TVÃ…KAlVIMARRIKSDAGENS PROFESSORER Av docenten ELIS IIA"sTAD, Stockholm sKRIFTSTÄLLAREN E. H. Thörnberg brukar i en av sina standardföreläsningar berätta en anekdot om en framstÃ¥ende r~Â- daktör, som för ett trettiotal Ã¥r sedan frÃ¥gade en lika framstÃ¥ende industriman i första kammaren, varför en i sin vetenskap ocksÃ¥ framstÃ¥ende professor ej Ã¥tnjöt större inflytande i kammaren; svaret skall kort och gott ha lÃ¥tit: »han är professor». Och när »Daniel Pettersson, privatman», alias Erik Thyselius, Ã¥r 1908 skrev sin pamflett »VÃ¥ra herrar i första kammaren», ansÃ¥g han sig kunna göra följande generaluttalande: »Herrar professorer frÃ¥n universitetnn (Göteborgs högskola inbegripen) ha sedan lÃ¥ngliga tider tillbaka visat sig, när de kommit in i riksdagen, som ett ganska egendomligt släkte, vars sysslande med den praktiska politiken mycket ofta varit till föga gagn och uppbyggelse för det allmänna och mÃ¥ngen gÃ¥ng knappast ens för dem själva.» Dessa uppfattningar -_ märk väl dock uttalade i ena fallet av en högst oakademisk bruksägare och i andra fallet i en publicistisk uppgörelse med förstakammarkonservatismens dÃ¥varande teoretiska mÃ¥lsmän - ha säkerligen alltjämt resonans pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll. Vanligt är, att Harald Hjärnes ställning som riksdagsman göres ej blott till ett exempel utan till ett typiskt exempel; Hjärne fick ej samma glänsande position i riksdagen som han Ã¥tnjöt inom vetenskapen; ergo, menar man med konkluderande raskhet, passa nog professorer ej till att sitta i riksdagen. Ett obligatoriskt inslag i meningsutbytena av professorsinsatserna i folkrepresentationen är hänvisningen till Frankfurterparlamentets massuppbÃ¥d av professorer, med Ã¥tföljande fiasko karakteriserat av rimkvädets: etthundrafemtio professorer- fosterlandet är förlorat. Man kan genast säga, att sÃ¥dana generella pÃ¥stÃ¥enden som de ovan citerade näppeligen innehÃ¥lla hela sanningen. FrÃ¥gan 416 TvÃ¥kammarriksdagens professorer är, om de ens innehÃ¥lla mycket av sanning. Eftersom det avsnitt av den svenska riksdagens sociologi, som skulle kunna kallas den akademiska representationen, veterligen förut ej mera systematiskt behandlats, skall nedan ett litet försök härtill gö- ras. Varken en tidskrifts utrymme eller ämnets omfÃ¥ng tillÃ¥ta dock nÃ¥gon mera ingÃ¥ende diskussion; en sÃ¥dan försvÃ¥ras f. ö. delvis av vanskligheten, för att ej ibland säga omöjligheten att pÃ¥ grundval av protokoll och vÃ¥r ganska magra och tidvis ytterst partipolitiskt ensidiga biografiska litteratur efterÃ¥t bilda sig nÃ¥- gon säkrare mening om de handlande personernas faktiska betydelse i riksdagsarbetet och det politiska skeendet. Tiden frÃ¥n representationsreformen fram till det demokratiska genombrottet omkring l!Jl1 lade Ã¥tskilliga hinder i vägen för professorerna att överhuvud vinna inträde i den svenska riksdagen. Första kammaren saknade arvode, och bortses frÃ¥n de länge fÃ¥taliga professorerna i Stockholm kunde knappast andra än burgna akademilärare reflektera pÃ¥ att etablera sig i överhuset. Andra kammaren Ã¥terigen valdes dÃ¥ - liksom ännu - efter hostadsband; detta innebar, att professorer praktiskt taget blott kunde viiijas frÃ¥n fyra kretsar: Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg, och av dessa förfogade Uppsala och Lund blott över ett mandat var (Uppsala dock ett par perioder före 1894 Ã¥rs vingklippning tvÃ¥ mandat); dessutom upprättades Stockholms och Göteborgs högskolor först under perioden, nÃ¥got som betydde att den akademiska representationen frÃ¥n vÃ¥ra tvÃ¥ storstäder till en början niistan undantagslöst var begränsad till medicinska och naturvetenskapliga inklusive teknologiska iimnesrepresentanter; samhällsvetenskaperna (juridik, historia, statskunskap, statistik, nationalekonomi) hade följaktligen smÃ¥ utsikter att bli rikligare företrädda i den folkvalda kammaren. I grund och hotten förhöll det sig ocksÃ¥ sÃ¥, att läroverkslärarna, i synnerhet lektorer och rektorer, dÃ¥ för tiden hade mycket större chanser att befolka kammaren, främst tack vare den överrepresentation i förhÃ¥llande till landsbygden, som städerna före proportionalismens införande 1911 Ã¥tnjöto. Med nÃ¥gra lysande undantag spelade nog, pÃ¥ det hela taget, elementarlärarna ända till sekelskiftet en större roll än professorerna i andra kammaren. Även förstakammarmandat hade mera burgna läroverkslärare ute i landsbygdslänen minst lika stora möjligheter som 417 29-3848-1. Svcn.,k Tidskrift 1938. ..~ Elis HÃ¥slad professorerna att fÃ¥, ty de voro närmare till att skaffa sig behövliga intima relationer med hemortens landstingsmän. BÃ¥de i första och andra kammaren voro ocksÃ¥ läroverkslärarna dÃ¥ vida talrikare representerade än för närvarande. I första kammaren sutto under den arvodeslösa perioden: Svante Arrhenius' fader, Ditunarektorn titulärprofessorn .J. P. Arrhenius 1867/72, statsrättsprofessorn H. L. Rydin 1867/75, astronomiprofessorn vid Vetenskapsakademien N. H. Selander 1867/70, f. d. Helsingforsprofessorn i statsrätt riksarkivarien J. J. Nordström 1867/74, historieprofessorn F. F. Carlson 1873/87, filosofiprofessorn Sigurd Ribbing 1875/79, (läraren i nationalekonomi vid bl. a. Stockholms Högskola J. A. Leffler 1885/88), statskunskapsprofessorn Oskar Alin 1889/99, statsrättsprofessorn Hugo Blomberg 1894/1909, anatomiprofessorn i Lund H. O. Lindgren 1897/1911, processrättsprofessorn E. Trygger 1898/1937, statskunskapsprofessorn P. Fahlbeck 1903/11, historieprofessorn Sam Ciason 1907/25, Chalmerska institutets rektor professor E. A. G. A. Wijkander 1907/11, väg- och vattenbyggnadsprofessorn vid Tekniska Högskolan J. G. Richert 1907/11 samt Lantbruksakademiens sekreterare professor H. J uhlin-Dannfelt 1908/09. I andra kammaren kan man lämpligast göra samma förteckning bänkvis. För Stockholm sutto: fysikprofessorn vid Tekniska högskolan, sedermera kanslirÃ¥det frih. A. H. E. Fock 1867/87 B samt 1891/93, professorn vid Riksmuseet A. E. Nordenskiöld 1870/72, 1881/87 B och 1891/93; titulärprofessorn fysikern E. Edlund 1872, kirurgiprofessorn C. J. Rossander 1875, anatomiprofessorn E. A. H. Key 1882/87 B, Tekniska Högskolans överdirektör Knut Styffe 1888/90, botanikprofessorn vid riksmuseet V. B. Wittrock 1888/90, anatomiprofessorn Curt Wallis 1891/1911, fysiologiprofessorn O. C. Loven 1891/93 och 1897/99, f. d. historieprofessorn riksarkivarien C. Th. Odhner 1894/97, geologiprofessorn frih. Gerard De Geer 1900/05 och litteraturprofessorn Carl War~ burg 1905 B/1908; Knut Kjellberg, 1906/11 och 1918/20, samt G. Kobb, 1909/11 i andra kammaren och 1912/14, 1919 B/20, 1924/30 i första kammaren, blevo 1911 resp. 1912 professorer vid Konstakademien resp. Tekniska högskolan. FrÃ¥n Göteborg är den akademiska kontingenten vida mindre: Chalmerinstitutcts förestÃ¥ndare titulärprofessorn Edv. von Schoultz 1873/77, hans efterträ- dare ovannämnde Wijkander 1887 B och 1891/96, historieprofessorn sedermera överdirektören Ernst Carlson 1897/1905 samt stats- 418 TvÃ¥kammarriksdagens professorer kunskapsprofessorn Rudolf Kjellen 1906/08.' De bÃ¥da universitetsstäderna tillämpade under majoritetsvalens tid ganska skilda system. I Uppsala rÃ¥dde en oavbruten akademisk succession; blott när staden ett par perioder förfogade över tvÃ¥ mandat fick en ingenjör ett av dem, och Millqvist talar därför ocksÃ¥ i »Andra kammarens män 1900-1902» om Uppsalas »under akademistaten sällsynt förslavade handels- och hantverksKÃ¥r». För Uppsala sutto: Sigurd Ribbing 1867/72, hans filosofiske vederdeloman akademiadjunkten ]'. G. Afzelius 1873/75, Herman Rydin 1876/78 och 1882/SO, nationalekonomen, sedermera ecklesiastikministern och justitierÃ¥det C. G. Hammarskjöld 1879/81 samt historikerna Simon Boethius 1891/02, Harald Hjärne 1903/08 och Nils Eden frÃ¥n 1908; sedermera har Uppsalalänet bortsett frÃ¥n kortare avbrott uppehÃ¥llit den akademiska representationen, förutom Eden genom Georg Andren (dÃ¥ docent), Nils Wohlin, Vilh. Lundstedt och Ake Holmbäck. Lund däremot valde under majoritetsvalens period blott tvÃ¥ gÃ¥nger professorer: botanisten ,J. G. Agardh 1867/72 och straffrättsjuristen J. W. Thyren 1909/11; sedermera har endast Clas Lindskog och docenten A. Thomson företrätt det sydsvenska universitetet i andra kammaren. Vill man med nÃ¥gra ord kommentera de uppräknade akademikernas betydelse, faller det genast i ögonen, att samhällsvetenskaperna till en början voro jämförelsevis fÃ¥taligt representerade. I andra kammaren befunno sig naturvetenskapsmännen och medicinarna sÃ¥ gott som hela tiden i flertal, och det dröjde egentligen till rösträttsstriderna fr. o. m. 1890-talet, innan man kan iaktta en mera systematisk strävan främst bland de konservativa och moderata att förstärka kadrerna med spetsarna i de politiska vetenskaperna. Av samhällsforskarna före systemskiftet under tullstriden utövade nÃ¥gra ett betydande inflytande. Den mÃ¥nglärde, strängt konservative men kanske alltför självmedvetne J. J. Nordström nÃ¥dde visserligen i den nya första kammaren aldrig samma dominerande position som tidigare i prästestÃ¥ndet; hans anföranden utgjorde likväl nÃ¥got av de värdefullaste och lärorikaste, som i kammarens protokoll bevaras, och kammarens förlust genom hans dödsfall kan svÃ¥rligen ersättas, yttrade P. von Möller i det biografiska arbetet »1867 Ã¥rs första kammare». Den för sin fintlig- 1 Viktor Rydberg blev först efter sin korta visit i rikselagen pÃ¥ 70-talet professor. 419 Elis HÃ¥stad het och uthÃ¥llighet beryktade F. F. Carlson, även han en mycket bemärkt ledamot av prästestÃ¥ndet och ett tiotal Ã¥r i tvÃ¥ repriser ecklesiastikminister under Louis De Geer, utövade Ã¥tminstone pÃ¥ 70-talet ett stort inflytande i riksdagen och statsutskottet; frÃ¥n hans första riksdag, 1873, stammar ocksÃ¥ den historiska »kompromissen» i försvarsfrÃ¥gan, till vilken främst hans namn iir lmutet. C. G. Hammarskjöld gjorde sig snart bÃ¥de välkänd och fruktad för sin glänsande parlamentariska talegÃ¥va; lantmannapartiet närstÃ¥ende var han ecklesiastikminister i ministärerna Posse, Thyselius och Themptander samt gjorde sÃ¥som justitierÃ¥d en kortare, mycket uppmärksammad gästroll som frihandlare i första kammaren pÃ¥ 90-talet. Rydin, som saknade liknande utförsgÃ¥vor, gällde länge som en konstitutionell expert, dock kanske med alltför stor böjelse för opportunism och sofistik; först sedan han, efter viss tveksamhet, blivit protektionisternas man, förvärvade han under perioden 1888/90 en plats i solen, bÃ¥de som vice ordförande i konstitutionsutskottet och ledamot av talmanskonferensen. Diiremot ernÃ¥dde de bÃ¥da uppsalafilosoferna aldrig samma politiska rang; den konservative Ribbing var visserligen en mycket flitig - av Strindberg f. ö. orätt begycklad - talare samt innehade flera Ã¥r en plats i lagutskottet men han tillhörde i andra kammaren »intelligensen», som den lantmannavartistiska bondemajoriteten ej särdeles senterade; den mera moderate Afzelius, som i anmärkningsvärd motsats till den vältalige sonen Ivar var mycket tystlÃ¥ten, Ã¥tnjöt förvisso gott anseende (han blev redan andra Ã¥ret ledamot av lagutskottet och var senare under flera Ã¥r ledamot av konstitutionsutskottet), fastiin det torde vara oriktigt att, som Albert Nilson gör i Sv. Biogr. Lex., beteckna honom »sÃ¥som en inflytelserik medlem av lantmannapartiet». Förstärkningen av det akademiska inslaget efter 1888 Ã¥rs systemskifte stod, sÃ¥som ovan framhÃ¥llits, främst i samband med rösträttsstridens tillskärpning, i nÃ¥gon mÃ¥n iisen med unionsfrÃ¥gans. Protektionistmajoriteten, som till stor del mÃ¥ste hyggas upp med helt nya män och huvudsakligast rekryterades av industrimän, gods- och bruksägare samt ämbetsmän och officerare, behövde motvikter, i första kammaren mot den forna frihandelsmajoritetens resterande elit, där bl. a. f. d. rn·ofessorerna Ivar Afzelius, Samuel Annerstedt, C. G. Hammarskjöld samt f. d. docenten Hans :B'orssell Ã¥terfunnos, i andra kammaren mot liberalerna, som i författningsfrÃ¥gor visserligen icke hade professo- 420 TvÃ¥kammarriksdagens professorer rer i teten men däremot sÃ¥dana parlamentariska förstarangskrafter som bl. a. Adolf Hedin, lektorerna Elowsson och Magnus Höjer, d:r David Bergström samt den stora vältalaren Faluadjunkten Vahlin, Sixten von Friesen och senare Karl Staaff. Alin nÃ¥dde visserligen icke högre funktioner än ledamotskap av konstitutionsutskottet och 1895 Ã¥rs hemliga utskott; trots att hans professur omfattade statskunskap och vältalighet lÃ¥g icke heller hans styrka pÃ¥ tribunen, men han levererade - i strid mot Rydin - ett unionspolitiskt program, han blev »det stora partiets» konstitutionella auktoritet och - för att citera Simon Boethius - >jnom sitt eget läger älskades och beundrades han sÃ¥som kämpen utan fruktan och tadel för Sveriges ära, rätt och välfärd». Hugo Blomberg fick aldrig samma utomordentliga inflytande pÃ¥ sitt parti som Uppsalakollegan men han avancerade 1902 till och dog 1909 sÃ¥som ordförande i konstitutionsutskottet. Ernst Tryggers enastÃ¥ende roll i den kammare, vars personifikation han i mÃ¥nga Ã¥r var, behöver ej här närmare angivas. Varken Pontus Fahlbeck eller Sam Ciason hade trots politisk lidelse den parlamentariska talekonstens gÃ¥va för sig; Ã¥tminstone den senare Ã¥tnjöt dock inom sitt parti ett mycket stort inflytande, och han slutade sin politiska bana som konstitutionsutskottets ordförande och ecklesiastikminister, och vad den iderike Fahlbeck beträffar utnyttjades hans arsenal av argument under striderna om parlamentarismen mÃ¥hända mer än nÃ¥gon annans. I andra kammaren hade Simon Boethius flera Ã¥r majoriteten emot sig och hans utskottskarriär (ledamotskap i konstitutionsutskottet) fördröjdes. Han kunde heller aldrig göra lantmannapartiets ledare, som han eljest stod nära, rangen stridig, men han var en av de fÃ¥ som vÃ¥gade ta upp en dust med Hedin; han var dessutom positivt inriktad, t. ex. i skol-, arbetar- och rösträttsfrÃ¥gorna, och Ã¥tminstone pÃ¥ slutet av de tolv riksdagsmannaÃ¥ren Ã¥tnjöt den oförvägne och talföre Uppsalaprofessorn en bemärkt ställning. Odhner började ovanligt, i det att han genast vid inträdet i kammaren blev gruppordförande, lÃ¥t vara allenast för de moderata stadsrepresentanterna, vilka tidigare haft Göteborgsborgmästaren Svanberg till ordförande; bland kammarens verkligt ledande personligheter kunde han trots allt arbete dock aldrig inrangeras, och han ledsnade ocksÃ¥ efter fyra Ã¥r pÃ¥ politiken. Kjellens tre Ã¥r pÃ¥ andra kammarens Göteborgsbänk präglades av mycken aktivitet, självständighet (han var >>nnghögerns» tales- 421 - Elis HÃ¥stad man) och vältalighet; större inflytande nÃ¥dde han dock först i senaten 1911-1917, där majoriteten under stark kritik frÃ¥n ententeorienterade vänstermän insatte den tyskorienterade Kjellen i hemliga utskottet; hans politiska Ã¥skÃ¥dning var dock alltjämt för idebetonad och självständigt profilerad för att bana väg till ett samlande ledarskap för de mÃ¥nga skilda intressena inom den gamla förstakammarhögern. Harald Hjärne etiketterades vid debuten i riksdagen närmast som friliberal, och som liberal kandidat hade han pÃ¥ 90-talet blivit slagen av Boethius vid Uppsalas ytterst uppmärksammade andrakammarvaL När han invaldes - för honom säkerligen ett Ã¥rtionde för sent, om man tänker pÃ¥ hans kraftfulla aktivitet i Uppsala i början av 90-talet - befann han sig emellertid pÃ¥ övergÃ¥ngen mellan liberalism och den konservatism, som skulle prägla hans senare Ã¥r i första kammaren; han pÃ¥passades dessutom mer än nÃ¥gon annan, ja, det har sagts att nÃ¥gra vänstermän till en början skulle rent av ha organiserat en »skrattclaque» för att pÃ¥ sÃ¥ sätt reducera den fruktade motstÃ¥ndarens och förmente renegatens inflytande. I den vänsterstyrda andra kammaren blev han »majoriserad», men han var under sina andrakammarÃ¥r om inte ledaren sÃ¥ dock den mest uppmärksammade representanten för de moderata stadsrepresentanterna. Det parlamentariska detaljarbetet var ej hans force, men hans - med tiden sparsamma - inlägg i andra säväl som första kammaren utgjorde ofta glanspunkter i debatten. Liberalernas akademiska inslag frÃ¥n samhällsvetenskaperna inskränkte sig till Ernst Carlson och Nils !'~den. Den förre spelade en viss roll vid det liberala samlingspartiets bildande 1900 och framför allt i skolfrÃ¥gan; han var en skicklig och ofta hörd talare men erövrade ej nÃ¥gon ledande ställning - »därför torde hl. a. en viss benägenhet för överlägsenhet i uppträdandet och ytlighet i argumenteringen ha utgjort hinder», yttrar G. ,Jacohson om honom i Sv. Biogr. Lexikon, däri överensstämmande med vad de liberala publicisterna SpÃ¥ngberg och Millqvist själva skrevo i sina samtida porträttalbum om honom. Varken som historiker eller politiker nÃ¥dde han fullt upp i j~imnhöjd med fadern. Edens snabba karriär till utskottsordförande, statsminister och partiledare är det nog att blott erinra om. GÃ¥r man över till de naturvetenskapliga eller medicinska professorerna, ligger det nästan i sakens natur att deras fackliga utbildning, Ã¥tminstone sedan specialiseringen inom vetenskapen 422 TvÃ¥kammarriksdagens professorer framtvingats, ej pÃ¥ samma sätt som de samhällsvetenskapliga disciplinerna meriterar för en allmänpolitisk ledarerolL De ha väl företrädesvis ocksÃ¥ invalts som rena fackmän eller sÃ¥som kult.urpersonligheter; för en större politisk uppgift fordras utöver fackmannainsikterna särskild fallenhet och lidelse, helst ocksÃ¥ villighet att abstrahera sig frÃ¥n den egentliga livsuppgiften, och främst torde de bÃ¥da sistnämnda egenskaperna ha saknats. PÃ¥ annat sätt har man ocksÃ¥ svÃ¥rt att förklara, att sÃ¥ fÃ¥ vetenskapsmän i Sverige utanför samhällsvetenskaperna och tcologien spelat en roll, jämförlig med exempelvis Clemenceaus eller nuvarande spanske konseljpresidenten Negrins eller den schweiziske presidenten Deuchers (samtliga f. d. läkare) eller polske presidenten Moscickis (f. d. kemiprofessor) eller de finska statsministrarna Cajanders och Sunilas (f. d. jordbruksforskare). Tar man del av den biografiska litteraturen och riksdagsprotokollen är det snart tydligt, att flertalet av de tidigare nämnda medicin- eller naturvetenskapsprofessorerna-av vilka flera dessutom tillhörde riksdagen en mycket kort tid - begränsade sin uppgift till fackmannens. Selander och Agardh hade bägge varit inflytelserika medlemmar av prästestÃ¥ndet, och den senares reservation mot representationsreformen är ett historiskt aktstycke av lika stor betydelse för bedömandet av reformen som av reservantens klarsynthet och skarpsinne; bägge sysslade i tvÃ¥- kammarriksdagen företrädesvis med bankfrÃ¥gor, den förre som bankofullmäktig och den senare som bl. a. vice ordförande i bankoutskottet. De liberala Fock och Nordenskiöld, som bägge deltagit pÃ¥ riddarhuset vid de sista stÃ¥ndsriksdagarna, och av vilka den förre slutade som Ã¥lderspresident, nÃ¥dde framskjutna ställningar: ]~ock var under Ã¥tta riksdagar bevillningsutskottets ordförande och riksdagens auktoritet i brännvinsfrÃ¥gor, fastän hans hesa stämma enligt Marcellus ej förunnat honom nÃ¥gon eloquent1a; den desto mer mullrande och temperamentsfulle Vegaledaren var ett par Ã¥r pÃ¥ 80-talet konstitutionsutskottets vice ordförande och innehade presidieuppdrag även i särskilda utskott. Av de övriga torde Arrhenius, von Schoultz, Key, Styffe, Wijkander (särskilt), Richert och Juhlin-Dannfelt ha förvärvat sig en inom sina specialgebit inflytelserik position; Styffe hade t. o. m. vid sin debutriksdag en nyckelställning i ett viktigt ögonblick, nämligen i frÃ¥ga om tackjärnstullen eller det för hela det planerade solidariska tullsystemet avgörande s. k. gÃ¥ngjärnet, i det 423 Elis Helstad att andra kammarens och riksdagens beslut ansÃ¥gs hänga pÃ¥ hans sakkunniga och auktoritativa votum. Och av liberalerna kring sekelskiftet pÃ¥ stockholmsbänken gjorde sig Curt Wallis känd som en visserligen tillbakadragen men ideellt inriktad socialpolitiker och Knut Kjellberg, förhjälpt av sin utomordentliga talegÃ¥va, som en av kammarens ledande kulturpolitiker, i denna roll överglänsande den ofta talande Warburg; tyngdpunkten i Gustaf Kobhs stillsamma politiska verkande kom att ligga pÃ¥ hans senare Ã¥r, först som bankofullmäktig och därefter som riksgäldsfullmäktiges förste deputerade. Vid bedömandet av ifrÃ¥gavarande vetenskapsidkares riksdagsinsatser bör det ytterligare understrykas, att Ã¥tskilliga av dem sÃ¥som antingen tillhörande »intelligensen» eller dÃ¥tida yttersta v~instern mötte svÃ¥righeter att fÃ¥ utskottsplacering och därmed ett arbetsfält under en tid, dÃ¥ utskotten tillsattes enligt majoritetsregeln. Efter det demokratiska genombrottet ligga händelserna oss nära i tiden och mÃ¥nga politiserande professorer stÃ¥ iinnu mitt uppe i sin politiska verksamhet. Det kan d~irför riicka med blott en kortfattad uppräkning. Inom högern var 'l'rygger förstakammarledare till 1933, och 1935 valdes Gösta Bagge - med knappt 4 riksdagar bakom sig - efter Lindmans avgÃ¥ng till de förenade högeqmrtiernas ledare (dessutom vice ordf. i det nyinrättade utrikesutskottet). Om Clason, KjeW~n och den ftldrande Hjärne är förut talat. Vilhelm Lundström (1912/14), Carl Hallendorff (1914 B/17), Helge Almquist (1925/28 i andra och 1934 i första kammaren) samt Ake Hassler (1936) ha korta sejourer verkat i riksdagen. Claes Lindskog har haft mandat i andra kammaren fr. o. m. 1922, var ecklesiastikminister 1S28/30 och tillhör riksdagens elegantaste debattörer. Carl Forssell (1930/37) var en frilans men friimst en teknologisk fackman. Georg Andren, en talare och debattör av hög rang, har som professor Ã¥terinträtt i riksdagen 1938. Som högervilde bÃ¥de i andra kammaren 1909/11 och i första kammaren 1912/17 gick 'rhyren, innan han 1930 överraskade med att inträda i Ekmans andra regering som justitieminister; som talare var ju Thyren som allom känt är närmast sensationell i sin magistrala virtuositet, Ã¥tminstone för dem som första gÃ¥ngen hörde honom, och vid mÃ¥nga tillfällen samlade han intresset kring sig, men »vildelivet» gjorde det icke möjligt för honom att i de organi- 424 TvÃ¥kammarriksdagens professorer serade partiernas tidevarv kreera nÃ¥gon huvudroll, allra helst som hans retoriska färdigheter snart av de nyktert tänkande riksdagsmännen ansÃ¥gos misstänkt stora. Inom den horgerliga vänstern banade 1907/09 Ã¥rs rösträttsreform snarast vägen för nykterhetsrörelsens och de frireligiösas ledare. Eden svarade dock för den konstitutionella expertisen och Nils Alexanderson (1912/21, ordförande i vattenlagsutskottet 1918) för den juridiska; i mindre mÃ¥n gäller detsamma om jordbruket och Paul Hellström, vilken under sin tjuguÃ¥riga riksdagsbana sÃ¥som Lantbruksakademiens sekreterare utnämndes till titulärprofessor och dog som jordbruksminister. i Ekmans första ministär 1927. G. Kohbs och K. Kjellbergs »comebacks» äro förut nämnda. .Johan Bergman, som till specialitet tagit nykterhetsoch skolfrÃ¥gor, har haft mandat 1918/19 A och sedan 1923; Martin }<'ehr (1923/30, en tid ordförande i det lilla liberala partiet men med sin viktigaste insats utförd i riksbanken som bankofullmäktig), Israel Holmgren (1925/33, i realiteten radikal vilde och känd för sina ofta telegramartat korta deklarationer i alla möjliga frÃ¥gor), Ã…ke Holmbäck (fr. o. m. 1937, tidigare konsultativt statsräd) och Bertil Ohlin (fr. o. m. 1938, med särskilt mandat som den frisinnade ungdomens ledare) fullborda det akademiska inslaget i den horgerliga vänstern, som oavvisligen trängdes tillhaka i betydelse under Ekmans-Hamrins tid, d. v. s. sedan Eden och Alexanderson lämnat riksdagen. Bondeförbundets professorstreklöver, där dock intet »blad» är det andra likt, har spelat en roll, som ofta analyserats. Samtliga tre invaldes i första kammaren vid upplösningen 1919; C. A. Reuterskiöld har i nio Ã¥r varit konstitutionsutskottets ordförande; K. G. \Vestman har i Ã¥tta Ã¥r fungerat som andralagutskotts-ordförande och suttit i tre ministärer; Nils Wohlin slutligen (1928/33 högerman) var i tre Ã¥r vice ordförande i bevillningsutskottet, har tvÃ¥ gÃ¥nger varit statsn1d och har f. n. en framskjuten plattform som befolkningskommissionens ordförande. Inom det socialdemokratiska partiet har det professorliga inslaget i förhÃ¥llande till partiets numerär varit jämförelsevis litet och dessutom utan avgörande influens pÃ¥ dess aktionerande. Inslaget inskriinker sig till Gustaf Steffen (1910/16), den under mandattiden till professor utnämnde Alfred Petren (1912/36), Helge Bäckström (1912/21, riksgäldsfullmäktig), Vilh. Lundstedt (1929-), Östen Unelen (statsrÃ¥d första gÃ¥ngen 1917, invald i riks- 425 Elis HÃ¥stad dagen först fr. o. m. 1934, ordförande i utrikesutskottet) samt Gunnar Myrdal (1937-). De äldsta av dessa torde i hög grad ha dÃ¥varande valbarhetscensus, som utestängde arbetare, att tacka för sitt inval; sedermera ha de ur kroppsarbetarnas led ofta utgÃ¥ngna redaktörerna haft ett tydligt försteg före partiets akademiker. En politisk roll ha endast Steffen, Unden och - ehuru mindre i riksdagen än utanför - Myrdal spelat; den individuaiistiske Lundstedts vÃ¥ldsamma vältalighet har dessutom mÃ¥nga gÃ¥nger anställt detonationer och erinrar ej sÃ¥ litet om Curry Treffenbergs. Främst tre slutsatser eller iakttagelser kunna knytas till »katalogens» senare del. För det första: Professorerna ha även efter det demokratiska genombrottet bÃ¥de kvantitativt och kvalitativt i hög grad satt sin prägel pÃ¥ den politiska utvecklingen, visserligen växlande frÃ¥n tid till annan och för olika partier och trots den relativt ringa kontingenten i det största partiet. Skulle man vÃ¥ga nÃ¥got jämförande omdöme, vore man benägen att hävda, att den akademiska bildningen snarast fÃ¥tt det nÃ¥got lättare nu än förr i riksdagen, sedan den forna och för professorerna svÃ¥- raste konkurrensen frÃ¥n det dÃ¥ talrikt församlade ämbetsmannastÃ¥ndet och näringslivet försvagats; lika~Ã¥ synes riksdagens egen, märk väl aldrig okritiska respekt för den högre utbildningen vara större än valmännens. För det andra är det anmärkningsvärt, hur starkt det akademiska fackmannainslaget utanför samhällsvetenskaperna avtagit, sannolikt beroende pÃ¥ de ökade fordringarna pÃ¥ vetenskaplig specialisering men även i nÃ¥gon mÃ¥n pÃ¥ de borgerliga partiernas mandatminskning. För det tredje kan man registrera en tydlig förskjutning frÃ¥n de historiskt-statsvetenskapliga disciplinerna, som förhärskade under rösträttsstriderna, till de ekonomiska. Sedan Helge Almquist lämnat riksdagen, är ingen historiker placerad där (Nils Ahnlund var dock suppleant 1929/37 för Trygger), medan Bagge, Wohlin, Ohlin och Myrdal i var sitt parti företräda den i vÃ¥r etatistiska stat dominerande samhällsekonomien, och professorskompetent i nationalekonomi är väl numera även f. d. filologidocenten Wigforss. Delvis har nog de ekonomiska vetenskapernas representation en enklare förklaring, nämligen ifrÃ¥gavarande lärostolars relativt ansenliga tillväxt efter högskolornas tillkomst och expansion; endast C. G. Hammarskjöld, Leffler och Steffen frÃ¥n tidigare Ã¥r kunna kallas för nationalekonomer av facket, 426 TvÃ¥lwmrnarriksdagens professorer vartill kan läggas att Knut Wicksell före utnämningen till professor Ã¥tminstone 1890 kandiderade (i Stockholm) utan att ens finna nÃ¥d för valmötet, som tydligen fann hans fribytarnatur och paradoxmakeri för starka (det var pÃ¥ det valmötet som han pÃ¥ tal om det s. k. Ã¥talsraseriet fällde de beryktade orden, att den vore nästan inte en hederlig karl, som icke suttit pÃ¥ LÃ¥ngholmen). I likhet med Torvald T:son Höjer (i en uppsats i Svensk Tidskrift 1936) mÃ¥ste man beklaga att växelverkan mellan arbetet inom samtidens politik och studiet ay det förflutna nu synes ha upphört i vÃ¥rt land i och med att historikerna försvunnit frÃ¥n riksdagen. Innan man avger ett totalomdöme om den akademiska riksdagsrepresentationen, mÃ¥ste uppmärksamheten ytterligare fästas pÃ¥ tvÃ¥ kategorier, episkopatet och övriga f. d. akademiker. Representationsreformen yar bÃ¥de till syftet och effekten ruinerande för prästestÃ¥ndets fjärdepart av riksdagsmakten. Av de förut självskrivna biskoparna Ã¥terkommo till tvÃ¥kammarriksdagen blott tre: A. N. Sundberg (1867/72 i andra och 1877/92 A i första kammaren) samt i första kammaren G. D. Björck i Göteborg (1867) och A. F. Beckman i Härnösand, sedermera i Skara (1867/72). SÃ¥som biskopar ha därefter följande suttit i riksdagen: C. H. Rundgren i Karlstad (1871/72 och 1877/82), P. Sjöbring i Kalmar (1875/79, utnämnd 1876), Gottfrid Billing (1889/1906, 1908/12), E. Rodhe (1892 B/93 och 1895/1902), K. H. Gezelius Yon Scheele (1900/11) och O. Bergqvist (frÃ¥n 1912); nämnas mÃ¥ kanske ~iven ordensbiskopen F. F. Grafström (1875/83) samt den hÃ¥rt prövade Mariestadskyrkoherden ,J. A. Säve, som tre gÃ¥nger yar uppförd pÃ¥ professorsförslag och tre gÃ¥nger pÃ¥ biskopsförslag utan att nämnas. Efter sin riksdagstid bleyo L. Landgren (Härnösand), A. Th. Strömberg (Strängnäs) och Sam Stadener biskopar. Av de ovannämnda hade Beckman, Sundberg, Billing och YOn Scheele varit teologie professorer, medan Björck, Rundgren och Sjöhring tjänstgjort som docenter resp. adjunkt vid Uppsala universitet. Sundberg och Billing tillhöra tvÃ¥kammarsystemets absoluta förgrundsmän. När den kyrkolagsförfarne Beckman av sjukdom avsade sig riksdagsmandat, skrey P. von Möller att »kammaren i honom förlorade en kunskapsrik och högt aktad ledamot». Av de övriga sutto endast den benhÃ¥rt konservative Rundgren och den smidigare von ScMele under nÃ¥gon nämnvärd tid i riksda- 427 Elis HÃ¥stad gen; icke minst deras oratoriska förmÃ¥ga garanterade dem en bemärkt plats. Under denna kategori böra även föras VästerÃ¥s- och Linköpingsdomprosten C. W. Linder (andra kammaren 1876/81), tidigare professor i grekiska i Lund och i riksdagen tillhörande »intelligensens» flitigaste debattörer i uppgörelserna med lantmannapartiet, samt generaldirektör Otto Holmdahl (1925-), vilken varit uppförd pÃ¥ professorsförslag i praktisk teologi. Det mÃ¥ i detta samband framhÃ¥llas det anmärkningsvärda i att det under tvÃ¥kammarsystemet dröjde ända till 1930-talet, innan nÃ¥gon teolog (biskoparna Stadener och Andrm) inträdde i statsrÃ¥det. Av kategorien f. d. akademiker bör man först nämna de tre f. d. juristprofessorerna, statsminister Hj. Hammarskjöld, talmannen Ivar Afzelius och presidenten Samuel Annerstedt (den sistnämnde lagutskottsordförande, justitieminister i Boström I, ordförande i 1904 Ã¥rs skolutskott). En av pelarna i första kammarens protektionistparti, generaldirektör R. Ã…kerman - som dock ej skall ha ägt sonen-generallöjtnantens utförsgÃ¥vor - hade tidigare varit metallurgiprofessor vid Tekniska högskolan. Det matematiska och oratoriska geniet C. J. Malmsten, f. d. matematikprofessor och statsrÃ¥d, satt som landshövding fyra Ã¥r i första kammaren (1867/70) men synes ha saknat all ambition att bli även ett parlamentariskt geni. Tre generaldirektörer för sundhetskollegiet sedermera medicinalstyrelsen, i första kammaren Berzeliuslärjungen N. J. Berlin (1867/73) och A. T. Almen (1886/1902) samt i andra kammaren den Ã¥lderstigne Magnus Huss (1873/74), hade tidigare varit medicine professorer och samtliga voro i ägo av stor fackmannaauktoritet i riksdagen, varjämte Almen var en av de politiskt mera framstÃ¥ende och slagfärdiga medlemmarna av första kammarens frihandelsminoritet. Till dessa bör läggas raden f. d. docenter med längre eller kortare akademisk tjänstgöring. Listan är lÃ¥ng och vi nämna här blott bruksägaren och publicisten C. F. Bergstedt, lantmannapartisten rektor P. A. Siljeström, landshövding Gunnar Wennerberg, universitetskansler G. F. Gilljam, presidenten Hans Forssell, kontraktsprosten W. Gumaelius, lektorerna Ragnar Törnebladh, G. Elowson, R. Darin, K. Starbäck och J. F. Nyström, fiskerimannen A. W. Ljungman, justitierÃ¥den E. Thomasson och Joh. Hellner, chefredaktören Karl Hildebrand, generaldirektör J. Juhlin, generalkrigskommissarien Ludvig Widell, kontraktsprosten A. Wallerius, statsrÃ¥det E. Wigforss, undervisningsrÃ¥det A. Thomson och rektor Ivar 428 T,vÃ¥kammarriksdagens professorer Sefve fram till fysikerna bankofullmäktigen E. Björnsson och - som den sist invalde - Liljeholmschefen Harald Nordenson. LÃ¥t vara att de flesta av de förutvarande akademikerna efter att ha lämnat den akademiska miljön kanske nÃ¥got omformats av de nya arbetsuppgifterna och den nya omgivningen - deras insatser, och ej minst deras stil, mÃ¥ste delvis föras pÃ¥ den akademiska representationens konto. I sin för elva Ã¥r sedan utgivna bok »La republique des professeurs» har Albert Thibaudet använt ordet »pedantocratie» för att rubricera den epok, dÃ¥ akademiker som Herriot, Blum och Painleve syntes ta ledningen före advokaterna. Det befogade i hans karakteristik skall här ej dryftas. I Sverige ges det ej rum för tal om nÃ¥gon pedantocratie. I vÃ¥r tvÃ¥kammarriksdag har ledningen alltid delats mellan olika samhällsklasser: jordbrukare, industrimän, ämbetsmän, pÃ¥ sistone även kroppsarbetare. Att den högre bildningen ej har nÃ¥got monopol framgÃ¥r blott av ett sÃ¥ enkelt faktum, som att ingen statsminister sedan Sandler (1925/26) haft en akademisk proveniens. Det har varit ett särmärke och i regel ocksÃ¥ en styrka för svensk folkstyrelse, att den i sÃ¥ hög grad byggts pÃ¥ samverkan mellan skolade krafter och de dugligaste ur folkdjupet. SyftemÃ¥let med ovanstÃ¥ende inventering har endast varit att - utan politiska värdesättningar av individuella riksdagsinsatser - söka visa det gottköpsmässiga i talet om professorernas bristande fallenhet för parlamentariskt arbete. Inventeringens fakta äro tydliga nog. MÃ¥nga av vÃ¥r senaste riksdagshistorias yppersta personliga prestationer härröra frÃ¥n akademikerna. A andra sidan skall man därför icke generalisera. Ã…tskilliga professorer ha nog aldrig eftertraktat att fÃ¥ uppbära den stora rollen utan inskränkt sin ärelystnad till att bli fackmän. Andra ha nog betraktat tiden i riksdagen blott och bart som ett intermezzo; även när deras energi pÃ¥ Helgeandsholmen kunnat vara stor ha de ändock i vetenskapen sett sin främsta livsuppgift. Ytterligare ha kanske nÃ¥gra föredragit att fÃ¥ tänka fritt i stället för partimässigt rätt och glatt offrat det storpolitiska inflytande, som kanske eljest vinkat. Men naturligtvis har ocksÃ¥ ärelystnad ibland förbytts i grusade förhoppningar - för professorer sÃ¥väl som för otaliga andra. Man bör med andra ord lägga rimliga perspektiv även pÃ¥ den akademiska representationen. 429