Print Friendly

Arkitekturdebatt
Varför relativism inte räddar våra städer

Av Lars Anders Johansson | 31 januari 2014

Det är inte likriktningen i byggandet som är problemet, utan den fula samtidsarkitekturen. Det menar Lars Anders Johansson, som bland annat kritiserar förslagen till den nya Nobelcentret i Stockholm.

Ofta när man hamnar i diskussioner om arkitektur stöter man på det försåtliga likriktningsargumentet. Till en början kan det vara lätt att förledas till att hålla med när någon säger att de framförallt är emot den trista likriktning som finns på arkitekturens område. Då händer det lätt att man tänker på den trista samtida vardagsarkitekturen med rätlinjiga pastischer på modernistisk arkitektur från mitten av förra seklet, alternativt de trista postmoderna ”märkesbyggnader” som Wingårdh och hans likar får uppföra på de mest prestigfyllda tomterna i våra städer. Visst vore det skönt om denna trista likriktning kom till en ände, tänker man då.

Men är det verkligen likriktningen som är problemet? Många epoker i den svenska arkitekturens historia har varit tämligen likriktade, i bemärkelsen att alla arkitekter byggde i samma stil. När den svenska arkitektkåren mangrant omfamnade modernismen, i princip över en natt, vid 1930-talets inbrott gick man från likriktad 20-talsklassicism till likriktad funktionalism.

Sentida modernistisk bebyggelse upplevs ofta som monoton och tråkig. De tidiga funkisområdena bibehöll ofta en del av lärdomarna från det traditionella sättet att bygga: man försökte trots allt skapa trevliga omgivningar. Detta förhållningssätt kom emellertid efter hand att överges i takt med att modernismen konsoliderade sin makt över utformningen av våra städer, med kulmen i och med miljonprogrammets dystopiska mardrömmar. Att dessa likriktade miljöer piggas upp de gånger man springer på någon spillra från det förflutna som av en eller annan anledning skonats från rivningsraseriet är otvetydigt.

Få störs emellertid av likriktningen i en enhetlig 20-talsklasscistisk miljö. Tvärtom. De klassicistiska kvarteren tillhör de populäraste och betingar ett mycket högt värde på bostadsmarknaden. Få av de boende där önskar sig att den homogena miljön skulle brytas upp av en modernistisk märkesbyggnad eller ett kvadratiskt punkthus.

Likriktningsargumentet är försåtligt, för det är med detta som vapen som dagens ”stjärnarkitekter” lyckas övertyga makthavare om att det är en bra idé att låta uppföra deras kantiga spektakel i glas och stål just där, mitt i den kulturminnesmärkta historiska miljön. De som anför likriktningsargumentet brukar också vara måna om att framhålla värdet av att ”blanda gammalt och nytt” och att ”varje epok måste få sätta sin egen prägel på staden”.

Det sistnämnda stämmer på den klassiska stadens framväxt, som skedde organiskt. Äldre hus fick ge vika för nyare, nya stilar lades till de gamla. De följde emellertid alla samma principer och byggde vidare på samma historiska arv. Den som vandrar genom någon av Europas bevarade gamla stadskärnor kan tydligt urskilja hus från olika epoker med sina respektive karaktäristiska drag. De harmoniserar emellertid alla till en helhet. Det handlar i stor utsträckning om den traditionella arkitekturens hänsynstagande till platsen. När ett nytt hus i en ny still byggdes på en plats byggdes det inte för att bryta av utan för att passa in.

Med modernismen kom allt detta att ställas på ända. All den hävdvunna kunskap som årtusenden av arkitektonisk tradition förmedlad och utvecklat kastades på sophögen. Traditionen betraktades plötsligt som någonting förlegat, oanvändbart. Äldre tiders kunskap stod sig slätt mot den nya rationalismen: vid ritbordet skulle de nya arkitekterna tänka ut lösningar som vida skulle överträffa den samlade kunskapen hos hundratals generationer för dem. Detta avståndstagande från det förflutna skulle också markeras i själva det estetiska uttrycket: att sticka ut från omgivningarna, åtminstone i de fall som de bestod av äldre bebyggelse, blev ett självändamål. Den som vandrar genom de dystra regeringskvarteren runt Drottninggatan i Stockholm blir varse hur lite också de modernistiska byggnaderna sticker ut från sin omgivning när de ställs bredvid varandra.

Modernismens epok är sedan länge över, men dess ideologiska utgångspunkter lever vidare: föraktet för det traditionella liksom en önskan att sticka ut från omgivningarna. Hur skall man annars tolka alla dessa märkesbyggnader som uppförts påsenare år eller befinner sig i planeringsstadiet och som alla hyllas för sin unicitet men som om de ställdes bredvid varandra skulle ge ett minst sagt likriktat intryck.

Jag har åtskilliga gånger tidigare berört det charmbefriade byråkratpalats som Uppsala universitet med kommunens goda minne vill uppföra i en av landets mest känsliga kulturhistoriska miljöer: i direkt anslutning till slottet och den botaniska trädgården. Byggnaden är ritad av arkitektbyrån 3XN vars specialitet är just att rita byggnader i den av samtida arkitekter så favoriserade kantiga stil i glas och stål som så gott som alla märkesbyggnader idag uppförs i.

På byråns hemsida kan man se bilder på en lång rad exempel där man ritat snarlika byggnader avsedda att ”sticka ut” i en traditionell stadsmiljö. 3XN är bland annat ansvariga för det nya stationshus som skall uppföras vid Vasagatan i Stockholm, framför Klara kyrka och mitt emot Stockholms vackra centralstation. 3XN har också ritat Swedbanks nya huvudkontor som är under uppförande i Sundbyberg – en byggnad som är påfallande lik det planerade bygget i Uppsala, apropå likriktning.

3XN har också bidragit till tävlingen om det nya Nobelcentret som är tänkt att byggas på Blasieholmen i Stockholm. Deras förslag gick inte vidare till final, men vi som uppskattar den vackra miljön kring Nybroviken har ändå inte någon anledning att glädjas: de tre finalisterna, David Chipperfield architects, Wingårdh arkitektkontor och Johan Celsing arkitektkontor är inte mycket bättre. Samtliga förslag är ritade utifrån samma utgångspunkt: att helt lämna omgivningen därhän för att istället uppföra ett monument över sig själva. Detsamma kan för övrigt sägas om samtliga inlämnade tävlingsbidrag. Inte ett enda gör ens en ansats till att försöka harmonisera med den kringliggande miljön.

Så är fallet vid så gott som samtliga utlysta arkitekttävlingar i vårt land: samtliga bidrag är variationer på samma tema. Några klassicistiska alternativ återfinns aldrig. Jurymedlemmarna har att ta ställning till om man skall släppa fram det ena postmoderna ingreppet i stadsmiljön eller det andra. Eftersom arkitekter åtnjuter en närmast mytisk ställning i samhället som uttolkare av en för vanliga dödliga förborgad fackkunskap som annars endast läkare besitter vågar jurygrupperna sällan eller aldrig stå upp för sig själva och skicka de hänsynslösa stjärnarkitekterna tillbaka till ritbordet utan utser den minst dåliga till vinnare. Alternativt den som gör minst skada vilket leder till att nya märkesbyggnader inte sällan blir halvmesyrer.

Här kan man förstås försöka sig på en välvillig tolkning och påstå att arkitekterna inte kan bättre, att dagens arkitekter inte besitter den fackkunskap som krävdes för att bygga i förmodernistiska stilar. Det är emellertid inte sant. För det första finns det traditionellt orienterade arkitekter och arkitektbyråer som specialiserat sig på den typ av arkitektur som harmoniserar med äldre bebyggelse och som brukar uppskattas av dem som skall leva och vistas på platserna. För det andra visar det sig ofta att de vanliga arkitektbyråerna kan lägga manken till när de blir tvungna på grund av kräsna beställare.

I Härjedalens kommun har man tagit fram ett ”designprogram” för hur man får utforma nya byggnader. Syftet är att bevara Härjedalens genuina byggnadsstil och de olika besöksområdenas särart. Designprogrammet är omfattande och reglerar på detaljnivå hur nya hus i kommunen får utformas rent estetiskt: vinkeln på taket och fönstrens proportioner är sådant som behandlas utförligt.

Som liberal kan man naturligtvis reagera på denna detaljstyrning som ett uttryck för politisk klåfingrighet och det är i det avseendet kanske inte någonting att uppmuntra andra kommuner att ta efter. Det finns emellertid en del intressanta lärdomar att dra från det Härjedalska exemplet (designprogrammet har varit i kraft i över tio år nu):

För det första går det uppenbarligen att bygga moderna byggnader – också större anläggningar – utan att tillämpa modernistisk arkitektur. För det andra går det tydligen att vända sig till samtida svenska arkitektbyråer för att få husen ritade, bara man som beställare är tydlig med vad det är man efterfrågar. För det tredje tycks man i Härjedalen vara tämligen belåtna med utfallet och behåller sitt designprogram ännu ett årtionde efter att den upprättats. För det fjärde tycks inte likriktningen vara ett problem så länge som det handlar om en stil som människor uppskattar och trivs med.

Avslutningsvis, likriktningsargumentet är ofta en tillflykt för den som inte vågar ta ställning i estetiska spörsmål, en relativistisk livboj att klamra sig fast vid för den som tycker att det är förmätet att upprätta hierarkier på kulturens område. Konsekvensen av denna relativism blir emellertid inte ett egalitärt utfall utan dess motsats: att inte våga ta ställning mot den antitraditionella arkitekturens totalitära anspråk gör att dess ställning förblir ohotad. Om vi vill slippa farsartade arkitekturtävlingar som de i Uppsala eller till Nobel center räcker inte likriktningsargumentet. Det är inte likriktningen som är problemet, det är den fula samtida arkitekturen.

lars_anders_johanssonLars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner