•
TYSK HISTORIEFORSKNING
I BRYTNINGSTIDER1
Av professor NILS AHNLUND, Stockholm
DET ämne jag efter moget övervägande har valt att taga upp
till behandling är svåröverskådligt till sitt omfång och till icke
ringa del så brännbart, att man kan förtvivla om möjligheten att
finna den oangripliga form och tonart som i närvarande stund
godkännes av alla. Men det har anspråk på allmän uppmärksam-.
het, först och främst från historikers sida, men även från andras;
i känslan därav vågar jag detta försök, so:ril avser att vara ett
bidrag till en i längden nödvändig orientering. Att en överblick
under dessa förhållanden måste bli både fullständig och delvis
ytlig behöver kanske icke förutskickas. En något så när allsidig
belysning av strömningarna inom nutida historieskrivning i
Tyskland skulle bl. a. fordra en karakteristik av den ideologiska
bakgrunden till särskilt en av dessa strömningar, den nationalsocialistiska, som spränger ramen för min avsedda överblick.
Marken har alltnog varit beredd på flera sätt. Den rent politiska
nyorienteringen är den viktigaste, men ingalunda den enda drivkraften i denna process på gott och ont; processen ter sig icke
heller avslutad.
De ivriga spekulationerna om ))historismens)) övervinnande äro
ju icke från i går och begränsas icke av nationalsocialismens rå-
märken. De ha kommit till praktiska uttryck i en historieforskning, som oavsett dagens vindskiften sätter sig nya mål och söker
sig nya vägar. Man kan exempelvis peka på den livliga diskussionen för sex till åtta år sedan kring Ernst Kantorovicz' stora
arbete om den tyska medeltidens kanske märkligaste härskarpersonlighet: ))Kaiser Friedrich der Zweite)) (1927, med ett tilläggsband av specialundersökningar 1931). Det är ett verk, som präglas av lärdom och stilkonst, men författarens främsta syfte var
1 Föredrag vid Svenska historiska föreningens årssammankomst i maj 1936.
462
 Tysk historieforskning i brytningstider
väl dock att åskådliggöra en ny teori för historieskrivning: brukbarheten eller snarast nödvändigheten av en intuitiv metod vid
tolkarrdet av det förflutna och dess levande gestalter. Den unge
historikern hade utgått från kretsen kring diktaren stephan
George och hyllade dess mening, att den »nya» vetenskapen måste
taga steget att skilja mellan vad som är värt att veta och icke
värt, att en beslutsam värdebestämning måste avgöra valet av
vad historieforskningen vill befatta sig med och återkalla till liv
med stöd av sin imagination creatrice. Albert Brackroann och
andra äldre historisker vände sig då ej utan skärpa mot en förkunnelse, som av fritt val tycktes ge sig mystiken i våld och samtidigt ställde teknikens alla verktyg i dess tjänst. När Brackmann förklarade, att den verkliga faran hotade från detta håll,
icke från den historiska belletristik, som odlades av Emil Ludvig
och hans gelikar i skilda länder, var det liksom ett förspel eller
sidospel till mera hårdhänta och mindre finslipade brytningar
inom tysk historisk vetenskap, brytningar som under de följande
åren allt mera tydligt ha trätt i dagen.
Vad striden gäller är i grunden möjligheten av full objektivitet,
enligt någras mening själva lämpligheten av en sådan objektivitet som envålds och allom bjudande regel vid varje försök att
forma historiens stoff. Det är att märka, att ett sådant bestridande av de objektiva normernas generella värde väl låter förena
sig med ett villigt anammande av den historiska. arbetsmetoden,
ja med en mästerlig och allsidig behärskning av denna. Värdesättningen lägges emellertid målmedvetet till grund. Mer eller
mindre har det väl alltid varit så. Men nu konstitueras en princip. Så ofullkomlig som också den »objektiva» historieskrivningen
gemenligen är, blir en gränsdragning mera komplicerad än vad
mången synes tro. När den nya läran med sin riktpunkt i nationens och rasens samhörighet hemfaller åt ytterligheter, ter ju sig
saken enkel nog från en principiellt motsatt sida; men en sådan
pedagogisk enkelhet är långt ifrån alltid garanterad, när man
kommer tingen närmare.
Härtill sällar sig en annan och huvudsaklig omständighet.
Trots allt som inträffat är nationalsocialismen fortfarande endast
en ton, visserligen dag för dag starkare, i den tyska historiska
forskningens stora kör. Man omhuldar denna historiedoktrin på
administrativ väg, men ser vid tillfälle dess väntande adepter till
godo, vilket i allmänhet betyder ett gynnande av en yngre gene- 463
 Nils Almlund
ration, som sakerna nu stå. Men nationalsocialismen har i förhållande till den arbetande historiska vetenskapen t. v. åtnöjt sig
med att erövra vissa viktiga positioner. Den har avstått från att
utöva diktatur över hela området. Den historiska produktionens
rörelsefrihet är otvivelaktigt mera hämmad än förr, särskilt i
fråga om tiden efter världskriget, gränsfältet mot dagens liv och
kamp; men den torde vara större än utlandet i gemen föreställer
sig. Man behöver endast kasta en blick på den växande litteraturen. De historiker som praktisera nationalsocialism få begränsa
sig till att i en delvis privilegierad ställning förfäkta sina teser
och eventuellt beivra inflytelser från annat håll. Det har också
för dem blivit nödvändigt att organisationsmässigt finna sig i
kompromisser. Det nya riksinstitutet, som vid återkomma till i
det följande, tycks snarast beteckna ett slags stillestånd. Om den
populära agitation som flödar i press och propagandabroschyrer
skall här icke talas; den faller utanför vårt ämne, som är den
tyska historieforskningen.
Det kan också framhållas, vad man lätt förbiser utomlands, att
den ledande historiska kritiken i Tyskland sätter vissa gränser
för en del mycket omtalade fynd och omvärderingar, som otvivelaktigt ha ett visst samband med nazismens själsläge. Dra-Lindakrönikan, den föregivna urfrisiska familjetraditionen från tider
långt bortom synranden för germansk historia, fann en försvarare i den fantasirike etnologen Hermann Wirth - krönikan utgavs första gången 1872 - men är tämligen enhälligt reducerad
till sitt värde. Knappt en röst höjs till dess försvar. Mera talande
är kanske att de ivriga försöken att skilja Karl den store från
tysk tradition allmänt betraktas som förfelade - icke minst tack
vare en verkningsfull motskrift av åtta kända tyska historiker,
utgiven i fjol. Att lusten till nationalistisk överbetoning bl. a.
framkallat nya angrepp på Gustav II Adolf som protestantismens
förkämpe är varken någonting nytt eller en för det tredje rikets stämningar kännetecknande företeelse; man bevittnar oupphörligen något liknande i en litteratur med helt annan hallstämpel, särskilt i Frankrike. Dessa framstötar få icke minst skrivas på ivriga pedagogers konto; någon tongivande nationalsocialistisk forskning eller kritik, som tar ansvaret för dem, existerar
synbarligen icke i detta nu. En annan sak är rasteorien, stark som
ett slags naturmakt, med alla de perspektiv eller felperspektiv
den öppnar tillbaka i tiden. Här har regimen otvivelaktigt lyckats
464
 Tysk historieforskning i brytningstider
inteckna ett försvarligt servitut åtminstone hos den forskning
som i någon mån framträder med direkt officiella anspråk i det
nya Tyskland. Det finns dock naturligtvis här som annars grader
och gränser. Ett allvarligt tecken är framför allt den nedsatta
kritiska förmåga, som spåras hos den läsande allmänheten inför
allehanda inprovisationer av konkvistadorer på de historiska upptäckternas område. Så har Heinar Schillings »Weltgeschichte,
Ereignisse und Daten von der Eiszeit bis heute» enligt uppgift utgått i en upplaga av 50,000 exemplar- en annalistisk jättekrönika
i den ariska tankens tecken, där årtal från Babylon och Ultima
Thule uppradas jämsides från historiens gryning. Tack vare Saxo
har det lyckats författaren att åstadkomma en obruten svensk
kungalängd från år 50 före Kristus! Man skulle nog kunna fylla
en hellista med dylika exempel, särskilt från den germanska fornhistoriens populära fält, som icke för ro skull är samme Schillings
specialitet.
Mot detta står som en mäktig och tänkvärd kontrast, att den i
vetenskaplig anda strävande tyska historieforskningen just under
de sista åren framkallat en rad ypperliga verk, varav åtminstone
några av klassisk halt. Något enstaka av dessa, dock knappast
bland de mest lysande, har framsprungit ur en tidigare tillägnad
klart nationalsocialistisk åskådning, såsom Giinther Franz' grundliga helhetsbild av »Der deutsche Bauernkrieg», som avslutades
1935. Det måste erkännas, att författarens samhällssyn i detta fall
snarare ökat än minskat hans förståelse för ämnet. En viss
ojämnhet beträffande intressets fördelning på olika tidsperioder
faller eljest i ögonen. Den är säkert icke tillfällig; den avspeglar repellerande eller attraherande moment i utvecklingen,
som övat sin verkan. Medan Westfaliska fredens århundrade är
jämförelsevis tillbakasatt i denna moderna tyska litteratur, kan
en synnerligen rik och ståtlig skörd antecknas från medeltiden.
Man har särskilda skäl att nämna »Das Hochmittelalter» av den
nyss bortgångne Heidelbergshistorikern Karl Hampe, en redan
berömd skildring, som utgör en utvidgning av författarens framställning i samlingsverket Propyläen-Weltgeschichte, och kanske
ännu mera hans kollega Willy Andreas' storstilade »Deutschland
vor der Reformation. Eine Zeitenwende», rikt nyanserad, en
gruva till kunskapen om senmedeltidens kulturhistoria och ett
tvärsnitt genom dess andliga liv i alla dess yttringar - ett motstycke för Tysklands del till Burckhardts och Huizingas bekanta
465
33- 36397. Svensk Tidskrift 1936.
 Nils Ahnlund
verk. Vid sidan av Hampes och Andreas' icke minst stilistiskt
framstående arbeten kunde omnämnas andra, som på ett liknande
sätt förena analys och syntes till ett. Näst medeltiden och - fast
i mindre utsträckning - reformationstidevarvet har klart och
tydligt det senare 1800-talet och dess fortsättning framåt tagit
lejonparten av forskarens och skildrarens intresse. Det är karakteristiskt, att båda de nämnda Heidelbergprofessorerna samtidigt
bearbetat problem i denna Tysklands nyaste historia; en efterlämnad större. undersökning av Hampe har sålunda till ämne
Wilhelm I:s ställning till den tyska kejsarkronan. Den outtröttlige Johannes Haller i Tubingen verkar jämsides på flera fält:
han lägger grunden till en omvärdering av påvedömets idehistoria i tre band - inledningsvolymen betonar starkt germanernas betydelse för universaliteten av den romerska kyrkotanken -
och framträder på samma gång med undersökningar rörande
Bernhard von Biilows roll i början av detta sekel. Hallers i ständigt nya upplagor utkommande tvärsnitt genom tysk historia
torde vara kända för många; han är en egenartad, tydligen något
isolerad gestalt bland tyska historiker av en generation, som
redan börjar bli till åren, ehuru den icke riktigt hunnit ingå i det
allmänna medvetandet.
För att ett ögonblick återknyta till striden kring Biilows »Denkwiirdigkeiten», som för några år sedan stod så het, med en hel
mobilisering av specialister till kritiska motanfall, så har synbarligen denna strid numera givit rum för andra intressen. Det kan
anmärkas, att en nationalsocialistisk föregångsman som Walter
Frank- det blir anledning att återkomma till hans namn- taxerar det omstridda stora politiska memoarverket avgjort högre än
forskarna av en äldre borgerlig skola, särskilt som bidrag till den
inre belysningen av den wilhelminska epokens ledande miljö. Det
kännetecknar Franks hårdhänta metod från kända utgångspunkter i nationalsocialistisk teori, att han finner Biilows giftermål
med en syditaliensk dam, bigott och frivol, lika fingervisande för
hans verkliga ställning till tyskt väsen som i Bismareks fall
dennes ungdomskärlek till »den pommerska J ohanna».
Huvudarbetet inom det område som bildas av rikets senare politiska och särskilt utrikespolitiska utveckling, från enhetsverkets
förspel till krigsutbrottet 1914, är ovedersägligen Hermann Onckens imponerande »Das deutsche Reich und die Vorgeschichte
des W eltkrieges». Här sammanfattas i två band den vetenskap- 466
 Tysk histotieforskning i brytningstider
liga diskussionen intill 1933 på ett sätt, som ger verket en rangplats inom tysk historisk litteratur överhuvud. Den utpräglade
strävan till objektivitet som utmärker Oncken utesluter hos honom icke en varmt patriotisk underton; hans tema är också härvidlag allt annat än likgiltigt: aktgivandet på själva det tyska
rikets läge under växlande konjunkturer. Hans omdömen kunna
för övrigt vara skarpa nog; lägger man detta arbete vid sidan av
Renouvins stora bidrag till världskrigets närmaste förhistoria av
1934, ser man genast vad som alltjämt skiljer fransk och tysk uppfattning, trots vissa framsteg under senare år i riktning mot
större enhetlighet i åskådningssättet. Ett ledande motiv hos Oncken är påvisandet av Rhengränsens betydelse som drivkraft för
den franska statskonsten; härtill sluter sig hans nu tio år gamla,
trebandiga aktpublikation om Napoleon III:s innehållsrika
Rhenpolitik, nerven i Mellaneuropas historia vid denna tid. Man
erinrar sig kanske, att det var Hermann Oncken som höll minnestalet vid rhenländarnas tusenårsfest sommaren 1925. En österrikisk parallell till Onckens »Das deutsche Reich» får man i
H. von Srbiks »Deutsche Einheit», vars första band utkom för kort
tid sedan. överhuvud är· den tyskspråkiga historiska produktionen i vår egen tid ganska rik på storvulet lagda, ofta konstnärligt formade syntetiska framställningar och undersökningar.
Den tydliga inriktningen på utforskandet av den tids historia
som ligger vår egen närmast har sina ytterst naturliga förklaringsgrunder. Tendensen har stimulerats genom tillkomsten av
stora källpublikationer. Jämnt tio år ha gått, sedan »Die grosse
Politik der europäischen Kabinette 1871-1914» vann sin avslutning med fyrtionde bandet - en serie alltför välkänd och vägrödjande för att här påkalla någon karakteristik. 1928 tillsattes
Historische Reichskommission med Friedrich Meinecke som president. Dess värv kom väsentligen att bli uppläggandet av urkundsverket »Die auswärtige Politik Preussens 1858---71» - en, som det
visade sig, rätt kinkig uppgift, vars lösande också framkallat en
del kritik. Utgivningen pågår, numera övertagen av det nya riksinstitutet under Franks auspicier. Nämnas må, att det 1933 utkomna fjärde bandet - om den sleswig-holsteinska politiken -
bl. a. rymmer material från Stockholm. Helt nyligen har slutligen den stora upplagan av Bismareks samlade skrifter bragts
till fullbordan.
Anmärkningsvärt om också knappast förvånande är det stora
467
 Nils Ahnlund
antalet sammanfattande skildringar av tysk historia i hela dess
vidd, som härröra från enskilda författare, ofta intresserade lekmän. En del är av ringa värde; annat faller inom kategorien
propagandalitteratur och bär det förgrovades prägel. Åtskilligt
förtjänar likväl uppmärksamhet. Friedrich Stieves översiktliga,
till nutiden framförda »Deutsche Geschichte» av 1934 torde inom
denna grupp kunna räknas till det lödigaste; författaren är känd
i Sverige sedan tidigare år. Den yppersta platsen kommer tydligen att intagas av Johannes Biihlers »Deutsche Geschichte», när
detta stort anlagda litterära företag, som visade sina första frukter 1934 och hittills omfattar två delar, en gång föreligger färdigt.
Biihler är icke fackman i trängre mening, men hans prestation
har från den vetenskapliga kritikens sida mottagits med ovanliga
lovord, och jag har under samtal med tyska kolleger kunnat övertyga mig om att denna mening är allmän. Författaren bekänner
sig uttryckligt till det Rankeska idealet för histori'eskrivningen
och söker hålla sin framställning obemängd av nuets strömningar
eller passioner. Det anseende och den spridning Biihlers »Deutsche Geschichte» vunnit är en sak att lägga märke till, när man
söker göra ett bokslut över historiens· ställning i våra dagars
Tyskland. Hos Biihler röjes klart samma strävan att förena kulturhistoria och politisk historia till ett, som så påtagligt utmärker tysk hävdateckning från senare år.
Endast mera i förbigående kunna här beröras några viktigare
bidrag från tyskt håll till andra länders historieforskning. Man
antecknar Karl Stählins förträffliga »Russische Geschichte», vars
fjärde band snart torde vara att motse, och en tredje del av den
gamle W. Michaels »Englische Geschichte im 18. Jahrhundert»,
som av den brittiska kritiken fått stort beröm - ett verk framsprunget ur helt andra källor än dessa sista dagars. Men även
hos ett yngre släktled kommer här och var till utlopp ett intresse
för andra historiska kulturkretsar, till vittnesbörd om den fortlevande känslan av vikten av att hålla förbindelserna aktuella för
medvetandet. Så har den tidigare Bismarckforskaren Ulrich
Noack i fjol och i år framträtt med arbeten om den berömde lord
Actons historiefilosofi. Titlarna ha programmatisk formulering:
»Geschichtswissenschaft und Wahrheit» ; »Katholizität und Geistesfreiheit». Den andliga latituden inom nutida tysk historiespekulation är, åtminstone rent publikationsmässigt sett, ingalunda snäv.
468
 Tysk historieforskning i brytningstide1'
I sina förbindelser till grannländerna kan denna forskning förfoga över ett ganska högt utvecklat underrättelseväsen. Ingenstädes utanför Nordens gränser, och knappast inom dem heller,
finner man vår egen alstring på ett viktigt specialområde sorgfälligare bokförd än i Walter Vagels årligen återkommande litteraturöversikt till hansans och det nordiska stadsväsendets historia
i Hansische Geschichtsblätter. För Polens del - dess historiska
litteratur har hastigt vuxit ut till väldiga mått - träffas liknande resonerande bibliografier på flera håll, t. ex. i Baltische studien. Mycket är här av vikt för oss svenskar. Man har därtill i
Berlin ombesörjt översättning till tyska av en mångfald polska
historiska avhandlingar, tillsvidare enligt uppgift ett åttiotal, som
i maskinskrift finnas tillgängliga för intresserade. Den skarpa
fejd mellan tyska och polska forskare, som pågick ännu för några
år sedan, har om icke upphört så dock något avtagit under intrycket av den politiska avspänningen. På fronten mot tjeckerna
undgår man icke att märka tendenser att återknyta ett samarbete
mellan historikerna, och överraskande nog yppas de icke minst
från tjeckisk sida. Tyska språket börjar så smått återtaga sin
förlorade terräng som förbindelsemedel för diskussionen. Att
gränsområdena i väster, skärningslinjen mellan romansk och germansk bosättning, visa en oavbruten samfärdsel i kraft av allehanda gemensamma problem behövde knappast anmärkas, om
icke de politiska hindren här vore så tydliga. Man har dock ett
intryck av att de göra sig gällande i mindre utsträckning än tidsläget låter befara. »Jahresberichte fii.r deutsche Geschichte», som
helt nyss med en kraftansträngning framförts t. o. m. året 1934,
ger icke minst en bild av denna livaktiga odlingshistoriska forskning, till vilken fransmän, belgare, holländare och tyskar tävla
om att ge bidrag. För kort tid sedan hade jag tillfälle att bevittna
detta av politik oberörda samarbete mellan nationerna under en
konferens i Harnackhaus vid Berlin.
Nyss nämndes »Jahresberichte». Denna ovärderliga hjälpreda
- sista bandet eller nionde och tionde årgången omfattar nära
!JOO sidor - avspeglar på sitt sätt brytningen inom den tyska
forskningen. Från och med den del, som behandlar den 1932 utkomna litteraturen, har nationalsocialismen förbehållit sig bedö-
mandet av tidsavsnittet mellan 1918 och 1933, nederlagets och
revolutionens år. Just denna avdelning erbjuder självfallet stort
intresse rent symtomatiskt; de omdömen som här fällas äro fär- 469
 Nils Ahnlund
gade av en alldeles bestämd, genomgående värdesättning men
förete en hel del upplysande nyanser. Man kan bl. a. iakttaga,
hur mer än en skribent plötsligt kastat om i sin uppfattning av
Hitler och nationalsocialismen och justerat den i oväntat gynnsam riktning; anmälaren, d:r Volz, nekar sig icke i dessa fall
att nagla fast vederbörande. Någon ensartad provkarta är det
likväl ingalunda; fortfarande skrivs och trycks det rätt mycket
om dessa ting, 1920-talets redan förtonande utveckling, med andra
stödjepunkter än i det exklusivt nazistiska programmet. Eljest
råder i J ahresberichte alltjämt samma vetenskapliga anda som
tidigare. Det är snarare ämnesområdets utvidgning än bedömningens art som anger förändringen.
Motsatsen mellan generationer och åskådningar kan sägas förkroppsligad i tvenne tyska historiker: Hermann Oncken och
Walter Frank, båda redan omtalade i denna överblick.
Oncken verkade 1923-1928 som professor i Miinchen. Bland
hans åhörare i Auditorium maximum befann sig den unge Frank,
en ivrig anhängare till den nya nationalsocialistiska rörelsen.
Det var på sommaren 1925, andra året efter den blodiga sammanstötningen utanför Feldherrnhalle. Oncken föreläste över nyare
fransk historia och karakteriserade vid ett tillfälle revanchens
förolyckade hjälte, general Boulanger. Han jämförde honom, i
formen av en tydlig anspelning, med Adolf Hitler. Frank har
aldrig förlåtit Oncken detta yttrande. Han berör scenen i beslö-
jade ordalag, utan att nämna sin lärares namn och i det han kallar
honom »docenten», i förordet till sitt 1933 utkomna ganska märkliga verk »Nationalismus und Demokrati im Frankreich der dritten Republik». Den munterhet som jämförelsen utlöste bland
åhörarna skar Frank i hjärtat - »wie selbsterlebtes Leid», berättar han här. Han återkommer till samma minne i ett föredrag
»Zur Geschichte des Nationalsozialismus», som han höll inför
Miinchens studenter den 14 juni 1934; i den tryckta upplagan finner man Onckens namn utsatt. Den förutvarande Miinchenprofessorn hade numera övergått till att jämföra Hitler med Oliver
Cromwell - »icke heller nu direkt, ty det är icke hans sätt, men
mycket tydligt indirekt». Man kan möjligen anmärka, att också'
Franks egen polemik mot Oncken, fram till tryckläggningen av
föredraget, i lika hög grad är indirekt, ehuru visserligen »sehr
deutlich».
470
 Tysk historieforskning i brytningstider
Det finns ett annat yttrande av Oncken från mitten av 1920-
talet, .som den minnesgode Frank lika litet kunnat glömma:
»Treitschke - det var ju bara en epigon!» »Ännu i dag kan jag
höra den ton varmed han lät sina läppar undslippa dessa ord»,
säger Frank i sitt minnestal över Treitschke, hållet inför Hitlerjugend i Berlin den 15 september 1934 på hundraårsdagen av den
store historikerns födelse. Inför denna församling och i närvaro
av riksungdomsledaren Baldur von Schirach, som inledde högtidligheten och därvid presenterade Frank som en av nationalsocialismens främsta intellektuella krafter, har denne understrukit allvaret i sitt angrepp genom att tilldela Oncken både namn
och geheimerådstiteL
I verkligheten är Treitschke Franks stora mönster bland tidigare historiker. Man kan förstå det, ty de ha likheter i det starka
temperamentet, formtalangen och den heta nationella känslan.
Treitschkes verk utgöra en aktion för ett politiskt ideal, förkunnar Frank; detta blir för honom det stora och avgörande. År
Treitschke epigon, så är Ranke det också: »i hans från elementära
lidelser fria historieskrivning speglar sig restaurationens vindstilla tidsålder». Men i verkligheten stå båda högt över den epigonmässiga facklärdomens ofruktsamma och idelösa väsen. Som
fullödiga representanter för detta utpekar Frank sin antagonist
Oncken och den hädangångne Hans Delbrnck, vilken han likaledes
hårt ansätter. Varken de eller de generationer de symbolisera ha
varit YllXna tidens uppgifter. »Historieskrivaren skall gestalta
den bild i vilken hans folk för tio, tjugo, femtio och hundra år
ser sitt ödes väg.» Han måste ställa sig till efterrättelse det bud
som heter att suveränt förakta alla konjunkturer. Och Treitschke
var obunden av konjunkturer. Ett starkt föreningsband mellan
honom och Frank är den antisemitiska tendensen. Föredraget inför Hitlerjugend sysslade också med det judiska inflytandet inom
Tysklands andliga kultur. Frank fann det för tiden betecknande,
att Treitschke utträngdes ur Preussische J ahrbiichers redaktion
just av Hans Delbriick och att tidskriften under dennes ledning
förlorade sin ledande ställning till Maximilian Hardens Zukunft.
Vad den unge nationalsocialistiske historikern förebrår Hermann Onckens riktning är att ha saknat den arkimediska punkt,
som för Ranke var religionen och för Treitschke det politiska
idealet, ja att ha hemfallit åt en i grunden nihilistisk världsåskådning, typisk för ett sentida liberalt borgardöme. Denna historie- 471
 Nils Ahnlund
skrivning, hävdar han, trodde på sin höjd på makten, liktydig med
den städse segrande och framgångsrika saken. Helst vad Oncken
personligen angår, är anklagelsen för nihilism utan tvivel djupt
oberättigad. Man behöver endast gå till hans nyss omtalade stora
huvudarbete, »Das deutsche Reich und die Vorgeschichte des
Weltkrieges», eller till hans vid sista årsskiftet utkomna »Nation
und Geschichte», en samling tal och uppsatser från åren 1919-
1935, som utan tvivel delvis har framlagts med syftet att utgöra
en redovisning och ett försvar på Franks attacker.
Denne gick emellertid till nytt angrepp. I Völkischer Beobachter, februari 1935, offentliggjorde han under rubriken »L'Incorruptible» två artiklar, en studie över Hermann Oncken, vari han
genomförde och tillspetsade sin helt underkännande kritik av
denne historiker som målsmannen för en övervunnen, skadlig tidsströmning. Jag känner dessa artiklar endast genom Friedrich
Meineckes replik i Historische Zeitschrift.
Förhållandet mellan Frank och Meinecke saknar icke intresse.
När den förre offentliggjort sin första större avhandling, »Hofprediger Adolf Stoecker und die christlichsoziale Bewegung», blev
det 1929 föremål för en glänsande anmälan i Historische Zeitschrift av dess redaktör, Meinecke. Han fann framställningen lika
livfull som väl avvägd; den höll sig inom de rätta gränserna för
en äkta historisk sympati. »Es weht der Atem der Geschichte
durch dieses Buch- das ist das höchste Lob, das man ihm spenden kann!» Och på de flesta punkter ville Meinecke underskriva
författarens omdömen. När man nu läser denna sju år gamla recension, har man ett levande intryck icke minst av den opartiskhet och vidsyn varmed en liberal historiker som Meinecke skötte
sitt domarvärv. Frank kallar själv detta sitt förstlingsarbete
»jenes Dokument, das die Einbruchsstelle der Hitler-Revolution
in die deutsche Geschichtsschreibung bezeichnet». Hans förut omnämnda, utpräglat nationalsocialistiska bidrag till nyare fransk
historia, »Nationalismus und Demokratie», fick likaledes (1934) en
längre berömmande recension i Historische Zeitschrift, som alltjämt leddes av Meinecke. Arbetet förtjänar att läsas av dem som
vilja lära känna nuets rörelser mot deras historiska bakgrund;
med en otvivelaktig ensidighet i greppet på ämnet förenar det
förtjänsten att framhäva perspektiv och paralleller av träffande
verkan. »Nationalismus und Demokratie» ger för övrigt, knappast
oväntat, talande bevis för det intresse varmed Frank närmat sig
472
 Tysk historieforskning i brytningstider
Barres och Mauras. Man kan i sammanhanget anteckna, att en
man av samma krets, den just i år bortgångne historikern Bainville, i likhet med Frank mottagit starka impulser från Treitschke.
Franks häftiga angrepp i Völkischer Beobachter uppkallade
alltnog Meinecke till ett svar i Historische Zeitschrift, ett starkt
personligt men alltigenom värdigt svar, som vida omkring väckte
en känsla av att motsatsen inom tysk historieforskning tillspetsats på ett kritiskt sätt, trots de praktiska jämkningar i ett och
annat som man icke hade kunnat undgå att se under närmast
föregående tid. Som Onckens vän sedan många år betygade nu
Meinecke sin oinskränkta tillit till hans forskarkaraktär och hans
patriotiska sinnelag. Hans egen germanska uppfattning av rättvisa, heder och trohet nödgade honom att tala rent ut: anklagelserna mot Oncken vägde fjäderlätt. Väl måste man erkänna, utvecklar Meinecke, att själva den »symbios» av vetenskap och
politik, som för historikergenerationerna från Ranke fram till
Treitschke var naturlig, gått förlorad för efterföljarna; också en
fullföljande, epigonartad forskning kan dock skapa nya värden.
Om Meinecke alltså uttalade sig med mycken anspråkslöshet som
målsman för ett äldre släktled av tyska historiker, så skydde han
å andra sidan icke att sätta fingret på en ömtålig punkt, nämligen
den överraskande ofullständiga kännedom om Onckens forskarinsats som låg till grund för de ihärdiga angreppen.
Därmed var saken, så vitt jag känner, utagerad till sin publika
sida. Den 66-årige Oncken fick som universitetslärare röna, att
lidelserna kommit i svallning, och tvangs i upprörda former att
träda tillbaka från den professur i Berlin han innehaft fr. o. m.
1929. Att de nationalsocialistiska instanserna voro beslutna att
föra nya krafter till ledningen inom tysk historisk vetenskap
skulle ytterligare visa sig. Det fram på hösten utkomna häftet
av Historische Zeitschrift saknade Meineckes namn på titelbladet;
efter att i trettiofem år ha förestått tidskriften och förkovrat det
anseende den vunnit under Sybels och Treitschkes tid, var han nu
förhindrad att lägga hand vid dess redigering. Ingen kunde väl
misstaga sig om att han vek för yttre påtryckning; det bör kanske
dock tilläggas, att han, utom det häfte som innehöll kritiken av
Franks »Kämpfende Wissenschaft», hann utge ännu ett häfte i
eget namn. Med tidskriftens nästa band, som f. ö. helt nyss avslutats, inträdde som redaktör professor Karl Alexander von
Miiller i Miinchen. Han har rätt länge bildat en förbindelselänk
473
 Nils Ahnlund
till den nationalsocialistiskt orienterade forskningen, med vänskapliga relationer till Walter Frank sedan dennes ungdomsår.
Mullers produktion faller huvudsakligen inom det storpolitiska
halvseklet före världskriget; som ett uttryck för hans allmänna
historiesyn kan man väl fatta den av honom redigerade »Knaurs
Weltgeschichte» (1935) med dess starka framhävande av vad tyskarna kalla »Raumgeschichte»: hegemoniväxlingen mellan olika
maktsfärer och kulturkretsar under tidernas gång. Genom sina
förbindelser utgör Miiller på samma gång en för regimen användbar förhandlare med andra, traditionella riktningar på nationell grund.
Den stora nyheten är mellertid grundandet av »Reichsinstitut
fiir ·Geschichte des neuen Deutschlands», ungefär samtidigt med
regimskiftet i landets största historiska tidskrift. Också härvidlag kommer en i viss mån utjämnande tendens till uttryck, dock
med huvudvikten bestämt förlagd till de särskilda strävanden
Frank kan anses representera genom sin person och sin otvivelaktiga energi.
Det fö.rsta steget var Franks utnämning till professor, i maj
1935, det andra hans kallelse till president för sagda nya riksinstitut och hans rådplägning med rikskanslerns företrädare, Rudolf Hess, i slutet av september. Hess förklarade då, enligt ett
officiellt meddelande, att historieskrivningen ägde att fylla en
nationell mission, och att det blivande institutet kunde vara förvissat om dådkraftigt stöd av »der ganzen Bewegung». Nästa
officiella meddelande, den 7 oktober, rörde valet av institutets
sakkunnigråd, ett val som Frank kunnat träffa rent personligt,
enligt given fullmakt. I rådet inkallade han nio professorer i
historia, två professorer i pedagogik och filosofi, en rasforskare,
en litteraturhistoriker, sex representanter för den yngre historikergenerationen, alla doktorer, två militära sakkunnige, riksarkivets president, generaldirektorn för de preussiska arkiven, en
företrädare för Auswärtiges Amt och en för propagandaministeriet. I kretsen av dessa utsåg samtidigt undervisningsministern
på förslag av Frank sex hedersledamöter. Granskar man denna
lista, visar den sig i flera avseenden vara ganska representativ.
Brackmann finns där, ehuru närmast på grund av sitt ämbete,
som arkivdirektor. Bland de övriga saknas naturligtvis icke K. A.
von Miiller och rasforskaren Hans Giinther. Flera kända historikernamn möta: Fester, Schiissler, Westphal. Men främst stan- 474
 T,ysk historieforskning i brytningstider
nar man inför Erich Marcks, den åldrande Bismarcksforskaren,
och Heinrich von Srbik i Wien, Wallensteins och Metternichs
tecknare, den österrikiska historieskrivningens yppersta namn i
modärn tid, båda tillika hedersledamöter. Srbik antog valet,
under förklaring, att han såg institutets uppgift i en sant vetenskaplig strävan i Rankes anda. Den mellan honom och Frank
förda brevväxlingen har sedermera offentliggjorts.
Riksinstitutets första sammanträde kunde så äga rum den 19
oktober. Franks tal vid detta tillfälle, »Zunft und Nation», inleder
jämte Mullers programförklaring Historische Zeitschrifts första
häfte under den nya regimen. Det är hållet i Franks vanliga,
kraftiga och epigrammatiska stil men lägger varken något till
eller tar något ifrån, om man ser till själva åskådningssättet, så-
dant man känner det från hans tidigare skrifter. Dock är polemiken otvivelaktigt dämpad; ja Frank betygar Meinecke sin
djupa aktning, under beklagande av att han ej förstått den »eldens
makt», som de unga vilja vårda - icke för att förstöra, som
Meinecke fruktat, utan för att röja och rena. Han hembär i livliga ordalag sin hyllning åt Marcks, Srbik och von Muller i nu
nämnd ordning.
slutligen utformar han institutets närmaste arbetsprogram
inom ramen för dess blivande stora uppgift att främja uppodlingen av Tysklands hela nyare historia men i synnerhet tidevarvet 1789 och 1933. Fyra uppgifter stå här som de främsta:
inflytandet av västliga ideer i Tyskland under perioden mellan
franska revolutionen och marsrevolutionen; 1800-talets nationalkyrkliga rörelser; den tyska filosofiens historia; den tyska judefrå-
gans historia 1789-1933. Men detta är blott en början; hundra
uppgifter vänta. Närmast fattar Frank i sikte arbetet för ett årtionde framåt. Till allt detta kräves emellertid pengar. Den tyska
historieforskningen, förklarar Frank, kommer hädanefter icke
att finna sig i askungens roll vid sidan av den övermäktiga arkeologien! Narratur de te fabula, vill kanske någon svensk historiker
tillfoga ...
Söker man nu en återspegling av detta program, har man tills
vidare att gå till Historische Zeitschrift under Karl Alexander
von Miillers spira. I sin stortyskt orienterade principförklaring
hävdade denne som den fosterländska historievetenskapens plikt
att taga del i det kämpande folkets känsla, en plikt som han ansåg
fullt förenlig med »den samvetsgranna forskningens stränga krav,
475
 Nils Ahnlund
den oinskränkta viljan till personlig sanningskärlek, till saklig
sanning». Mycket, ja det allra mesta i tidskriften är alltjämt vid
det gamla, på ett högt plan. En studie som Erwin Hölzles »Volksund Rassenbewusstsein in der englischen Revolution» röjer tidens
pust men vore icke otänkbar på Meineckes tid. Den växande friheten från dynastiska och andra hänsyn märkes ganska tydligt;
överhuvud ger sig ett djärvare drag tillkänna i redigeringen.
Vad som signalerar omkastningen - utom den nye redaktörens
inledningsord och Franks programtal - är dock alldeles särskilt
tillkomsten av periodisk underavdelning med rubriken »Geschichte der Judenfrage», förvaltad av d:r Wilhelm Grau, medlem av riksinstitutets råd som en av företrädarna för ett yngre
nationalsocialistiskt släkte.
Grau är lärjunge av von Muller. Hans huvudarbete torde vara
>;Antisemitismus im späten Mittelalter», väsentligen byggt på aktmaterial från Regensburg (1934); det är för mig ej närmare bekant. I Historische Zeitschrift har han bl. a. publicerat en rad
recensioner, av vilka den viktigaste behandlar en hösten 1935 vid
Berlins universitet ventilerad avhandling om judarnas ställning
i det bolsjevikiska Ryssland. Den ingår i serien »Schriften der
Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaft des Judentums» -
även en judisk historieforskning existerar trots allt i våra dagars
Tyskland. Det hör till saken, att uppslaget till avhandlingen givits
av den konservative professor Hoctzsch, den store kännaren av
östeuropeisk historia. Grau häpnar över att ett sådant arbete kunnat godkännas; det framställer enligt hans tanke judarnas andel
i bolsjevismen i ett helt missvisande ljus. Otvivelaktigt är Grau
en specialist med kringsyn och fakta; men den affektbemängda
arten av hans polemik väcker knappast det förtroende man känner sig ha rätt att fordra i ett fall som detta -, även om man i
princip accepterar satsen, att här åsyftade ämneskomplex för
Tysklands vidkommande förtjänar att studeras ur allmännare
historiska synpunkter än vad hittills skett.
Det rör sig starka strömmar i våra dagars tyska historieforskning - klara strömmar, men också grumliga. Det är icke att
vänta, att slagget så snart skall fällas till bottnen; ty vågsvallet
fortsätter. Om också en viss konsolidering kan synas ha ägt rum,
får man alltjämt, in i dessa sista veckor och månader, bevittna
hur nationalsocialistiska tidningar fortsätta jakten på Hermann
476
 Tysk historieforskning i brytningstider
Oncken- som särskilt utsedd syndabock för gubbväldet och »den
livsfientliga objektiviteten»! Den tavla som upprullar sig är sammansatt nog. Men att vända blicken från skådespelet vore intet
annat iin att ge lastarenom rätt och skänka ett visst fog åt talet
om att den objektivitet vi sätta högt i bedömningen av de historiska företeelserna icke uthärdar beröringen med livet.
Och framför allt: den tyska historieforskningen har, säkerligen
icke minst tack vare tidens spänning i yttre och inre måtto, under
dessa sista år skapat verk av förblivande halt, väl värda att lära
känna långt mera än nu hittills har hunnit ske. Ingen paroll vore
heller sämre än denna: »Germanica sunt - non leguntur.»
477