Print Friendly

Året 1957 i det Kalla Kriget

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÅRET 1957 I DET KALLA KRIGET
ÅRET 1956 slutade helt under intrycket av två stora världspolitiska
katastrofer. Den ena var Ungerns
till misslyckande dömda kamp för
sin frihet, den andra de bägge europeiska västmakternas förfelade försök att med vapenmakt avlägsna
den med ryskt stöd opererande
egyptiska chauvinismens hot från
Suez. Det år, som nu gått till ända,
har i mycket haft sin storpolitiska
karaktär bestämd just av dessa två
händelsers verkningar. Om den
ungerska frihetsrörelsen hade fått
ett snabbt och effektivt stöd västerifrån och om Amerika hade låtit
England och Frankrike få åtnjuta
den korta tidsfrist, som hade behövts för att effektivt operera den
egyptiska varbölden, hade utvecklingen sannolikt under 1957 tagit en
annan och för Västern långt gynnsammare riktning, än den nu gjort.
Den för Västern synnerligen betänkliga gången av 1957 års storpolitiska skeende beror emellertid ej
enbart, kanske ej ens i främsta
rummet på avgörandena under hösten 1956 utan också på vissa nya inslag i den militärtekniska utvecklingen. Dessa ha åtminstone tempo- 2- !\RH41 81•ens~; Tidskrift H. 11.958
Av prof. TORVALD HöJER
rärt förskjutit styrkeförhållandena
till östs förmån i vissa ur propagandasynpunkt betydelsefulla avseenden.
Mellersta östern har under hela
året bevarat sin ställning som den
främsta storpolitiska oroshärden.
Det fransk-brittiska Suezföretaget
– om vars högeligen bristfälliga
militära förberedelser åtskilligt sedermera blivit känt – var vid årsskiftet redan i allt väsentligt avvecklat. Det nya året skulle låta
händelserna fortskrida i samma för
den på det militära planet helt besegrade Nasser angenäma riktning.
Förenta Nationerna och Amerika
samverkade till att beröva det segerrika Israel så gott som alla frukter av dess militära triumf. Även
Gazaområdet har återgått under
egyptisk styrelse, trots att president
Eisenhower här ställt fortsatt förvaltning genom FN i utsikt. Några
garantier för israelisk sjöfart genom Suezkanalen eller i Akabaviken ha inte kommit till stånd. Vad
kanalen angår, har den över huvud
taget så gott som helt kommit under egyptisk ägande- och förvalt- – ————~—–
16
ningsrätt. Nassers möjligheter att i
fortsättningen utnyttja den i utpressningssyfte torde därför vara
särdeles goda.
Den politik, med vars hjälp Förenta staterna skulle försöka att bemästra den brydsamma situation,
som uppstått i Levanten till följd
av Englands och Frankrikes så gott
som totala bortfall såsom maktfaktorer i denna del av världen, var
klar redan vid årsskiftet. Det var
den s. k. Eisenhowerdoktrinen. Men
som här framhölls redan för ett år
sedan, har denna politik den vä-
sentliga begränsningen, att den endast tager sikte på den föga troliga
eventualiteten av direkt kommunistisk aggression, mot vilken någon
av områdets stater begär hjälp. Den
täcker sålunda icke den långt sannolikare möjligheten av fortskridande rysk infiltration, och den bidrager ej alls till lösningen av de
redan förefintliga stridsfrågorna så-
som Israels ställning och J ordaniens
framtid. Därtill kom att den ej alls
accepterades utan tvärtom lidelsefullt bekämpades av Nasser och
hans allierade i Syrien och J emen,
medan den fick ett förhållandevis
ljumt mottagande även i sådana
arabstater, som i och för sig äro angelägna om ett gott förhållande till
Amerika men som med hänsyn till
sin egen folkopinion måste agera
särdeles försiktigt. I stort sett måste
den nog sägas ha utgjort en besvikelse, och enligt vissa bedömares
mening har den snarast skapat nya
svårigheter för den amerikanska utrikespolitiken kring östra Medelhavet.
På en punkt har dock den amerikanska Levantpolitiken under året
varit framgångsrik. När de från
Kairo dirigerade hypernationalistiska och västfientliga elementen i
Jordanien sökte taga makten från
konung Hussein och helt föra över
detta lilla men strategiskt betydelsefulla rike i det åt Moskva orienterade arabiska lägret, satte den unge
monarken sig till motvärn med stöd
av den huvudsakligen bland beduinelementen från de gamla riksdelarna öster om J ordan rekryterade
armen. Han fick därvid stöd dels av
Amerika, som hastigt sände sin Medelhavsflotta till den syriska kusten, dels av den enda pålitligt västorienterade arabstaten, Irak, men
framför allt också av Saudi-Arabien. Kung Saud hade tidigare samverkat med Egypten men fann numera tydligen Nassers kommunistiska förbindelser oroväckande och
knöt därför närmare an till Washington. Annars en härskare, vars så-
väl politik som enskilda livsföring
står i särdeles klen samklang med
traditionella amerikanska ideologier, blev han nu också föremål för
de mest ostentativa vänskaps- och
högaktningsbetygelser under sitt
uppmärksammade och pittoreska
besök vid Potomacs stränder. Den
jordaniska krisen slöt, i varje fall för
1957 års vidkommande, med ett svidande bakslag för Nasser och Syrien. Kung Hussein sitter kvar vid
makten, utövad i form av ett slags
militärdiktatur. Hur pass hållfast
en dylik regim skall visa sig vara i
en stat med Jordaniens bräckliga
struktur, återstår ännu att se. I alla
händelser torde ett mycket omfattande amerikanskt bistånd i och för
levnadsstandardens höjande vara av
nöden, om regimen skall kunna
vinna folkets stöd.
Vida mindre gynnsam ur amerikansk synpunkt har däremot utvecklingen varit i ett annat arabiskt
land av större betydelse än Jordanien, nämligen Syrien. Redan tidigare hade denna oroliga republik
seglat i Nassers och Moskvas farvatten. Denna dess orientering har under 1957 års senare del alltmera accentuerats genom att såväl den politiska makten som de kanske ännu
viktigare högsta militärbefälen koncentrerats hos en grupp outrerade
nationalister med starkt framträ-
dande ryska sympatier. Syriens inrikespolitik är alltför invecklad och
alltför litet känd i sina finare nyanser för att man skulle kunna avgöra, om denna proryska kurs sammanhänger med verkliga kommunistsympatier hos vederbörande politiker och militärledare i Damaskus eller om det mera rör sig om
ett taktiskt spel å deras sida. Det
är därför kanske för tidigt att direkt nyttja beteckningen »satellit»
om dagens Syrien. I alla händelser
har dock läget där betraktats med
mycken oro både i Washington och
annorstädes, en oro som inte nämnvärt förminskats av den syriska regeringens ivriga försök under sen- 17
hösten att framställa sig som prospektivt offer för ett omedelbart
förestående turkiskt angrepp. Att
Syrien står i starkare beroende av
Moskva än Egypten gör, förefaller
uppenbart. Därmed är också sagt,
att landet sannolikt skulle kunna
utnyttjas av de ryska styrande, om
dessa skulle finna ett krigsutbrott
i Mellersta östern opportunt.
Ett nytt bevis för de svårigheter,
som Washingtonregeringen kan
möta vid försöken att förena sina
gamla beprövade allianser med strä-
vandet att stå väl med den arabiska
nationalismen, lämnade årets händelser i sydöstra Arabien. England
har kvar sina gamla protektorat och
intressesfärer kring Persiska viken
och dess inlopp, ett område av
största betydelse för Europas oljeförsörjning. Till Londonkabinettets
skyddslingar här hör sedan mycket
länge tillbaka sultanen av Muskat
och Oman på den stora halvöns sydöstligaste spets. Denne har som
motståndare en potentat av mera
dimmiga konturer, imamen av
Oman, vilken i sin tur åtnjuter protektion av konung Saud, numera
Förenta Staternas högt skattade
bundsförvant i dessa delar av världen. Washingtons förmåga av politisk balansgång kom därför att ställas på ett ganska krävande prov, då
ett uppror utbröt under den nyssnämnde imamens ledning, tydligen
understött från saudiarabisk sida,
medan sultanen av Muskat fick
hjälp av sina brittiska beskyddare
med moderna trupper. Amerikas
18
ställning var allt annat än bekväm,
allra helst som de mera militanta
medlemmarna av det s. k. asiatiskafrikanska blocket försökte draga
de föregivna brittiska övergreppen
mot den supponerade nationella frihetsrörelsen i Oman inför FN: s
skrank. Lyckligtvis visade sig denna
gång den brittiska interventionen
så pass effektiv, att upprorsrörelsen
kollaberade och imamen t. v. försvann ur sagan, innan Amerikas
politik på allvar hunnit ställas på
prov.
situationen i Levanten vid höstens ingång var alltså i stort sett
den, att Amerika och England lyckats hävda sina återstående positioner men att utvecklingen i Syrien
tedde sig ganska hotande.
Vid årsskiftet 1956/57 var den
ungerska frihetsrörelsen redan
dränkt i blod av Röda armen. Den
fortsatta utvecklingen i det olyckliga Ungern har inte erbjudit några
överraskningar. skräckväldet, baserat på de ryska bajonetterna, har
blivit allt svårare, hämnden för
frihetsdagarna i oktober och november har utkrävts i allt omänskligare former. Till det yttre har lugn
rått i Ungern liksom veterligen även
i de övriga satellitstaterna.
Det är egentligen blott händelserna i Polen, som erbjudit ett eget
intresse. Vid slutet av 1956 behärskade Gomulka och hans »nationalkommunism» läget i landet och
hade även lyckats förmå Moskva
att tills vidare acceptera sakernas
nya ordning i W arszava. De val, som
i januari ägde rum i Polen – allt
annat än fria även efter de allra
blygsammaste demokratiska begrepp – inneburo också en överväldigande seger för Gomulka, som
därvid åtnjöt stöd även från kyrkan. I valet mellan två onda ting
föredrog Rom naturligt nog den relativt friare form av kommunism,
som Gomulka och hans krets representerade.
Den nationalkommunistiska ordningen hade alltså konsoliderats i
Polen, och Gomulka kunde under
våren även företaga vissa åtgärder
för att förbättra sina förbindelser
med staterna väster om järnridån i
syfte att uppnå ekonomiska förmå-
ner. Att den inre friheten i Polen
var relativt större och stämningen
där överlag ljusare än i de strikta
satellitländerna, är betygat från
många håll. Men under årets senare
del har otvivelaktigt en viss reaktion inträtt. Regimens grepp om
den allmänna opinionen har hårdnat och dess beroende av Moskva
har ånyo framstått tydligare. Besvikelsen bland de icke-kommunister,
som på hösten 1956 hade satsat på
Gomulka, har också varit påtaglig,
särskilt i akademiska kretsar, och
regimen har sett sig föranlåten att
vidtaga maktåtgärder mot alltför
frispråkiga pressorgan. Förhoppningarna att nationalkommunismen
skulle bilda en övergång till ett
större mått av frihet ha visat sig
alltigenom illusoriska. Vad man
nmnit är en inhemsk kommunistisk regim, som står friare gentemot
Moskva och även medger något mer
av inre frihet och rättsäkerhet än
kollegerna i Prag, Pankow, Budapest eller Bukarest. Detta är förvisso åtskilligt, men det är långt
mindre än man i allmänhet hoppades av Gomulka i september och oktober 1956. Det återstår att se, hur
den fortsatta utvecklingen kommer
att gestalta sig. Skall Gomulka lyckas fixera utvecklingen ungefär vid
den punkt, där den just nu befinner
sig? Eller kommer det latenta missnöjet att taga sådana former, att
han – eller hans efterträdare –
finner sig föranlåten att ånyo rätta
kursen alldeles strikt efter Moskva?
Ytterligare ett kommunistland
har under året utgjort ett problematiskt inslag i storpolitiken, nämligen Titos Jugoslavien. Det kan
ej bestridas, att Krusjtjevs mjukare
linje gentemot Belgrad haft till
följd, att Jugoslaviens allmänna
kurs på ett helt annat sätt än vid
1950-talets början kommit att
närma sig Rysslands. Den allmänna
kommunistiska samhörigheten har
gång efter annan understrukits även
från Belgrads horisont. I olika
världspolitiska frågor har Jugoslavien likaså konsekvent slutit upp
på det kommunistiska blockets sida,
senast och kanske mest uppseendeväckande genom det formliga erkännandet av Oder-Neisselinjen så-
som polsk västgräns, som föranledde ett avbrytande av de viktiga
diplomatiska relationerna mellan
Bonn och Belgrad. Det är ej alls äg- 19
nat att förvåna, att man på många
håll i Amerika iakttagit den jugoslaviska utvecklingen med stort bekymmer och allvarligt dryftat att
helt avbryta den hjälp i olika former, som Tito erhållit från Washington alltsedan sin egen brytning
med Stalin. Man ville nämligen ej
riskera att offra amerikanska resurser på en stat, som i verkligheten går Moskvas ärenden.
Tito har emellertid haft blicken
öppen för riskerna av en dylik utveckling, vilken ju i allt väsentligt
skulle göra honom helt beroende av
Sovjets välvilja i framtiden. Gång
efter annan har också raden av
kommunistiska och proryska manifestationer från Belgrad interfolierats med deklarationer av annan
innebörd, stundom med klara avståndstaganden från Moskvas politik. Så har den jugoslaviske diktatorn varit i stånd att alltjämt bära
kappan på båda axlarna, att fortsätta att hålla förbindelsen med
Washington vid makt och uppbära
ett visst understöd därifrån, samtidigt som hans huvudlinje alltmera
ånyo sammanföll med övriga kommuniststaters. Frågan blir här, hur
långt en sådan politik i realiteten
kan fortsätta att vara möjlig, om
det kalla kriget går vidare, och var
Tito till sist skulle fatta post, om ett
val bleve oundgängligt. Att man på
många håll i väster numera räknar
föga med honom och att detta förhållande komplicerat Atlantblockets
försvarsproblem vid östra Medelhavet, är rätt tydligt.
20
Alltmera har under 1957 Algerietfrågan framträtt såsom det på
längre sikt allvarligaste problemet
för västmakterna i Medelhavsområ-
det. Det har icke lyckats för de franska armeerna där att effektivt återställa lugn och ordning, utan guerillakriget har hela tiden gått vidare
med sina terroråtgärder, sina överrumpUngar och sina lamslående
verkningar på näringslivet. Å andra
sidan ha upprorsmännen veterligen
aldrig lyckats upprätta något slags
effektiv regim i någon del av Algeriet för längre tid. Kampen har blott
rasat vidare lika resultatlös, bortsett från förlusterna i människoliv
och i ekonomisk skadegörelse. En
militär seger i vanlig mening för rebellerna torde vara utesluten. Deras
chans ligger mänskligt att döma
helt och hållet i att så småningom
de ständiga förlusterna skulle nöta
slut på kampviljan i Frankrike, på
ungefär samma sätt som för några
år sedan blev fallet i Indokina. Otvivelaktigt ha under 1957 vissa symtom på en dylik utveckling kunnat
spåras i Frankrike. Å andra sidan
finns i fallet Algeriet den fundamentala faktor, som inte funnits
vare sig i Indokina eller i de delar
av Englands och Hollands kolonialvälden, som gått förlorade under de
sista tolv åren – en stor från moderlandet härstammande befolkning, för vars öde ingen fransk regering rimligen kan visa sig likgiltig utan att frammana ytterst allvarliga politiska konsekvenser. En
avgörande fransk militär seger, som
skulle bryta upprorsrörelsens rygg,
synes å sin sida vara minst lika avlägsen nu som för ett år sedan.
Påtagligt är, att man i både England och Amerika mer och mer
övergått till den uppfattningen, att
den franska kampen i Algeriet på
längre sikt är utsiktslös och att det
bästa, som kan göras, vore att åstadkomma något slags kompromisslösning, som räddade den franska
regeringens ansikte även om den på
längre sikt skulle innebära början
till Algeriets oberoende av Frankrike. Denna bedömning kan vara
verklighetsfrämmande, men dess
existens och dess framförande i ledande amerikanska och engelska
tidningar är i och för sig en realitet,
som ingalunda saknar betydelse. FN
nöjde sig detta år med en ganska
intetsägande resolution i den algeriska frågan, men ingen vet, om
Frankrike och dess vänner nästa
gång skola lyckas hålla denna brokota församling tillbaka, där den
asiatisk-afrikanska statgruppen spelar en med varje nytt inval och
varje ny motgång för de gamla europeiska stormakterna allt viktigare roll. Avsaknaden av ett pålitligt amerikanskt stöd i alla frågor
av detta slag kan lätt ännu en gång
bli ödesdiger..
Den algeriska frågans allt mer
elakartade karaktär har tillsammans med statsfinansernas nödläge
och kammarmajoritetens oförmåga
att skapa effektiva regeringar – demonstrerad i två ovanligt allvarliga
regeringskriser under 1957 – fört
–·~
den fjärde republiken in i ett läge,
som alltmera tenderar att antaga
karaktär av en verklig statskris. En
viss risk kan tänkas föreligga, att
en tillspetsning i Algeriet kan utlösa en kupp från höger, förr eller
senare besvarad med våldsåtgärder
från det manstarka kommunistiska
partiet. Ännu så länge synes emellertid regeringen Gaillard ha situationen under kontroll, ledd av en
ungdomlig regeringschef, som åtminstone utifrån förefaller mera
målmedveten än sina närmaste
föregångare. Kabinettets sammansättning, från högern till socialdemokraterna, är emellertid särdeles
bräcklig i en tid, då de fiskala frå-
gorna stå i förgrunden, och varje
hinder i ministärens väg lätt kan
visa sig varda dess ättestupa. Det är
i varje fall inte säkert, att en ny
effektiv regeringsbildning över huvud taget då blir möjlig.
Medan den franska inrikespolitiken sålunda ter sig om möjligt
ännu bekymmersammare än vanligt, tycktes den tyska ingå i ett
skede av ytterligare ökad stabilitet
tack vare den förkrossande seger,
som Adenauer i september ännu en
gång hemförde hos de tyska väljarna. Med 270 (inkl. Deutsche Partei 287) mandat av 497 föreföll
kanslern helt behärska situationen
för en ny fyraårsperiod, om blott
hans egna nästan sagolika fysiska
resurser stode bi. Händelserna under årets sista kvartal ha likväl snarast givit vid handen, att regeringens ställning inte är fullt så suve- 21
rän, som valsiffrorna i och för sig
skulle bringa iakttagaren att tro.
Regeringspartiet anses ha visat ett
ganska osäkert parlamentariskt
handlag efter sin stora valseger; utvecklingen på några håll i delstaterna – särskilt i Hamburg – har
varit mindre gynnsam; framför allt
har Sovjets starkt ökade prestige
under årets sista del och Amerikas
matta och tveksamma reaktion därpå otvivelaktigt bidragit till att åter
något försvaga den tyska opinionens förtroende för Adenauers
starkt västorienterade utrikespolitik och särskilt för dess förmåga att
lösa det tyska återföreningsproblemet. Den i vissa avseenden självständiga hållning mot Washington,
som kanslern, uppenbarligen med
stor framgång, markerade vid Atlantpaktmötet i Paris i december,
torde väl också visa, att han beaktar
dessa senaste opinionsströmningar.
Med hänsyn till hans uppnådda 81
år blir successionsproblemet också
alltmera brännande och synes knappast vara bragt närmare sin lösning. Här finns således ett viktigt
osäkerhetsmoment.
Den engelska inrikespolitiken är
likaledes av väsentlig betydelse för
den världspolitiska utvecklingen.
Den har under året fått sin prägel
av det bekymmersamma förhållandet, att väljarna vid en rad fyllnadsval i olika delar av landet visat sig
i stora skaror svika det konservativa regeringspartiet utan att därför
fylka sig kring arbetarpartiets fanor. De konservativa väljarna ha
– – – – —-~———
22
tydligen i stort antal demonstrerat
sitt misshag med regeringskursen
genom att antingen stanna hemma
på valdagen eller också, där detta
varit möjligt, skänka sina röster åt
en utsiktslös liberal kandidatur. Om
den tendens, som yppat sig vid dessa
fyllnadsval, skulle hålla i sig vid
nästa allmänna val, skulle de konservativa stanna långt under hälften av mandaten och Labour föras
till makten utan att dock verkligen
bäras av förtroende hos en starkare
folkopinion. Emellertid är det ännu
mänskligt att döma långt kvar till
nästa allmänna val. Macmillan, som
vid årets början efterträdde den
både fysiskt och politiskt svårt
sjuke Eden som regeringschef, spekulerar uppenbarligen i att de delvis mycket impopulära åtgärder,
som han sett sig nödgad att vidtaga
för att råda bot på den ekonomiska
krisen, dvs. i första hand inflationen, skola före dessa val ha visat sig
så effektiva, att väljarna då förnya
sitt förtroende. Därtill kommer givetvis det kända förhållandet, att
fyllnadsval ofta ge valmännen en
möjlighet till både aktiva och passiva demonstrationer, som de ej
skulle anse sig ha råd att kosta på
sig vid ett allmänt val, där så mycket mera står på spel. Att den
ogynnsamma valtendensen inte varit någon tillgång för regeringen vid
dess försök att på det internationella planet hävda sin och Englands
sak, är emellertid tydligt. De utrikespolitiska meningsskiljaktigheterna mellan Macmillan och Aneurin Bevan – vilken numera utan
konkurrens framstår såsom utrikesmini<>tern i en eventuellt kommande arbetarregering – äro förvisso så pass betydande, att det inte
är alldeles lätt för andra makter att
göra upp om viktiga ting med en
brittisk regering, vars framtidsutsikter te sig så ovissa som kabinettet Macmillans. Saken kompliceras
också av att den nye premiärministern i varje fall hittills inte visat sig
kunna bygga ut sin mycket säkra
position i underhuset till ett motsvarande grepp om landets fantasi.
Det konservativa partiet har – naturligt nog – inte mäktat fylla det
psykologiska tomrummet efter
Churchill.
Världspolitiken under 1957 års
sista del fick i det mesta sin karaktär, såsom redan här antytts, av de
stora ryska tekniska framgångarna
med deras psykologiska återverkningar samt av uteblivandet av en
adekvat amerikansk reaktion härpå.
Redan den ryska aktiviteten i
Mellersta östern, särskilt Syrien och
Egypten. och västmakternas uppenbara motgångar på detta tävlingsfält hade förskjutit läget i propagandakriget till Moskvas förmån.
En viss motvikt innebar dock på
sommaren den nya, tydligen efter
häftiga kraftmätningar inom de
högsta partiinstanserna utförda utrensningen i Moskva, där så framskjutna gestalter inom partihierarldn som Molotov, Malenkov, Kaganovitj och Sjepilov nödgades stryka
–·_………
——-~ ~–~— ~
på foten för Krusjtjcv och förpassades ut i administrationens yttersta
periferi. Intrycket av farliga inre
spänningar var till en början starkt.
Men så kom i slutet av augusti
budet om den första stora tekniska
triumfen: Sovjet uppgav sig ha lyckats utföra en framgångsrik provskjutning med en interkontinental
ballistisk raket, som var i stånd att
bära en vätebomb. Den omedelbara
verkan var kanske ej alltför stor,
eftersom sanningen i budskapet undandrog sig effektiv kontroll och eftersom en ganska avsevärd tidrymd
kunde förflyta mellan ett första lyckat prov och den dag, då dylika vapen verkligen kunde tänkas förefintliga såsom militära redskap.
Långt större blev därför uppståndelsen i oktober då de ryska telmikerna och vetenskapsmännen lyckades skjuta ut först en liten och så
en långt större »sputnik» ur jordatmosfären och bringa dem bägge
att som satelliter kretsa runt jorden. Den omedelbara militära betydelsen torde visserligen vara ringa
eller ingen, bortsett från att de nya
himlakropparna gåvo ett övertygande bevis på hur långt Ryssland
hunnit inom rakettekniken: raketer
av den styrka, som det här var fråga
om, kunde förvisso tänkas användas
med största effektivitet på jordytan.
Men framför allt var den rena propagandaverkan alldeles enorm jorden runt tack vare det oerhörda
grepp, som denna första färd nt i
världsrymden fick om människornas fantasi. Under sådana förhål- 23
landen gick även en sådan sensation
som marskalk Sjukovs fall förbi
utan större skadeverkningar för
Sovjets prestige. Sputnik blev för
många en symbol för att Ryssland
– eller kommunismen – numera
var i stånd att även inom tekniken
framgångsrikt tävla med Amerika,
för andra ett djupt oroande belägg
för att den amerikanska tekniska
och industriella överlägsenhet, som
trotts vara det bästa värnet för Västerns frihet och säkerhet, numera
ter sig högeligen oviss. Sistnämnda
intryck underströks på ett nästan
groteskt sätt av det fullständiga
fiaskot för det första offentliga försöket att skjuta upp en amerikansk
jordsatellit av skäligen blygsamt
format – en bister erinran om vå-
dorna av det moderna Västerlandets kult med »publicity» och reklam.
Det inträffade innebar framför
allt en verklig chock för det amerikanska medvetandet med dess nå-
got naiv 1 förvissning om det egna
landets självklara överlägsenhet på
alla områden i våra dagar. Den
amerikanska regimens såväl sinne
för politisk psykologi som förmåga
att konsekvent och planmässigt
vårda försvarets intressen på längre
sikt utsattes för starka tvivel i den
offentliga debatten. I detta läge blev
en motoffensiv på det psykologiska
planet i form av en serie lugnande
och styrkande presidenttal befunnen nödvändig i Vita huset. Men redan i början av denna kampanj inträffade en olycka, som ytterligare
24
befäste intrycket av Amerikas osä-
kerhet i den nya världssituationen:
Eisenhower drabbades av ett slaganfall. Attacken var visserligen ytterst lindrig och patienten repade
sig både snabbt och tillfredsställande, så att han t. o. m. mot de ursprungliga förmodandena kunde
vara med om Atlantpaktstaternas
stora decemberkonferens i Paris,
som utlysts just för att taga ställning till det förändrade läget. sjukdomsfallet – hans tredje på två
ocp ett halvt år – öppnade emellertid för alla utsikten till att Förenta
staterna under åtskillig tid framåt,
inför det kanske allvarligaste
världspolitiska hot det någonsin
mött, skulle styras av en man, som
av hälsoskäl nödgades att regera på
sparlåga. Samtidigt aktualiserades
igen alla de bekymmer, som härröra
av den amerikanska författningens
otillräckliga bestämmelser för det
dock blott alltför realistiska fallet,
att presidenten av svår sjukdom
hindras att under längre tid på allvar befatta sig med regeringsbestyrcn. Varningarna från Garfields och
Wilsons tid liksom från Franklin
Roosevelts sista dagar ha lämnats
obeaktade.
Den ryska prestigevinsten och
den amerikanska prestigeförlusten
under årets bägge sista månader
voro således mycket påtagliga. Och
det är väl egentligen där, på det
psykologiska planet, som betydelsen
av såväl sputnik som presidentens
sjukdom ligger. I och för sig är det
förmodligen ännu långt kvar till
den tidpunkt, då interkontinentala
raketer med väteladdning verkligen
stå den ryska krigsmakten till
buds i större antal. Och medan detta
vapen utgör den absoluta förutsättningen för att Ryssland skall kunna
rikta ett större antal överraskande
och verkligt effektiva slag mot amerikanskt territorium, ge de geografiska förhållandena Amerika möjlighet att från sina framskjutna baser i Europa, i Mellersta östern och
i västra stillahavsområdet utföra
liknande attacker mot motståndaren, idag med hjälp av strategiskt
bombflyg, längre fram medelst raketer av vida mindre räckvidd än
de interkontinentala. De lyckade
försök, som man under årets sista
månad gjort i Amerika både med
den interkontinentala raketen Atlas
och med medeldistansraketerna
Tor och Jupiter, förefalla i och för
sig ägnade att ge anledning till en
åtskilligt ljusare syn på västblockets militära möjligheter i fortsättningen än den, som en mycket energisk rysk propaganda försökte
mana fram under hösten. Att långt
större energi och vida större ekonomiska insatser än de hittillsvarande
komma att bli nödvändiga för denna
gren av Amerikas försvar än hittills, står dock i öppen dag.
Det är ännu inte lätt att bilda sig
någon klar mening om de verkliga
resultaten av det tidigare under året
till synes något sprickbemängda Atlantblockets stora Pariskonferens.
Tydligen rör det sig varken om en
hundraprocentig framgång eller om
något slags fiasko. Det är – som
fallet är mest vid dylika stora internationella överläggningar – fråga
om en serie kompromisser mellan
olika ståndpunkter och önskningar.
Därvid har den ryska frammarschen
givit de europeiska staterna en
bättre förhandlingsposition mot
U. S. A. än tidigare. Man har enats
om det så länge efterlysta bättre
samarbetet i fråga om den vetenskapliga krigsteknikens landvinningar; allt kommer där att hänga
på tillämpningen. Amerika har förmått sina bundsförvanter att i princip gå med på att upplåta skjutplatser för de medeldistansraketer,
som i hörjan på 60-talet delvis
komma att avlösa det strategiska
bombflyget som det stora avskräckningsvapnet mot Moskva. De närmare modaliteterna för verkställandet av detta beslut ha dock t. v. kunnat lämnas öppna, eftersom vapnen
i fråga ännu inte finnas. De europeiska staterna å sin sida ha övertalat Washington att gå med på nya
försök till att uppnå en avrustningsöverenskommelse med Moskva. Här
torde det finnas kvar både betydande meningsskiljaktigheter mellan olika medlemmar av Atlantblocket och lika avsevärda motsättningar inom Eisenhowers egen rådgivarkrets, särskilt mellan Dulles
och Stassen. Frågans vidare utveckling hänger dock framför allt på
25
Moskvas egen hållning, som hittills
ter sig allt annat än uppmuntrande;
Krusjtjev anser sig tydligen f. n.
sitta med mycket goda kort på hand
och vill spela dem för allt vad de
äro värda.
Året 1957 har som helhet obestridligen varit ett motgångens och
tveksamhetens år för den fria världen. Någon avgörande triumf har
Moskva dock inte uppnått. Det ligger av allt att döma ännu i Västerns
händer att genom förnyade ansträngningar – militära, finansiella
och politiska – återvinna den terräng, som gått förlorad, och återställa den relativa grad av säkerhet, som man under vårt årtiondes
förra del trodde sig ha uppnått i
skydd av de amerikanska atomvapnen. För de mindre staterna utanför
de båda blocken har skeendet under
året inneburit ytterligare en serie
påminnelser om världslägets oerhörda risker och om den absoluta
nödvändigheten att hålla sina försvarsanstalter på högsta möjliga
nivå. Det är påminnelser, som ej
borde gå förlorade på oss, när vi
under 1958 ha att taga ställning till
den bekymmersamma situation,
vari Sveriges försvar råkat till följd
av alltför njugga anslag från en
riksbudget, där man annars år efter
år kunnat finna plats för så många
önskemål.
————–~–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner