LITTERATUR SVENSKA ROMANER 1937 Ã…ret 1937 bör väl i vittert hänseende närmast betraktas som ett lyrikens märkesÃ¥r. Lagerkvist, Gullberg, Gierow, Malm och Hildebrand ha kommit med betydelsefulla diktsamlingar och Ã¥tskilliga andra ha desslikes bidragit till att göra skörden mycken och god. Inom romanens omrÃ¥de har man först att anteckna en fortsatt livlig verksamhet frÃ¥n mÃ¥nga erkända författares sida. Däremot kan 1937 knappast sägas vara nÃ¥got genombrottsÃ¥r för gryende talanger eller nya riktningar. I stället kan det betecknas som ett gott fortsättningsÃ¥r. Att detta omdöme har fog för sig även i yttre bemärkelse framgÃ¥r därav, att en rad författare publicerat fortsättningsvolymer av förut pÃ¥började serier. Ett av dessa serieverk och kanske det främsta, har nÃ¥tt sin fullbordan, nämligen Eyvind Johnsons svit om den drömmande och tankfulle arbetarpojken Olof frÃ¥n det översta Norrbotten. S l u t s p e l i u n g d o m e n handlar om hur Olof blir färdig med sin dittillsvarande vardagsvärld och ger sig av till södern, d. v. s. till en mycket eventuell anställning i stockholmstrakten. Eyvind Johnson har i denna serie skildrat en ung människa i tonÃ¥rens oroliga utvecklingsskede, vilken skulle ha kunnat vara han själv men ändÃ¥ är en annan, en vardaglig men alldeles egenartad och absolut trovärdig individ, vars liv helt och hÃ¥llet skärskÃ¥das inifrÃ¥n. Över hela berättelsen vilar en slags enkelhetens genialitet, en intuitionens aldrig svikande säkerhet. Den ständigt orolige, oavlÃ¥tligt funderande och oftast revolterande Olof lever i tvÃ¥ världar, den torftiga yttre och den kaotiska inre; erfarenheterna frÃ¥n bÃ¥da skapa ständigt om honom, utveckla och särprägla honom. Han är fÃ¥ngen i mindervärdeskomplex och överlägsenhetskänslor, han är självupptagen och blyg, desorienterad men ändÃ¥ instinktivt beslutsam. Eyvind Johnson berättar om honom med en psykologisk detaljkonst av mycket hög rang, med en underfundig humor, som utesluter all sentimentalitet, och med en sprÃ¥kkonst, som alldeles osökt täcker hans primitiva tankevärld. Allt detta har emellertid inte varit tillräckligt för Eyvind Johnsons syfte. För att nÃ¥ en genväg över vardagsrealismen till den svÃ¥rÃ¥tkomligaste psykologiska verkligheten har ban därför även anlitat sagoformen. I slutvolymen lÃ¥ter ban sÃ¥lunda en feberdröm bryta fördämningarna till Olofs innersta. De djupaste intrycken i bans liv, de frÃ¥n böckernas värld och frÃ¥n hans erotiska upplevelser med skjutbanefröken Olivia, fÃ¥ngas in i en virvlande häxdans och tvinga honom fram till den beslutsamhet, som tarvas för att slita bandet med det förflutna. Med romanen om Olof bar Eyvind Johnson fullbordat sitt bittills främsta verk och därtill ett av 1930-talets märkligaste. 114 Litteratur Vilhelm Mobergs Söm n l ö s är en fortsicittning av Sänkt sedebetyg och alltsÃ¥ av den brett anlagda serieromanen om Knut 'l'oriug, som i ungdomen brutit sig ut ur sin smÃ¥ländska bondemiljö och sedan hamnat som redaktör för en av den kolorerade pressens själlösaste alster. Sömnlös berättar om hur Toring Ã¥ter drivs tillbaka till hembygden för att vinna nytt rotfäste och ny inre balans. Med säkert psykologiskt grepp skildrar Moberg i bokens första avsnitt Torings olyckliga äktenskap, som efter den första, skenbart obetydliga ripan allt obevekligare rivs sönder. Hustrun är mera vagt tecknad men Torings egen ime konflikt har framställts med desto obarmhärtigare sanning. Hans Ã¥terkomst till hembygden skildras av Moberg med samma bistra sinne för realiteter. Toring Ã¥terfinner inte sina drömmars välkomnande paradis. Han rÃ¥kar i nya konflikter men fÃ¥r liira sig, att människan endast dÃ¥ behÃ¥ller sitt viirde, när hon uthÃ¥lligt kämpar med sina problem. Det är tung kraft och episk bredd i Mobergs berättarkonst; den glider fram i ett lÃ¥ngsamt, övervägande tempo, liksom begrundande och avlyssnande sig själv. Moberg har i denna roman lagt ner sin djupaste livserfarenhet, sitt allvarligaste patos. Det ledmotiv, som tonar innerligast och sjunger vackrast, är kiirleken till j orden, till den alstrande kraften, det växande och levande. Bland nuvarande svenska romanserier ser Agnes von Krusenstjernas 1'' a t t i g a d e l ut att bli den utförligaste och digraste. Dess tredje del, D e s s a l y c k l i g a Ã¥ r, för inte handlingen lÃ¥ngt fram sina 500 sidor till trots. Huvudpersonen, den unga Viveka von Lagercrona, befinner sig i tonÃ¥rens ömtÃ¥ligaste skede. Med den pÃ¥ en gÃ¥ng besjälade och virtuosa, intuitiva och mÃ¥lmedvetna konst, som är henne egen, skildrar Agnes v. Krusenstjerna denna knoppande unga kvinna. Bävan och trÃ¥nad, livshunger och människoskräck dallra i den viirillösa Vivekas ömtÃ¥liga och överkänsliga själ, under det att hotfulla moln skocka sig över hennes väg, vilka tyckas bÃ¥da, att dessa vemodiga, trÃ¥nsjuka, lyckodrömmande ungdomsÃ¥r trots allt skola bli de ljusaste i hennes liv. PÃ¥ sätt och vis är skildringen en upprepning av vad förf. tidigare Ã¥stadkommit, men hennes förmÃ¥ga av variation och individualisering förnekar sig inte. Naturligtvis finns ocksÃ¥ mycket av den hätskhet kvar, varmed hon skildrat sÃ¥ mÃ¥nga av de vuxna personerna i romanen, men arrogansen och nyckel-perspektivet förefalla vara en smula avdämpade, till fördel för det hela. NÃ¥gon karikatyrens mästare är nämligen Agnes v. Krusenstjerna inte. Hon nÃ¥r alltid högst, när hon som i Vivekas fall skildrar med medkänslans sympatitagande. Under det Viveka von Lagm·crona växer upp i den oscariska epokens patriarkaliska hägn, är Alice Lyttkens serieroman om advokaten Ann Ranmark en nutidsskildring och ett debattinliigg i kvinnofrÃ¥gan. Men iiven Ann Hanmarks innersta är stämplat av en föregÃ¥ende epoks uppfostringsprinciper. Hon är produkten av en gammaldags borgerlig flickuppfostran, hon har under sin uppväxt skyddats mot alla kyliga vinddrag och därigenom fÃ¥tt sitt själv- 115 Litteratur förtroende knäckt. Först när hon i sitt yrke tvingats att kämpa, lidit sitt nederlag och förmÃ¥tts att erkänna det, fÃ¥r hon kraft att utan vare sig falsk självkänsla eller klenmodigt självmedlidande se sin begränsning men ocksÃ¥ sin styrka. I D e t ä r d i t v i l ä n g t a r stÃ¥r hon till det yttre som segrare. Hon är välbeställd advokat, i sitt yrke en männens erkända jämlike. Men hennes liv ser inte ut att resultera i annat än arbetsrutin och ensamhet. Kvinnan inom henne har inte fÃ¥tt sitt och därför börjar hon drömma om kärleken, hemmet och barnet. »Det är dit vi längtar.» När hon slutligen möter den man, som blir hennes öde, kan inte heller den nya segern vinnas annat än genom nederlag, men nu vet Ann sin väg. Romanen är berättad i Alice Lyttkens vardagliga, litet prosaiska maner, och mycken omsorg har nedlagts pÃ¥ kompositionen. SÃ¥ fÃ¥r bl. a. huvudpersonen flankeras av tvÃ¥ kontrasterande kvinnotyper, den halvgamla, förgrämda kassörskan, som för att kompensera sin längtan hamnar i ett politiskt ytterlighetsparti, och den sunt fostrade, harmoniska unga nutidskvinnan, som lätt finner vägen till lyckan. Ann Ranmarks eget kvinnoproblem mynnar ut i den livsbejakande och lyckliga men därför inte lättvunna kompromissen. Trots sin titel är Eva Bergs M e d e l Ã¥ l d e r s m a n i främsta rummet en kvinnoroman. Den utgör en direkt fortsättning av fjolÃ¥rssuccen Ung kvinna. Man hade knappast väntat, att denna nödvändigtvis skulle .kräva ett komplement, men Ã¥ andra sidan fanns där nÃ¥got av ohÃ¥llbarhet i lösningen av den unga societetsflickan Ingrids och den robuste, medelÃ¥lders lapplandsläkaren Ragnar Harnesks äktenskapskonflikt. BÃ¥da hade tvingats att revidera sitt förflutna för att frÃ¥n nya synpunkter ta itu med det närvarande. Äktenskapet skulle ha sin grund i det ömsesidiga förtro~ndets och den goda viljans tecken. Räcker deU Den nya romanen besvarar frÃ¥gan med nej. FrÃ¥n en skenbart bagatellartad utgÃ¥ngspunkt börjar misstroendet Ã¥nyo smyga sig fram. I den uppkomna situationen tvingas förf. att tillgripa romanschablonernas arsenal för att nÃ¥ fram till problemets lösning i den kärlek, som inte behöver föresatser och viljeansträngning för att förverkligas. Eva Berg har försökt sig pÃ¥ ett svÃ¥rt och intressant psykologiskt problem, men hon har tvingats att överdriva Ingrids sensibilitet och hon har inte förmÃ¥tt skjuta över huvudintresset till den medelÃ¥lders mannen. Det förefaller ocksÃ¥, som om hon haft svÃ¥righeter att fÃ¥ historien att räcka till en hel roman. Men hon är en behaglig berättare och har en erkännansvärd litterär ambition. Py Sörmans S t a n t a r B i r g i t t a hör till de självbiografiskt orienterade serierna. Efter den förra volymens prästgÃ¥rdsidyll fÃ¥r man nu följa Birgitta till Göteborg, vars schartauanskt färgade kretsar skildras icke utan talang. Birgitta själv har ocksÃ¥ tecknats med enkel naturlighet. Däremot stÃ¥r man likgiltig inför de centrala partiernas skildring av en sinnessjuk släkt. Man fÃ¥r det intrycket, att förf. här trätt över gränserna för det omrÃ¥de, där hon är hemmastadd. 116 Litteratur Jämte avslutade och fortsatta serieverk visar 1937 Ã¥rs romanproduktion ocksÃ¥ början pÃ¥ nya. Waldemar Hammenhögs A n n a S ev a r d t knyter an till Esthers och Alberts bekanta miljö men inleder en självständig svit. Anna är Esthers syster, och Hammenhög fÃ¥r sÃ¥lunda än en gÃ¥ng tillfälle att skildra hantverkar- och smÃ¥handlarklassen, som han sÃ¥ i grunden ktinner. Men han har denna gÃ¥ng större ambitioner. Homanen behandlar tvÃ¥ sociala problem. Det ena är stÃ¥ndscirkulationen, det andra utgör den moderna variationen av den gamla frÃ¥gan om mannens arbete och kvinnans kärlek, nämligen nutidskvinnans konflikt mellan den egna karriären och kärleken. För att med behövlig snabbhet fÃ¥ intrigen i gÃ¥ng har Hammenhög utrustat Anna Sevardt med en osedvanlig mängd fördelaktiga egenskaper: trevligt utseende, vinnande väsen, praktisk förmÃ¥ga, förstklassig energi och nästan otrolig sprÃ¥kbegÃ¥vning. Hon har vidare klar blick för alla möjligheter och modet att vÃ¥ga. I sin okuvliga föresats att komma ut ur sin miljö och in i en högre utnyttjar hon ocksÃ¥ kallblodigt alla chanser men tvingas ocksÃ¥ till kännbara offer. Hon har blivit en mycket ensam kvinna, när hon äntligen stÃ¥r framme vid sitt mÃ¥l. Hammenhög berättar med den initierade detaljkonst, som utmärker honom, och särskilt bra har han lyckats skildra den smÃ¥borgerliga släktkretsens av misstro, avund och konservativ klasskänsla blandade reaktioner inför Annas väg mot höjderna. Han äger ocksÃ¥ fortfarande en outtröttlig fabuleringsgÃ¥va. Hans människor fÃ¥ liv genom att händelse fogas till händelse; varje nytt steg leder till nya möjligheter, och när romanen slutar, stÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga kombinationer färdiga att ingripa, att man mer än i andra fortsättningsromaner blir intresserad av vad som kommer att hända. Men man är intresserad ocksÃ¥ därför, att fortsättningen ser ut att pÃ¥ ett nytt sätt pröva den Hammenhög man hittills lärt känna. Ã… ven Elin Wägners G e n o m s k Ã¥ d a d förefaller att vara början till en serie. Den journalistiskt tränade författarinnan brukar i liv och verk främst vistas i nuet, ständigt aktiv, ständigt redo till batalj med kvickhetens och vettets goda vapen. Denna gÃ¥ng har hon emellertid valt att göra en tillbakablick över det skede, som hon själv haft del i, till en början perioden frÃ¥n tullstridernas och unionskrisens oscariska tid genom rösträttsfejderna och fram till världskrigsÃ¥ren. Med frisk fabulering och en nästan förvirrande färdighet att spinna trÃ¥darna har hon berättat om den unga Agnes öden och äventyr, vilken utan att hon egentligen vet hur, blir maka till Ã…kö- pings skäggprydde högerpamp till borgmästare och därmed en tidstypisk dockhemsfru. Vad som sedan skildras är den bÃ¥de invecklade och naturliga metamorfos, som skapar om Agnes till en självständig människa och ger henne mod till en sortie i stil med Ibsens N ora. GenomskÃ¥dad är skriven med lust och glädje. Den Wägnerska stilkonstens hela journalistiska rapphet, friska sälta och maliciösa ironi fyller romanen frÃ¥n början till slut. Den rymmer därjämte författarinnans hela allvar. OcksÃ¥ GenomskÃ¥dad är ett inlägg i den Wägnerska 117 Litteratur striden för kvinnosaken och fredssaken, vilka bÃ¥da enligt hennes ideologi i grunden äro ett: försvaret för livets innersta värde. Som en underström skönjer man ocksÃ¥ drömmen om matriarkatets kommande tidsÃ¥lder, dÃ¥ den manliga erans symboler svärd och örnar ersatts av kvinnan med barnet, godhetens och kärlekens, det växandes och levandes sinnebilder. Torntrappan kring Vor Freisers kirke symboliserar för Agnes den krÃ¥ngliga men ständigt uppÃ¥t slingrande väg, som hon och den kämpande skaran mÃ¥ste gÃ¥. Det finns bÃ¥de patos och ironi, bÃ¥de dröm och stridslust i denna temperamentsfulla, alltigenom Wägnerska roman. MÃ¥nga av de nämnda författarna, t. ex. Moberg och Hammenhög, ha var sitt specialintresse och särskilda omrÃ¥de, som de i grund behärska och ständigt Ã¥tervända till. Detta gäller även Ã¥tskilliga andra. Ett typiskt exempel är Hugo Swensson, författaren till vÃ¥r första egentliga yrkesroman. Hans nya bok H j a l m a r W i l l e n o c h h a n s k l a s s är i mycket en upprepning. Men Hugo Swenssons tema kan vara värt att variera. Under det förstlingsromanen berättade om en läroverksadjunkt frÃ¥n provÃ¥ret till pensioneringen, skildrar den nya en skolklass och dess klassförestÃ¥ndare frÃ¥n första gymnasieringen till studentexamen. Hugo Swensson har förmÃ¥gan att skildra rikedomen, spänningen och det 'ständiga fortskridandet i skolans vardagliga arbetsliv, han lyckas t. o. m. vinna läsarens intresse för besvärligheterna vid uppsatsrättning och han lÃ¥ter honom ordentligt ta del av adj. Willens genomgÃ¥ng av litteraturkursen. Här träder f. ö. poeten Hugo Swensson i dagen: hans Willen visar sig vara en lyriker i katedern, som i mÃ¥lande, Levertinska svep sö- ker fÃ¥nga seklernas tidsdoft. En relegationshistoria ger därtill bÃ¥de ökad spänning och vidare inblick i läraryrkets mÃ¥nga angelägenheter. Vid läsningen av denna roman, som i sÃ¥ mÃ¥nga avseenden skiljer sig frÃ¥n andra, kommer man närmast att tiinka pÃ¥ C. J. L. Almquist: ocksÃ¥ Hjalmar Willen och hans klass är en prosahymn till arbetets ära. Till yrkesromanernas grupp ser ocksÃ¥ Erik Asklunds M o d i st e r n a ut att höra. Den berättar om sju unga modister i Stockholm, som till slut i kompanjonskap bli ägare av firman. Som yrkesroman och även som människoskildring är den emellertid av mindre betydelse. I stället har den sin styrka i det mÃ¥leriska. Den är fylld av stockholmsstämningar frÃ¥n Kungsholmen till DjurgÃ¥rden, under alla Ã¥rstider och alla dygnets timmar, och detta stockholmsmÃ¥leri är alldeles utsökt, det fÃ¥ngar dagrar och färger, ljud och doft, det är pÃ¥ en gÃ¥ng realistiskt och lyriskt. Man skulle i detta sammanhang kunna nämna en annan liten roman, Iris Cederblads L j u v a o s k u l d. Den skildrar tre systrars upplevelse av kärleken. Handlingen är förlagd till Stockholm pÃ¥ 90-talet och tesen pÃ¥minner om den, som Alice Lyttkens romantrilogi fört fram: den gammaldags flickuppfostran, som resulterade i rädsla för livet och oförmögenhet att reagera självständigt. Handlingen är emellertid rätt konstruerad och saknar originalitet; sin charm har romanen i stället 118 Litteratur genom den tidstrohet, varmed accessoarerna skildrats: man fÃ¥r verkligen en synbild frÃ¥n hästspÃ¥rvagnarnas och Norrbroaffärernas, cylindrarnas och figurkappornas oscariska huvudstad. Bland dagens skildrare av borgerligt liv finns det en författare, som det inte gÃ¥r att sätta i grupp med andra. Det är Olle Hedberg, vilken alltid hÃ¥llit sig fjärran frÃ¥n kotterierna och dagsmodet, en skeptisk människorannsakare, en noggrann realist, som strikt hÃ¥ller sig inom de omrÃ¥den han vet sig behärska. Han senaste roman, G r o p Ã¥ t a n d r a, handlar om den bortskämde och tämligen ohängde överklassynglingen Karsten Kirsewetter, som lever högt pÃ¥ att smita undan sig själv för att i stället spela roller till publikens behag. Han blir virtuos i sin bransch och fÃ¥r snart rykte om sig att vara mannen, som gör vad som faller honom in och som alltid mÃ¥ste göra det oväntade. Omslaget kommer, när han träffar en ung dam, vilken inte tycks finna honom sÃ¥ märklig som väntat och vilken han följaktligen mÃ¥ste vinna. Han finner, att han inte kan binda den älskade med sitt egentliga väsen, sitt innersta jag; han har endast förmÃ¥tt roa och behaga henne med sina roller. SÃ¥ har han fallit i sin grop och ridÃ¥n kan gÃ¥ ned, ty bevisföringen är avslutad. Karsten är skildrad som en utpräglad skÃ¥despelarbegÃ¥vning. Felet är bara, att han väljer livet självt till scen. Livet lÃ¥ter nämligen inte spela teater med sig, och det gÃ¥r inte i längden att slarva bort den enda roll man fÃ¥tt sig tilldelad i det stora dramat. Grop Ã¥t andra är en skickligt gjord roman, den är mÃ¥lmed~ veten i komposition och stil, fylld av Hedbergs snabba ironi, träffsäkra karakteriseringsförmÃ¥ga och klara intellekt. Men ändÃ¥ verkar romanen litet för mycket av demonsterat fall, av psykologisk kirurgi. Det ligger ett kyligt tomrum mellan läsaren och romanens fiktiva värld. Virtuositeten dominerar. Det allvar, för att inte säga den dysterhet, som under senare Ã¥r präglar vÃ¥r litteratur, sätter ocksÃ¥ sitt märke pÃ¥ den övervägande delen av romanen 1937. Det hotfulla, problemfyllda, ibland tröstlösa i den moderna människans tillvaro, hennes beroende av det irrationella, hennes fÃ¥ngenskap i arv och miljö har lockat till psykologiska studier av olika slag. Ett markant exempel är Gösta Carlbergs Bären varandras bördor. Det är svÃ¥rt att yttra sig om denne debuterande förf., som här predikar en sorts psykoanalytisk frälsningslära med trumpetande patos och snyftande sentimentalitet, med talför dialektik och en hätskhet mot det bestÃ¥ende, som lÃ¥ter alla hänsyn fara. Vad han Ã¥stadkommit är icke ett konstverk, det är en översvämning. Trots den dubbelbottnade kompositionen och minen av objektivitet är det tydligen sin egen talan förf. för. Hans bok är en stormande plaidoyer för den urspÃ¥rade huvudpersonen, utförd med en sÃ¥ frenetisk energi, att man inte lÃ¥ter sig övertygas. Ibland verka de psykoanalytiska själstolkningarna sÃ¥- som för bevisföringen uppkonstruerade fall, ibland ger sig förf. pÃ¥ det otacksamma företaget att psykoanalysera karikatyrer, men ibland nÃ¥r han ocksÃ¥ lÃ¥ngt i kuslig introspektion liksom i skild- 119 Litteratur ringen av det söndergÃ¥ngna och förvridna, av Ã¥ngestens, hämningarnas och självförstörelsens mörka världar. Man tvingas ofta till protest, ofta ocksÃ¥ till eftertanke. Samma ojämnhet utmärker även hans stil. Hans patos fÃ¥r lika ofta äkta som konstlade uttryck, hans satir är ibland slagkraftig, ibland verkligt billig, hans förmÃ¥ga av begränsning är obefintlig. Om han är ett framtidsnamn är ännu osäkert. Patos är en term, som tränger sig pÃ¥ även beträffande Harald Beijer. Han har i K e l l e r m a n s, en roman om tvÃ¥ generationer, Ã¥stadkommit ett mycket karakteristiskt verk. Stil och kompositionsteknik äro lÃ¥nade frÃ¥n underhÃ¥llningsromanen. Spänningen matas i snabbt stigande takt, varpÃ¥ explosionen följer, och därefter samlas och stegras nya spänningsmoment till nästa explosion. I dessa förlopp sätter förf. in sina människor och lÃ¥ter dem med obeveklig konsekvens blotta sina karaktärer i handling. Bakom denna skenbara objektivitet ligger hans patos, vilket gäller rättfärdighetens öde i världen. Liksom Beijers senaste romaner handlar Kellermans om rättfärdighetens tragik. Bernhard Kellerman är sonen i ett äktenskap, där modern representerar den viljekraftiga, självgoda, i egna ögon ofelbara människotypen; fadern är den lättledde veklingen, som gÃ¥r sin ödesutstakade väg mot undergÃ¥ngen. Bernhard, som blir skÃ¥despelare, växer upp kritiskt inställd mot bÃ¥da föräldrarna. Han blir en rättfärdighetens fanatiker, som gÃ¥r under genom sin oförmÃ¥ga av kompromiss. I jämförelse med Beijers fjolÃ¥rsroman visar Kellermans ett framsteg. Den kan visserligen förefalla överspänd, teatralisk, här och var konstruerad, men den är spännande och mÃ¥lmedveten och dess patos har en äkthet, som överrumplar i all sin vÃ¥ldsamhet. Det är nÃ¥got av primitiv, eruptiv kraft hos Beijer, men samtidigt är han en kylig iakttagare, som liksom tyst följer sina personer i spÃ¥ren. Inom sin begränsning är han bÃ¥de egenartad och intressant. När signaturen Fredrik Thomas för ett par Ã¥r sedan gav ut sin debutroman, betraktades han som en andlig frände till Harald Beijer. Med D u v i n g e u t a v b l y, vars titel är ett citat frÃ¥n Romeo och Julia, har han i varje fall visat sin självständighet. Han har därjämte övervunnit den förra kantigheten i stilen och skriver ett naturligare dialogsprÃ¥k. Fredrik Thomas grundar sin människoskildring pÃ¥ psykologiska studier och lägger stor vikt vid arvsanlagens och miljöns betydelse utan att förfalla till schematisering. Romanens kanske bästa parti är den inledande skildringen av huvudpersonernas kärlekshistoria. Förf. visar sig ha sinne för de fina nyanserna och smÃ¥ skiftningarna, för de skenbart tillfälliga reaktionernas betydelsefullhet. Därför har ocksÃ¥ den friska och tappra kvinnliga huvudpersonen blivit bokens mest levande figur. Liksom i debutromanen är hjälten en vetenskapsidkare, som inte nÃ¥r sitt mÃ¥l. Det tema. som denna gÃ¥ng behandlas, är inte vanligt i litteraturen men pÃ¥ nÃ¥got sätt typiskt svenskt. Det rör sig om den unge vetenskapsmannen, som för brödfödans skull tvingas uppge forskningen för 120 Litteratur att livnära sig och sin familj som borgerlig ämbetsman i landsorten. Isolerad och berövad sina framtidsdrömmar och sin intellektuella stimulans börjar han snart vantrivas, och denna den tröttkördes leda vid rutinmiissigt yrkesarbete och hemlivets enformighet har skildrats med verklig inlevelse. Kärleken, vingen av bly, som pÃ¥ en gÃ¥ng binder och lyfter, segrar dock till slut i den avgörande kampen. En svaghet i denna annars mogna och väl genomtänkta roman är att förf. inte lyckats övertyga om hjältens vetenskapliga begÃ¥vning. Han är frÃ¥n början sin professors pÃ¥läggskalv, arbetar med hans excerpter som källmaterial och ansluter sig till hans teorier. NÃ¥gon skapande självständighet tycks han inte besitta. Däremot är det ett gott grepp, niir förf. blott lÃ¥ter honom ana forskningens tjusning utan att fÃ¥ skörda dess frukter. Vetenskapen blir därigenom den hägrande önskedrömmen, som hotar att skilja honom ut ur all gemenskap. Han fÃ¥r göra sitt offer men ocksÃ¥ bärga sin vinst. Fredrik Thomas har ställt upp ett väsentligt problem och utfört lösningen med psykologisk siikerhet. En helt annan men lika problemfylld värld förs man in i genom .Jan FridegÃ¥rds O f f e r. Det är betecknande, att handlingen försiggÃ¥r i en dyster och unken källarlokal och att huvudpersonen heter Mörk. Han är en konkursmässig, i sitt yrke okunnig antikvariatsbokhandlare, som närmast verkar apatisk och pÃ¥ sin höjd kan förmÃ¥ sig till ett muttrande knot mot samhällets orättvisor. Kafeflickan Greta förälskar sig emellertid i den tystlÃ¥tne mannen, sÃ¥ olik dem hon annars mött, ett förhÃ¥llande uppstÃ¥r och detta fÃ¥r tragiska följder. FridegÃ¥rds enda intresse är att leta fram sanningen om de människor han skildrar. Mörk blir varken anklagad eller dömd. Han framställes bara som han är, en ömklig, alltigenom slapp människa: slapp i sin moral, i sitt yrke och i sitt förhÃ¥llande till de händelser, som gripa in i hans liv. Jan FridegÃ¥rd ger intet annat försvar Ã¥t Mörk, än det denne själv är i stÃ¥nd att hitta pÃ¥: ett fegt, undankrypande, samhällsanklagande försvar. Hela denna roman frÃ¥n m~inÂ- niskolivets källarvÃ¥ning har sin styrka i det lugna, sakliga blottställandet av den mänskliga naturens ömkliga och ömkansvärda larvighet. Den är dessutom skriven med en verklig stilistisk brio, av en förf., som utan att höja rösten nÃ¥r sitt mÃ¥l och som förstÃ¥r koncentrationens svÃ¥ra konst. Om .James Larssons O r o n i v ä r l d e n kan ett rakt motsatt omdöme fällas. Romanen är präglad av borgerlig vantrivsel, varom intet i och för sig är att säga, men skildringen av de falskt djupsinniga, ledlösa och livströtta huvudpersonerna är fullständigt odräglig. Bättre har förf. lyckats med en karikatyr av den brackbelÃ¥tna halvkulturen. Hela boken är emellertid skriven i en pÃ¥ samma gÃ¥ng pretentiös och krystad prosastil, som gjort den till Ã¥rets mest manierade produkt. De eventuella tankar, som ligga bakom utformningen, ha blivit omsorgsfullt fördolda. I ett Ã¥rs svenska bokproduktion träffar man givetvis alltjämt pÃ¥ bondeskildringar. Helt naturligt bör ocksÃ¥ bonderomanens klassiska 121 Litteratur genre, i kraft av de nya problem, som äter satt vÃ¥r gamla modernä- ring pÃ¥ dagordningen, nu äga förnyad aktualitet och dragningskraft. Man konstaterar emellertid, att 1937 Ã¥rs bonderoman alltjiimt följer gamla traditioner. Endast hos Moberg skymtar man nÃ¥got av det moderna jordbrukets problem, men inte heller han har ännu pÃ¥ allvar tagit itu med dem. Genrens mest lyckade verk för Ã¥ret är väl eljest Irja Browallius Syn d e n p Ã¥ S k r u k e, som betecknar en personlig framgÃ¥ng för den ambitiösa författarinnan men icke nÃ¥gon förnyelse för romanslaget. Den mellansvenska bygdemiljön är säkert fÃ¥ngad, en pÃ¥taglig sakkunskap framträder i detaljerna - t. o. m. dialekten behÃ¥lles konsekvent i samtalen - och naturskildringen har en artistisk touche. Men bÃ¥de handling och framställning äro alltför hÃ¥rt bundna vid litterära mönster. Irja Browallius roman kan karakteriseras som en säkert och väl gjord variation. Jlfoa Martinson har eliirernot frÃ¥n sin debut visat en egen, omissldinnelig profil. Men ocksÃ¥ hon kan brista i självständighet, när hon sluter sig till traditionella genrer. I D r o t t n i n g G r Ã¥ g y l l e n börjar hon med att Ã¥terberätta en medeltidssiigen, och det är alldeles pÃ¥fallande, hur nära hon därvid imiterar 90-talisternas historieromantiserande, en smula manierade krönikestil. Först i det följande kommer hennes eget temperament mera till sin rätt. Drottning GrÃ¥- gyllen erinrar närmast om hennes föregÃ¥ende RÃ¥gvakt, eftersom även den nya romanen skilJrar gÃ¥ngna tiders liv i KolmÃ¥rdstrakten, här frÃ¥n den epok, dÃ¥ den gamla, pÃ¥ jordbruket baserade livsföringen börjaue vika för industrialismen. Liksom i Hj. Bergmans bergslagsromaner skildras den anrika herremanskulturens undergÃ¥ng. Moa Martinson har nya traditioner och nya originella figurer att komma med samt dessutom sin egen syn pÃ¥ jordbaronernas tidsÃ¥luer. Men hon, liksom den tradition hon ärvt, stÃ¥r alltför mycket utanför, alltför undrande vid anblicken av de besynnerliga människoöden hon berättar om. Den riktiga trollskärvan i ögat äger hon inte. De kuriösa figurerna glida förbi och försvinna, alltjiimt höljda i det dunkel, vari folkfantasien sett dem. En helt annan siikerhet fÃ¥ scenerna frÃ¥n de fattiga soldattorpen. Här möter man en omedelbarhet och friskhet, som än en gÃ¥ng visar, att Moa Martinson är en av den svenska fattigdomens främsta skildrare i vÃ¥r tid. Till folklivsskildringarnas klass kan man pÃ¥ sitt vis även räkna Gustav Sandgrens D a n s t i l l g r y n i n g e n. Det är nutida bygdeliv som skildras men ingalunda arbetet, vardagen eller de praktiska problemen. Huvudpersonen är en fiolspelare och miljön koncentrerad till de lantliga dansbanornas lördagsfröjder med smÃ¥ avstickare till bönhus och nykterhetsloge. Fiolspelaren är en lyrisk musikantsjäl, som drömmer drömmar av det slag, som romantiker bruka, om »en själ mot stjärnan» och om att spela pÃ¥ livet »som pÃ¥ tusen fioler», sÃ¥ att en sky av blommor faller över jordens bräddar. »Att leva är att drömma», förklarar han ocksÃ¥ alldeles programenligt. Det är icke sÃ¥ mycket genom sin handling eller genom de, i ett par fall utmärkt skisserade figurerna boken fÃ¥r sitt värde utan genom de poetiska 122 Litteratur naturskildringarna och den romantiska stämningskonst, som gör Sandgren till lyrikern framför andra i vÃ¥r prosadiktning. Vill man ha exempel pÃ¥ raka motsatsen, pÃ¥ den svenska prosans prosaiskaste utformning, skall man v~inda sig till Gösta S.iöbergs originella roman A l g o t E r i k s s o n. :B' ö r l a g s i n s p e k t ö r. F. d. L e d a m o t a v R i k s d a g e n s A n d r a K a m m a r e. Redan titeln, som är ett visitkort, ger besked om att det här är frÃ¥ga om en person, som det inte precis gÃ¥tt uppÃ¥t för i livet. Herr Eriksson - man mÃ¥ste faktiskt titulera denne romanhjälte - har hamnat som bokackvisitör och i:ir nöjd med sin lott. Han är nämligen en prototypisk representant för den hygglige vardagssvensken, som inte gör stort väsen av sig, en ytligt sett rätt trivial person utan fantasi och utan humor, korrekt, medelmÃ¥ttigt begÃ¥vad och icke särdeles littelärt intresserad. Han är Ã¥ andra sidan pÃ¥litlig, nykter i alla bemärkelser, blygsam och helt främmande för den svenska slösaktigheten men en god representant för den svenska ärligheten. En man som herr Eriksson blir naturligtvis inte en romanhjälte i första taget. Han mÃ¥ste alltsÃ¥ sättas in i ovanliga och dramatiska situationer. Förf. har därvid gÃ¥tt mycket omsorgsfullt tillväga och noga aktat sig för alla överdrifter. Han har ocksÃ¥ sett till, att herr Eriksson hela romanen igenom reagerar fullt naturligt och konsekvent. Hiindelserna äro sÃ¥ lagda, att de tvinga honom att tänka, att fundera över sig sjiilv, att känna ett ständigt ökat ansvar gentemot livet. När han till slut finner sig stÃ¥ inför sin sena kärleksupplevelse, springer hans sedan barndomen tilltäppta ktinsloliv i dagen och han blir en rikare, friare och mer levande människa. Det enda man i denna strikt logiska och psykologiska roman kan känna sig manad att finna en smula egendomligt, är att den iir skriven i jagform. Dess originalitet beror naturligtvis i hög grad pÃ¥ den omständiga, stelbenta och ängsligt korrekta kanslistil, varmed förf. lÃ¥ter hjälten skildra sitt liv. Som pastisch är detta ett verkligt kraftprov, i stil med Chronschough, och man finner här riktiga praktexemplar av de officiellaste substantiveringar, de mest protokollsmässiga omskrivningar och de allra kurialaste abstraktioner. Denna stil karakteriserar visserligen herr Eriksson pÃ¥ det förträffligaste, men endast den herr Eriksson, som skildras frÃ¥n början, inte den som först efter upplevelserna och den slutliga känslaförnyelsen själv berättar sina öden. Han visar sig ocksÃ¥ kunna Ã¥terge samtal pÃ¥ ett fullt naturligt sätt; oratio obliqua hade ju annars varit honom mera näraliggande. Detta är inkonsekvensen i denna konsekventa bok, som man trots allt inte vill ha annorlunda. Den presenterar en mi:inniska, som tÃ¥l bÃ¥de att skrattas Ã¥t och hedras, en figur, som man tycker sig ha träffat i livet dÃ¥ och dÃ¥ men som hittills inte pÃ¥ allvar introducerats i litteraturen. Grundförutsättningen för att romanen om herr Eriksson kommit till, ligger i en vis comica, som inte direkt framträder men ligger fördold i själva den stilistiska utformningen. Man kan gott kalla denna egenskap för humor. I modern svensk litteratur i:ir humorn 123 Litteratur annars en rätt sällsynt gäst. Att den ocksÃ¥ är saknad framgÃ¥r därav, att de böcker, som bäras upp av dess starka, befriande och gestaltskapande kraft, vunnit omedelbar framgÃ¥ng. De äro den ocksÃ¥ värda. Fritiof Nilsson Piratens B o k h a n d l a r e n s o m s l u t a d e b a d a hör hit. Egentligen utgöres romanhandlingen av en saftig och burlesk anekdot av det slag, som man träffar pÃ¥ i medeltida fabliauer och den italienska renässansens novellsamlingar. Det är en ny variation av det gamla temat om den enfaldige mannen, som blir dragen vid näsan och rÃ¥kar i en löjlig situation. Det skratt, som traditionellt brukar utlösas ur dylik komik, är i grunden hjärtlöst. Fritiof Nilsson Piraten har emellertid valt att göra den bedragne mannen till romanens hjälte. Det har endast kunnat ske därigenom att den gamla anekdotfiguren med humorns hjälp skapats om till en levande människa. Bokhandlaren, den fridsamme smÃ¥borgaren och timide idealisten, växer med svÃ¥righeterna, blir större i sitt lidande och dör som segrare över sig själv. Bokhandlarens gestalt betecknar Nilsson Piratens genombrott som författare. Vad han redan förut visat sig kunna: att skildra, berätta och fabulera, att friskt mÃ¥la pÃ¥ med saftiga färger och duka upp de kostligaste och befängdaste historier, det triumferar han fortfarande i, men först här har hans humor sett djupare, gestaltat och skapat liv. Ã…rets största romanframgÃ¥ng gÃ¥r ocksÃ¥ i den gestaltskapande humorns tecken. När Gösta Gustaf-Janson slog igenom med Gubben kommer, betraktades han som vÃ¥r mest lovande representant för den moderna, anglosaxiskt skolade underhÃ¥llningsromanen. Felet med Gubben kommer var bara, att den sjönk mot slutet; ansprÃ¥ken pÃ¥ den väntade gubben ställdes för högt, sÃ¥ att hans slutliga framträ- dande utlöste besvikelse. I S t o r a f a m n e n tar förf. skadan igen. Här kommer äntligen gubben. Han heter K. A. Koger och visar sig vara en av de festligaste figurer, som uppträtt i senare svensk litteratur. Koger är en särdeles vital 80-Ã¥ring, en fullkomligt samvetslös finanshaj och en fullblodsegoist av renaste vatten, snÃ¥l, elak, avskyvärd, kort sagt en individ, som man inte vill ha att göra med i verk- , ligheten men som man ohjälpligen trivs med sÃ¥som romanfigur. Han är nämligen skildrad med den mustigaste komik, med en saft och frodighet, som kommer läsaren att skina upp, sÃ¥ ofta denne storfilur med hasande fötter träder in pÃ¥ arenan eller hans ohyvlade gubbstämma sätter i med de fantasifulla och svavelosande invektiver, som utgöra den huvudsakliga delen av hans ordförrÃ¥d. Bokens övriga personer äro en samling bleksiktiga smÃ¥själar, ömkligt självupptagna och självbedragna, fÃ¥fänga och hala men med en otrolig förmÃ¥ga att flyta ovanpÃ¥. De äro till för att avbasas med ett muntert satirens gissel, gubben Koger däremot är danad av den mustiga humorns märkliga saft. Romanen är främst en uppgörelse med den futtighet, som enligt förf. utmärker vissa stockholmska finanskretsar. NÃ¥gon psykologisk djuplodning ger han sig inte tid med, men han behöver inte heller mer än skrapa pÃ¥ den glänsande fernissan för att tomheten ohöljd skall träda. i dagen. Inte heller fäster man 124 Litteratur sig över hövan vid det idealistiska program i »Seid umschlungens» stil, som formulerats i bokens titel och som hjälten under handlingens gÃ¥ng kommer fram till. Intrigen är däremot skickligt tvinnad av konflikterna mellan tvÃ¥ släktgrenar, en frÃ¥n överklassen och en frÃ¥n underklassen. Mitt i den snabbt ökade villervallan prunkar gubben Koger, likt en illfundig romare söndrande och härskande till allmän missbelÃ¥tenhet. Kulmen nÃ¥s under hans solenna 80-Ã¥rsfest, ett galaspektakel, som närmast liknar ett i förväg exploderande fyrverkeri. Gösta Gustaf-Janson förstÃ¥r att berätta och att med frisk och frejdig talang porträttera bokens alla brackor. Men att romanen höjt sig till verkligt litterär klass, det beror helt och hÃ¥llet pÃ¥ det livslevände barockporträttet gubben Koger, en personage värdig att bli upptagen i den krets, där salig Markuren och hans gelikar ha sin förblivande varelse. I 1937 Ã¥rs bokflod träffar man slutligen pÃ¥ en av de gamla och erkända mästarna av den frodiga humorns berättarkonst, nämligen Ludvig Nordström. Jämte E lin Wägner är han dessutom den ende av de s. k. 10-talisterna, som framträtt under Ã¥ret, och bÃ¥da ha förstÃ¥tt att med all bravur visa, att den gamla generationen inte har svÃ¥rt att hävda sig. Man har välkomnat P l a n e t e n M a r k a t t a n som ett lyckligt tecken pÃ¥ att den gamle, numera nästan klassiske novellisten Ludvig Nordström Ã¥terkommit. Intet kan vara felaktigare. Den gamle Ludvig Nordström finns inte. Det är bÃ¥de oriktigt och oberättigat att kräva eller ens önska nÃ¥gon Ã¥tervändo för hans räkning. Med ett socialt patos, som blivit ett med honom själv, har han satt som sitt mÃ¥l att söka klarlägga och demonstrera, vad som sker i det som synes ske runt omkring oss i världen. Han kan inte för ett ögonblick avstÃ¥ frÃ¥n att klargöra den utveckling, som ryms i begreppen totalism och världsstaden. Men samtidigt är Ludvig Nordström i lika hög grad konstnär. Han kan gestalta som fÃ¥, han äger diktarens och människoskildrarens fantasi, han besitter en saftig humor och en frodig berättartalang, som pockar pÃ¥ att komma till uttryck. Man skulle med en stagneliansk omskrivning kunna formulera hans problem i orden: lusten att teoretisera contra tvÃ¥nget att gestalta. I Planeten Markattan är han pÃ¥ väg att lösa sitt författarproblem. Denna bok, som är »en liten förhistoria» till nÃ¥got mera, inleder inte i första hand en romansvit utan skildringen av den sociala världsutvecklingen under de senaste mansÃ¥ldrarna. Romanen är sÃ¥lunda främst ett kapitel samhällshistoria, behandlande det gamla »Kreditsveriges» struktur och annalkande undergÃ¥ng. Men samtidigt har denna demonstration försetts med exempel, som hämtats frÃ¥n Ludvig Nordströms outtömliga förrÃ¥d: de gamla öbackaoriginalen. SÃ¥ har han kunnat släppa lös hela sin frodiga fabulerande kraft, sin pantagruelska mustighet och sin blixtrande vitala framställningskonst. .Än mer, han har i huvudpersonen, som är ingen mindre än gamle patron Lack själv, erhÃ¥llit ett varnande exempel, som samtidigt stÃ¥r hans hjärta mycket nära. Därigenom har hans humor kommit till sin rätt igen. Tendensen till trots blir 125 9-38121. Svooslc Tidskrift 1938. Litteratur romanen ett ~ireminne över Kreditsveriges representant, den kvicksilveraktigt livlige, outtömligt uppfinningsrike, okuvlige och oemotstÃ¥ndlige patron Lack. Och än en gÃ¥ng lever hela gamla öbacka upp, kÃ¥kstaden och världsstaden, vars historia är pÃ¥ en gÃ¥ng äkta svensk smÃ¥stadskrönika och symbol för hela det stora mondiala förloppet. Berättaren och förkunnaren Ludvig Nordström är med ett ord pÃ¥ väg att finna sin nya form. Därmed iir han för sin del i färd med att nÃ¥ den förnyelse, som den nutida romankonsten sedan länge söker sig fram emot. Elof Ehnmark. BONDENÖD OCH STORMAKTSDRÖM Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm. Studier över skedet 1630-1718. Stockholm, Albert Bonnier, 1937. 447 s., l pl. Kr. 9: 50. Licentiaten Strindberg vill i »Bondenöd och stormaktsdröm» skildra svenskt 1600-tal inifrÃ¥n och underifrÃ¥n, ur de betungades och förtrycktas synpunkt. Men han har framförallt fastnat i de ledande skiktens egoism och hycklade ideologier. Boken väcker snarast minnet av l'ancien n)gime's memoarer, där desillusionerade världsmän tolka sin tids öden med den världsklokhet, som ser smÃ¥ privata motiv bakom de stora händelserna. Dessa memoarer ge dock psykologiskt mer - och äro även roligare - därför att de äro skrivna av män som sett viiriden och spänna över en stor skala av mänskliga passioner. Strindberg Ã¥ter har i sin hand fÃ¥tt en slagruta, som enformigt och ensidigt ger utslag för det privat- och klassegoistiska ekonomiska intressets dolda Ã¥der i varje gärning och livsgestaltning. Psykologisk insikt härstammar ju ytterst frÃ¥n introspektion och slutsatser av andras handlingar, vilkas motiv vi analogivis tolka. Jag känner icke licentiaten Strindberg och hans bekantskapskrets. Men det behövs knappast för att konstatera, att hans barnafromt rätlinjiga tro pÃ¥ det ekonomiska intresset som yttersta förklaringsgrund mindre härstammar frÃ¥n livserfarenhet än frÃ¥n teori och läsning. Fastän det lÃ¥ter paradoxalt, är nämligen hans radikalt subjektiva motivtolkning en frukt pÃ¥ den genetiska historieforskningens träd. Hur livsvillkoren forma människor och institutioner hade ju länge varit ett centralt problem, dÃ¥ 1800-talet skänkte oss en rad mer eller mindre deterministiska försök att härleda allt ur ett särskilt livsvillkor. Viktigast blev den s. k. materialistiska historieuppfattningen. Ä ven den som vägrar att i den oändliga kedjan av orsaker utvälja en som den primära behöver ej vara blind för hur knappheten följer allt mänskligt handlande i spÃ¥ren. All historia är sÃ¥lunda ekonomiskt bestämd. Härav har Strindberg dragit den vanliga men icke desto mindre felaktiga slutsatsen, att all historia ytterst bestiimmes av ekonomiska motiv. Och med en ytterligare 126 Litteratur tankeglidning sätter han ekonomiska motiv lika med egoistiska ekonomiska motiv. Eljest borde det ju vara uppenbart, att de ekonomiska motiven och alldeles särskilt de egoistiska ekonomiska moti-, ven icke tillhöra den ekonomiska sidan av orsakskedjan. De ha sin plats i hela raden av mänskliga mÃ¥lsättningar, som i ständig växelverkan bestämmas av och bestämma varandra och den ekonomiska utvecklingen. Insikten att de ekonomiska möjligheterna draga gränser för och inverka pÃ¥ allt mänskligt handlande nödgar pÃ¥ intet siitt att stirra sig psykologiskt blind pÃ¥ ett enda motiv. Om alla mänskliga handlingar skola Ã¥terföras pÃ¥ ekonomiska intressen, följer emellertid därav, att alla »ideologier» äro mer eller mindre medvetna efterrationaliseringar och skyddande förklädnader. I stora partier av Strindbergs bok förefaller detta ocksÃ¥ vara meningen. När man läst en stund, tycker man att ingen norm för en värdering längre kan Ã¥terstÃ¥. Men man har dÃ¥ glömt, att hela boken är ett räfst- och rättarting med stormaktstidens ledande personer och klasser. Närmast lÃ¥ge det ju att tänka sig, att det är endast dessa, som dansat efter det ekonomiska intressets pipa. Men det är icke heller sÃ¥. OcksÃ¥ ofrälset drives av »invärtes avund» och »mÃ¥nhet om egen nyttighet». Allt är klasskamp. »Men vad som i denna klasskamp skiljer adelns och allmogens krav är den icke oväsentliga omständigheten, att den senares kunde motiveras med en rättsÃ¥skÃ¥dning, som .....» (s. 119). Vi andra argumentera ju ofta pÃ¥ detta sätt. Men hur kan man Ã¥beropa sig pÃ¥ en rättsÃ¥skÃ¥dning, när man i sin hand bär det trollglas, som genomskÃ¥dar alla rättsÃ¥skÃ¥dningars intighen För det är väl icke sÃ¥, att egennytta blir rätt genom addition, om man hÃ¥ller pÃ¥ tillräckligt länge~ DÃ¥ blir det Ã¥ter obegripligt, hur boken som motto kan ha en utpräglat kristligt motiverad »ideologi», ett uttalande av Olaus Petri. Men »all opposition och samhällskritik springer ju fram ur kränkta och pressade samhällsgruppers besvärligheter; det ligger i sakens natur och idealiteten behöver icke ifrÃ¥gasättas för det». OcksÃ¥ det skulle ha gÃ¥tt ganska lätt att skriva för mig, fastän jag med tanke pÃ¥ medkänsla och allehanda ideal säkert skulle ha undvikit llalh och icke heller skulle ha anknutit medgivandet av en sann idealitets möjlighet blott till ))opposition och samhällskritih. Men Strindbergs tankegÃ¥ng förstÃ¥r jag icke. Jag kan blott konstatera, att boken bäres av en trosvarm pacifistisk och socialistisk ideologi, som med vämjelse vänder sig mot stormaktstidens statliga, krigiska och aristokratiska ideal. Strindberg gÃ¥r till rätta med dessa ideal pÃ¥ tvÃ¥ sätt. Dels söker han visa, att de blott äro en medvetet eller nÃ¥gon gÃ¥ng omedvetet hycklande förklädnad för privat- och klassintressen, dels dömer han dem genom att pÃ¥ dem anbringa etiketter sÃ¥dana som imperialism, erövringsoch krigslystnad. En stor roll för bÃ¥da metoderna spelar etiketten llkompensatioml. Förr diktade man ibland av starka känslor, av glädje och sorg, kärlek och hat, triumf och förtvivlan, ibland av behov att fly en vardag, som blivit grÃ¥ tomhet. I det senare fallet var det kontrasten mot 127 Litteratur nuet, som skänkte liv och glans Ã¥t bilder, ideer och symboler. Saknad och längtan, som sträckte sig mot de stora livsvärdena, kunde för dem finna oförgängliga uttryck, även om diktaren själv var ett skröpligt och bristfullt instrument. Nu har man för hela denna process börjat nyttja etiketterna »brist» och »kompensation». Det subjektivt hädonistiska termvalet syftar tydligen till att beröva produkterna allmängiltighet och objektivitet. I varje fall är detta Strindbergs mening, och han blir ännu säkrare pÃ¥ sin sak, när även äldre tiders författare visa sig ha behövt honorar och publika understöd, ej minst tryckningsanslag. Sida upp och sida ned gör han rent hus med den »yverborna göticismen» genom att uppleta den »brist», den »kompenserat», och pÃ¥visa författarnas pekuniära och sociala intressen. Tyvärr mÃ¥ste det sägas, att denna vidräkning ofta är frÃ¥nstötande illojal. Det kan icke heller bestridas, att Strindberg väl ensidigt utnyttjat kompensationsmotivet och att han skulle ha fÃ¥tt rimligare proportioner, om han mera beaktat möjligheten av litterär pÃ¥verkan i en tid, dÃ¥ alla folk tyckas ha behövt just sÃ¥dan »kompensation». Endast i förbigÃ¥ende skall jag ocksÃ¥ konstatera, att honorar- och anslagsbehovet ej upprör mig, även om jag är glad att servilism Ã¥tminstone i formerna är mindre bruklig - och därför ocksÃ¥ lättare att satirisera - i vÃ¥r tid. Eljes är det litteraturhistoriska partiet av framställningen otvivelaktigt det intressantaste i boken bÃ¥de pÃ¥ grund av det material, förf. samlat, och pÃ¥ grund av den stringens, varmed han genomför den anlagda huvudsynpunkten. En del analyser äro träffsäkra. OcksÃ¥ hatet gör ju skarpsynt. För säkerhets skull tillägger jag dock, att kompensationsundersökningarna enligt min mening icke ha nÃ¥gon betydelse för värderingsfrÃ¥gan. Jag tror ej, att göticismen spelat nÃ¥gon större reell roll vid sidan av de politiska frÃ¥gorna och den stora religiosa motsatsen under 1600-talets förra hälft. Men om dess heroiska manlighetsideal skulle ha stärkt viljor och muskler, förlorar detta ideal icke i värde därför, att det visas ha uppvuxit i reaktion mot senmedeltidens nationella förnedring och trycket pÃ¥ det Ã¥tersamlade riket under 1500- talet. Att det sedan alldeles icke passar ihop med författarens pacifistiska ideologi är självklart men kunde kanske just därför ha utlagts kortare och med färre upprepningar. Strindberg har försökt ocksÃ¥ att ge en helhetsbild av stormaktstidevarvets politiska kynne ur de inledningsvis angivna synpunkterna. Utöver dessa har han här intet eget att ge. Han har vägledd av dem skattat den äldre litteraturen pÃ¥ uppgifter om sociala tillstÃ¥nd och klasstrider. När skörden sammanförts, har den blivit rikligare än man kanske väntat, därför att dessa uppgifter till stor del möta som strödda notiser i framställningar med annan orientering. Aven i ett andra avseende ha föregÃ¥ngarna arbetat Strindberg i händerna. De ledande 1800-talshistorikerna ha med sin rikare människokännedom och starkare känsla för kulturvärdena varit skyddade mot hans ensidighet. Likväl kan det ej rÃ¥da nÃ¥gon tvekan om att flera av dem med sin tids moralism reagerat mot stormaktstidens 128 Litteratur politik och ideal pÃ¥ punkter, som uppröra Strindberg. Därför ha de ocksÃ¥ ofta tillhandahÃ¥llit honom ett väl sovrat material. Man kan kanske tycka, att Strindberg kunnat säga, att stormaktstiden icke var pacifistisk och socialistisk i en kortare essay, dÃ¥ han haft sÃ¥ litet nytt att komma med. Men varje försök att se ett skede i ny belysning ger uppslag och impulser. Den litterära talang och den mÃ¥lmedvetna konsekvens, varmed förf. genomför sina synpunkter, skulle ocksÃ¥ vara värda ett uppriktigt erkännande, om han ej köpt dessa förtjänster alltför billigt. Sakligt och stilistiskt nÃ¥r förf. verkan genom tvÃ¥ Ã¥ter och Ã¥ter använda medel. Han ger varrna uttryck Ã¥t sin medkänsla med de smÃ¥ i samhället, och han kontrasterar de storas hycklade ideal mot deras krassa intressepolitik. Strindberg har uttrycksmedel bÃ¥de för patos och spiritualitet. Men om en lyckad fras har annat än formellt värde beror dock pÃ¥, om verklighetsunderlaget är riktigt Ã¥tergivet. Tyvärr brister det mycket häri. Jag skall ej dröja vid smärre inadvertenser, som dock mÃ¥hända ibland antyda, ej blott att förf. arbetat fort1 utan även att han ej själv genomarbetat sakfrÃ¥gorna utan blott plockat belägg. Men var man slÃ¥r upp i boken skall man finna, att en korrekt och saklig utredning fÃ¥tt vika för en litterärt verkningsfull paradox. SÃ¥ halkar Strindberg över Gustav Adolfs verkliga krigsmÃ¥l - som eljes säkerligen voro för robusta för hans ideologi - för att lÃ¥ta kejsarkronan bli »den lyckoskatt, Gustav Adolf jagade efter, där han i spetsen för de vittbekanta iittlingarna av de gamle göter stormade fram ...». Eller tag t. ex. behandlingen av Axel Oxenstierna. Hans arbete för städernas uppblomstring, för handeln och bergsbruket användes ibland som underlag för sarkasmer. Men det har ocksÃ¥ (s. 17) gällt att tolka hans anslutning till den merkantilistiska satsen, att rikets undersÃ¥tar skola besitta förmögenheterna - vilken ju bl. a. ledde till bergsbrukets emancipation och intensivt arbete för städernas förkovran. Genast heter det: »Det är typiskt för hans [Oxenstiernas] avancerade klassÃ¥skÃ¥dning, att han därvid endast (kurs. här) siktar till adelns berikande. En förmögen ade.l, icke en smÃ¥skuren borgar- (kurs. här) och bondeklass, skulle bära upp det svenska stormaktsväldet.» Utom möjligen ur stilistisk synpunkt förefaller det hela meningslöst, eftersom Axel Oxenstiernas aristokratiska sinnelag med eller utan ett anakronistiskt beklagande sedan länge varit oförbehÃ¥llsamt erkänt. Man har blott trott sig kunna visa, att han under regeringsansvar sökte emancipera sig frÃ¥n gruppintressena, när dessa kolliderade med statsintressena. Strindberg tycker (s. 87) det är roligare att säga »det milda saktmodets finurliga politik», och det bör man kanske icke missunna honom, eftersom det ju innebär, att sakförhÃ¥llandet ej kunnat förnekas. Men nog förefaller han bra 1 SÃ¥som dÃ¥ han skapat substantivet »gaudera» i citatet: »alla gaudera voro lika goda som svinefötter» (s. 88). Per Brahe, som är yttrandets upphovsman, sade: »alla gaudera [glädja sig Ã¥t att] vara lika goda ...». 129 Litteratur otacksam, när han efter att sida upp och sida ner ha vittjat sina föregÃ¥ngare pÃ¥ citat om Oxenstiernas aristokratiska strävanden tadlar senare tiders betraktare därför att de »aldrig fallit pÃ¥ den underliga iden att ifrÃ¥gasätta den store mannens beroende av klassegoistiska krav» (s. 89). Det kan ocksÃ¥ förtjäna antecknas, att Strindberg funnit sig förpliktad att ur militär synpunkt bedöma, d. v. s. fördöma Karl XII:s strategiska planer. Eftersom det icke precis är nödvändigt för hans boks huvudtes kan det synas heroiskt av en författare, som tagit pÃ¥ sig sÃ¥ mÃ¥nga andra stora uppgifter. Men besväret har kanske varit överkomligt. Strindberg har nämligen kunnat lösa problemet utan att han behövt taga stÃ¥ndpunkt till generalstabens och Hainz' behandling av frÃ¥gan. Man kan ju ocksÃ¥ se varför han dragit in denna. Genom hela hans framställning gÃ¥r som en biton en strävan att lÃ¥ta stormaktspolitiken framstÃ¥ som ett ansvarslöst äventyr utan realitet. Ett belysande citat om Gustav Adolf har ovan anförts, Karl XII mÃ¥ste naturligtvis bagatelliseras pÃ¥ samma sätt. De nu berörda punkterna avse ju ej detaljer. Men även om man skulle fortsätta att exemplifiera med endast stora frÃ¥gor, skulle det ej bli plats över för arbetets huvudproblem. Och detta är det väsentliga. Ty trots att Strindberg ofta och länge dröjer i kompensationernas, privat- och klassegoismens och de klatschiga frasernas romantiska urskog, har han ju dock genomfört en helhetssyn. Han vill bevisa, att stormaktstiden varit en skräckpsykosens tid, för de lägre klasserna och särskilt bönderna genom ett till det groteska växande socialt tryck, för de högre klasserna och främst högadeln genom fruktan för den sociala revolutionen eller Ã¥tminstone reduktionen. Ur skräckpsykosen ha göticismen och krigen· framgÃ¥tt, de sista därför, att de framstÃ¥tt som en utväg att undgÃ¥ eller uppskjuta adelsväldets kris. Den verksammaste invändningen mot denna tes vore att helt enkelt hänvisa till de utrikespolitiska och militära orsaker, som föranlett krigen. Men Strindberg undandrar sig en diskussion pÃ¥ denna punkt genom att medge, »att bevisligen andra viktiga omständigheter [än den sociala spänningen] medverkat till den politik, som skapade det svenska stormaktsväldet»! (s. 30). Trots att förf., som alltid mÃ¥n om en pregnant och verkningsfull framställning, icke är angelägen om att tynga denna med reservationer, fÃ¥ vi alltsÃ¥ fasthÃ¥lla, att han har ett Ã¥tminstone latent medvetande om en annan orsakskedja. PÃ¥ denna den centralaste punkten i bevisningen mÃ¥ste man därför inskränka sig till att fastslÃ¥, att huvudtesen förblir obevisad, tills de utrikes- och militärpolitiska motiven till krigen vägts mot de antagna sociala. Ännu mer i ögonen fallande iir Strindbergs flykt frÃ¥n en allvarlig bevisnings bördor pÃ¥ en annan punkt. Bortser man frÃ¥n Karl XII:sepoken, varom mera nedan, bygger han sin framställning pÃ¥ subjektiva klagomÃ¥l och besvär i stället för pÃ¥ de objektiva fakta, varav dessa äro en reflex. I detta fall kan man likväl ej Ã¥beropa nÃ¥gra oövervinneliga svÃ¥righeter, ty ett mycket viktigt och väl sovrat 130 Litteratur statistiskt material finnes framlagt i Heckschers ekonomiska historia. Utan vidare kan man där slÃ¥ upp, att Sveriges befolkning inom dess gamla gränser vid periodens början pÃ¥ rimliga grunder kan uppskattas till 850,000 a 900,000 och vid dess slut beräknas till 1,1 million. PÃ¥ folkhushÃ¥llet föll alltsÃ¥ uppgiften att underhÃ¥lla en befolkning, som växte med en tredjedel eller en fjärdedel. Vidare torde det fÃ¥ anses avgjort, att böndernas jordbruk under perioden visade föga förmÃ¥ga av teknisk utveckling. De gamla bondbygdernas ökade bärkraft är alltsÃ¥ beroende av den inre kolonisation, som otvivelaktigt fortgick i anslutning till dem, fast vi icke veta nÃ¥got om dess omfattning. Genom att jämföra jordeböcker och mantalslängder kunna vi fastställa, att antalet hushÃ¥ll pÃ¥ gÃ¥rdarna till följd av befolkningstillväxten var statt i ökning. Vi mÃ¥ste alltsÃ¥ räkna med möjligheten, att den utveckling börjat, som senare bevisligt sänkte levnadsstandarden i bondbygderna därigenom att befolkningen tillväxte fortare än jordbrukets avkastning. Redan länge har det varit fastslaget, att fjärdedelshemmanet, undre gränsen för den tillÃ¥tna hemmansklyvningen i rena bondebygder, betydde ett existensminimum för brukare utan extraförtjänster. Ã… andra sidan mÃ¥ste man vara försiktig med slutsatserna. En ur social synpunkt med allt skäl pÃ¥talad tjänstehjons-, torp- och backstugulagstiftning visar nämligen, att bondbygderna faktiskt erbjödo utkomstmöjligheter, som framgÃ¥ngsrikt konkurrerade med Ã¥rs- och knekttjänsten, givetvis dock till en del pÃ¥ andra grunder än de inkomstmässiga. Antaga vi, att folkökningen pressade levnadsstandarden i bondbygderna, uppstÃ¥r frÃ¥gan, i vad mÃ¥n näringslivets expansion i övrigt erbjöd befolkningsöverskottet försörjningsmöjligheter. Vi ha dÃ¥ fyra dylika att räkna med, städerna, bergsbruket, handeln med skogsprodukter och herrgÃ¥rdarna. städernas expansion är pÃ¥taglig och Ã¥tminstone för Stockholm betydande. Men manufakturpolitiken, som främst skulle ha skapat nya arbetstillfällen, kröntes ju ej med nÃ¥gon större framgÃ¥ng. Att städernas, även Stockholms förmÃ¥ga att mottaga tillströmningen var begränsad, visas ocksÃ¥ bäst av omöjligheten att lösa fattigvÃ¥rdsfrÃ¥gan. Det starkt växande bergsbruket var en faktor av stor betydelse, dels direkt, dels indirekt genom förtjänsterna av körslor, skogshygge och kolning, som möjliggjorde kolonisation och starkare hemmansklyvning än i jordbruksbygderna. En ökad efterfrÃ¥gan pÃ¥ skogsprodukter även för andra ändamÃ¥l än bergsbruket har haft en fördelaktig inverkan pÃ¥ försörjningen i välbelägna skogstrakter; för sÃ¥ vitt exporten angÃ¥r, är det främst tjärbränningen, som därvid kommer i frÃ¥ga. AterstÃ¥ sÃ¥ de hastigt tillväxande herrgÃ¥rdarna. Säterierna med närmaste underlydande omfattade visserligen icke nÃ¥gon överväldigande stor procent av mantalet, men frÃ¥n adelns sida pÃ¥stods enträget, att herrgÃ¥rdsbruket 'betydde en stark produktionsökning. Härom veta vi emellertid ingenting. Man mÃ¥ste alltsÃ¥ inskränka sig till att fasthÃ¥lla möjligheten, att arbetskrafter här funno användning i ökat eller nytt produktivt arbete. Att levnadsstandarden för den växande skaran av 131 Litteratur herrgÃ¥rdsarbetare var lägre än pÃ¥ 1500-talet ha Heckschers undersökningar Ã¥dagalagt. Sammanfattningsvis kan man alltsÃ¥ fastslÃ¥, att nya näringskällor i avsevärd utsträckning skapades, men att vi icke kunna ange deras effektivitet i förhÃ¥llande till befolkningstillväxten. Ã…n mindre är det möjligt att bedöma deras effektivitet, om man till belastningen genom folkökningen lägger ocksÃ¥ den normala belastningen genom statens organisation för stormaktspolitiken med Ã¥tföljande sociala och administrativa nybildningar, d. v. s. en väsentligt utökad adelsklass med begränsad produktiv verksamhet samt en flerdubblad administration och krigsmakt, vilka dock delvis svarade även för adelsklassens underhÃ¥ll. Den enda vägledning vi äga är en av Heckscher konstruerad »välstÃ¥ndsindex», fr. o. m. 1630-talets mitt. Den Ã¥terspeglar närmast endast skatteförmÃ¥gan och kan därför dölja en - mycket sannolikt - sjunkande levnadsstandard. Men även med denna reservation ger den intressanta upplysningar. slutstriden i trettioÃ¥riga kriget och danska kriget pressade i förening med dÃ¥liga skördar ganska hÃ¥rt under 1640-talet, men först omkring 1650 följde en verkligt stark nedgÃ¥ng. Orsaken var som känt en svÃ¥r missväxt. Därefter höll sig skatteförmÃ¥gan trots Karl Gustavs krig ganska väl uppe; den nya förmyndartiden tyckes i det hela ha varit präglad av goda Ã¥r. Verkliga hemsökelser tillstötte 1675 och 1676, dÃ¥ krig och missväxt sammanföllo. Efter kriget stiger kurvan brant och löper därpÃ¥ högt uppe i skalan, men med svÃ¥ra hack för missväxterna 1691-93 och 1697-99 samt pesten 1710; först därefter gör sig, efter en första Ã¥terhämtning, det stora nordiska kriget pÃ¥ allvar gällande. Bördorna bli Ã¥ter svÃ¥ra, som under tyska kriget. Heckschers undersökningar bekräfta dock andra forskares resultat, att offren i blod och ekonomiska resurser ej varit sÃ¥ tunga som man tidigare tänkt sig. »Huruvida ensamt den sociala oron i det tidigare 1600-talets Sverige varit tillräcklig att verka till erövringskrig tillÃ¥ta vi oss ej att avgöra», skriver förf. (s. 30). Det är begripligt, ty materialet pekar icke i denna riktning. Samtid och eftervärld ha hittills framställt saken sÃ¥, att Gustav Adolf framdrev sin politik trots den fara för social oro, de eljes obehövliga nya bördorna mÃ¥ste medföra. NÃ¥got skäl som rubbar denna Ã¥sikt har ej förebragts. Alldeles särskilt synes det vara en ren fantasi, dÃ¥ förf. konstruerar fram »en krigsutlösande (kurs. här) spänning» mellan adeln och bönderna vid denna tid. Kollektiva uppgifter kunna nu en gÃ¥ng icke lösas utan enskilda uppoffringar, och de högadliga magnaternas traditioner voro ej krigiska. I Danmark höllo de Kristian IV tillbaka efter förmÃ¥ga, i Karl IX:s omgivning spelade de en liknande roll, och de mest belysande av de citat, som hos Strindberg bevisa betänkligheter mot kriget, härröra frÃ¥n rÃ¥dskretsen. Att böndernas missnöje med de växande bördorna stundom hotade att leda till uppror, är ingen nyhet. Strindberg gör självfallet det mesta möjliga därav. Här som ganska ofta slÃ¥r han dock in öppna dörrar. Ingen som pÃ¥ allvar 132 Litteratur sysslat med tiden har väl trott, att folkentusiasmen skapade krigspolitiken; men nÃ¥gra ha beundrat den allmoge, som om än ibland motvilligt bar dess bördor. Den första stora krisen kom vid riksdagen 1650. Den stÃ¥r i uppenbart sammanhang med missväxten, alltsÃ¥ med en naturkatastrof av den art, som samhället ännu pÃ¥ 1860-talet saknade resurser att neutralisera. För detta skede har Strindberg sammanställt belysande utdrag ur agitationslitteraturen. NÃ¥gra enkla rim (s. 113) blicka, med naturligt behov av »kompensation» i lyckligare tider, frÃ¥n missväxten tillbaka till de föregÃ¥ende Ã¥ren, dÃ¥ folket »var vant att födas med bröd och kärna fullgod», dÃ¥ »den brinnande elden ... tjänte den knÃ¥dde, välbrukte deg», dÃ¥ »de röda välbrände stenar ... torkade rÃ¥g och malt». Det är trettioÃ¥riga krigets slutÃ¥r, som avses. Den närmaste krigsanledningen under den följande tiden var tvÃ¥nget att mobilisera, när Europas lugn stördes, och den finansiella omöjligheten att hÃ¥lla en arme mobiliserad utan att använda den. Att det fanns krigslust inom officerskÃ¥ren är självklart, och att vissa grupper kunna ha spekulerat i hinder för reduktionen och undertryckt social oro behöver ej förnekas, även om mau hävdar, att Strindberg ej bevisat att nÃ¥got krig börjats av dylika anledningar. Det gör Strindberg mycket bekymmer, att tillgängliga uppgifter meddela »bra litet om revolutionär jäsning» under skedet efter 1660. Han tar sin tillflykt dels till en antagen psykologisk effekt av den partiella reaktionen, vilken dock i betraktande av dess förlopp ej kan ha varit alltför stor, dels till »det oavbrutet ökade eländet hos den jordbrukande klassen och de därur framgÃ¥ngna arbetarkategorierna», som förmodas sÃ¥ smÃ¥ningom ha ))lamslagit all förmÃ¥ga av opposition» (s. 196). Den som ej har en färdig tes att bevisa skulle väl snarare efter en blick pÃ¥ Heckschers välstÃ¥ndsindex i dess gynnsamma förlopp söka den närmast till hands liggande förklaringen till den sociala stiltjen. Krigen krävde tunga offer, särskilt under skedets första och sista tid. Därjämte var det ekonomiska läget med all sannolikhet pressat, eftersom det mÃ¥ste anses ovisst, kanske osannolikt, att det nationella arbetets produktivitet växte i jämn takt med befolkningen och de normala statsbehoven. Men de siffror vi hittills ha bekräfta icke Strindbergs teorier om en häxbrygd av elände, social misär och sjuka feberdrömmar. De äro icke heller nödvändiga för att förklara 1600- talets sociala· spänning. Stormaktstiden är det skede, dÃ¥ den internationella pÃ¥verkan pÃ¥ allvar nÃ¥dde det gamla agrara Sverige med dess bönder, knapar och fÃ¥taliga magnatsläkter. Den nya tiden skapade nya ledande grupper, nya arbetarklasser och vidsträckt egendomsomflyttning. SÃ¥dant medför alltid svÃ¥ra brytningar. Därtill kom, att adeln icke blott vÃ¥ldsamt ökade i antal utan även genomsyrades av kontinentala Ã¥skÃ¥dningar. Dess ständigt utvidgade jordbesittning och dess nya anda hotade bondesjälvständigheten. Förtryck och rättskränkningar ha icke uteblivit, men även om de ej kommit till, hade bondeklassen mÃ¥st resa sig till självförsvar. Dess 133 Litteratur sega kamp kan tolkas ocksÃ¥ som en yttring av bevarad andlig och ekonomisk styrka. En brytningstid sÃ¥dan som stormaktstiden skall aldrig kunna sammanpressas i en enkel och osammansatt formel. Men svensk historieskrivning har väl knappast nÃ¥gonsin tvekat om att bondeklassens strid och seger varit till lycka för vÃ¥rt land. Att Strindberg endast har hÃ¥n till övers för Karl XII:s tragiska kamp är självklart. Han har ocksÃ¥ fortsatt att spela pÃ¥ folkets lidanden sÃ¥dana de Ã¥terspeglas i de subjektiva källorna. Men här ha Heckschers undersökningar stört hans cirklar. Ett referat av dem har som redan nämnts inarbetats. Man har dock intrycket, att framställningen förut varit väsentligt färdig och att förf. ej haft hjärta att arbeta om den inifrÃ¥n. I stället söker han avtrubba Heckschers resultat genom att peka pÃ¥ allehanda vittnesbörd om lidanden, förtryck och svÃ¥righeter. Eftersom ingen förnekat, att tiden var mycket svÃ¥r, gÃ¥r en sÃ¥dan argumentation förbi huvudsaken. Det problem, som här äntligen skymtat för förf., är ju att vinna en saklig föreställning om rikets och därmed de bredare folklagrens bärkraft. Strindberg har fÃ¥ngat intresset genom sin problemställning. Men en dylik förtjänst kan aldrig ursäkta, att han missbrukat syntetikerns rätt att bortse frÃ¥n det som ej iir relevant hos fakta till att förvända fakta, sÃ¥ att de bli relevanta. PÃ¥ ett annat plan ligger det att han dömer efter en aktuell tidsriktnings ideal. I vÃ¥rt södra grannland har detta, i den där härskande Ã¥skÃ¥dningens tjänst, blivit den officiellt godkända historievetenskapens sätt att värdera. Ideerna vandra, och det har blott varit att vänta, att metoden skulle nÃ¥ ocksÃ¥ vÃ¥rt land. Det är knappast att beklaga. Varken historien eller idekampen torde - under förutsättning av ärlighet inför fakta - i längden lida pÃ¥, att historiens arbetsresultat utnyttjas i dagens diskussion och förlänga dess perspektiv. Men rÃ¥gÃ¥ngarna mÃ¥ste hÃ¥llas öppna mellan historia och idepolitik stödd av tillämpad historia. Att här brista i principiell klarhet och intellektuell ärlighet är att svika den strävan efter objektivitet, vilken hittills framstÃ¥tt som ett självklart och förpliktande bud i svensk vetenskap. Bertil Bocthius. »BEHANDLINGEN AV SVERIGES EKONOMlSKA HISTORIA» - ETT GENMÄLE I januarihäftet av Svensk Tidskrift har professor Heckscher a propos »Behandlingen av Sveriges ekonomiska historia för skolungdom och utländsk publik» Ã¥t bl. a. undertecknads avsnitt av en för nära fyra Ã¥r sedan för mognare brittisk skolungdom utgiven »Short History of Sweden» ägnat en kritisk granskning, som jag anser mig böra till en del bemöta. SÃ¥som överdrivet mÃ¥ste dÃ¥ först betecknas omdömet att Ã¥tskilligt i boken »kommer ganska nära kryperi för engelsmännen, en hÃ¥llning, som ... iir oförenlig med svensk värdighet». Det har naturligen legat 134 Litteratur författarna om hjärtat att framhäva alla beröringspunkter mellan svensk och anglosachsisk historia alltifrÃ¥n den yngre stenÃ¥ldern till vÃ¥ra dagars politiska och kulturella vänskapsband. Flera exempel kunde även nämnas pÃ¥ att Sverige därvid ingalunda ensidigt utmÃ¥- lats som den blott mottagande parten. I motsats till professor Beckseher ha andra auktoriteter- bl. a. professor Trevelyan i The Times' Literary Supplement 1934 - funnit detta sätt att göra »kulturpropaganda» fruktbart. ·Professor Beckschers kritik inskränkes ej till det ekonomiskthistoriska innehÃ¥llet. »Uppgiften om det beroende vari Then Swänska Argus stod till Spectator och Tatler, framkommer», klagar han, »fastän det redan för fyrtio Ã¥r sedan visats att förebilden i främsta rummet var holländsk.» GÃ¥ vi till Schii.ck och Warburgs Illustrerade svenska litteraturhistoria av 1927, som ligger till grund för uppgiften, sÃ¥ läsa vi att Dalins artiklar i Argus till största delen voro översättningar eller bearbetningar av artiklar i Spectator, Tatler, Guardian, Der Patriot och Le Misantrope; typerna i Argus räknas upp, och man utbrister: »vi känna igen sällskapet frÃ¥n Spectator». SÃ¥som ))fantastiskt» förbigÃ¥r professor Heckscher vidare försöket (s. 397) att finna orsaken till födelsetalets stigande under 1800-talets tvÃ¥ andra decennier (jag beklagar att nÃ¥gra av de sparsamma sifferuppgifterna här blivit felaktiga): »an earlier and more fundamental (cause) is to be found in the Enclosures Act which had revolutionized agriculture during the latter part of the 18th century», heter det. Källan är Gustav Sundbärgs klassiska ))statistisk historik över Sverige sedan 1750», som i lättnaderna för jordstyckningen ser en orsak till den kraftiga folkökningen under Ã¥ren 1749-1761. »PÃ¥pekas må», heter det där (s. 59), »att storskiftet ... sprängde de gamla byalagen och därmed i Sveriges hela kulturhistoria blev av en betydelse, som ännu endast sällan fullt uppskattas. Otvivelaktigt har skiftesverket även främjat folkökningen, d. v. s. ökningen av jordbruksbefolkningen ... Längre fram visade sig, att det befrämjade ocksÃ¥ inflyttningen till städerna.)) A s. 236 i undertecknads arbete säges ingalunda att skiftesverket redan under 1700-talet skulle medfört massinströmning till städerna. Ordagrant stÃ¥r: »The greater facility in forming new properties resulted, in due course, in a great increase in the population and a wholesale immigration from the country into the towns .. ,)) (jfr Sundbärg, s. 132 och 143). Undertecknad, som av utrymmesskäl mÃ¥ste nöja sig med dessa pÃ¥pekanden, är livligt medveten om bristerna i sitt avsnitt vilka främst torde utgöras av alltför summariska formuleringar. Borde dock ej ett försök att i sammanhängande linje skissera gÃ¥ngen av Sveriges ekonomiska och sociala utveckling frÃ¥n förra seklets början till Ã¥ren efter världskriget ha förtjänat mer än ett letande efter felaktigheter~ C. F. Palmstierna. 135