Print Friendly

Århundradets ekonomiska idéstrid

Av Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji | 20 maj 2011

Keynes må ha haft rätt i att vi på lång sikt alla är döda, men hans idéer verkar ha evigt liv, och återuppväcktes i många länder i samband med finanskrisen. I teorin fungerar keynesianismen, men i praktiken leder stimulanser inte alltid till en snabbare återhämtning. Det menar Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji som exemplifierar med USA:s respektive Tysklands sätt att hantera finanskrisen.

Fight of the century: Keynes vs. Hayek. Så heter den video som lyckas med konststycket att fånga ytterligheterna i en ekonomisk-politisk debatt i rappformat. I musikvideon, som varit så populär (över två miljoner visningar på Youtube) att den nu fått en uppföljare, utkämpar de två klassiska ekonomerna John Maynard Keynes och Friedrich von Hayek en rappduell. Är det rätt att stimulera ekonomin med ökade statliga utgifter i samband med en kris, som Keynes menade? Eller kan stimulanspolitik snarare hämma den långsiktiga tillväxten, enligt Hayeks synsätt?

Bataljen har sällan varit mer aktuell. Keynes må ha haft rätt i att vi på lång sikt alla är döda, men hans idéer verkar ha evigt liv, och återuppväcktes i många länder i samband med finanskrisen. Ropen på politiker att ”göra något” blev till en politik som skulle visa handlingskraft – men vad fick den för effekter? Tyvärr kan Hayek och Keynes, av naturliga skäl, inte delta i den nuvarande debatten personligen. Men deras perspektiv ställdes i någon utsträckning mot varandra under ett toppmöte sommaren 2010. Då möttes nämligen USA:s president Barack Obama och Tysklands förbundskansler Angela Merkel för att diskutera den ekonomiska politikens framtid.1

Det är tydligt att Obama har valt att följa den brittiska tänkaren Keynes väg. Bland annat har den amerikanske presidenten noterat att ”enbart staten kan skapa den kortsiktiga knuff som kan lyfta oss ur en lågkonjunktur som är så djup och kraftig”.2 Merkel tycks mer inriktad på att följa den österrikiske Hayeks spår. Hennes regering har aktivt verkat för att begränsa budgetunderskottet, genom att skära ned utgifterna snarare än att låta dem skena iväg. ”Vi, européerna och tyskarna i synnerhet, tror att det är oumbärligt att minska underskottet för att uppnå långsiktig tillväxt”, har Merkel förklarat.3 Hennes finansminister Wolfgang Schäuble har gått ännu längre och uttalat att ”regeringar borde inte bli beroende av belåning som en quick fix för att stimulera efterfrågan.”4

Vilket land har uppnått bäst resultat? De två stora ekonomierna brottas båda med kortsiktiga problem, liksom långsiktiga utmaningar när det gäller att finansiera välfärden. Tyskland drabbades hårdare av krisen 2008 och 2009, i termer av minskad BNP, och har återhämtat sig snabbare än USA sedan dess.5 USA tar täten när det gäller att bygga upp en massiv skuld. Under både 2010 och 2011 hade USA budgetunderskott som var hela 11 procent av BNP, betydligt högre än 3 respektive 4 procent i Tyskland. OECD räknar med att skuldsättningen fortsätter att öka kraftigt i USA, då landet förväntas gå med underskott motsvarande 9 respektive 7 procent under 2012 och 2013. Under dessa år förväntas det tyska budgetunderskottet ligga på 3 respektive 2 procent.6

USA:s stimulanspolitik kostar. År 2007 var statsskulden lika stor i båda länderna, 42 procent av BNP. År 2012 förväntas den ligga på 52 procent i Tyskland, jämfört med 78 procent i USA.7 Då, fyra år efter att finanskrisen har passerat, förväntas de tyska statsfinanserna vara i god ordning. USA kommer fortfarande att kämpa med omfattande underskott och enorm belåning, utan att ha fått del av den snabba tillväxt som stimulanserna var tänkta att ge upphov till.

I teorin fungerar keynesianismen. Staten går med underskott för att kunna spendera pengar som sedan skapar efterfrågan i ekonomin. Resultatet ska vara ökad ekonomisk aktivitet, vilket leder till en snabbare återhämtning. Med en växande ekonomi är det lättare att betala tillbaka det tidigare underskottet. Men i praktiken leder stimulanser inte alltid till en snabbare återhämtning. En förklaring som forskare nyligen pekat på är att ökade offentliga utgifter liksom höjda skatter tränger undan privata investeringar, medan sänkningar av skatter och offentliga utgifter uppmuntrar privata investeringar.8

Att stimulanspolitiken inte fungerar lika bra i praktiken som i teorin är inte en ny insikt. I en artikel som publicerades 2002 argumenterade ekonomen Alan J. Aurbach exempelvis för att det fanns få bevis för att finanspolitiken stabiliserat den amerikanska ekonomin under de senaste årtiondena.9 Länder med stor utrikeshandel har också noterat att stimulanserna ”rinner ut” ur landet, då de används till konsumtion av importerade varor. Därmed har globaliseringen minskat möjligheterna för länder att med staten påverka konjunkturen.

Ännu ett hinder som ligger i vägen för effektiv keynesiansk politik är staten själv. Enligt ekonomiprofessorn Kevin Miles Murphy finns flera skäl till detta. För det första har staten generellt sett problem nog med att allokera resurser effektivt i goda tider. När tryck skapas på att snabbt ta beslut om massiva utgiftsökningar blir staten ännu mindre effektiv. I praktiken bifalls ofta en lång rad utgiftsökningar, inte sällan pådrivna av olika särintressen, som mest fungerar som subventioner och har begränsad tillväxteffekt. I sin tur innebär stora subventioner till att konservera gamla strukturer och mindre strukturomvandling och svagare produktivitetsutveckling.

Ytterligare en mekanism som kan öka slöseriet är att statens dubbla målsättningar, att stimulera ekonomin och samtidigt investera resurserna klokt, kommer i konflikt med varandra. I teorin kan man tänka sig att stimulanspengarna får fart på den del av ekonomin som står stilla, men i praktiken kommer mycket av denna aktivitet att bara ersätta annan aktivitet, som hade funnits ändå.

Medborgarna tenderar därtill bete sig mindre förutsägbart än ekonomiska modeller ibland utgår från. Mitt i en kris kanske människor inte alls väljer att börja konsumera bara för att något bidrag ökar, eftersom man har ett längre perspektiv. Medborgarna sparar då för att klara framtida skatteökningar eller neddragningar som de vet kommer att krävas inom några år för att balansera ekonomin.10

Under vissa förutsättningar kan stimulanser ha goda effekter. Det gäller särskilt snabbverkande och direkt sysselsättningsskapande åtgärder, exempelvis sänkningar av arbetsgivaravgifterna, som under en lågkonjunktur kan förväntas direkt leda till ökad efterfrågan på arbete. Först under nästa högkonjunktur utväxlas sänkta arbetsgivaravgifter mot högre löner för de anställda. Om stimulansåtgärder finansieras med hjälp av tidigare överskott snarare än genom massiv belåning är riskerna med stimulanspolitik små. Vare sig allmänheten eller finansmarknaden riskerar att få kalla fötter. Stimulanser bör vidare satsas direkt på inhemska marknader.

Men avgränsade och riktade stimulanser är något annat än den av Keynes inspirerade politik som handlar om att staten kan och bör styra konjunkturen med breda insatser och till priset av väldig skuldsättning. Vi riskerar med den politiken rentav ha lagt grunden för nästa stora ekonomiska kris. Nu, och i samband med den krisen, bör regeringar avstå från lockelsen att visa handlingskraft till förmån för ordning i offentliga finanser och tillväxtreformer, som ger en starkare långsiktig utveckling.

I Sverige ropades det högt från de rödgröna att regeringen stimulerade för lite och att man borde göra som exempelvis Spanien. Förmodligen vill de helst glömma dessa uttalanden. I Sverige finns omfattande så kallade automatiska stabilisatorer, som håller konsumtionen uppe, men i övrigt var stimulanserna riktade och begränsade. Nu är det också Nordeuropa, lett av Sverige, som toppar tillväxtligan. Storbritannien, som hade ett likartat utgångsläge som Sverige, sitter i en svår rävsax och tvingas till omfattande krispaket för att komma till rätta med Gordon Browns enorma underskott. Dessa lärdomar är avgörande att minnas nu, innan det är dags för nästa kris – som vi vet att den kommer.

Johnny Munkhammar är riksdagsledamot (M) och Nima Sanandaji är VD för tankesmedjan Captus.

Noter:
1 The Heritage Foundation (2010).
2 MSNBC (2009).
3 ABC News (2010).
4 Ibid.
5 OECD (2010).
6 Ibid.
7 Ibid.
8 Se Blanchard och Perotti (2002), Alesina et. al. (2002) samt Mountford och Uhlig (2005).
9 Auerbach (2002).
10 Murphy (2002).

Referenser:
Auerbach, A.J. (2002). ”Is There a Role for Discretionary Fiscal Policy?”, NBER Working Paper No. W9306, november.
ABC News (2010). ”Germany Defends Budget Cuts Ahead of G-20 Summit”, 2010-06-24.
Alesina A., S. Ardagna, R. Perotti och F. Schiantarelli (2002). ”Fiscal Policy, Pro?ts, and Investment”, American Economic Review, 92 571-589.
Blanchard O. och R. Perotti (2002). ”An Empirical Characterization of the Dynamic Effects of Changes in Government Spending and Taxes on Output”, The Quarterly Journal of Economics, 117;4:1329-1368.
CIA World Factbook, ”Rank order – public debt.” Statistiken gäller för år 2008
International Herald Tribune (2005). ”Japan’s shaky de?cit solution”, 2005-10-26.
Mountford A. och H. Uhlig (2005). ”What are the Effects of Fiscal Policy Shocks?”, SFB 649 Discussion Paper 2005-039.
Murphy K.M. (2009). ”Evaluating the Fiscal Stimulus”, anförande 2009-01-16.
MSNBC (2009). ”Full text of President-elect Obama’s speech”, 2009-01-08.
OECD (2010). OECD Economic Outlook No. 88.
The Heritage Foundation (2010). ”Keynes vs. Hayek = Obama vs. Merkel?”, publicerad på tankesmedjans blogg The Foundry, 2010-06-25.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism