DAGENS FRÃ…GOR Den 23 febr. 1938. Mellaneuropas Den latenta motsättningen mellan det nationalsociakris. listiska partiet, främst dess vänsterflygel, och de konservativa kretsarna av äldre skola: arme, diplomati, byrÃ¥krati och storindustri, har ända sedan systemskiftet 1933 utgjort en av de mest kommenterade företeelserna i Tyskland. Med växlande framgÃ¥ng har denna kamp förts under de följande Ã¥ren, varvid Hitler personligen tjänstgjort som en om ock ej opartisk skiljedomare. Den 30 juni 1934 tedde sig som en avgjord framgÃ¥ng för de konservativa, ehuru även nÃ¥gra av deras hetsporrar fingo släppa livet till och deras synlige ledare, von Papen, mÃ¥ste lämna riksregeringen. Men under den följande tiden har det mer och mer visat sig, att den radikala nazistflygelns nederlag varit blott skenbart och att det faktiskt har varit lättare för dess politiskt tyngre vägande personligheter att göra sig gällande, sedan ytterlighetsmännen och stormavdelningarnas kondottiärer aviägnats frÃ¥n skÃ¥debanan. Särskilt SS-chefen Himmlers allt fastare maktställning har härutinnan varit av största betydelse. En avgörande framgÃ¥ng för partiet var doktor Schachts störtande frÃ¥n ställningen som ekonomisk diktator. Ä ven om Göring ingalunda tillhör den vänstra riktroten utan snarare utgör de samhällsbevarande elementens egentliga förhoppning inom den nazistiska hierarkin, innebär triumfen för det utpräglade autarkiprogram, som han representerar pÃ¥ det ekonomiska omrÃ¥det, en avgörande seger för de krafter, som önska en stark statlig ledning av hela nä- ringslivet, och en motsvarande motgÃ¥ng för de storfinansiella kretsar, som spelade en sÃ¥ viktig roll vid Hitlers övertagande av makten 1933. Alltjämt stod emellertid den formellt opolitiska armen upprätt under sina ledare ur den gamla generalstabsskolan, medan friherre von Neuraths närvaro i Auswärtiges Amt syntes innebära en om ock bräcklig garanti mot alltför djärva storpolitiska företag. I detta läge ha händelserna den 4 februari 1938 inneburit en vittgÃ¥- ende förändring. Att i detalj uppfatta innebörden av alla de personbyten i den tyska riksledningen, som dÃ¥ ägde rum, torde utanför de innersta cirklarna i Berlin vara uteslutet. Världspressens vanliga flÃ¥sande sensationskolportage kring det inträffade - varvid de svenska tidningarna ingalunda hört till de blygaste - har ej heller gjort det lättare att fastställa de nya konturerna. Tydligt är emellertid, att alla uppgifterna om svÃ¥rartad inre jäsning, delvis i den lokala militärrevoltens form, vilka i bestämt syfte spritts ur grumliga men synnerligen energiskt porlande källor, varit fullständigt gripna ur luften. Däremot är det naturligtvis klart, att sÃ¥ vittgÃ¥ende personförändringar ej kunnat genomföras utan misstämning i vissa betydelsefulla kretsar. Kontrasten mellan vad som nu inträffat och de 136 Dagens frÃ¥gor metoder, som man trodde sig nödsakad att nyttja den 30 juni 1934, utgör i varje fall ett vältaligt vittnesbörd om hur den inre stabiliteten ökats i det tredje riket under dessa fyra Ã¥r. Beträffande de rent militära förändringarna förefaller det snarast, som om betydelsen i allmänhet överdrivits. Det torde till exempel ej skada att pÃ¥minna om att detta ej är första gÃ¥ngen, som Hitler avskedat sin armechef. Generalöverste von Fritschs företrädare, generalöverste von Hammerstein-Equord, avlägsnades 1934 frÃ¥n skÃ¥debanan utan att det dÃ¥ väckte alltför mycken uppmärksamhet. Det var sedan länge känt, att förhÃ¥llandet mellan Fritsch och den politiska riksledningen ej var särskilt intimt och att generalen hyllade högst konservativa ideal. SÃ¥ till vida utgör naturligtvis hans försvinnande ett nederlag för de gammaltroende. Men Ã¥ andra sidan blev hans efterträdare ej nazistgeneralen von Reichenau utan general von Brauchitsch, en man ur den vanliga tyska högre officersmiljön utan kända politiska förbindelser. Det är känt, att den avgÃ¥ngne krigsministern, generalfältmarskalk von Blomberg, i armekretsar ansetts alltför lierad med den nationalsocialistiska ledningen och alltför litet mÃ¥n om krigsmaktens traditionella oavhängighet. Hans fall torde Ã¥tminstone delvis ha haft nÃ¥got sammanhang med en attack just frÃ¥n generalitetets sida, varvid hans nyss ingÃ¥ngna äktenskap med dess förmenta karaktär av mesallians fÃ¥tt tjäna som en förevändning. Att han efterträtts av Hitler själv, torde endast vara en gest för galleriet - i sak ändrar det just ingenting, dÃ¥ Hitler efter Hindenburgs frÃ¥nfälle hela tiden som statsöverhuvud fört högsta kommandot över krigsmakten. :B'ältmarskalkens reelle efterträdare ehuru under en blygsammare beteckning blir general Keitel, en man av den normala högre officerstypen. Om innebörden av övriga förändringar inom generalitetet är det utomlands svÃ¥rt att ha nÃ¥gon klarare uppfattning. Ã…tminstone delvis torde de emellertid ha berott pÃ¥ Ã¥ldersskäl och i nÃ¥gon mÃ¥n utgöra ett motstycke till de nyligen företagna remplaceringarna i den engelska armens högsta ledning. Om det sÃ¥lunda torde vara skäl att ej draga alltför vittgÃ¥ende slutsatser av de skedda militära personbytena, bör det Ã¥ andra sidan ej glömmas, att det inträffade sÃ¥ till vida minskar den militära ledningens betydelse, som de nya männen ej omedelbart kunna ärva de gamla välkända chefernas auktoritet och härledningens ord därför under den närmaste tiden mÃ¥hända ej väger lika tungt i ett kritiskt ögonblick - ett förhÃ¥llande, som kan bli av mycket stor vikt. Större omedelbar betydelse synas de diplomatiska förändringarna ha. Neurath representerade en äldre diplomatisk skola med föga sympati för djärva vÃ¥gstycken, bryska gester och plötsliga kupper. Politiskt var han en anhängare av gott förhÃ¥llande till England och torde ej ha känt nÃ¥gon djupare entusiasm för axeln Berlin-Rom. Han har nu ersatts av Hitlers personlige förtroendeman, den forne champagneagenten Joachim von Ribbentrop, vilken framför allt gjort sig känd som axelpolitikens och antikominternpaktens var- 137 Dagens frÃ¥gor maste tillskyndare och sÃ¥som en ovanligt litet framgÃ¥ngsrik Londonambassadör. Det är svÃ¥rt att häruti finna annat än ett politiskt systemskifte, allra helst som samtidigt de bÃ¥da ur den diplomatiska karriären hämtade ambassadörerna i Rom och Tokio hemkallats och troligen bli ersatta med mer gesinnungstii.chtig't folk med större förstÃ¥else för den ideologiskt orienterade utrikespolitiken. I detta sammanhang bör även nämnas, att den avgÃ¥ngne krigsministern Blomberg i likhet med Neurath ansetts vara en föresprÃ¥kare för den engelskviinliga kursen. Mycket tyder därför pÃ¥ att fortsättningen kommer att uppvisa en mer aggressiv tysk politik i nära samförstÃ¥nd med Rom och Tokio men utan större hänsyn till känslorna i London. En modererande inverkan skulle naturligtvis kunna utövas av det nyinrättade hemliga rÃ¥det under Neuraths ledning, men frÃ¥- gan är, om en dylik församling utan närmare kontakt med de lö- pande ärendenas skötsel kan bli nÃ¥got annat än en ren dekoration. Den frÃ¥gan kan bli av allra största vikt för Europas kommande öden. Händelserna i Berlin uppfattades i allmänhet av utlandet som ett svaghetstecken, ägnat att Ã¥tminstone i början minska Tysklands inflytande i Europa. Härtill bidrog säkerligen den förut omtalade presskampanjen, och detta torde ha varit ett av dess bakblÃ¥sares syften. PÃ¥ ett hÃ¥ll blev följden ocksÃ¥ ett tyskt nederlag. Regeringen Goga i Rumtinien, vars tillkomst väckt sÃ¥dana förhoppningar i Berlin och Rom, blev utan vidare avskedad av konung Carol och ersattes med en huvudsakligen »liberal» samlingsregering. Emellertid gjorde Hitler omedelbart ett snabbt och verksamt motdrag, som visade, att Tysklands slagkraft i Mellaneuropa snarare ökats än minskats av det inträffade. En vecka efter omplaceringarna i Berlin kallades den österrikiske förbundskanslern att möta sin tyske kollega i Berchtesgaden. Vid de underhandlingar, som där ägde rum, har Hitler tydligen gett sina krav i det närmaste form av ultimatum och understrukit deras allvar medelst militära demonstrationer utefter den österrikiska gränsen. När herr von Schuschnigg Ã¥tervände till Wien, lyckades han ocksÃ¥ övertyga sina ministrar och presidenten om att motstÃ¥nd vore fÃ¥fängt i den rÃ¥dande situationen, där ingen stormakt intervenerade till Wienregeringens förmÃ¥n. Följden blev en ombildning av det österrikiska kabinettet, där Hitlers förtroendeman, den moderate nazisten doktor Seyss-Inquart, inträdde sÃ¥som inrikesminister och högste mÃ¥lsman för statens säkerhet. HärpÃ¥ följde en allmän amnesti för politiska förbrytelser och öppnandet av den fosterländska fronten, den enda tillÃ¥tna politiska organisationen, för de österrikiska nazisterna. I gengäld utfäste sig Tyskland om ock i rätt svävande form att under dessa förutsättningar respektera Österrikes oberoen~e och författning. Dessa händelser äro av den allra största betydelse för hela Europa. Visserligen innebära dc ingalunda en fullständig »Anschluss», men de utgöra sannolikt en ytterst viktig etapp i en utveckling, som utan vÃ¥ld utifrÃ¥n tillÃ¥ter Österrikes inre och yttre parallellkoppling med Tyskland pÃ¥ samma sätt, som redan skett med Danzig. När mötet i 138 Dagens frÃ¥gor Berchtesgaden i en viss press framställes sÃ¥som ett skräckinjagande exempel pÃ¥ de faror, som frÃ¥n diktaturstaternas sida hota de mindre nationerna, är detta en avsiktlig och fullständig förfalskning av verkligheten. Det förhÃ¥ller sig tvärtom sÃ¥, att vad som skett överensstämmer med de livligaste förhoppningarna hos en mycket stor del, kanske majoriteten, av Österrikes befolkning. Denna befolkning utgör ej en nation i vanlig mening utan är en sÃ¥ sent som 1866 av de historiska tilldragelserna lössprängd splittra av det stora tyska folket, och sedan 1918 har denna splittra strävat att Ã¥terförenas med moderlandet men i flagrant motsättning till den nationella självbestämningsrätten hindrats därifrÃ¥n av främmande makter. Den tyska omvälvningen 1933 har säkerligen pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll i Österrike försvagat denna strävan, men detta fÃ¥r pÃ¥ intet sätt undanskymma det faktum, att Schuschnigg och hans anhängare, vilka nu i engelsk press hyllas som »Austrian patriots», endast utgöra en minoritet av landets invÃ¥nare och att de ocksÃ¥ visligen bestämt vägrat att underställa sin regim en folkomröstnings dom. Härmed är intet förklenande sagt om den trohet mot höga historiska ideal, som uppburit Schuschniggs, hans företrädares och hans meningsfränders gärning. Med fog kan det däremot sägas, att de makter, som nu med mycken salvelse uppbiira rollen av självkallade grÃ¥terskor vid det »fria» Österrikes bÃ¥r, varit de, som hindrat Schuschnigg att gripa till det enda medel, som skulle ha kunnat ge hans skapelse en verklig ryggrad och en ideell livskraft, nämligen huset Habsburgs restauration. I Ã¥ratal ha Paris och London haft chansen att mot den tyska nationalismen spela ut denna historiska och ideella maktfaktor, men de ha ej vÃ¥gat göra det av hänsyn till 1918 Ã¥rs fragila statsbildningar. Man fÃ¥r nu uppbära följderna av denna underlÃ¥tenhet. Allra intressantast iir det skedda sÃ¥som belägg pÃ¥ det verkligamaktläget i Europa 1938. Oupphörligt har frÃ¥n Paris Österrikes självständighet, det vill säga dess motsatsställning till Tyskland, framställts sÃ¥som grundpelaren i Frankrikes politik och en oundgänglig förutsättning för den europeiska freden. Vid flere tillfällen har England stött denna tes. När nu kraftprovet kom, rördes varken i London eller i Paris ett finger till förmÃ¥n för de österrikare, som satt in hela sin tillvaro pÃ¥ att hävda sin hembygds oavhängighet mot Tyskland. Mussolini Ã¥ter, som 1934 radade upp sina bataljoner vid Brenner till Wienregeringens stöd, var nu oanträffbar, dÃ¥ , Schuschnigg försökte att telefonledes Ã¥kalla hans hjälp. Mötet i Berchtesgaden och dess följder innebära sÃ¥lunda ännu ett i raden av svÃ¥ra nederlag för Frankrike - och i nÃ¥gon mÃ¥n även för England. Det Ã¥terstÃ¥r att se, vad som är Tysklands motprestation för att Italien avstÃ¥tt sitt primat i Österrike. Mycket gör sannolikt (och Hitlers stora riksdagstal styrker ytterligare denna förmodan), att vederlaget kommer att bestÃ¥ i fortsatt tyskt stöd för genomförandet av det nationella Spaniens seger. En dylik tendens skulle till fullo stämma med vad man hittills vet om den Ribbentropska politikens mÃ¥l och metoder. Och Berchtesgadenmötet med de högst bestämda allyrer, 139 J; Dagens frÃ¥gor som den tyska utrikesledningen där anlade, torde utgöra en försmak av den nya eran vid Wilhelmstrasse. Det Ã¥terstÃ¥r att se, i vad mÃ¥n Edens fall, särskilt om han efterträdes av viscount Halifax, kan underlätta en uppgörelse i godo mellan England och diktaturerna. FrÃ¥gan är, om icke denna engelska medgörlighet i elvte timmen kommer för sent. Det svensk-ryska Den ryska handelsdelegationen i Sverige har pÃ¥ handelsavtalet. sistone tilldragit sig en nästan förlägen uppmärksamhet. Man har blivit lindrigt sagt förvÃ¥nad över att svenskar velat medverka till att inhysa denna stormaktsdelegation i samma hus som marinstaben - denna idyll passar föga i stycke med vÃ¥r oroliga tid, vilken stat det än varit frÃ¥ga om, och det passar ännu mindre i stycke med Sovjet, efter vad som nu är känt frÃ¥n Fagerstaaffären. Det finnes emellertid en annan anledning att fästa uppmärksamheten pÃ¥ den sovjetryska handelsdelegationen. Som bekant Ã¥tnjuter denna enligt 1928 Ã¥rs särskilda avtal vissa privilegierade rättigheter; den besitter sÃ¥lunda viss exterritorialitetsrätt och dess medlemmar äro skattefria. Dessa särrättigheter motiverades med att den ryska utrikeshandeln var statsmonopoliserad, vadan följdriktigheten skulle fordra att Sovjets handelsdelegation tillades diplomatisk ställning och garanti. Och man föreställde sig tydligen samtidigt i Sverige, att medgivandet av dessa exceptionella förmÃ¥ner vore en förutsättning för att handelsutbytet mellan de bÃ¥da i vänskapligt förhÃ¥llande stÃ¥ende länderna skulle uppblomstra. Handelsdelegationens medlemstal fixerades därför i avtalet i enlighet med denna förhoppning: den skulle utan vidare fÃ¥ bestÃ¥ av 40 personer, och detta antal skulle kunna fÃ¥ överskridas, ehuru den svenska regeringen beträffande den »Övertaliga» personalen bibehölls vid den individuella prövningsrätt, som eljest gäller för viserande utlänningar. (Det kan tilläggas, att hr Möller vid denna tidpunkt trodde sÃ¥ högt om det blivande svensk-ryska handelsutbytet att han i förstakammardebatten närmast föreföll besviken över att handelsdelegationens kader fixerades till endast 40.) Ehuru avtalet normerade delegationens bÃ¥de rättigheter och skyldigheter, var det emellertid sÃ¥tillvida ensidigt, som det saknade varje stadgande om nÃ¥gra motsvarande förmÃ¥ner för svenska affärsmän i Sovjetunionen. Härom fÃ¥r man gÃ¥ tillbaka till 1924 Ã¥rs allmänna handelsavtal, i vilket Sovjetunionen Ã¥ sin sida bl. a. förpliktar sig att främja ekonomiska förbindelser med Sverige och följaktligen väl även att stödja vÃ¥rt lands industriella och kommersiella representanter i Unionen. Man bör jämföra 1928 Ã¥rs avtal och syftemÃ¥len vid dess ratificering med dagens situation. Vi avstÃ¥ frÃ¥n att yttra oss om, huruvida handelsdelegationen haft nÃ¥got finger med i spionaget vid Fagersta eller om handelsdelegationens medlemmar vid sina besök i svenska fabriker för att kontrollera avtalade leveranser velat utnyttja tillnillena för att fÃ¥ en 140 ------~------------------------..~ Dagens frÃ¥gor inblick i svenska fabrikshemligheter. Vi konstatera i stället, att handelsutbytet sÃ¥ lÃ¥ngt ifrÃ¥n att fÃ¥ den ökade omfattning, som man Ã¥ren 1927-1928 hoppades pÃ¥ tvärtom gÃ¥tt tillbaka; detta förklarar vtil även, att handelsdelegationen f. n. ej ens inrymmer ett tiotal JWrsoner, om vilka vederbörlig officiell anmälan frÃ¥n Sovjetlegationen gjorts. Vi konstatera dessutom, att handelsdelegationen tvärsemot avtalets syfte huvudsakligen synes intressera sig för Rysslands export till Sverige; därom vore i och för sig intet att säga, därest inte ett självklart villkor frÃ¥n svensk sida vid tillstädjandet av en privilegierad rättsstiillning Ã¥t handelsdelegationen varit att därmed även befordra den svenska exporten pÃ¥ Ryssland; detta fastslÃ¥s uttryckligen i avtalet, diir det bl. a. heter att handelsdelegationens förmÃ¥nsställning tillkommit för att »bidraga till utvecklingen av de kommersiella och ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Unionen», och det ligger dessutom i den ryska statsmonopolistiska handelns natur att imvorthandeln skulle koncentreras till den i Stockholm förlagda delegationen. I övrigt gäller, att delegationens medlemmar fÃ¥ göra sina affärer och resa omkring i vÃ¥rt land under ett extra skydd, som ej tillkommer andra länders affärsmän, för att inte Jitimna, att i ryska legationens trappor och i madame Kollontays salonger riiuna massor av s. k. mondäna kulturmänniskor, mest fruntimmer, visserligen blott andligen bestickliga men ändock med tycke av den tid, dÃ¥ mössorna läto sola sig i von Korffs glans. Och svenskarna i Ryssland? Sovjet har lÃ¥tit meddela, att det svenska konsulatet i Leningrad mÃ¥ste indragas, att alltsÃ¥ en reguljär konsulär förbindelse i det mot Sverige vänskapligt sinnade RyssJand icke är önsklig. E.nligt vad vi inhämtat torde ingen enda fast representant längre för svenska firmor finnas (d. v. s. fÃ¥ finnas) kvar i Ryssland. Endast med stora svÃ¥righeter torde inresetillstÃ¥nd beviljas för tillfiilliga svenska affärsrepresentanter. Och de främmande beskickningarnas i Moskwa ställning just nu torde man lätt kunna föresiiiila sig: i en tid, dÃ¥ G. P. U. satt skräckväldet i system och den minsta beröring med en främmande legation kan göra en ryss i makthavarnas ögon suspekt, mÃ¥ste det innebära de största svÃ¥righeter att undgÃ¥ en hämmande isolering. Allt detta skall beuämnas recivrocitet. Det lÃ¥ge niira till hands att Sverige med anledning av allt som iuträffat toge upp hela avtalsfrÃ¥gan pÃ¥ nytt. Man kan bringa i erinran landshövding Hjalmar Hammarskjölds uttalande i första kamrnaren Ã¥r 1928: »ExterritorialitetsomrÃ¥den för drivande av handel ha förut förekornmit endast i det fall, dÃ¥ i halvbarbariska eller sÃ¥som halvbarbariska ansedda länder, länder pÃ¥ ett högre civilisationsstadium ha utvecklat sig koncessionsomrÃ¥den, där de kunnat vidtaga sina förberedelser för handeln och sina Ã¥tgärder för denna, men jag är övertygad om, att det ej finnes mÃ¥nga i denna kammare, som anse, att en sÃ¥dan grundsats är i nÃ¥gon mÃ¥n tillämplig, när det gäller detta avtal.» Det i föreliggande situation viktigaste är, att de, som ha ansvaret för vÃ¥r utrikesledning, tillse att Sveriges erkända och 141 10-38121. Sv&nsk Tidskrift 1.938. Dagens frÃ¥gor rättmätiga krav pÃ¥ likaberättigande i handelsutbytet mellan Sverige och Ryssland elementärt uppfyllas. Om ej, kan Sverige ej undgÃ¥ att - enligt förutsättningarna vid ingÃ¥endet av 1928 Ã¥rs avtal - genom att uppsäga detta avtal göra ett slut pÃ¥ den enklav, som den ryska handelsdelegationen i Stockholm utgör. Löneregleringen och Kanske nÃ¥gon minns sig ha hört det ci- "förvaltningens ryggrad". terade uttrycket ljuda genom salen vid nÃ¥got jubileum eller annat högtidligt tillfälle till heder för svenska ämbetsmän i betydelsen av det ledande skiktet inom statsförvaltningen. I vardagslag är det obrukligt, och det passar inte i löneregleringstider. Även ordet Ȋmbetsman» har för resten glidit i skuggan för de allmängiltiga »tjänsteman», »befattningshavare>>. LÃ¥ngt innan »likriktningen» blev ett makabert slagord, gjorde bl. a. C. G. Ekman i sin dÃ¥varande egenskap av löneregleringsexpert sitt bästa att ge förvaltningen en uniformalistisk skapnad. Genom 1921 Ã¥rs avlöningsreglemente kläddes civilförvaltningen sÃ¥ att säga i de folkrika kommunikationsverkens tvÃ¥ Ã¥r tidigare tillskurna tjänstedräkt. Direktiven för 1936 Ã¥rs lönekommitte gingo ett steg längre, cht de ocksÃ¥ satte revisionsarbetet i relation till löne- och anställningsförhÃ¥llandena pÃ¥ den enskilda arbetsmarknaden. Kommitteförslaget föreligger sedan slutet av förra Ã¥ret (Statens officiella utredningar 1937: 48). Dess huvuddrag äro kända genom dagspressen: huvudparten av dyrtidstillägget och andra extra avlö- ningsförmÃ¥ner inarbetade i den fasta lönen genom dennas höjning med 10 %, därjämte ett litet rörligt tillägg, »sneddning» i st. f. »tillgodoräknande» vid befordran, barntilläggen dödsdömda, högsta löneklassen i resp. grader iintligen öppnade för kvinnliga tjänstemän, förbättrade vikariatsvillkor, kommunikationsverkens fria eller förbilligade sjukvÃ¥rd utsträckt över hela förvaltningen. Mycket, om ocksÃ¥ inte allt, i förslaget utgör förbättringar, och det är inte tu tal om, att det i huvudsak bör genomföras vid Ã¥rets riksdag, sÃ¥ att man inte Ã¥ter fastnar i uppskovsträsket, sÃ¥som skedde med föregÃ¥ngaren av Ã¥r 1930, den i mÃ¥nga avseenden förträffliga produkten av 1928 Ã¥rs kommittes mödor. Ännu finns dock tid till diskussion av detaljerna, och bland dem har den här behandlade sin betydelse icke enbart med hänsyn till de högre tjänstemännens eget intresse. Rekryteringssynpunkten är just i det sammanhanget av större vikt, än kommittebetänkandet synes ge vid handen. Det är väl ändÃ¥ sÃ¥, att litet var av de unga amanuenserna i verken i sitt hjärta gömmer drömmen om byrÃ¥chefsportföl- ;ien. Det är knappast nÃ¥gon klok lönepolitik att alltför mycket snegla Ã¥t den vingliga »marknadslöneprincipen» och betaga statstjänsten den nimbus av säkerhet, som kan draga dit dugligt folk, även niir konjunkturerna skimra pÃ¥ det öppna marknadstorget. TvÃ¥ Ã¥rtionden ha ännu inte gÃ¥tt, sedan det var ganska mycket tal om »flykten frÃ¥n statstjänsten». Det är till sist inte endast staten i trängre mening, 142 Dagens frÃ¥gor som har gott av att de bästa samlas i dess direkta tjänst, även den enskilde medborgaren vinner i längden pÃ¥ att förvaltningens ledning ligger i driftiga, säkra och goda händer. Talet om »ryggraden» iir inte bara en vacker fras. Hur skall ur den här anlagda synpunkten det nya förslaget bedömas~ Ja, det beror ju pÃ¥, vad man väntat - vad man befarat eller hoppats. Om nÃ¥gon, med tanke t. ex. pÃ¥ det sätt varpÃ¥ den provisoriska löneförbättringen vid fjolÃ¥rets riksdag skedde, fruktat radikala nivelleringsÃ¥tgiirder, har han tydligen oroat sig i onödan; en optimist däremot (om sÃ¥dana finnas pÃ¥ detta omrÃ¥de) har anledning till Ã¥tskillig besvikelse. Rent ekonomiskt blir det i stort sett för de högre gradernas del status quo. Kommitten talar om »en viss, om ock mÃ¥ttlig höjning av lönenivÃ¥n för statstjänstemännen» - för somliga blir nog höjningen mera mÃ¥ttlig än viss. Ett exempel. För en förste kanslisekreterare (i 26 löneklassen) och hans vederlikar är den beräknad till 204 kr. om Ã¥ret. Men antag, att han har barn under 16 Ã¥r - dÃ¥ mister han pÃ¥ grund av reglerna för barntilläggens avveckling 108 kr.; Ã¥terstÃ¥ 96 kr. eller 8 i mÃ¥naden. Stiger sÃ¥ index ett par procent utan att nÃ¥ upp till den punkt, där det »rörliga tilllägget>>, mera trögrört än det gamla dyrtidstillägget, tar ett steg uppÃ¥t, dÃ¥ förvandlas de 8 kronornas vinst till l kr. eller i värsta fall till en mÃ¥natlig förlust av 6 kr. Och härvid är ändÃ¥ inte hänsyn tagen till, att i de 204 kr. redan ingÃ¥ den för innevarande budgetÃ¥r beviljade provisoriska avlöningsförstärkningen 132 kr. För en ytlig betraktare ger det hittills gällande avlöningsreglementet föreställningen om en bestämd proportion mellan lönegraderna. Men dÃ¥ man kommer in pÃ¥ vissa detaljer - sÃ¥som tjänstledighetsavdragen -, förskjutes relationstalet till de högre gradernas nackdel. Det allvarsammaste avsteget gäller dyrtidstilläggen. Bland godtyckligheterna i det nuvarande systemet är som bekant dyrtidstilläggens maximering för de högre lönegraderna en av de mest odiösa. Ã…r efter Ã¥r ha de dithörande tjänstemännen funnit sig berövade dyrtidsprocenten pÃ¥ ett avsevärt belopp; det gör för närvarande för en tjänsteman i högsta B-klassen omkr. 500 kr. om Ã¥ret. Ã…r efter Ã¥r har rättelse begärts, men förgäves. Förslaget 1930 strök iintligen resolut hela maximeringen, 1937 hÃ¥lles den med »marknadslöneprincipen» som nödhjälp Ã¥ter vid liv, om ock i starkt avtrubbad form, med gränsen höjd frÃ¥n 700 till 1,000. Och Ã¥tskilliga reservanter ropa pÃ¥ dess .Ã¥tergÃ¥ng till det nuvarande beloppet eller nÃ¥got därÃ¥t. Icke minst till korsande av dessa reaktionära anslag är det nödvändigt att säga ifrÃ¥n, vilket ogagn en sÃ¥dan smÃ¥snÃ¥lhet kan vÃ¥lla. Detta gäller dock bara pengar. Det finns en annan punkt i förslaget, av principiell vikt och utan nÃ¥got samband med avlöningssystemet i dess helhet, vilken pÃ¥kallar den bestämdaste opposition frÃ¥n alla dem, som i ämbetsmännens -självständighet se ett värdefullt element i svenskt förvaltningsväsen. Det är här frÃ¥gan om den s. k. förflyttningsslcyldigheten. Regeringsformen ~ 36 förbjuder kort och gott, att domare och Ȋmbets- och tjänstemän» (utom de i ~ 35 upp- 143 Dagens frÃ¥gor räknade förtroendeämbetsmännen) »utan efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas». Hur redan de nu gällande avlöningsreglementenas bestämmelser i ämnet kunna förlikas med detta stadgande, är ofattbart. Ett bekant försök att pÃ¥ rättslig väg vinna rättelse har icke lett till pÃ¥följd, dÃ¥ Högsta. Domstolen icke anser vÃ¥ra domstolar ha att pröva en allmän lags överensstämmelse med grundlag. 1930 Ã¥rs förslag behandlade oförbehÃ¥llsamt de nuva-· rande stadgandena som grundlagsvidriga och föreslog en formulering, som frÃ¥n förflyttningsskyldigheten undantog tjänstemän med fullmakt; dessa ansÃ¥gos nämligen motsvara den i 1809 Ã¥rs RF avsedda kategorin. Nu har det nya förslaget rivit upp denna framkomliga väg och till pÃ¥ köpet skärpt bestämmelserna genom att ge dem följande drakoniska form: »Annan tjänsteman än domare är pliktig att lÃ¥ta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhör liksom ock, därest Kungl. Maj:t sÃ¥ prövar lämpligt, till befattning vid annat verk, Ã¥ vilken detta reglemente är tillämpligt.» Ingen skall misstänka medlemmarue av 1936 Ã¥rs lönekommitte med deras nit för förvaltningens effektivitet för nÃ¥gra medvetna mörka planer mot dess integritet. Men man förvÃ¥nar sig, att de icke besinnat, vilken menlig inverkan i detta avseende en dylik maktfullkomlighet skulle kunna medföra, om den politiska utvecklingen i vÃ¥rt land en gÃ¥ng skulle lägga den i händerna pÃ¥ en statsledning med lika hÃ¥rda och ogenerade tag, som lära förekomma här och var i andra kulturländer. Och man häpnar, när man i betänkandet finner utsagt, att »i betraktande av den oberoende ställning domarkÃ¥ren av Ã¥lder intagit och anses böra intaga i värt land» domare icke böra underkastas förflyttningsreglerna. Dessa regler kunna· alltsÃ¥ även enligt kommittens mening inverka pÃ¥ den »oberoende ställningen»! Och en sÃ¥dan oberoende ställning skulle ämbetsmännen i övrigt icke »anses böra intaga i vÃ¥rt land»! Man är annars van att som en hörnsten i vÃ¥rt lands administrativa byggnad betrakta ämbetsverkens självständighet och ,som en tillgÃ¥ng i vÃ¥rt statsliv ett frimodigt och sakligt ämbetsyttrande, även om det icke skulle vara välkommet för den regering, som för tillfället sitter. Kommitteförslaget har ocksÃ¥ pÃ¥ denna punkt mött en i sin stillsamt självklara formulering nedgörande kritik i ett därvid fogat särskilt yttrande av hrr Sjöwall och Linnäs. De framhÃ¥lla, att »början till uppluckring av rättsgrundsatser är redan betänklig; ett fortsättande pÃ¥ en betänklig väg är att i ett rättssamhälle öka missaktningen för laghelgd ... Särskilt de tjänstemän, som äga prövnings- och föredragningsskyldighet, torde behöva stÃ¥ sakligt fria, obundna av överordnades och andra makthavandes eventuella tryck. Skyldigheten att underkasta sig förflyttning av andra än organisatoriska skäl kan alstra oberoende och ofrihet, kan möjliggöra hänsynstagande till personliga förhÃ¥llanden och hämma utvecklande av objektiv saklighet.» 144 Dagens frÃ¥gor Liknande synpunkter göras kraftigt gällande frÃ¥n kvinnligt hÃ¥ll av fröken Köersner. I bÃ¥da reservationerna yrkas, att förflyttningsskyldighet icke mÃ¥tte stadgas för fullmaktstjänstemän. Det är svÃ¥rt att tänka sig, att ett projekt, som blivit sÃ¥ genomskjutet som kommittens i denna punkt, skulle kunna godtagas av statsmakterna. Här föreligger onekligen en principiell angelägenhet, som i dubbel mening gäller just ryggraden i vÃ¥r förvaltning. Kommitteväsen- »Be6ittelsen om vad i rikets styrelse sedan sista dets utveckling. lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit» - vilken utdelas efter rikssalshögtidligheten till riksdagens ledamöterutgör en i mÃ¥nga avseenden intressant läsning. Dess viktigaste parti är redogörelsen för kommitteväsendet. Den har under senare Ã¥r pÃ¥ riksdagens öm;kan gjorts fylligare bl. a. därigenom, att även utredningsdirektiven, d. v. s. departementschefernas anföranden till statsrÃ¥dsprotokollet vid kommitteernas tillsättning, numera intagits i extrakt. PÃ¥ sÃ¥ sätt ges det nu större möjlighet i:in tidigare att erhÃ¥lla en bild av regeringens planer, nÃ¥got som är av desto större värde ju stabilare regeringsmakten Ã¥tminstone för tilliiiilet tenderar att bli. Man behöver ej bläddra länge för att bli varse, att vÃ¥rt sÃ¥ omdiskuterade kommitteväsende Ã¥ter genomlever en högkonjunktur. Till igÃ¥ngsättandet av de mÃ¥nga utredningarna ha icke enbart regeringspartierna bidragit; liven oppositionspartierna ha sin andel däri, en andel som de si:ikerligen glirna vilja vidkännas, eftersom regeringskoalitionen visar böjelse för att monopolisera för sin räkning förtjänsten av allt framstegsarbete. Den omständigheten att a1la partier, lÃ¥t vara i olika utstri:iclming, ha inteckningar i utredningsapparaten liksom högkonjunkturens allmänna lockelser förklara, varför man icke nu sÃ¥som exempelvis pÃ¥ F. V. Thorssons tid fÃ¥r höra rop efter kommitteslakt. I mycket erbjuder det nuvarande kommitteväsendet icke nÃ¥gra egentliga nyheter mot förut. Den sista tidens regeringar ha anknutit till äldre traditioner och erfarenheter. Rent tekniska eller fackmannamässiga utredningar förekomma fortfarande sida vid sida med mera politiskt betonade, och mellan dem finnes en blandform; en kommitte sammansatt dels av fackmän, dels av nÃ¥gra riksdagsmän för den politiska Ã¥terförsäkringen. SÃ¥dana ji:ittekommitteer som äldre försvarskommitteer äro dock numera sällsynta; endast befolkningskommissionen har brett ut sig och blivit ett slags generalinventering av samhället, som sÃ¥dan en anförvant till den mera omreklamerade än betydelsefu1la s. k. mammututredningen. studerar man kommittefloran mera grundligt, skall man dock finna icke oväsentliga och siikerligen fullt avsiktliga Ã¥tskillnader mellan förr och nu. Detta gi:iller bÃ¥de ledningen av kommitteerna och deras politiska sammansättning. Man märker nu att regeringen skaffat sig ett liksom mera hÃ¥rt grepp om kommitteerna, enkannerligen dÃ¥ de politiskt accentuerade, än tidigare. Äldre tiders jämförelsevis blyga minoritetsregeringar, vilka 145 - - - - - - - - - - Dagens frÃ¥gor icke kunde etablera sig pÃ¥ längre sikt utan mÃ¥ste inrätta sig mera för dagen, vÃ¥gade icke anpassa utredningsväsendet uteslutande efter eget tycke och enligt egna syften: de mÃ¥ste nÃ¥gorlunda respektera riksdagens önskemÃ¥l vid beslutet om en utredningsskrivelse, och de voro dessutom för sin politiska existens ibland nödsakade att göra stora konsiderationer till andra partier vid personvalet. Den nuvarande regeringskoalitionen behöver icke hysa liknande ängslan och känner förvisso icke heller nÃ¥gon sÃ¥dan. I spetsen för de flesta viktiga kommitteer har den därför satt departementens högre eller f. d. högre ämbetsmän eller andra personer, som stÃ¥r regeringen nära. Även om dessa icke alltid tycka pÃ¥ regeringens befallning utan skulle vara kända för personlig integritet, äro de dock indragna i regeringssfären. Det har sÃ¥lunda blivit betydligt vanligare än blott för nÃ¥gra Ã¥r sedan att statssekreterare och expeditionschefer göras till kommitteordförande: statssekreterae Björck iir det främsta exemplet härpÃ¥ men även hrr Engzell, T. E. Löfgren, Löwbeer, Giinther, Knös m. fl. tjänstgöra som liknande förbindelsekarlar mellan departementschefer och sakkunnigeutredningen. Därjämte har det utbildats en stab andra kommitteordförande, däribland man kan niimna hrr Wohlin, Bernhard Eriksson, Unden, Schlyter, Mannerfelt, Thomson, Herman Eriksson, Leo, Sigfrid Hansson, Konrad Person, Bergquist i VästerÃ¥s, ,Teppson, Höjer och W eijne; det finns visserligen Ã¥tskilliga utredningar med politiskt icke framträdande ordförande, t. ex. landshövdingar eller generaldirektörer, men ingen kan missta sig pÃ¥ tendensen: att regeringen eftersträvar att förankra ledningen av viktigare politiska kommitteer hos krafter, som av regeringen räknas till de välsinnade och med vilka regeringen vid behov kan etablera samspel. I ett fall har en departementschef, hr Möller i arbetslöshetsutredningen, placerat sig själv som ordförande för att ha trÃ¥- darna helt i sin hand. Man märker skillnaden kanske bäst, om man konstaterar att av 1m aktiva högerpolitiker i riksdagen endast en Ã¥r 1938 innehar ordförandeställning, nämligen f. statsrÃ¥det Boreli i den politiskt sÃ¥ neutrala rikssjukhusbyggnadsniimnden - ett uppdrag som f. ö. daterar sig frÃ¥n den Ekmanska regeringens dagar! När regeringen skall kreera en annan iin ren fackmannakommitte, har man kunnat märka, att regeringen haft tvÃ¥ standardtyper: den lilla kommitten, som bestÃ¥r av en eller eventuellt tvÃ¥ ämbetsmän, en socialdemokrat och en bondeförbundare, samt den stora kommitten, som bestÃ¥r av nÃ¥gon eller nÃ¥gra fackmän plus representanter för de fyra stora partierna. Det ena mer eller mindre kända namnet efter det andra pÃ¥ bondeförbundspolitiker har härmed införts i kommitterullan. Att siffermässigt mäta de olika riksdagspartiernas andel i kommitteväsendet är svÃ¥rt att exakt göra, dÃ¥ sakkunnigeuppdragen kunna ha mycket olika valör och det ibland kan erbjuda vanskligheter att bedöma, om vissa uppdrag skola räknas som ett eller flera; därtill kommer, att personer, som i egenskap av faekmän insatts i kommitteer, sedermera kunnat inväljas i riksdagen. Efterföljande siffror, som Ã¥syfta alla i 1938 Ã¥rs Berättelse redovisade kom- 146 Dagens frÃ¥gor mitteer, delegationer och nämnder utom den stora Delawarekommitten och i vilka efterÃ¥t valda riksdagsmän ej inräknas, skola därför avrundas. PÃ¥ riksdagens 87 högermän falla cirka 40 utredningsuppdrag; i förhÃ¥llande till denna riksdagsgrupps numerär blir relationen ej fullt 50 %. PÃ¥ bondeförbundets 59 riksdagsmän falla cirka 50 uppdrag eller över 80 %. PÃ¥ folkpartiets 44 riksdagsmän falla cirka 35 uppdrag eller omkring 75 %. PÃ¥ socialdemokraternas 182 riksdagsmän falla inemot 100 uppdrag eller inemot 60 procent. Ytterlig-- hetspartierna till vänster äro totalt orepresenterade. Utöver dessa nakna siffror bör framhÃ¥llas, att i Ã¥tskilliga kömmitteer därjämte placerats utom fackföreningsmän och kooperatörer en hel del socialdemokrater och bondeförbundare; som visserligen icke ha säte i riksdagen men som gjort sig kända i agitationen eller partiarbetet. En person som R. L. F:s ordförande, bondeförbundaren hr Johansson i Lövnäs, Ã¥terfinnes sÃ¥lunda i tre kommitteer. Givetvis torde en hel del av de opolitiska fackmännen rösta med högern eller folkpartiet - detta gäller väl om de i och för sig relativt fÃ¥taliga arbetsgivarrepresentanterna i sociala kommitteer- men ett mycket ringa antal av dem har offentligen tagit ställning i politiken; vad högersiffran här ovan angÃ¥r, ingÃ¥ däri dessutom nÃ¥gra direktör Erik Nylanders uppdrag i olika handelsdelegationer, vilka denne dock uppenbarligen främst fÃ¥tt motta sÃ¥som Exportföreningens direktör och ej som politiker. Om proportionella synpunkter anläggas, kan det icke sägas, att socialdemokraterna äro överrepresenterade; däremot har högerpartiet ställts tillbaka och särskilt bondeförbundet starkt gynnats. MÃ¥nga av de i Berättelsen redovisade utredningarna härröra frÃ¥n nÃ¥gra Ã¥r tillbaka. Siffrorna här ovan Ã¥terspegla följaktligen icke de allra senaste Ã¥rens system. Med ledning av 1937 och 1938 Ã¥rs Berättelser skola därför de olika riksdagspartiernas andelar i de under ministärerna Bramstorp och Hansson II anordnade utredningarna beräknas. Med hänsyn till olika värderingsmöjligheter göres även nu en reservation för de anförda siffrornas riktighet, men tendensen iir tydlig och klar. 12 uppdrag ha fallit pÃ¥ högerriksdagsmäns lott, 28 pÃ¥ bondeförbundares, 21 pÃ¥ folkpartiets och cirka 55 pÃ¥ socialdemokraternas. Härvid bör tillfogas, att nÃ¥gra folkpartister med mycket större rätt än bondeförbundets män kunna anses tillkallade i egenskap av fackmän. Ã…ven om mindre partier matematiskt ha chans att fÃ¥ en relativt sett större andel i kommitteer, vilka tillsatts för att avspegla olika politiska uppfattningar, kan detta blott räcka till att förklara att mellanpartierna ha ett högre procenttal än socialdemokraterna. Det kan omöjligen förklara, att bondeförbundets riksdagsgrupp, som motsvarar ungefär 5/7 av högerns, skall ha 21/2 gÃ¥nger sÃ¥ mÃ¥nga uppdrag som högern. Ingen kan med allvarlig min pÃ¥stÃ¥, att bondeförhundarnas sakkunskap skulle vara ojämförligt mycket större än andra partiers riksdagsmäns; endast om man pÃ¥ kommitteviisendet anlägger folkhögskole- och utbildningssynpunkter skulle gynnaodet av bondeförbundet erhÃ¥lla en rimligare förklaring. Den 147 Dagens frÃ¥gor verkliga förklaringen ligger dock i öppen dag: socialdemokraterna ha pÃ¥ allt sätt velat favorisera bondeförbundet, och bondeförbundsmedlemmarna i regeringen ha känt ett behov av att genom kommitteuppdrag binda partiets riksdagsmän och andra krafter inom partiet vid regeringens bland jordbrukarna omstridda politik. Partiets förutvarande ministrar ha alla fÃ¥tt sitt; förstakammargruppens ordförande hr Nilsson i Gränebo placerades genast som 1936 ars skattekommittes ordförande, och den kanske viktigaste av alla, hr Svensson, i Grönvik - som i Ã¥r slog ut hr Närlingc som andrakammargruppens ledare - stoltserar med sju uppdrag, mera än nÃ¥gon annan i hela förteckningen! De anförda sifferberäkningarna kunna ge anledning till mÃ¥nga kommentarer. Egentligen tala siffrorna bäst för sig själva. Ett par synpunkter skola dock tillfogas. Man kan förstÃ¥, att regeringen i känslan av sitt ansvar gärna vill koncentrera ledningen i politiskt känsliga kommitteer till högre departementstjänstemi:in eller andra r)ersoner, som regeringen har speciellt förtroende för. En sÃ¥dan beniigenhet ha nog regeringar i alla tider hyst, fastän systemet aldrig förr blivit sÃ¥ planmässigt och ohöljt genomfört. För att utredning~;Â- väsendet ej skall fullständigt dirigeras ovanifrÃ¥n utan bibehÃ¥lla nÃ¥got av sin objektivitet, fordras dock mer än nÃ¥gonsin i geng~ild, att medlemmarna i övrigt av kommitteerna företräda skilda intt·essen och riktningar. I stället kan man nu iakttaga, att regeringen visar sig allt mindre intresserad härav och i en tidigare okänd utsträckning utnyttjar kommitteväsendet för att tillgodose lika uppenbara som ensidiga partiintressen. MÃ¥hända har detta frÃ¥n effektivitetssynpunkt gjort kommitteapparaten mera arbetsbesparande i driften och effektiv. Effektiviteten är dock icke allt, och effcktiYiteten kan köpas till priset av kommitteväsendets vanrykte. PÃ¥ en frÃ¥gas förberedande stadium bör väl sÃ¥ mycket belysning som möjligt pÃ¥kostas denna; tids nog kunna regeringspartiernas voteringsmaskineri i riksdagen tillkopplas, om prestigen dÃ¥ skulle fordra det. När man därjämte iakttar, att det största oppositionspartiet systematiskt hÃ¥lles tillbaka vid förberedelsearbetet, frÃ¥gar man sig till sist men icke minst, om detta stÃ¥r i god samklang med de samförstÃ¥ndsparoller, som statsministern aldrig upphör att utstöta. Van Zeeland - en illu- I april 1937 erhöll ditvarande belgiske sionsfri världsreformator. premierministern Paul van Zeeland den brittiska och den franska regeringens uppdrag att utreda frÃ¥gan om möjligheten att Ã¥vägabringa en allmän nedskärning av hindren för den internationella handeln. För fullgörande av detta mandat har van Zeeland företagit studieresor till ett flertal europeiska huvwlstäder och har ocksÃ¥ avlagt ett uppmärksammat besök hos presidenten Roosevelt i Washington. I samarbete med en högre funktionär i belgiska utrikesministeriet, Frere, har van Zeeland utarbetat och - efter nÃ¥gon försening, som sannolikt betingats av den i ja- 148 Dagens frÃ¥gor nuari timade franska regeringskrisen - publicerat en redogörelse för de företagna sonderingarna. Den förhÃ¥llandevis kortfattade, utomordentligt klart disponerade rapporten präglas av en alltigenom illusionsfri och realistisk syn pÃ¥ de mötande problemen. I själva verket torde man kunna uppvisa mycket fÃ¥ aktstycken frÃ¥n senare Ã¥r av motsvarande internationell betydelse, vari de förhandenvarande svÃ¥righeterna pÃ¥ ett sÃ¥ öppenhjärtigt sätt vidgÃ¥s. Van Zeeland inleder sin studie med nÃ¥gra allmänna, mycket objektivt hÃ¥llna reflexioner över ämnet internationellt samarbete eller autarki. Han medger, att en autarkisk hushÃ¥llning under vissa bestämda förutsättningar - sÃ¥som förhandenvaron av en vidsträckt inhemsk marknad och en exceptionellt stark statsledning - teoretiskt kan genomföras. Men den lÃ¥nga raden av hittills företagna experiment i syfte att uppnÃ¥ större ekonomiskt oberoende av andra länder visar ej annat eller mera, än att hemmamarknaden besitter en hög grad av elasticitet; för välstÃ¥ndet inom de skilda länderna är den internationella handeln alltjämt en faktor av största betydelse. I fortsättningen diskuterar rapporten de skilda slag av hinder, som pÃ¥ det handelspolitiska och det finansiella omrÃ¥det resa sig för det internationella varuutbytet ävensom utvägarna att komma till rätta med dessa. Bland svÃ¥righeter pÃ¥ det handelspolitiska planet beröras särskilt tullar, kontingenteringar och vissa slag av indirekta skyddsÃ¥tgärder. Oskyldigast finner van Zeeland tullarna vara. Han föreslÃ¥r pÃ¥ denna punkt, att regeringarna skola avstÃ¥ frÃ¥n ytterligare tullhöjningar och vidtaga en successiv nedsättning av sÃ¥dana tullsatser, som nu framstÃ¥ som exceptionellt höga. Han förordar därjämte avskaffandet av alla avgifter och andra restriktioner, som rikta sig mot exporten av rÃ¥varor. Dessa Ã¥tgärder böra kompletteras genom bilaterala handelsavtal, grundade pÃ¥ mest-gynnad-nations klausulen. Den belgiske statsmannen förbiser härvid icke, att klausulen i den form, vari den under efterkrigsÃ¥ren tillämpats, ofta verkat icke som ett medel att Ã¥vägabringa tullsänkningar utan i stället tvärtom som ett hinder för genomförandet av önskvärda modifikationer pÃ¥ detta omrÃ¥de. För den skull föreslÃ¥r han att det skall stÃ¥ de stater fritt, som vilja ansluta sig till hans plan, att i sina blivande handelsavtal frÃ¥n mest-gynnad-nations behandling utesinta länder, vilka utan skäl vidtaga diskriminerande Ã¥tgärder eller vilka eljest vägra· att deltaga i arbetet pÃ¥ världshandelns frigörande.. Klausulen bör därjämte ges en sÃ¥dan avfattning, att den ej utesluter regionala preferensöverenskommelser, förutsatt att dessa icke hindra anslutning frÃ¥n varje lands sida, som är villigt acceptera den för dylika avtal typiska kombinationen av rättigheter och förpliktelser. - Van Zeelands plan ger i nu berörda avseende icke uttryck för en pÃ¥ nÃ¥got sätt revolutionerande eller ens originell tankegÃ¥ng; vad han pläderar för är ett allmänt godkännande och en vidsträcktare tillämpning av redan praktiskt prövade ehuru alltför litet anlitade utvägar. 14!) • Dagens frÃ¥gor Mot kontingenteringssystemet vänder sig van Zeeland med anmärkningsvärd skärpa. Han förordar i princip, att all kontingentering av industrivaror slopas. SÃ¥som en av praktiska skäl betingad övergÃ¥ngsanordning föreslÃ¥s tillämpning i viss utsträckning av »tullkvoteringar», innebärande rätt att införa en viss kvantitet av en vara till lägre tullsats, under det att tullen för överskjutande kvantiteter successivt stegras. Av förkastelsedomen över kontingenteringarna drabbas emellertid ej dylika begränsningar, som ansluta sig till i produktionsutjämnande syfte upprättade internationella kartellavtal; det skulle alltsÃ¥ även i fortsättningen finnas rum för sistnämnda slag av kontingenteringar. I frÃ¥ga om jordbrukskontingenteringarna synes van Zeeland böjd att resignera; han nöjer sig med att föreslÃ¥, att inga nya sÃ¥dana skola genomföras och att de bestÃ¥ende icke mÃ¥tte skärpas. Bland företeelser pÃ¥ det finansiella omrÃ¥det, vilka hämmat och oroat världshandeln, brännmärker den belgiske experten främst den rÃ¥dande oredan pÃ¥ valutamarknaden ävensom hindren för transferering av lÃ¥ngfristigt kapital och kommersiella likvider frÃ¥n ett land till ett annat. Vid dryftandet av botemedlen härför böjer sig van Zeeland för det faktum, att en valutastabilisering pÃ¥ basis av en viss guldparitet för närvarande icke är möjlig. Men han uttalar sig för en utsträckning av det hösten 1936 mellan England, Frankrike och Förenta staterna ingÃ¥ngna, av Belgien, Holland och Schweiz sedermera biträdda valutaavtalet till att omfatta även andra länder, vilka i sÃ¥ fall skulle inbjudas att angiva inom vilka gränser de skulle vara villiga att söka hÃ¥lla fluktuationerna av sina respektive valutor under en period av 6 a 12 mÃ¥nader Ã¥t gÃ¥ngen. Tyvärr ligger den invändningen alltför nära till hands, att varken _dollarn eller den franska francen i hägn av valutafördraget har visat prov pÃ¥ en stadga, som skulle kunna tjäna andra valutor till förebild. Det mest betydelsefulla avsnittet i rapporten hänför sig emellertid till frÃ¥gan om de internationella kapitalrörelsernas Ã¥terupptagande. Van Zeeland pläderar här för att finansiell hjälp skall givas skuldsatta stater i syfte att göra det möjligt för dessa att avveckla sina valutarestriktioner och clearingsystem och sÃ¥ smÃ¥- ningom bliva i stÃ¥nd att i världsekonomien spela en mera aktiv roll än hittills. Men detta kan icke genomföras utan att räkningen göres upp med det förflutna - vilket innebär, att de existerande skulderna nedskrivas till eu nivÃ¥, som svarar mot gäldenärens betalningsförmÃ¥ga, liksom ocksÃ¥ en konsolidering av sÃ¥dana fastfrusna krediter, som nu regleras över clearing. Därefter skall nästa steg kunna tagas i form av ny internationell kreditgivning. Det pÃ¥ denna punkt endast i grova drag skisserade förslaget innebär, att centralbankerna skulle hos Internationella regleringsbanken i Basel öppna räkningar för varandra i respektive lands valuta. Dessa krediter skulle användas för att finansiera varuutbytet mellan de berörda länderna. Valutariskerna skulle motväga varandra, sÃ¥ länge handelsutbytet jämnt balanserade. För reglering av över- 150 Dagens frÃ¥gor respektive underskott skulle inrättas en flersidig avräkning med Baselbanken som centralorgan. Slutligen framkastar van Zeeland tanken pÃ¥ inrättande av en gemensam internationell fond under Baselbankens förvaltning; frÃ¥n denna fond skulle under övergÃ¥ngsperioden lÃ¥n beviljas för finansiering av export- och importaffärer. Utöver nu berörda spörsmÃ¥l behandlar van Zeeland ocksÃ¥ den brunnande kolonifrÃ¥gan. Han framlägger - utan att vilja direkt engagera sig dtirför - vissa uppslag, som under loppet av de förberedande överläggningarna framkommit rörande lösningen av detta problem. SÃ¥lunda diskuteras tanken pÃ¥ en revision av mandatbestämmelserna i syfte att garantera genomförandet av en i sÃ¥väl ekonomiskt som politiskt hänseende fullständigt internationell regim för mandaten. Vidare ifrÃ¥gasättes, om icke den s. k. Kongokonventionen med dess open-door-system skulle kunna generellt genomföras för alla koloniomrÃ¥dens vidkommande; där sÃ¥ icke skulle kunna ske, föreslÃ¥s en undersökning av förutsättningarna för att Ã¥t internationella företag, vilkas verksamhet strängt begränsas till det ekonomiska omrÃ¥det, inrymmas siirskilda förmÃ¥ner vid koloniernas exploatering. Slutligen föreslÃ¥s, att avtal ingÃ¥s mellan kolonier och industriländer i syfte att befrämja ett utbyte av koloniala ]Jrodukter mot utförandet av vissa allmännyttiga anläggningar, sÃ¥- som broar, Hirnviigar och hamnar; det nödvändiga kapitalförskottet skulle lämnas av industrilandet. Den van Zeelandska rapporten har i allmänhet mottagits utan entusiasm. Vad de Härmast berörda staternas hÃ¥llning beträffar, torde den engeh;ka oeh franska kunna betecknas sÃ¥som sympatiskt intresserad, Italiens och Tysklands sÃ¥som kyligt avvaktande och Förenta staternas slutligen sÃ¥som enbart reserverad. I det engelska underhuset uttalade Chamberlain den l februari, att tiden ännu ieke vore mogen att mera ingÃ¥ende debattera aktstycket, enär detta för närvarande vore föremÃ¥l för den brittiska och den franska regeringens studium. De engelska börskretsarna synas ställa sig avvisande till tanken pÃ¥ en lÃ¥ngivning i större skala till Italien och Tyskland - de tvÃ¥ länder, som i främsta rummet Ã¥syftas vid rapportens kritiska behandling av valutakontroll och autarkisträvan- <len. Möjligt iir doek, att en ändring härutinnan, framför allt i förhÃ¥llandet till Italien, snart nog kan befinnas politiskt opportun. Säkert är ock, att den italienska regeringens kyliga attityd icke delas av landets finansiella kretsar, inom vilka man tvärtom med största tillfredsställelse skulle hälsa en förnyad kreditgivning frÃ¥n utlandet och ett <liirmed följande dämpande av sjiilvhushÃ¥llningsstriivandena. Egendomligt nog synes diskussionen föga ha uppmärksammat de i rapporten framförda synpunkterna pÃ¥ kolonialproblemets lösning. Möjligen beror detta pÃ¥, att van Zeeland i detta avsnitt synes ha ganska mycket fjiirmat sig frÃ¥n den verklighetens fasta mark, där han i övrigt sökt hÃ¥lla sig. En internationalisering av de koloniala 151 Dagens frÃ¥gor mandaten är visserligen en intressant tanke, som för övrigt tidigare och med stor konsekvens förfäktats i bl. a. den Mendeisobuska tidskriften »Europäische Gespräche». Men den harmonierar inte med den av flera mandatärmakter med skärpa hävdade uppfattningen, att suveräniteten över ett mandatomrÃ¥de principiellt tillkommer mandatären; ett betydelsefullt stöd för sin riktighet kan denna stÃ¥ndpunkt hämta i den omständigheten, att Japan vid utträdet ur Nationernas förbund icke behövde avträda de forna tyska besittningarna i Stilla havet, vilka Japan pÃ¥ sin tid erhÃ¥llit som mandat. Stora svÃ¥righeter torde ock vara förbundna med genomdrivandet av en generell open-door-politik i de koloniala Hinderna. Nyligen företagna undersökningar (varav ett referat Ã¥terfinnes i decemberhiiftet av »The Round Table») ha Ã¥dagalagt, icke blott att höga tullmurar omgärda de viktigaste brittiska kolonierna utan även att brittiska varor i betydande utsträckning därstädes Ã¥tnjuta preferensbehandling. Ã… andra sidan bör icke förbises, att mÃ¥nga röster pÃ¥ senaste tiden höjts i England till förmÃ¥n för en geuerösare behandling av främmande makter pÃ¥ de koloniala marknaderna. Van Zeeland har i sin rapport pÃ¥ mer än ett ställe understrukit vi~ten av att en politisk avspiinning och framför allt en begräusning av de nuvarande rustningarna fÃ¥r gÃ¥ hand i hand med Ã¥tgärder pÃ¥ det kommersiella och finansiella omrÃ¥det. I annat fall skulle en ökad internationell kreditgivning lätt kunna ge upphov till nya kapprustningar. Otvivelaktigt har han riitt; mellan internationell ekonomi och internationell politik bestÃ¥r ett oupplösligt samband. Ingripanden pÃ¥ det ena omrÃ¥det Ã¥terverka, ofta med kumulativ effekt, pÃ¥ det andra, och detta gäller de viiuskapliga handlingarna icke mindre än de ovänliga. Det rÃ¥der icke tvivel om att realiseraudet av det van Zeelandska programmet, iiven om det sker stegYis och försiktigt, skulle föra världen ett gott styekre fnunÃ¥t ieke ~blott ekonomiskt utan även politiskt. Redigeringen av den En pÃ¥ Ristonc förd diskus;;ion om det sätt, pÃ¥ Nya psalmboken. vilket Nya psalmboken redigeratR saknar ur flera synpunkter icke sitt intresse. I en artikel i Nya Dagligt Allehanda för den 29 januari pÃ¥visade undertecknad, att sÃ¥väl psalmbokens författareregister som dateringarna av de enskilda psalmerna - en frÃ¥n 1936 Ã¥rs februariförslag övertagen nyhet för 1937 Ã¥rs psalmbok - voro behiiftade med allvarliga brister. I författareregistret Ã¥terfinner man sÃ¥ledes t. ex. den redan för 25 Ã¥r sedan av Henrik Sehliek avlivade legenden, att Petrus Johannis Gothus skulle ha varit kyrkoherde i Norrköping, notisen att Olaus Petri tvenne gÃ¥nger skiljts frÃ¥n sin befatt11ing som kyrkoherde vid Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, jiimte flera andra felaktigheter. Likaledes pÃ¥visades talrika inkonsekvenser: för en del författare utsättas sÃ¥lunda akademiska grader och medlemRkap i Svenska akademien, medan liknande utmärkelser för andra författare förbigÃ¥s med tystnad. 152 Dagens frÃ¥gor I ett svar till Svenska Dagbladet för den 6 februari vidgick sekreteraren i den senaste psalmbokskommitten, d:r Gustaf ödmann, de pÃ¥visade felen samt uppgav, att de rättats eller komme att rättas i följande editioner. Artikeln innehöll emellertid ett par anmärkningsvärda uttalanden, som knappast bort beredas rum i ett frÃ¥n sÃ¥ auktm·itativt hÃ¥ll gjort yttrande och som verkligen tÃ¥la att diskuteras. Som förklaringsgrund till de talrika felens förekomst uppgav d:r ödmann, att dessa »direkt överförts frÃ¥n författareregistret i gamla psalmboken, vars uppgifter vi [d. v. s. psalmbokskommitten] icke haft nÃ¥gon som helst uppgift att undersöka riktigheten av». Det förutsättes tydligen här, att kommitten haft i uppdrag att förse nya psalmboken med ett författareregister, men att i detta uppdrag icke ingÃ¥tt instruktionen att tillse, att de frÃ¥n ett äldre register mekaniskt övertagna uppgifterna voro korrekta. Det torde vara självklart, att en sÃ¥dan stÃ¥ndpunkt förvaltningsmässigt icke lÃ¥ter försvara sig. D :r Ödmanns svar visade en förvÃ¥nande brist pÃ¥ kunskap om hur det i senare psalmbokseditioner bifogade författareregistret tillkommit. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet för den l februari framhöll docenten Algot Werin, att det äldre författareregistret har en historia, som inte är utan sitt intresse. Han fastslog först, att detta ursprungligen tillkommit pÃ¥ enskilt initiativ. Det var nämligen förläggaren Jacob Gleerup, som lät förse det Gleerupska förlagets psalmboksedition av 1895 - en i flera avseenden verklig mönsterpsalmbok - med »korta biografiska uppgifter om psalmförfattarna». Enligt uppgift skall detta register ha författats av professor Knut Söderwall; efter tillkomsten av 1921 Ã¥rs psalmbokstillägg har det omarbetats och utökats av förste bibliotekarien Pontus Sjöbeck. Sedermera upptogo andra förlag denna ide, i det de antingen övertogo den Gleerupska psalmbokens författareregister eller läto utarbeta ett nytt. Efter hand har detta register, sedan det historiska sammanhanget glömts, kommit att betraktas sÃ¥som hörande till den svenska psalmboken, och slutligen, tillägger docenten Werin, »har det vederfarits äran att i iindrad och utökad form införlivas med normalupplagan av den av konungen stadfästa nya psalmboken». D:r Ödmanns svar ger anledning att diskutera frÃ¥gan, vilken karaktär det till normalupplagan hörande författareregistret skall anses äga. Svaret är pÃ¥ denna punkt mycket svävande. PÃ¥ samma gÃ¥ng han indirekt 'medger, att kommitten haft uppdraget att förse den nya psalmboken med författareregister, pÃ¥pekar han att »anmärkningen om att en av konungen stadfäst psalmbok bort ha ett felfritt författareregister i nÃ¥gon mÃ¥n skjuter över mÃ¥let. Ty det är psalmtexterna som stadfästs; författareregistret är naturligtvis icke fixerat för all framtid, i sÃ¥ fall skulle exempelvis Bengt Jonzons utnämning till biskop i LuleÃ¥ aldrig fÃ¥ inryckas i registrets data om nämnde författare». FrÃ¥n sofisteriet i slutsatsen kan här bortses; det har för övrigt pÃ¥talats i Sydsvenska Dagbladet den 10 februari i en kommentar till d:r ödmanns intervjuuttalande. Det är oklarheten i den- 153 Dagens frÃ¥gor nes yttrande, som är det mest anmärkningsvärda. Skall man fatta saken sÃ¥, att författareregistret väl är stadfäst i den meningen, att det hädanefter med nödvändighet hör med till den svenska psalmboken, men icke fixerat pÃ¥ samrna sätt som psalrntextenf Det vore önskvärt, att ett svar lämnades pÃ¥ denna frÃ¥ga, ty det är första gÃ¥ngen en normalupplaga av psalmboken försetts med författareregister. FrÃ¥gan har därigenom fÃ¥tt en principiell betydelse. En annan frÃ¥ga är, om dateringarna skola räknas med till den stadfästa psalmboken. Eftersom de ingÃ¥ i normalupplagan, kan man lätt draga denna slutsats. Men det är önskvärt, att full frihet finge rÃ¥da pÃ¥ denna punkt. Liimpligheten av dateringar under psalmerna är ifrÃ¥gasatt sÃ¥väl av undertecknad som av Algot Werin i de citerade inläggen. Under alla omständigheter mÃ¥ste krävas, att dateringarna skola vara riktiga, d. v. s. riktiga sÃ¥ lÃ¥ngt nuvarande forskning medger. Dateringarna mÃ¥ste ocksÃ¥ följa klara principer. Man kan antingen tänka sig, att man anger tiden för det första trycket eller det Ã¥r dÃ¥ psalmen först omnämnes i arkivaliskt eller annat material. Principen om tryckÃ¥r är omöjlig att genomföra för fornkristna och medeltida psalmer, principen med tillkornstÃ¥r är, som lektor Liedgren framhÃ¥llit i Nya Dagligt Allehanda den 9 februari i en upplysande artikel med anledning av undertecknads kritik, mycket vansklig. Under sÃ¥dana omständigheter förefaller det naturligare att i editioner, avsedda för gudstjänst- och andaktsbruk, icke medtaga nÃ¥gra dateringar, eftersom dessa i mÃ¥nga fall kräva utförligare reservationer än som lämpligen kunna införas. I den nya psalmboken tyckas för övrigt dateringarna ingalunda vara gjorda efter nÃ¥gon klar princip utan ange än det presumtiva första trycket, än det presumtiva tillkomstÃ¥ret. Hittills har diskussionen rört sig om mera perifera ting, om författareregister och dateringar. DÃ¥ man ser bristerna här, frÃ¥gar man sig emellertid, hur det förhÃ¥ller sig med psalmtexterna, om de ha redigerats med tillräcklig omsorg och erhÃ¥llit en tillförlitlig gestaltning. Det är nog icke omöjligt att peka pÃ¥ ställen, där den Wallinska psalmbokens text förvanskats, alltsÃ¥ icke avsiktligt ändrats. SÃ¥ mÃ¥ste väl vara fallet med N. Psalmb. 586: 2 (Wallin 484: 2), där det heter: jag vet, att du sÃ¥ nÃ¥delig av dem som voro givna dig ej nÃ¥gon har borttappat; blödde, dödde ... Detta är formellt otympligt. Den Wallinska psalmboken har det syntaktiskt och innehÃ¥llsligt riktigare: jag vet, att du, som nÃ¥delig av dem som voro givna dig ej nÃ¥gon har borttappat, blödde, dödde ... Här reser sig nu Ã¥ter en principfrÃ¥ga: skola misstag och avvikelser av detta slag betraktas som stadfästa~ Man fÃ¥r hoppas, att sÃ¥ icke skall vara fallet. Det finns i den nya psalmboken tillräckligt med diskutabla ändringar i äldre psalmer, vilka nu väl äro ofrÃ¥nkomliga och för vilka man endast av lojalitet böjer sig. Det vore beklagligt, om vi inte skulle kunna komma ifrÃ¥n Ã¥tminstone oavsiktliga förvanskningar i gamla psalmtexter. DÃ¥ den nya psalmboken stadfästs, gjorde statsrÃ¥det Engberg, med 154 Dagens frÃ¥gor hänvisning till normalupplagan, följande uttalande till tidningarna: l> Herrar förläggares umgänge med den Wallinska psalmbokens originaltexter har vid en kritisk eftersyn befunnits utgöra en förvanskningshistoria, vars upprepning om möjligt mÃ¥ste förebyggas.)) I ljuset av de här pÃ¥visade bristerna te sig statsrÃ¥det Engbergs ord nÃ¥got förhastade. Överhuvud torde ovanstÃ¥ende ge vid handen, att den nya psalmboken pÃ¥ mer än en punkt bär prägeln av att vara tillkommen i alltför stor hast. Hror Olsson. FolktandvÃ¥rdsförslaget I december i fjol avlämnades det tredje folk- - nÃ¥gra synpunkter. tandvÃ¥rdsbetänkandet under det sista decenniet. Den snabbhet, varmed den senaste kommitten med sin sÃ¥väl ur socialpolitisk och administrativ som ur odontologisk facksynpunkt synnerligen representativa sammansättning skilt sig frÃ¥n sitt uppdrag, är betecknande för hur brännande man anser behovet nu vara aY en lösning av folktandvÃ¥rdsproblemet. I trots av den korta tid, som de sakkunniga haft till sitt förfogande, ha de, praktiskt taget enhälligt, framlagt ett, om ocksÃ¥ ej invändningsfritt sÃ¥ likväl utomordentligt uppslagsrikt och tungt vägande förslag. Betänkandets huvudinnehÃ¥ll är följande. Först och främst har frÃ¥- gan om barntandvÃ¥rden tagit ett avgörande steg framÃ¥t mot sin lösning. Rätt till barntandvÃ¥rd skall inträda redan fr. o. m. kalenderÃ¥ret näst efter det, varunder barnet fyllt 3 Ã¥r och upphöra med utgÃ¥ngep av det kalenderÃ¥r, varunder barnet uppnÃ¥tt en Ã¥lder av 15 Ã¥r; föräldrar eller mÃ¥lsman skola ha att erlägga en moderat Ã¥rsavgift, ehuru nÃ¥got högre iin som ifrÃ¥gasattes av sjukvÃ¥rdskommitten. För de vuxnas tandvÃ¥rd uppställes regeln att en var, oavsett förmögenhetsställning, skall äga rätt till behandling Ã¥ allmänna tandpolikliniker efter en för hela riket gemensam, av Kungl. Maj:t fastställd taxa, sÃ¥ avvägd att tandvÃ¥rdsbehandlingen i princip med visst undantag skall bära sina egna kostnader. För de obemedlades och mindre bemedlades tandvÃ¥rd skall kommun, som anvisar till fattigvÃ¥rd ej hänförliga medel för bidrag härtill, fÃ¥ femtio procent av kostnaderna täckta genom statsbidrag. Antalet distriktstandläkare beräknas, sedan organisationen efter en tioÃ¥rig uppbyggnadsperiod fullt genomförts, till c:a 800, varjämte lika mÃ¥nga fast anställda tandskö- terskor skulle erfordras. Antalet fasta kliniker har beräknats bli c:a 500; därtill skulle komma ett hundratal ambulatoriska kliniker. Man torde icke orätt tolka de sakkunnigas förslag, om man däri vill se uttryck för strävanden i följande riktningar, nämligen: att uppfostra vÃ¥rt folk till ökad förstÃ¥else för tandvÃ¥rdens betydelse; att bereda det möjligheter till en billigare och lättillgängligare tandvÃ¥rd; att jämförelsevis snabbt och med förhÃ¥llandevis smÃ¥ kostnader för det allmänna förverkliga dessa mÃ¥l; och att slutligen giva den erforderliga organisationen en icke alltför stel utformning utan i viss utsträckning hÃ¥lla möjligheten till organisatoriska förändringar öppen. Ett förslag med sÃ¥ vidsträckt syftning mÃ¥ste givetvis - därest det 155 Dagens frÃ¥gor ej skall fÃ¥ karaktären av ren utopi- komma att i viss mÃ¥n bära kompromissens prägel. FrÃ¥n den ideala lösningen mÃ¥ste pÃ¥ hart när varje punkt av praktiska skäl betingade eftergifter göras. Helt naturligt iir dÃ¥, att i vissa hänseenden delade meningar kunna rÃ¥da om värdeförhÃ¥llandet mellan de vunna fördelarna och dem som uppoffrats. Eftersom det lyckliga förhÃ¥llandet rÃ¥der, att praktiskt taget alla i princip äro eniga om behovet av en ordnad folktandvÃ¥rd, borde dcbatten kunna koncentreras att gälla den mest praktiska och ändamÃ¥lsPHliga lösningen. För egen del skulle undertecknad gärna velat se, att det folkuppfostrande syftet starkare accentuerades och att garantier skapades för barntandvÃ¥rdens snabbare genomförande samtidigt som man kunde gÃ¥ fram mera varsamt vid utformningen av de vuxnas. Sociala reformer fÃ¥ ofta bryta sig viig över fördomarnas stenbundna mark. SÃ¥ torde ock bli fallet med folktandvÃ¥rden. Men motstÃ¥ndet kan bli lättare eller svÃ¥rare att övervinna, beroende pÃ¥ Ã¥ vilka punkter reformarbetet först sätter in. starka skäl tala för att början göres med det uppväxande släktet. FrÃ¥gan om en rationell folktandvÃ¥rd är kanske i främsta rummet ett uppfostringsproblem och därmed ocksÃ¥ ett generationsproblem. Det är mÃ¥ngen gÃ¥ng icke ekonomiska skäl utan mer eller mindre irrationella känslokomplcx, som avhÃ¥lla den vuxna delen av vÃ¥rt lands befolkning frÃ¥n att söka tandläkares likaväl som annan läkarhjälp. Naturligtvis gäller detta mera i somliga landsändar, mindre i andra. De sakkunniga ha ock med eftertryck framhÃ¥llit barntandvÃ¥rdens grundläggande betydelse men ha knappast tillämpat denna synpunkt med den följdriktighet, som är en nödvändig förutsättning för att reformen - pÃ¥ längre sikt - skall ernÃ¥ största möjliga effektivitet. l synnerhet är att observera den risk för uppskov med ordnandet även av barnens tandvÃ¥rd, som föreligger därigenom att bestämmandet av tidpunkten för införande av all tandvÃ¥rd (oberoende av om den avser barn eller vuxna) i det särskilda fallet helt tillkommer vederbörande landsting. Vad de vuxnas tandvÃ¥rd beträffar skulle - därest nyss anförda synpunkter äro riktiga - även en jämförelsevis ansenlig taxesänkning pÃ¥ mÃ¥nga orter endast obetydligt öka det tandvÃ¥rdssökande klientelet. Och säkert är, att den av de sakkunniga föreslagna taxan ligger pÃ¥ ett sÃ¥ högt plan, att den för närvarande blott för en ringa del av dem, som icke anse sig ha rÃ¥d till behandling hos privatpraktiserande tandläkare, skulle innebära ett incitament att börja sköta sina tänder. Troligen är detta dock en övergÃ¥ende företeelse; ty jämsides med barntandvÃ¥rdens uppfostrande inverkan torde en fortsatt successiv höjning av inkomster och levnadsstandard inom de breda lagren komma att aktualisera ett icke obetydligt tandvÃ¥rdsbehov även till den av de sakkunniga förordade taxan. Det är vanskligare att förutsäga, hur länge det kan dröja, innan utvecklingen hunnit därhän, än att söka bilda sig en föreställning i stora drag om de sannolika konsekvenserna därav. - l början av 1937 funnos ute i landet drygt 200 orter med endast en tandläkare, vilka icke erbjuda utkomst för flera. l den mÃ¥n dessa eller närbelägna platser bli säten för distriktspolikliniker 156 Dayens lrägor har man fullg-oda skäl att vänta en massöverg-Ã¥ng av dessa privatpraktiserande tandläkare till folktandvÃ¥rden. Efter övergÃ¥ngen till allmiin tjiinst mÃ¥ste enligt förslaget dessa tandläkare ägna dryg-t halva sin arbetstid Ã¥t barntandvÃ¥rden. A dessa orter kommer därigenom- eniir som nämnts nya privatpraktiserande tandläkare icke kunna förväntas söka sig dit - att uppstÃ¥ ett tandvÃ¥rdsunderskott, som gÃ¥r ut över det redan existerande vuxna klientelet. Underskottet kommer att accentueras i den mÃ¥n folktandvÃ¥rden enligt den föreslagna taxan - tack vare ökade insikter och höjd levnadsstandard - blir ekonomiskt överkomlig för och eftersökt av de breda lagren. Luckan mÃ¥ste fyllas, och detta kan ske endast genom en utökning av antalet distriktstandläkare. Härmed ha de sakkunniga av allt att döma icke kalkylerat; de ha icke räknat med, att just förverkligandet av syftet - en folktandvÃ¥rd, som även i ekonomisk bemärkelse är en medborgerlig riittighet - skulle fullständigt spränga ramen för den tänkta organisationen. Av nu anförda skäl kan man med fog ställa frÃ¥gan, om det är nödvändigt eller ens Himpligt, att riksdagen nu pÃ¥ en gÃ¥ng och i ett sammanhang fattar beslut om den föreslagna stora organisationen i alla dess detaljer. Räcker det icke nu med ett principbeslut, och kan organisationen icke med större fördel beslutas i etapper samt utbyggas allteftersom erfarenhet frÃ¥n barntandvÃ¥rden och en i ej alltför ringa skala bedriven försöksverksamhet med tandvÃ¥rd för vuxna bli tillgängliga'~ SÃ¥som första etapp borde nämligen beslutas genomförande i full utsträckning och med kort tidsfrist av barn- och skoltandvÃ¥rd i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Härför skulle erfordras 415 heltidstjänstgörande tandläkare. Antalet fasta och ambulatoriska kliniker skulle bli nÃ¥got mindre än enligt sakkunnigförslaget, men skulle Ã¥ andra sidan icke minskas proportionellt med antalet tandliikare, enär i de geografiskt vidsträcktare distrikten sannolikt skulle erfordras mm· än en kliniklokaL I denna etapp skulle vidare besluta!-! anordnande av tandvÃ¥rd vid vissa anstalter m. m. enligt kommitteförslaget. Ytterligare skulle i detta skede de mindre bemedlades och medellösas tandvÃ¥rd ordnas pÃ¥ sÃ¥ siitt, att vederbörande kommun träffade avtal med en eller flera privatpraktiserande tandläkare om meddelande av vÃ¥rd enligt en av central myndighet fastställd taxa. Det kan erinras om, att det är pÃ¥ liknande villkor, som skoltandvÃ¥rden i stora delar av landet för närvarande är ordnad och att systemet även praktiseras vid pensionsstyrelsens kuranstalter samt vid vissa militära förläggningar. 'l'ill kostnaderna för nu ifrÃ¥gavarande ändamÃ¥l, vilka icke skulle betraktas sÃ¥som fattigvÃ¥rdsutgifter, skulle kommunerna erhÃ¥lla bidrag av statsmedel i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande förslag i kommittebetänkandet. Slutligen skulle central ledning och inspektion genomföras i likhet med vad de sakkunniga föreslagit. Fördelarmt av den skisserade organisationen ligga icke minst pÃ¥ 157 11 -- 3Ht21. Svc·n.~k 'L'idskl"ift 1938. Dagens fräym· det ekonomiska planet. Kostnaderna för det allmänna skulle under en övergÃ¥ngsperiod minskas med belopp, som svara mot Ã¥lderstillägg för 385 tandläkare och lika mÃ¥nga sköterskor (kostnaden härför har icke beräknats bli täckt av taxan enligt kommitteförslaget). Vidare kan poliklinikernas utrustning tills vidare göras icke oväsentligt billigare, dÃ¥ bl. a. behovet av röntgen bortfaller. I nÃ¥gon män torde iiven, som nyss berördes, antalet ldiniker kunna minskas i förhÃ¥llande till det av de sakkunniga beräknade antalet. Ã…ven i frÃ¥ga om arbetets kvalitet skulle en vinning· vara att förvänta; erfarenhetsmässigt uppnÃ¥s nämligen det bästa arbetsresultatet i barntandvÃ¥rd i kliniker med heltidstjänstgörande tandläkare, detta trots arbetets i viss mÃ¥n ensidiga karaktär. För de privatpraktiserande tandläkarna skulle slutligen den här föreslagna provisoriska anordningen av dc mindre bemedlades och medellösas tandvÃ¥rd under övergÃ¥ngsÃ¥ren fÃ¥ en icke ringa betydelse med hänsyn till bl. a. den kompensation, som utförande av dylik tandvÃ¥rd skulle kunna bereda tandläkare, som mÃ¥ste avstÃ¥ frÃ¥n tidigare innehavd skoltandvÃ¥rd. A andra sidan skulle enligt denna plan under den första etappen behöva uppgivas den av de sakkum1iga föreslagna tandvÃ¥rden till »självkostnadspris» för vuxna. Enligt min förut utvecklade uppfattning är emellertid denna brist för närvarande av ringa betydelse. Möjligen bottnar dock denna Ã¥sikt i en alltför pessimistisk syn pÃ¥ den stora allmänhetens tandvÃ¥rdsvanor. Möjligen äro förhÃ¥llandena härutinnan i enstaka landsdelar bättre än det förmodade genomsnittstillstÃ¥ndet. Intet hindrar i sÃ¥ fall att till dylika trakter förlägges en mera omfattande försöksverksamhet, uppbyggd i anslutning till huvudlinjerna i sakkunnigförslaget. En försöksverksamhet med tandvÃ¥rd för vuxna i skilda delar av landet mÃ¥ste nämligen ingÃ¥ sÃ¥som ett viktigt komplement till det här föreslagna alternativet till tandvÃ¥rdsorganisation. Detta sistnämnda innebär mähäuda, ytligt Aett, väsentliga avvikelser frÃ¥n de sakkunnigas tankeg·ängar. I grund och hotten torde dock den principiella skillnaden icke böra uppfattas som betydande. Även de sakkunniga ha mÃ¥st förutsätta en utbyggnad av tandvÃ¥rdsförslaget i etapper ehuru pÃ¥ det sätt, att vissa landstingsomrÃ¥den bli färdiga förr, andra senare. Här framlagda utkast söker temporärt lösgöra barntandvÃ¥rden frÃ¥n de vuxnas tandvÃ¥rd - vilket organisatoriskt icke möter avgörande hinder - och eftersträvar ett snabbt genomförande av reformverket över hela landet för barnens vidkommande. Det utgÃ¥r frÃ¥n den stÃ¥ndpunkten, att medan man kan tala om pericului:n in mora när det gäller barnens tandvÃ¥rd, det snarare ligger en viss fara i förhastande när det gäller de vuxnas. Ã…r det icke ocksÃ¥ klok beräkning, att lÃ¥ta de vuxnas tandvÃ¥rd organiskt växa fram ur barn- och ungdomstandvärden, att först lägga grunden och sedan bygga huseU Hurald Sunden. 158