Argument för en fri kyrka

JOHAN UNGER:
Argument för en fri kyrka
Teol stud Johan Unger var en av de
drivande krafterna bakom ”Ungdomens
kyrkomöte” i Uppsala i höstas. I denna
artikel utför han ingt!lende en
argumentation för en skilsmässa mellan
stat och kyrka. Han uttrycker också
förhoppningen, att Moderata
samlingspartiet som första politiska
parti tar ställning för en fri kyrka.
”Det skulle uppfattas som en befrielse
och mottas med glädje i mt!lnga olika
läger av mt!lnga olika skäl. Det skulle
verkligen vara en samlande
ståndpunkt.”
Biskop Bo Giertz inlägg i kyrka-stat
debatten i Svensk Tidskrift 1968, nr 10
var bra både till innehåll och ton. Vi
är inte riktigt vana vid det – inte ens
bland biskopar. Som alla viktiga frå-
gor har även kyrka-statfrågan blivit
mycket inflammerad. Anklagelser och
beskyllningar, missuppfattningar och
okunnighet hör också till kyrkopolitikens debattklimat. Så har det alltid varit och vi har väl ingen anledning förmoda att det kommer att bli annorlunda.
Giertz inlägg är bra – och det finns
verkligt dåliga – men finns det också
inlägg, som är bättre? Finns det ett annat alternativ i kyrka-statfrågan än
kyrkomötets reformprogram med bevarat samband, som Giertz gjorde sig till
talesman för?
Ja, jag tror det och jag vill därför
presentera det. Jag talar visserligen för
mig själv – har inte som Giertz 75%
av kyrkomötet bakom mig – men jag
tror att en förkrossande majoritet av
kyrkans ungdom står bakom mig. Vid
Ungdomens ”kyrkomöte” i november i
Uppsala- ett fritt utlyst opinionsmöte
– diskuterades inte ens motionerna om
en fri kyrka i plenardebatten. Enigheten
var total. Detsamma gäller den kristna
studentrörelsen. Då det är vi unga som
kommer att leva och verka inom den
framtida kyrkan, är det rimligt att våra
synpunkter beaktas. Personligen är jag
ganska skeptisk mot allt tal om generationsmotsättningar, men här tycks det
vara en verklig och bred motsats. Vi får
80
hoppas att politikerna vågar satsa på
ungdomen.
Varför bevarat samband?
Jag skall inte här gå i svaromål mot alla
anklagelser som har riktats mot den
kyrkliga ungdomen i denna fråga. Aven
om många rör vid intressanta problem
som därför borde tas upp, så tror jag att
det är mer givande att ta en annan utgångspunkt. Utredningen tog sin utgångspunkt i ekonomin, Giertz i de
kyrkliga organen. Vi fick därför en utförlig presentation av det s k reformprogrammet om kyrkans framtida organisation. Jag har bara hört gott om detta program av den kyrkliga ungdomen.
Jag är verkligen lika glad som tacksam
för programmet. Man kan möjligen frå-
ga varför det kom just nu. En funktionsduglig organisation och en central administration har kyrkan haft behov av sedan reformationen, även om detta
kanske känns särskilt starkt nu.
Nej, reformprogrammet finns det
ingen anledning att i grunden ställa
sig frågande till. Tvärtom får det betecknas som en av de mest glädjande
händelserna i Svenska kyrkan på mycket länge. Att det däremot behöver
kompletteras är en annan sak. Som
Giertz påpekade har inte heller reformprogrammet något direkt med kyrkastatfrågan att göra. Giertz pläderade
för ett genomförande av reformprogrammet med bevarat samband. Tyngdpunkten i argumentationen låg dock på
reformprogrammet, inte ett enda argument gavs för det bevarande ·sambandet, vars pro- och contraargument ändå
är de intressanta i kyrka-statfrågan.
Visst finns det argument för ett bevarat samband – Giertz kan säkert anföra många, även om han här lämnade
oss i okunnighet.
Varför en fri kyrka?
Det första argumentet för en fri kyrka
är idepolitiskt, fast det kan och även
bör tolkas också teologiskt. Det har sin
utgångspunkt i religionsfriheten, närmare bestämt i statens religionsfrihet.
Aven individ och samfund kan ju vara
bärare av religionsfriheten.
Som goda konservativa hör vi se kyrka-stat i ett historiskt perspektiv. I
konfessionsstaten var statskyrkligheten
en självklarhet. Staten helgades genom
kristendomen och kyrkan fick i gengäld
statliga förmåner. Kyrkan var en del
av nationen och en del av statens liv.
De samverkade för sina gemensamma
uppgifter bland sitt folk. Men med
1800-talet började den liberala staten
växa fram och med den religionsfriheten
och den därmed förbundna iden om
statens neutralitet. Man började alltmer
skilja mellan statligt och kyrkligt och
kyrkan fick ofta en större självständighet. Vår kyrkomöte, som förra året fyllde 100 år, kan man, se som en produkt
av denna utveckling. skolan och skolpolitiken kan vi se som ett annat exempel på denna strävan att skilja mellan
stat och kyrka. Det var ju inte så länge
sedan skolan låg i kyrkans händer. Det
är väl inte heller många som sörjer över
denna skilsmässa mellan kyrka och
skola.
Som en sida av samhällets sekularisering kan vi iaktta denna statens avkonfessionalisering. Bakom denna utveckling ligger alltså också en medveten politik, och religionsfriheten är dess ideologiska fundament. Staten skall vara
neutral i religiösa frågor och skall inte
genom juridiska eller ekonomiska förmåner gynna någon bestämd konfession
eller något bestämt samfund. Det är
individens sak att ta ställning i dessa
frågor och staten bör inte påverka dessa
beslut. Så långt den liberala ideologin,
som nu är en integrerad del av den demokratiska människo- och samhällssynen. Och denna syn fick sitt senaste politiska nedslag i religionsfrihetslagen
1951.
Jag tycker med folket i övrigt att detta är en riktig politik. Jag tycker det är
riktigt att staten inte skall engagera sig i
religiösa frågor och jag tycker att det är
riktigt att statliga organ skall förvalta
statliga uppgifter, uppgifter som berör
folket i sin helhet som skola, socialvård,
m m. Jag tycker därför att staten nu
skall fortsätta på den sedan länge inslagna vägen att skilja mellan statligt
och kyrkligt. Jag tycker därför att det
är naturligt och konsekvent att staten
tar över de statliga uppgifter som kyrkan alltfort har kvar: folkbokföring
och begravningsväsendet, liksom jag tycker att kyrkan själv bör sköta sina egna
81
angelägenheter. Det skulle vara en sista
etapp i en lång utveckling. Steget kommer att tas förr eller senare, om inte utvecklingen kommer att stanna eller gå
i motsatt riktning.
Parentetiskt skulle jag dock vilja tilllägga att staten endast i princip bör
överta dessa s k civila uppgifter. I glesbygderna kommer ju den statliga och
kommunala organisationen att successivt
försvinna, och i den mån den kyrkliga
är kvar, kan man tänka sig att denna
fortsätter att ge staten denna service.
Glesbygdens folk är åsidosatta nog som
det är.
I princip bör alltså staten behandla
Svenska kyrkan inte bara som de övriga samfunden utan som varje motsvarande organisation, dvs som varje annan ideell förening. Detta är ett religionsfrihetskrav och ett jämlikhetskrav,
integrerade ideer i vår demokratiska
samhällssyn. Jag vill med detta inte förneka att vi har religionsfrihet nu, men
jag vill samtidigt hävda att religionsfrihetskravet kommer bäst till uttryck vid
en frigörelse av kyrkan från staten och
vid en total åtskillnad mellan statligt
och kyrkligt. Detta kan mycket väl förenas med uppfattningen att stat och
kommun bör stödja den kyrkliga verksamheten; dock efter samma principer
som gäller för andra motsvarande verksamheter.
Kyrkans egenart
Detta var det politiska argumentet för
en fri kyrka. Statliga organ bör admi- 82
nistrera statliga ärenden. På ett liknande sätt bör naturligtvis kyrkliga organ
lägga upp sin egen verksamhet och själva
besluta om reglerna för sin organisation
och förvaltning. Detta är en rättighet
– eller skyldighet, om vi så vill – som
varje organisation har. Men som man
också kan se som en del av religionsfriheten, i detta fall samfundens. Jag skall
dock här se frågan ur teologisk synpunkt.
Kyrkans egenart tar sig uttryck på
många olika sätt. Samfundet har sin bekännelse, som ger uttryck för en del av
hennes egenart. Hon har sin liturgi, hon
har sin moral. Detta är exempel på vad
som skiljer ett samfund från andra gemenskaper och dessa kännetecken skiljer
i sin tur olika samfund åt alltefter form
och innehåll. De uttrycker bl a kyrkans
syn på sig själv och sin uppgift i världen. Dessa uttryck har skiftat genom
historiens gång liksom alla andra gemenskapers uttryck och former. Formerna
har förlorat sitt gensvar i den levande
församlingen. Därför har nya bekännelser formulerats, nya moralprinciper
praktiserats, nya liturgier firats. Därför
har också nya kyrkliga organisationer
bildats. Vi kan bara tänka på den otroliga nybildningen inom Svenska kyrkan
under det senaste seklet. Aven den kyrkliga organisationen är alltså en del av
kyrkans egenart och dess syn på sig
själv. Man kan bara föreslå en katolik
att påven skall avskaffas eller en anglikan att biskopsämbetet bör avskaffas för
att förvissa sig om att den kyrkliga organisationen inte bara är en praktisk
fråga. Kyrkans organisation, kyrkorätten, kan vara lika religiöst laddad som
någonsin hennes bekännelse eller liturgi.
Detta är också förklaring till den oerhörda lidelse, som kyrkaorganisationsfrågor kan ge upphov till.
Vi lever i en tid av snabba och genomgripande förändringar. Aven kyrkorna delar dessa förändringens villkor. Kyrkorna genomgår nu en förnyelse – som vi ofta föredrar att kalla
det – med få motstycken i sin tidigare historia. Och en äkta förnyelse har
sin förutsättning i besinning och självprövning, en besinning av kyrkans uppgift. Eftersom kyrkans organisation är
en av hennes former måste även den
prövas och därför också förhållandet
till staten. Statskyrkosystemet uppfattas
nu av många som en av dessa former,
som inte längre har något gensvar hos
den levande församlingen. Det uppfattas därför som en belastning, som hindrar kyrkan att träda fram i sin förnyade
gestalt. Och denna förnyelsesträvan har
religionens hela lidelse bakom sig. Det
är ungdomen som på ett särskilt sätt är
bärare av denna vilja till förnyelse: dogmatiskt, etiskt och liturgiskt. Det är
därför inte att undra på, att detta även
gäller organisatoriskt och således också
gäller en fri kyrka.
Själv tillhör jag dem som inte bara
tycker att det är politiskt otillfredsställande att kyrkan administrerar statliga
ärenden eller att staten administrerar
kyrkliga ärenden, jag tillhör även dem
som tycker att det är religiöst stötande.
Jag tycker att det är något kränkande
att statliga organ skall avgöra kyrkliga
frågor eller sekulariserade personer skall
bestämma över kyrkan. Det beror inte
i första hand på att jag tror de skulle
göra sin sak sämre. Men staten är något
för sig, kyrkan å andra sidan är något
annat. Det är som om någon som inte
tillhör ens familj börjar bestämma i den.
Det är ju inte så trevligt, hur klok och
bra personen än är. Visst kan man och
bör man ta råd, men ens integritet vill
man väl ändå behålla?
Det kyrkliga argumentet för en fri
kyrka är således, att statskyrkasystemet
upplevs som något främmande för kyrkans identitet och integritet. Detta har
haft allvarliga följder för ansvarstagandet för den kyrkliga verksamheten. Den
som kanske har identifierat sig med den
gudstjänstfirande församlingen eller kyrkans tro kan känna sig helt främmande
för den kyrkliga organisationen. Detta
är minst sagt olyckligt. Kyrkans profil
av privilegierad statskyrka och byråkratisk pastorsexpedition har, hur orättvist
det många gånger än kan vara, säkert
stimulerat många till främlingskap inför
kyrkan. För kyrkans identitets skull
måste den bli fri. Kyrkan är ett trossamfund. Detta måste få komma till
fullt uttryck, liksom vi tidigare hävdade
att religionsfriheten måste få komma till
fullt uttryck.
En enad kyrka
Ett av dc viktigaste argumenten för en
83
fri kyrka är naturligtvis det ekumeniska. De ekumeniska aspekterna brukar
man alltid lägga åt sidan så fort de verkar förpliktigande. Därför nämner man
helst inte ekumeniken i samband med
kyrka-stat.
Jag skall här bara kort uppehålla mig
vid det ekumeniska argumentet. Den
övervägande delen av oss unga vill verka för en enad kyrka här i Sverige och
naturligtvis med andra samfund utanför vårt lands gränser. Vi vet inte när
detta kan bli verklighet. Och vi vet inte
heller hur den kommer att gestalta sig.
Vi överlämnar oss med förtroende åt
Andens ledning. Men så mycket begriper vi av oss själva, att en enad kyrka
inte kan bli någon statskyrka eller
överhuvud ha något samband med staten som inte frikyrkorna redan nu har.
Och även om man inte tror på en kyrkaunion, så måste man vara bra okänslig
om man inte förstår att det ekumeniska
samarbetet avsevärt kommer att förbättras om Svenska kyrkan skiljs från staten. Detta samarbete är både effektivitetsskapande och identitetsskapande.
Den andliga kyrkan är en, det bekänner
vi i trosbekännelsen. Men det går inte
att skilja mellan andligt och världsligt,
mellan yttre och inre, mellan kropp och
själ, det har vi lärt oss. Denna insikt
måste vi tillämpa även i kyrkliga frågor.
Enheten måste få komma till uttryck,
Anden måste få finna sin kropp. Vi som
är villiga att göras till redskap för Andens enhetsverk, vi måste kämpa för en
fri kyrka.
84
Ekonomin
Dessa argument är ideella och fina, kanske någon säger, men hur är det med
realismen? Kyrka-statfrågan är väl,
som så många andra stora frågor, egentligen en ekonomisk fråga. Hur kommer
det att gå med den kyrkliga ekonomin
i ett fritt läge? – Det kommer att gå
bra. 50 Ofo av kyrkans kostnader kommer att försvinna med folkbokföringen
och begravningsväsendet. Om en så stor
del av kyrkans nuvarande medlemmar
som 50 °/o kommer att gå ut, så kommer
varje medlem som är medelinkomsttagare att behöva betala 126 kronor om
året för att hålla den nuvarande verksamheten i gång. Nu betalar man 125
kronor. Dessutom kan säkert kyrkan
räkna med generösa bidrag från stat och
kommun. Ekonomin kommer troligen
att bli bättre i ett fritt läge. Detta är
inget argument för en fri kyrka, men
det kan verka lugnande för dem som
har varit oroliga för en fri kyrkas ekonomi. Och kyrkofonden kommer säkert
också att i fortsättningen verka för en
solidarisk fördelning av kyrkans tillgångar.
Jag har här uppehållit mig vid tre
skäl för en fri kyrka. Ett politiskt som
innebär att Svenska kyrkan bör behandlas som andra motsvarande organisationer i samhället. Innebörden i det kyrkliga argumentet är att statskyrkosystemet nu upplevs som oförenligt med kyrkans identitet och integritet. Det ekumeniska argumentet ger uttryck för insikten att det mellankyrkliga samarbetet avsevärt kommer att förbättras om
Svenska kyrkan blir fri. Det finns fler
argument. Men jag tycker att varje argument är starkt nog att ensamt fälla
avgörandet i denna viktiga fråga. Och
ändå lättare blir då naturligtvis avgö-
randet för en fri kyrka, när vi har tre
så vägande argument.
Moderata samlingspartiet har genom
sitt programarbete blivit mer framtidsorienterat än något annat parti. Jag hoppas därför att Samlingspartiet som det
första av de politiska partierna tar en
klar och framtidsmedveten ställning för
en fri kyrka. Det skulle uppfattas som
en befrielse och mottas med glädje i
många olika läger av många olika skäl.
Det skulle verkligen vara en samlande
ståndpunkt.