legalt bestämda kyrkliga arbetet. Kyrkan behövde emellertid nu kvinnor, som helt kunde ägna sig åt arbetsuppgifter inom församlingsvårdens, den kyrkliga undervisningens
och själavårdens område. En mångfald arbetsuppgifter finnas, för
vilka kvinnan är mest tjänlig. Kvinnorna hava också rätt att få
denna kallelsegärning fastare utbyggd i den kyrkliga organisationen. Tre möjligheter för frågans lösning antyddes. Man kunde
tänka sig ett kvinnligt prästämbete. Ingen av de nordiska
kyrkorna torde resa ett principiellt hinder. A andra sidan kan
man icke förbise, att frågan om ett kvinnligt ämbete icke skulle
vinna på att forceras fram. »En tjänst, som påtvingas ett kyrkosamfund, kan aldrig uppfattas och mottagas som tjänst och blir
redan därför om ej förfelad så dock väsentligen hämmad.»
En andra möjlighet vore en utveckling av det kvinnliga diakonatet till att omfatta även en grupp, som skulle utbildas för församlings- och anstaltstjänst med väsentligen själavårdande och
evangelisatoriska uppgifter.
Lyckligast vore emellertid enligt motionärens mening, om en
helt ny kyrklig tjänst för kvinnor inrättades. De tänkta tjänsteinnehavarna skulle helst hava en utbildning, som närmast motsvarade prästens.
När denna fråga kom på kyrkomötets bord hade motionen tillstyrkts av ett enhälligt utskott. Däri återspeglade utskottet dock
icke stämningen vare sig i kyrkomötet eller ute i kyrkan. Fullt
så rörande enighet torde icke förefinnas om detta ämne.
Utskottet hade närmare bestämt den kyrkliga tjänstens innebörd. Det hade tänkt i första hand på behovet av kvinnliga resesekreterare inom stiften, kvinnliga själasörjare vid sjukhus, fängelser och uppfostringsanstalter m. m. men också och framför allt
på behovet av kvinnlig hjälp i församlingstjänst, med uppgift att
biträda vid Ordets förkunnelse, i konfirmationsundervisningen, i
själavården, i barn- och ungdomsvården o. s. v. Utskottet, som
tänkte sig finansieringen av denna kvinnliga tjänst genom kyrkofonden, hade avstått från att med motionären tala om tjänsteinnehavarem; sakramentsförvaltning. Däremot hade utskottet lagt
särskild vikt vid motionärens önskan, att utbildningen till denna
tjänst skulle bliva fullt likvärdig med förberedelserna till prästämbetet.
Den där sistnämnda önskan blev egentligen frågans brännpunkt.
Med allt fog kunde biskop Rodhe ställa frågan, om intentionen
703
 Torsten Ysander
vore fullt ren, därest allting hängdes upp på fullständig prästutbildning, då likväl den ifrågasatta tjänsten icke skulle omfatta
väsentligt annat än som redan nu utfördes av de frivilliga kvinnliga krafterna. Många av de mest förtjänstfulla bland dessa hade
fullgod och likvärdig utbildning med den prästerliga - i pedagogiskt avseende bättre än denna - men ingalunda en utbildning som av någon part kunde fattas som ett första steg mot
kvinnligt prästämbete.
I kyrkomötets debatt, som, på något undantag när, låg på ett
högt och principiellt plan, representerades en mångfald skiftande
ståndpunkter. Hade mötet haft att taga ställning till frågan om
införande av kvinnligt prästämbete torde ett avslag icke kunnat
undvikas. Till ett så radikalt steg på oprövad väg kände man sig
icke mogen. Skuggan av detta problem låg hela tiden över förhandlingarna. I huvudsak framfördes trenne olika synpunkter.
Låt oss kalla de första principvägrarna. De hade det relativt
lätt, om det också krävdes visst mod att förfäkta sin konservatism mitt i all den intelligenta modernismen. De togo sin utgångspunkt i den av Gud givna ordningen och i det nytestamentliga exemplet. Icke utan slagkraft var riksdagsman Olssons biblicistiska argument, att Herren i evangeliet visat sig med mycken djärvhet och självständighet hävda allas människovärde och på trots
mot sin samtids uppfattning även hävdat kvinnans personliga
rätt och höghet. Likväl har Herren icke anförtrott henne det
direkta apostlaämbetet. Vilja vi vara bärare av den fortsatta
nytestamentliga traditionen kunna vi alltså icke slå in på den
ifrågasatta vägen. Uttalandet fick stå oemotsagt, sedan talaren
fått en troligen högst oväntad hjälp av exegeten professor Fridrichsen, som lakoniskt bekräftade, att 30 års forskning för honom
givit samma resultat. Om professor F. därmed menade, att allt,
som icke hänt i nya testamentet, icke heller i en äktkristen församling får hända i våra dagar, förteg han. Det är icke osannolikt, att han både åsyftade och avnjöt auditoriets förvirring. -
Medan Västsverige framför allt förankrade sitt motstånd mot
kvinnligt prästadöme i den bibliska ståndpunkten, hävdades från
sydsvenskt högkyrkahåll den kyrkohistoriska traditionen beträffande sakramentsförvaltningen.
Den motsatta synpunktens representanter kunna vi för korthetens skull kalla principbejakarna. De voro motionens och utskottets ivriga försvarare. De hyste ingen oro för en utveckling
704
 Kyrkomötet 1938
hän mot kvinnligt prästämbete (biskop Bohlin) eller de önskade
det snarast (fru Lutteman). Flera talare från detta läger hävdade
det brådskande behovet av kvinnlig prästtjänst. Friherrinnan
Hermelin pekade i ett ädelt format anförande på den stora sekulariserade kvinnovärld, som enligt hennes mening icke kunde vinnas åter för kristen tro annat än genom kvinnliga präster. Också
hävdades från flera håll att en kvinna icke andligen kan bli helt
öppen inför eller mottaga själavård av någon annan än av sitt
eget kön. Det förtjänar anmärkas att av den fräna kvinnosakston, som i pressen präglat diskussionen om kvinnan som präst,
icke förnams det avlägsnaste eko i kyrkomötets debatt. Förnäm
saklighet och objektivitet förde spiran.
Den tredje gruppen, den, som representerade »den tredje ståndpunkten», är litet svårare att beskriva. Den hade nog också en
svårare uppgift. Man hade på detta håll inga principiella invändningar mot kvinnan som präst. Men man ville se frågan
rent praktiskt och bedöma den ur slik synpunkt. Nyktert måste
man pröva tvenne ting, behovet och lämpligheten. Hur angelä-
get det än kunde vara att icke i otid motsätta sig ett likställighetskrav, så kunde dock icke denna fråga göras till en kyrklig
fråga med mindre än att det verkligen visades, att kyrkan för
sin gärning behövde det kvinnliga prästämbetet. Det måste då
förefalla märkeligt, att man i samma andetag kan försäkra, dels
att det endast är eller kommer att bli några enstaka undantag
bland kvinnorna, som åstunda prästämbetet, och dels att denna
reform skulle stilla ett skriande kyrkligt behov i den vittomfattande sekulariserade kvinnovärlden. stackars de enstaka undantagen, som skulle motsvara så gigantiska förväntningar. I själva
verket hyste man på detta tredje håll inga överdrivna förväntningar om tecken och under i kyrkan genom det kvinnliga inslaget. Prästerna blevo törhända som förr, somliga bra och somliga sämre, antingen de voro män eller kvinnor. Och resultatet
av deras gärning bleve kanske också enahanda. Somt föll i god
jord och somt på hälleberg - även i kvinnovärlden.
Behovet vore säkert svårt att generalisera. I städer och vissa
industrisamhällen, med flera präster, samt på vissa anstalter
kunde det finnas gott utrymme för en kvinnlig kraft. På landsbygden i gemen däremot vore för närvarande behovet icke större
än att det bleve kitsligt nog för en biskop att klara sina kvinnliga
pastorsadjunkters missiv. Beträffande behovet av prästämbetets
705
 Torsten Ysander
utvidgning påpekades också, att all den gärning, som man väntade och begärde av den kvinnliga prästen, redan inrymdes i den
kvinnliga tjänst som i frivillighetens form länge funnits och som
i legal form nu ifrågasattes, men varken i den ena eller andra
formen krävde prästämbete eller prästutbildning.
Såg man åter till lämpligheten, kunde icke bestridas, att särskilt
kYinnlig ungdom i vissa övergångsår behövde den andliga vård
som en erfaren kvinna bäst ger. Däremot bestreds, att alla exempel, som från det kvinnliga ämbetets förespråkare anförts, voro
hållbara. Varför just en kvinnlig präst vid ett kvinnofängelse~
Just där är pastor numera den enda man, som klienten under sin
strafftid möter, sedan direktör, läkare, assistenter och all annan
personal blivit kvinnlig. Vad synnerlig vinning kunde väntas av
att beröva den, ofta primitiYa, klienten den enda hållpunkt, hon har
för sin tro att det, trots allt, också finns renhjärtade män i världen~
Den ogifta kvinnan vore vidare lika litet som den ogifte mannen skickad att hjälpa i många av den gifta kvinnans psykiska
svårigheter. Den gifta kvinnan som präst vållade å andra sidan
praktiska svårigheter som krävde mycken prövning och varsamhet. Erfarenheten stöder heller icke det välklingande påståendet,
att en kvinna icke kan öppna sig för någon annan än en av eget
kön. Varje i själavård erfaren vet, att det motsatta snarast är
sanning. Mången har som allra svårast att öppna sig för en av
sitt eget kön. Det finns föga anledning att tro, att procenten kvinnor, som sökte den kvinnliga prästen, bleve större eller ens så stor,
som den, som söker den kvinnliga genomsnittsläkaren.
Innerst vore frågan en rättfärdighets- och likställighetsfråga.
Det vore ärligast att säga ifrån detta. Det betonades av en talare
i kyrkomötet, att detta var felaktigt. Det var icke likställighetskravet som låge bakom - det har visst ful klang - utan det var
just den kvinnliga naturens olikhet, som motiverade kravet. Förmodligen observerade icke talaren sin logiska kullerbytta. Likställighet är eljest ingalunda någon motsats till olika naturer. Dessa
kunna ju i all sin olikhet vara likvärdiga och just därför kräva
likställighet.
Kvinnovärldens önskan om likställighet är både en allvarlig och
befogad önskan. I detta fall blir kravet emellertid icke tillgodosett så länge behov och lämplighet endast kunna hänvisa kvinnan
som präst till vissa sidobefattningar i kyrkan. Den onödiga och
farliga mindervärdeskänslan måste alltså avkopplas på annan väg.
706
 Kyrkomötet 1938
- Och frågan om prästämbetet blir som praktiskt spörsmål rätt
opraktiskt.
I sitt förut omnämnda anförande yrkade biskop Rodhe att utredning om ny kvinnlig tjänst skulle begäras men att därvid särskilt skulle behjärtas de möjligheter som kunde finnas i ett utbyggande av diakonatet. Detta blev också kyrkomötets beslut.
Man kunde tycka att skillnaden var hårfin mellan biskop Rodhes
och utskottets yrkanden. Måhända låg där dock en avgörande
gräns mellan dem, försåvitt utskottets yrkande syftade till ett
nästa steg, det kvinnliga prästämbetet, och försåvitt biskop R.
åsyftade att tillgodose det aktuella behovet utan att genom uniform utbildning inbjuda till detta nästa steg.
HANDBOKEN.
Först i elfte timmen, kyrkomötets sista dag, behandlades förslaget till reviderad handbok för svenska kyrkan. Ett 80 sidor
starkt utskottsbetänkande förelåg då och utmynnade i förslag om
att åt särskilda sakkunniga måtte uppdragas att i anslutning till
de angivna riktlinjerna och med beaktande av de framburna
önskemålen överarbeta och slutligt utforma det av ärkebiskopen
utarbetade förslaget till handbok samt i hemställan att det så-
lunda reviderade handboksförslaget måtte för kyrkomötet framläggas. Efter en lång debatt, som mest fick karaktären av vittnesbörds och önskemåls frambärande, beslöt kyrkomötet i överensstämmelse med utskottets förslag.
Det handboksförslag, som förelagts kyrkomötet, hade på Kungl.
Maj:ts uppdrag utarbetats av en enda man, nämligen ärkebiskop
Eidem. Från alla håll betygades, att denna uppläggning av ärendets behandling varit välbetänkt. På detta sätt hade kyrkomötet
fått till behandling ett helgjutet och konsekvent genomarbetat
förslag. Ärkebiskop Eidems noggrannhet och vederhäftighet hade
också präglat verket. Gång på gång under utskottsarbetet, då
man var oviss om formuleringar och uttryck och därför gjorde
jämförande studier i reformationens olika handböcker i Sverige
och grannländerna, fann man bevis för att ärkebiskopen vid sitt
arbete gjort samma studier och tagit samma hänsyn. Ärkebiskopen
hade emellertid på en flerfald punkter förelagt ett så rikt material
707
49- 38844. Svensk Tidskrift 1938.
 Torsten Ysander
med alternativa förslag, att kyrkomötet nödgades välja och utesluta.
Varför behövdes nu en ny handbok1 Hjärtpunkten i frågan
var, hur man skulle kunna göra gudstjänstens ord och uttryck
fullt tillgängliga för tidens människor utan att därmed göra avkall på något för den kristna tron omistligt. Det visar sig snart,
att denna uppgift icke är lätt, så mycket hellre, som de liturgiska
formuleringarna måste förena personlig kraft och upphöjd tidlöshet för att få den rätta slitstyrkan.
Det hör nu till de intressantaste iakttagelserna vid detta kyrkomöte, att tvenne mycket olika tendenser förmådde sämjas beträffande handboksritualen. Å ena sidan kunde man konstatera en
bestämd dragning i högkyrklig riktning, d. v. s. en ökad respekt
för allmänkyrklig liturgisk tradition och historisk noggrannhet.
Å andra sidan framburos oförfärade önskemål från mer modernt
traditionsfritt håll, där man framförallt ville finna sådana uttryck, som kunde accepteras av tidens människor.
Gudstjänstens värdighet och stil värnades med en mångfald
föreskrifter och anvisningar. Ett litet exempel härpå är att man
med hjärtlig enhällighet avvisade det romantiska bruket med allehanda skönklingande profana musikstycken som postludier eller
som orgelmusik vid vigselakter.
Av allmännare intresse var förslaget till utbyggt ritual för julotta. Man accepterar faktum, att denna gudstjänst blivit en av
allmänhetens käraste. Den bör därför göras så fyllig och högtidlig som möjligt.
Beträffande högmässan kunna måhända tvenne punkter påräkna
allmän uppmärksamhet. Man enades om någon retusch av den
brukade s. k. Olaus Petri syndabekännelse. På enstaka punkter
förkortades den, varvid sådana tillägg avlägsnades som en allt·för observant ortodoxi under 1600-talet inskjutit. I fråga om trosbekarinelsen mödade man sig att finna en ersättning för det stö-
tande och· sakligt otillfredsställande uttrycket i den andra artikeln: »avlad av den helige Ande». Det är anmärkningsvärt, att
·det ·gamla uttryckef icke från .något håll försvarades. Man tve- 'kad~ inför förslaget: »kommen av helig Ande» och bestämde sig
'fö~ att fÖreslå o~däsättet: »genom den helige Andes kraft född-»..
· · Dopritualet, som så sent som för sex år sedan antogs av kyrko- 'inötet, ·länin~des denna gång åsido. Röster höjdes för a.tt också
-h.iir mod~r~is€ra, framförallt genom att börja .akten med tacksä:_
·708
 Kyrkomötet 1938
gelse. Kyrkomötet, som väl visste, vilka stridiga meningar, som
gjorts gällande vid dopritualets tillkomst och som måhända medräknade den nyktra verkligheten att kärlekens ansvar i många
fall var starkare förnummen än glädjen och tacksamheten vid ett
dop, lät bero vid utskottets förslag.
Trenne gudstjänstakter i övrigt blevo föremål för mer genomgripande omarbetning. I fråga om konfirmationen önskades alternativa formulär. I de bygder där så kan ske utan kränkning av sanning och samvete må det gamla formuläret få användas. Det
är emellertid icke kyrkan värdigt att i en tid, då framförallt i
storstäderna en stor skara både föräldrar och konfirmander så
föga äro solidariska med denna gudstjänsts innebörd, framhärda
i att lägga löften eller bekännelser i barnens mun, som de icke
äro beredda att hålla, och att obligatoriskt knyta konfirmationen
till den första nattvardsgången. Här önskades ett helt nytt ritual
med större accent på viljeappelL
Även vigselritualet blev föremål för omsorgsfull revision. sedan ett tidigare kyrkomöte avböjt att befria präst från skyldighet
att viga frånskilda, ville kyrkomötet nu så revidera vigselritualet,
att det mer fick karaktär av evangelisk hänvisning till behovet
av Guds hjälp och ledning än ett stadfästande i Guds namn av
äktenskapet.
Till sist föranleddes ingående diskussioner om ritualet för jordfästning. Tveksamheten rörde här enkannerligen den tredelade
liturgiska formeln vid mullpåkastningen. Ärkebiskopen hade föreslagit dels den hittillsvarande: »Av jord är du kommen; till jord
skall du åter varda; .Jesus Kristus, vår Frälsare skall uppväcka
dig på den yttersta dagen.» - dels: »Av stoft; till stoft; Kristus
är uppståndelsen och livet.» - dels: »Detta förgängliga måste
ikläda sig oförgänglighet; och detta dödliga måste ikläda sig
odödlighet; Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre
.Jesus Kristus.»
Kyrkomötet beslöt föreslå, att endast det tredje ledet skulle vara
alternativt på följande sätt: »Av jord är du kommen; till jord skall
du åter varda; Kristus är uppståndelsen och livet», eller ».Jesus
Kristus, vår Frälsare skall uppväcka dig på den yttersta dagen».
Det var med mycken tvekan man enades om detta förslag. Man
hade klart för sig att alternativ mullpåkastningsformel vore mycket oläglig och lätt kunde vålla söndring. Enighet stod emellertid icke att vinna med mindre än med alternativ på denna sista
709
 Torsten Ysander
punkt. Det är riktigt, menade man, att kyrkan så långt det är
möjligt tillmötesgår även utanförståendes sanningskrav. Det är
också självklart, att dessa utanförstående icke av kyrkans trognaste gudstjänsttirare få kräva offer av en för dem omistlig trosutsaga. Formuleringen: »Kristus är uppståndelsen och livet» tillgodoser deras önskemål, som icke äga bestämd uppfattning om
den individuella uppståndelsen. Om uttrycket icke hade denna
avsikt vore varje utbyte onödigt. Men just av detta skäl kännes
detta för mången som en förtunning. Vill man icke vålla onödig
strid, måste därför alternativen tillåtas eller en tredje formel finnas, som av båda parter kan accepteras. Det är tänkbart, att en
sådan enighet framdeles kan åstadkommas genom att det föreslagna bibelordet fullständigas: »Kristus är uppståndelsen och
livet, den som tror på Honom, skall leva, om han än dör.»
Vid kyrkomötets avslutning påpekade ärkebiskopen, att inga beslut, som denna gång fattats, vore av större eller märkligare räckvidd. Detta konstaterande förminskade icke vittnesbördet, att 1938
års kyrkomöte utfört ett vederhäftigt och troget arbete, som för
visso kan komma den fortsatta utvecklingen till godo. Det är
också anmärkningsvärt, att detta kyrkomöte biföll ett större antal av ingivna motioner än många tidigare möten gjort. Man
har ju eljest gärna velat anklaga kyrkomötet för att i viss grad
bestå av »Stillehaltkommissarier». Beskyllningen är jävad. Var
tredje medlem av mötet var recentior. De två tredjedelarna bejakade friskt nykomnas initiativ och önskemål. Samarbetet var
friktionsfritt. Och arbetet går nu vidare.
710
---------'-------------------