YNGLINGAKONUNGARNAS ÄTTARTAL ÄREKVÄDE TILL KONUNG RAGNVALD HElDUMHAR AV TJODOLF FRÅN HVIN Översatt av FRANS G. BENGTSSON INLEDANDE anmärkningar. Det versmått, på vilket denna högst ryktbara katalogdikt över Sveriges äldsta kungar är avfattad, är kviduhattr, en av regler fast bunden förädlad bildning ur fornyrdislag. Andra någorlunda fullständigt bevarade stora skaldedikter på detta mått äro Egil Skallagrimssons Sonatorrek och Arinbjarnarkvida. Reglerna för kviduhattr äro inte alltför svåra; i varje fall betydligt mycket enklare än för drottkvätt, det klassiska mått som var skaldediktningens förbannelse (emedan skalderna funno dess ständiga användning vara en hederssak, ehuru det var alltför svårt för de flestas förmåga) och som i svårighet endast torde överträffas av vissa forniriska mått. I jämförelse diirmed gör kviduhattr ett intryck av harmlös naturpoesi. De udda halvverserna skola ha tre stavelser, de jämna fyra eller fem; varje sådan halvvers skall bilda en någorlunda fast grammatisk enhet; enkel allitteration skall finnas mellan helversernas båda hälfter; assonans förekommer inte. Det bör därför vara åtminstone principiellt möjligt att återge en kviduhattr-dikt med bibehållen form. Största svårigheten blir, att man på fornnordisk tunga hade långt mera lakoniska uttrycksmöjligheter än vad fallet är för oss; det disponibla antalet stavelser vill därför inte alltid räcka till för en översättare som, under strävan att bevara något av originalets specifika ton, även vill göra innehållet rättvisa. Trots de bästa förhandsuppsåt har i denna översättning det formella schemat inte kunnat strängt följas. På ett antal ställen ha stavelserna i udda halvverser fått bli fyra; och det är endast en klen tröst att Tjodolf själv någon enstaka gång, och Egil till synes oftare, tillåtit sig samma frihet, ty sådant kan i de föreliggande texterna bero på förvanskningar. Vidare har allitterationen ofta fått bli lidande (någon gång ersatt av assonans), hellre än att ett klart och konkret innehåll skulle snedvridas under försök att rädda densamma. Ett exempel på hur översättaren i sådana fall stundom får var nöjd med en kompromiss, när inte allitterationen erbjuder sig av sig själv, är följande: I strofen om Yngvar säger Tjodolf att denne kung föll i härnad mot esterna, varpå han vill meddela att den fallne satts i hög 252 Ynglingakonungarnas ättartal vid stranden där han stupat; han gör detta på så sätt, att han i ett par klara och böljetunga rader, de kanske mest högpoetiska i hela dikten, säger att Östersjön nu är Yngvars hovskald: Auk Austmarr jQfri svenskum gymis li61'5 at gamni kvel5r. Ordagrant: »Och till den svenske vildgaltens (det är vildsvinshjälmbärarens; på Tjodolfs tid redan förbleknat till en allmän betydelse av hövding eller hjälte) gamman sjunger Östersjön sin sång.» Ingen allitteration ger sig här av sig själv; innehållet skulle endast försämras genom modifikationer vidtagna för att vinna en sådan; översättningen har därför här kommit att bli allitterationslös: Östersjön till sveahjältens gamman nu bär fram sin sång. Vid översättningar av skaldepoesi utgöra kenningarna ett särskilt problem, långt ifrån Hitthanterligt All översiittning av poesi måste självfallet såsom högsta mål sträva efter att bibehålla själva det poetiska elementet i originalet; om man i strävan efter fullkomligt ordagrant återgivande, eller i strävan efter bibehållandet av ett visst formellt schema, låter det strikt poetiska elementet bli lidande, har man vunnit en mindre fördel på bekostnad av en större; och om den rena ordagrannheten göres till högsta mål, kan läsaren alltid undra varför inte översättaren nöjt sig med ett återgivande på prosa, då ju dock i hans tolkning det poetiska behandlas som något sekundärt. Nu äro kenningarna stundom av sådan art att de ha ett positivt poetiskt värde, ur visuell eller annan synpunkt: då måste de naturligtvis efter möjlighet återgivas. Men stundom är deras poetiska värde ohjälpligt lika med noll (när det inte får sägas vara negativt), niimligen när de endast äro sterila och mekaniska tekniksaker, en sorts händiga nödrim för de gamla skalderna: goda för dem att ha färdiga på lager vid förekommande fall av improvisation inför en kung med kort tålamod, och nästan alltid i stor mängd nödvändiga vid brottningarna med den fruktansvärda drottkvädestekniken, varvid ur det stora memorerade förrådet av kenningar sådana kunde framplockas, som för ögonblicket passade bra till vinnande av allitteration och assonans. Den sortens kenningar har en översättare ingen anledning att behandla med pietet; men vid goda skalders behandling av enklare versmått - såsom i föreliggande fall - äro de till all lycka sällsynta. Hur stor emellertid en verkligt god kennings poetiska verkan kan vara, och hur mycket den saknas om den upplöses av översiittaren, är inte svårt att illustrera. Andra hälften av den drottkvädna strofen på Karlevistenen på Öland fylles till större delen av en magnifik femledad kenning: Munat reii5-Vil5urr ra15a r6gstarkr i DanmQrku Yndils iQrmungrundar örgrandari landi. 253 Frans G. Bengtsson I Brates »Sveriges runinskrifter» meddelas härav en översättning, där allitteration och assonans bibehållits, under det att kenningen helt upplösts, all visuell kvalitet därmed förflyktigats och endast det rent begreppsliga i fri omskrivning blivit kvar: Aldrig en mera väldig ädling med tro och heder styra skall stora landskap stridsstark i Danmarks rike. Föredrar man att bibehålla kenningen, och därmed det visuella och i någon mån det vokala, får man visserligen kasta allitteration och assonans över bord; men även bortsett från att översättningen blir trognare, uppväges förlusten säkerligen av vad man vinner: Ej skall en mera felfri sjökungars vida utmarks stridsväldige vagnhövitsman råda i Danmarks land. Med goda kenningar bör man alltså handskas så ömsint som möjligt. Någon så praktfull som den anförda finns inte i Ynglingatal; men man får dock säga att Tjodolf i denna dikt har en lycklig hand med sina kenningar, använder dem med måtta och inte gärna hemfaller åt sådana som ha direkt nödrimskaraktär. Några äro måleriska, som när han kallar mjöd »oxhornens vindlösa hav», omskriver hötjuga med »redskap att slänga Sleipners foder», på ett ställe kallar elden »landbackens tångväxts frätsot», på ett annat »Forniots son med glöd i buken», på ett tredje »rökvältraren»; av sådan sort förekomma åtskilliga, och de måste naturligtvis efter bästa förmåga återgivas i översättningen. Besvärligare är när hans kenningar hänsyfta på litterära ting som inte kunna förutsättas allmänt bekanta för nutida läsare; som när han kallar galgen »Signys mans kalla häst». Att Signy var gift med Hagbard, och att Hagbard var den berömdaste av alla sagohjältar som hängts, är kanske inte numera vid första ögonkastet klart för så många; och ännu översättningens modifierade »samma häst som Hagbard red» blir kanske en onödig ledsamhet för mången. När skalden i strofen om Bröt-Anund kallar stenar för »Jonakrs söners sorg», har i översättningen denna kenning helt upplösts; ty eljest skulle en särskild not varit nödvändig för att påpeka, att gåtan syftar på en episod i den saga som fragmentariskt finns bevarad i Hamdismal i Eddan; och en översättning stöttad av lärda fotnoter har inte här varit det eftersträvade. En poetisk översättning av Ynglingatal gjordes för omkring 40 år sedan av Axel Akerblom; den har jag tyvärr inte varit i tillfälle att jämföra med, på grund av avlägsenhet från lärda bibliotek; det kan därför hända att min översättning är en överflödighet bredvid den. Men åtminstone har jag haft en textredaktion att följa, som kan förmodas vara avgjort bättre än vad som förelåg då, nämligen Ivar Lindquists »Norröna Lovkvädem>. Denna åtföljes av en ordagrann 254 Ynglingakonungarnas ättartal 11rosaöversättning, som är högeligen behövlig för en filologiskt olärd översättare. Men den mycket lärde textredaktören är inte ansvarig för allt som står i min översättning; ty på ett fåtal ställen har jag inte lyckats nå fram till någon tro på hans tolkningsförslag. J ag vägrar bestämt att anse det för poetiskt möjligt att en dunkel benämning på Sveigder skulle kunna betyda »den hugstore sonen av pysslingar», så mycket mera som Lindquist själv försett detta tolkningsförslag med ett frågetecken; då tror jag hellre på vad Schiick någonstans förmodat, nämligen att uttrycket kan betyda »eldens som>, med mytisk innebörd. Jag tror inte heller att Tjodolf, som var en god skald, kan ha sagt att Bröt-Anund råkade ut för stenraset »under himlens klarhet», ty ett sådant påpekande skulle ur poetisk synpunkt varit utomordentligt valhänt; den äldre tolkningen förefaller mig här långt mera begriplig. En besvärlig sak att komma till rätta med är den otympliga strofen om Egil, som i sin komposition avviker från allt annat i dikten och väl får förmodas vara betydligt fördärvad. I strofen om Yngvar har jag översatt »ondskapt hop av esters kämpar» i överensstämmelse med en senare konjektur av Ernst A. Kock i »Notationes Norram&». Bland diktens ej fåtaliga dunkelheter finnas en del namn om vilka man ingenting vet och som möjligen äro förvanskningar: Lofund, Räning, Stiflosund och flera. Poetiskt gör detta inte mycket; värre är ur den synpunkten, att det namn, i vilket hela dikten mynnar ut, Heil'iumhar, tillnamnet på den Raguvald som dikten är tillägnad, inte är tillfredsställande tolkat. S. Bugge och andra efter honom anse det betyda ''den ärorike», »den högt hedrade»; och man bör kanske i mån av förmåga försöka tro på den betydelsen, ehuru den verkar misstänkt tam efter Tjodolfs högstämda försäkran om namnets ojämförliga praktfullhet. Redan för Snorre synes betydelsen ha varit okiind. I. UPPSALAKONUNGAR Uppfyllt blev, varslat slut oxars horns fällde där där Frode bodde, som väntat Fjolner: lugna inhav krigarfursten. Dagsljusskygg dvärgaportvakt har med svek lockat Sveigder: eldens son ilat efter illslug dvärg Skön i glans jättefylld in i klippan. Skatt-Mimers sal mot hjälten gapat. 255 Frans G. Bengtsson 256 Varilande häxad togs ofärdsstor red IJå den Sedan brann till Vilm.; broder givmild kung Brått Visburs med trolldomskonster: ölets nattfru som stritt mot ljonar. på skeppets biidcl som maran kvalde. vällusthölje slöks av Vågs varme broder: krävarna av kunglig makt rett en eld runt sin fader. Ylande eldhunden bet hiirskaren i husets hiign. Fordom hänt att folkets härmiin mängt sin kungs blod med mullen: sveabåcl bar olivsvapen clry}Jancle från Domalds lik, då av dem gavs till blot daners ovän för bättre iiring. Ofta om ett yngvakummel vittra mäns vett jag utsport: på vad plats hålet lågat dånande, elit Dornar lyftats. Nu jag vet att Fjolners ättling, bräckt av värk, brann vid Föret. Falskt är det att Dyggve smeker gudamör 1 Glitnirs salar: hästgudinnan, Ulvens syster, gavs en gång kung att välja; och med svears allvåldsherre leker nu Lokes dotter. Dag jag vet varsel kom sedan han, stridbar nått och ett bud hur döden kallat: till visclomsmanncn, sin sparv att hämna, till svärdets strand; härmän buro Ynglingakonungarnas iittartal i östervägar,hem från kamp att med spett för Sleipners foder av ödet nåtts.ynglingen Alrik föll hane gavs sit blir sagt, dräpt varann där Erik även av broderns vapen: att Dags två söner med betseldon. Ej förr sports att Frej-avkomman ÖYat dråp med ökens remtyg. Under Yar skådat glad sin gemål höjde hon Si't vid Törn samma häst lngjald blev, altarvakt, om Agnes här vad Skjolv förrättat: vid gyllne halsband luften högt. fick kungen tämja som Hagbard red. som offerhusets av Aolf slagen, när sitt svärd svartsjuk konung blodade emot sin broder. Brottsligt var att Beras konster eggat dem till brödraenvig: utan gagn, ha de lagt !orund fann livets slut när en hög där bar upp Gethårssnott halsen klämt Audun blev av kärlek galna, som lik varandra. i forna år i Limafjorden, repöglans häst Gudlangs bane. har galgens rep på stormäns herre. i Uppsala orkeslös av ålderssjukan och fick då för andra gången spädbarns dryck seglivad dia. Ej mer dög östlandsdrotten att sin horn niir till sängs maktlös sög till munnen höja, söners bane mjölk ur udden. 257 --· - ~=~-==- Prans G. Bengtsson 258 Tyrs son måst lovordsföljd för Tunnes makt ur landet flykta; och en galts trynes glaYen ristades i Egil röd, innan han länge haft i östra riket herraväldet. Skilfingen till hjärtat skar bestens käfts krumma vapen. Ottar föll, för örn att trampa, dristeligt för daners yapen. Valplatsgam på Vendelfältet klöst hans lik med blodig klo. Så jag hört, att svear länge yerket mints av Votr och Paste: höYdingar från Frodes öland blivit här den höges bane. Mer jag hört: ond förgjort när till döds huvudstöp en häxas trolldom Adils' levnad, berömde drotten från hästens rygg. en gudaättlings blev sammanblandad: Då med grus hjärnans saft i Uppsala ödesdömts Ales ovän Eysteins tråd där hans liv att döden möta. har ändan fästad på Lofund lyktats; diir han sägs med svear samman innebränd av jutska män. Fastlands tångs frätningssjuka sniket bet i snidda väggar: tomtens skepp med stadig timring fullt av män kring fursten brann. Upp kom bud att Osels åbor Yngvars liv i örlog ändat: ondskapt hop av esters kämpar stark vid Stein mot kungen stred. Östersjön till sveahjältens gamman nu bär fram sin sång. Ynglingakonungarnas ättartal Anund blev hejdad brått full av hat ondska kom Främjaren gömts i ras av olycksstenar vid Himmelsheden: en frillofödings mot esters ovän. av färdevägar bland jordens knotor. Väldige rökvältraren lngjald tungt på Räning trampat: gårdars tjuy glödfotsulad steg igenom gudars ättling. Underligt bland olycksöden detta synts för sveafolket, att en drott av dråplig mandom eget liv själv måst ända. Vid den våg som spolar Vidön slök hus-ulven Olofs hölje: svears kungs klädnad löste Forniots son med glöd i buken. Ättlingen av hjältars släkt Wngt förinnan flytt Uppsala. IL KONUNGAR AV VESTFOLD Var man hört att H alvdans död kändes tung för tingsdomstolen: vid dråp-stenrösenhon som dväljs honom tog från Toten bort; vid Skirningssaloch i sorg hirden stod Ned till lust Eystein sänts under sten honom redd där kall våg bärs till sjön kring höglagd hjälte. för Lokes dotter av segelbommen; är nu en stad på Radens sida, av Vadlas älv förbi hans ägor. 259 Frans G. Bengtsson 260 Och till tings stämts av Hel när Halvdan, njutit slut en tredje konung i hennes hemvist, som satt på Holtar, vad nornor unnat. Härskaren av hirdens män bars till grav som satts på Borre. Och Gudfred, skönvuxne fursten, föll för svek i forna dagar: ondsint mot den ölrustyngde har till hämnd en kvinna hetsat. Ömkligt dåd har legodrängen övat då på Asas maning: på forn strand av Stiflosund hjältens bröst blev genomstunget. Kraftens stams stora utgren grönska nått i Norges land: Olof höll herravälde vida kring tills av ond i Vestmarir, fotvärk ansatt vid Foldens br~idd.hjälten bröts I sin hög härmäns herre på Geirstadir.sitter nu Härligast inunder himlen bland de namn kungar bära Ragnvalds är, ryttarskarans hövitsman: Heil'iumhitr.