Print Friendly

Arbetsmarknadsjuridik

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARBETSMARKNADSJURIDIK
Av riksdagsmannen, jur. lic. o. fil. kand.
P. HJ. FAGERHOLM, Stockholm
I DE MODERNA samhällena inta arbetsmarknadsfrågorna i flera
olika avseenden en dominerande plats. Detta är i och för sig helt
naturligt, enär frågorna gäller, hur och på vilka betingelser den
mänskliga arbetskraften skall utnyttjas i produktionen. Förhållandena på arbetsmarknaden äro självfallet betingade av den samhällsstruktur och den samhällsform som föreligger. Problemställningarna äro helt olika i ett fritt, demokratiskt samhälle och i ett
totalitärt. I det senare fallet ingår den mänskliga arbetskraften
som en bricka i planhushållningen. Den ekonomiska, sociala och
juridiska regleringen av arbetsmarknaden tar där i första hand
sikte på att inordna arbetskraften i det totalitära systemets strä-
vanden att nå vissa mål. Hänsynen till den mänskliga arbetskraften kommer i andra rummet, om dylik hänsyn överhuvudtaget existerar. Den juridiska regleringen av arbetsmarknaden blir därför i
mångt och mycket en reglering som riktar sig mot arbetstagarna i
form av yrkestvång, förbud mot arbetsbyte, tvångsdirigering av arbetskraft och genom straffsaktion upprätthållen arbetsdisciplin. En
helt annan bild företer arbetsmarknadsförhållandena i länder med
fritt samhällsskick. Där sättes arbetskraftens mänskliga eller personliga förhållanden i förgrunden. Arbetsmarknadens reglering,
som normalt sker dels genom social skyddslagstiftning och dels
genom kollektiva avtalsuppgörelser mellan arbetsmarknadens parter, syftar till att öka arbetskraftens rent mänskliga värde, att
ge trygghet och skälig andel i det samlade produktionsresultatet.
Arbetsmarknadens reglering är i detta fall en reglering för arbetskraften och icke mot densamma.
Endast i ett fritt samhälle finnas förutsättningarna för den arbetsmarknadens självstyrelse som utövas av arbetsmarknadens
partorganisationer. I det totalitära samhället däremot blir t. ex.
fackföreningarna ett instrument för statsapparaten. Att de skola
tillåtas att hävda de anställdas intressen gentemot staten såsom
den huvudsakliga arbetsgivaren eller planhushållaren är icke tänkbart. Det skulle ju betyda ett sabotage mot det allmänna.
291

•!
P. Hj. Fagerholm
De ovannämnda bägge huvudtyperna av arbetsmarknadsförhållandena föreligga helt naturligt sällan renodlade. Även om huvuddistinktionen framstår såsom förhållandevis klar, visar en hastig
överblick över de internationella arbetsmarknadsförhållandena en
provkarta på de mest skiftande lösningar. överblicken ger emellertid för vår del det resultatet, att de svenska arbetsmarknadsförhållandena på ett för oss hedrande sätt står sig i konkurrensen.
Vår arbetsmarknad utmärkes av den dominerande ställning, som
intages av demokratiskt uppbyggda, välskötta och väldisciplinerade arbetsmarknadsorganisationerna och det i vissa avseenden
avgörande inflytande dessa utöva i samhällslivet. Utländska iakttagare ha vitsordat, att de svenska organisationerna ha visat sig
mogna för denna självstyrelse. Detta kommer måhända främst till
uttryck i den förhandlings- och avtalsförmåga, som organisationerna å ömse sidor visat sig mäktiga och som regelmässigt resulterar i kollektiva avtalsuppgörelser. Huvudavtalet mellan Landsorganisationen och Arbetsgivarföreningen framstår såsom ett insegel på denna förmåga. Organisationerna får emellertid icke bli
något självändamål. De måste handla under ansvar både i förhållande till staten och till sina medlemmar. Att draga upp gränserna för detta ansvar hör till de känsligaste frågorna i vårt samhällsliv. Att organisationerna verkligen handlar under ansvar är
en förutsättning för vår demokrati och därmed också vårt nuvarande samhälles bestånd.
Det har skrivits ofantligt mycket om de svenska arbetsmarknadsförhållandena. Litteraturen har emellertid, något som är helt
naturligt, i första hand inriktat sig på de ekonomiska, sociala och
organisatoriska frågeställningarna. På den juridiska sidan är
däremot litteraturen mycket tunnsådd. Det är därför man med
största tillfredsställelse hälsar den vetenskapliga avhandling om
kollektivavtalslagen, som nyligen framlagts av uppsalajuristen
Svante Bergström. Avhandlingen har uteslutande till syfte att
belysa de rättsliga frågeställningarna ur juridisk-vetenskaplig
synpunkt. Den avser sålunda arbetsmarknadsjuridik och icke arbetsmarknadspolitik. Därigenom kompletterar den på ett lyckligt
sätt de senast utkomna arbetsmarknadspolitiska standardverken
av Robbins (The Government of Labor Relations in Sweden) och
Gunnar Heckscher (Staten och organisationerna), för att inte nämna
Lode Wistrands populära framställning om »Kollektivavtalslagen
och arbetsdomstolen», som nyss utkommit i tredje upplagan.
Bakom Bergströms avhandling ligger uppenbarligen ett mycket
292
Arbetsmarknadsjuridik
djupt inträngande i de arbetsavtalsrättsliga frågorna. I mångt
och mycket måste hans arbete betraktas såsom vägröjande. Tidigare har hos oss kollektivavtalet blivit vetenskapligt belyst endast i
Undens berömda avhandling »Kollektivavtalet enligt gällande
svensk rätt», som utkom 1912. Sedan dess ha de svenska arbetsmarknadsförhållandena helt omgestaltats och det är därför en
verklig lucka i vår juridiska litteratur, som Bergström har utfyllt
genom sin avhandling. Tilltalande är avhandlingens relativa korthet (160 sidor) och ännu mer glädjande är att författaren kunnat,
så väl som han gjort, frigöra sig från den tunga vetenskapliga
apparat som ofta belastar avhandlingar inom juridiken och närliggande vetenskapsområden. Avhandlingen är även läsbar för
den intresserade lekmannen.
Kollektivavtalsrätten är i eminent grad en skapelse av den moderna rättsordningen. En tidigare generation av arbetsrättslärde
gjorde förtvivlade försök att genom allehanda fiktioner och slutledningar söka sammanknyta denna nya, ur arbetsmarknadens
praktiska krav framsprungna rättsbildning med de vedertagna,
ofta ytterst på romersk-rättslig grund vilande, allmänna rättsgrundsatserna. Såsom Bergström påvisat i sin avhandling ha
dessa försök icke haft någonting av större värde att ge.
Som belysande för svensk lagstiftningsmetodik i jämförelse med
utländsk må nämnas den olika metod efter vilken kollektivavtalsrätten blev reglerad lagstiftningsvägen i Tyskland genom »Tarifvertragsverordnung» strax efter första världskriget och i Sverige
genom 1928 års kollektivavtalslag. I Tyskland byggde man på den
s. k. föreningsprincipen, som innebar, att blott de avtalsslutande
föreningarna blevo bundna av kollektivavtalet. Till samma princip anslöt sig på sin tid Unden i sin ovannämnda avhandling. Föreningsprincipen får betraktas såsom ett försök att på grundval av
vedertagna rättsgrundsatser giva en ur juridisk-teoretisk synpunkt
hållbar konstruktion för kollektivavtalet. Ur de avtalsslutande
föreningarnas bundenhet härledes genom tämligen vidlyftiga resonemang, som här helt skola förbigås, även en bundenhet i viss
utsträckning för föreningarnas medlemmar.
Den svenska lagstiftaren gick en annan väg. Det konstaterades
kort och gott vilka praktiska krav ett kollektivavtal ur rättslig
synpunkt behövde uppfylla. På denna grundval reglerades sedan
det nya rättsinstitutet, och man »lämnade teorierna åt sitt värde»,
såsom det uttrycktes i en av de förberedande promemorierna till
den svenska lagstiftningen. På grundval härav fastställdes den
293
…. ·.
P. Hj. Fagerhalm
för den svenska kollektivavtalsrättens grundläggande principen
att kollektivavtalet blir omedelbart rättsligt bindande såväl för
de avtalsslutande föreningarna som för deras medlemmar.
Detta att man »lämnar teorierna åt sitt värde» äger om någonsin
sitt berättigande, när det gäller arbetsavtalsrätten. Få rättsområden äro så utpräglat praktiskt betonade som detta, något som
har sin helt naturliga förklaring. I det praktiska handlandet vid
avtalsuppgörelser och förhandlingar på arbetsmarknaden tränga
sig de ekonomiska och taktiska frågeställningarna så till den grad
i förgrunden, att den juridisk-tekniska apparat varav man betjä-
nar sig, väcker relativt ringa intresse eller uppseende. Avtalskonstruktionen blir där endast ett rent hjälpmedel. Om detta hjälpmedel ur juridisk-teoretisk synpunkt är mer eller mindre fullgånget
spelar för de avtalsslutande organisationerna förhållandevis
mindre roll. Det väsentliga är, att man kan komma till uppgörelse
i de egentliga intressefrågorna. Genom den starka föreningsdisciplinen och det förtroendeförhållande mellan medlemmarna och organisationen som avtalsverksamheten bygger på, hör det till sällsyntheterna, att en fråga ur juridisk synpunkt rivs upp av en organisationsmedlem, om organisationerna som sådana äro överens.
Under dessa omständigheter är det självfallet att det på arbetsmarknaden eller olika områden av denna utbilda sig särskilda sedvänjor eller fastare praxis beträffande den rent faktiska rättstilllämpningen. Det synes klart att dessa sedvänjor kunna komma att
få karaktären av rättskällor. När man i övrig civillagstiftning
är beredd att såsom sker exempelvis i köprätten hänvisa till »handelsbruk eller annan sedvänja» eller i hyresrätten till »god sed i
hyresförhållande» finnes inom arbetsavtalsrättens område än mera
anledning att räkna med dylika sedvänjor såsom en rättslig realitet. Ett mycket talande exempel härpå är den rättsliga behandlingen av de s. k. indrivningsblockaderna. Ur rent logisk synpunkt
torde det icke kunna betvivlas, att en indrivningsblockad, d. v. s.
en blockad under löpande avtalstid som syftar till att tvinga arbetsgivaren att betala ut förfallna lönefordringar, borde vara en
åtgärd, som stred mot den s. k. fredsförpliktelsen i kollektivavtalslagen. Likväl har det icke rått något tvivel om att dylika blockader äro rättsenliga. De ha haft gammal hävd, framförallt inom
byggnadsfacket, och vid riksdagsbehandlingen av lagen togs det
såsom någonting tämligen självklart, att denna sedvänja icke
skulle brytas. Bergström tar i sin avhandling i viss mån hänsyn
även till betydelsen av sedvänjor och praxis på arbetsmarknaden,
294
Arbetsmarknadsjuridik
men framställningen skulle ha vunnit på om dessa förhållanden
blivit kraftigare understrukna och mer förts in såsom en del i hans
framställningsmetod. Visserligen skulle hans avhandling därigenom ha fått lämna flera frågeställningar besvarade enbart med
hänvisning till praxis på arbetsmarknaden, men man torde icke
kunna komma ifrån att på ett sådant område som arbetsavtalsrätten gå det praktiska livets krav och sedvänjor före de juridiska konstruktionerna. Detta gäller särskilt det avsnitt av avhandlingen, som i realiteten mer gäller förhållandet mellan medlemmarna och organisationerna än det avtalsmässiga förhållandet
organisationerna emellan. Här syftas framförallt på författarens
försök att uppdraga gränserna för intresseföreningarnas makt att
genom kollektivavtal »lagstifta» för sina medlemmars räkning.
Den nyssnämnda frågeställningen är brännande kanske icke så
mycket ur juridisk synpunkt som ur samhällspolitisk och organisationspolitisk. Om man i ett fritt samhälle kräver, att organisationerna skola ha kvar sin fulla handlingsfrihet för att därigenom
fylla sin uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen och
skapa större trygghet och en skälig andelsrätt i det samlade produktionsresultatet, måste man också ur samhälls- och organisationspolitisk synpunkt kräva att medlemmarnas rätt i förhållande
till organisationen beaktas och tillvaratages. I annat fall kan man
riskera att organisationerna bli ett självändamål och att de i själva
verket minskar i stället för ökar individens frihet.
Bergström söker uppdraga gränserna för organisationernas
makt genom att fastslå fyra allmänna principer, som han hävdar
äro uttryck för »de svenska domstolarnas uppfattning». Dessa
fyra principer äro: l. Endast sådana medlemmar kunna förpliktas, som frivilligt inträda i föreningen. 2. Medlemmen skall med
en viss, icke för lång frist kunna frigöra sig från medlemskapet
och därigenom från bundenhet av kollektivavtalet. 3. Medlemmen
skall ha viss stadgeenlig rätt att öva inflytande på föreningen. 4.
Organisationens rätt att utan samtycke från medlemmen ändra
dennes rätt enligt ett löpande kollektivavtal är underkastad vissa
begränsningar.
De anförda principerna ha de legeterenda i viss mån sin riktighet, men de kunna knappast anses utgöra något uttryck för domstolarnas »uppfattning». Sannolikt har domstolarna icke haft nå-
gon anledning att förskaffa sig någon dylik »uppfattning». I nu
berörda frågor torde om någonsin omständigheterna i det särskilda fallet och hänsynen till vad som kan anses såsom »god sed
20- 48486 SveM”k Tidskrift 1948 295
P. Hj. Fagerholm
i arbetsmarknadsförhållanden» fälla avgörandet. Hela detta frå-
gekomplex hör emellertid i sina väsentligaste delar mer hemma i
arbetsmarknadspolitiken än i arbetsrätten.
En frågeställning, som direkt anknyter till ovan angivna resonemang om gränserna för organisationernas makt i förhållande
till medlemmarna och som är av klart juridisk karaktär är i vad
mån de avtalsslutande organisationerna äga rätt att under löpande
avtalstid vidtaga ändringar i avtalet. Frågan har stor praktisk
betydelse. I avhandlingen redovisas tre olika alternativ.
l. Ändringen kräver samtycke av medlemmarna.
2. Samtycke är icke erforderligt.
3. Samtycke av de berörda medlemmarna är erforderligt till den
del ändringen får retroaktiv verkan, men eljest ej.
Bergström ansluter sig efter en ingående motivering till alternativ 3. Detta grundas på den uppfattningen, att det skulle innebära ett för djupt ingripande i medlemmarnas krav på trygghet
och stabilitet i avtalsförhållandena, om organisationerna kunde
träffa överenskommelse om sådana ändringar i avtalet, att dessa
ändringar även fingo tillämpning för förfluten tid. Det vill synas
som om Bergström i detta avseende avgivit ett något schematiskt
omdöme. En frågeställning är, huruvida samtycke eller icke samtycke från de berörda medlemmarnas sida skall få verkan på själva
rättsförhållandet mellan respektive organisation och motpartsorganisationen. Det naturliga synes vara, att om en överenskommelse
träffats om en ändring i ett avtal, exempelvis en retroaktiv förhöjning av vissa övertidsersättningar, skall motparten kunna räkna
med, att det träffade avtalet fullföljes. Det är i och för sig icke
något onaturligt i, eller något ovanligt att dylika retroaktiva överenskommelser komma till stånd. Det kommer i normala fall icke
i fråga, att den ena parten undersöker eller anser sig berättigad
att undersöka, huruvida motparten inhämtat samtycke från sina
huvudmän eller hur den i övrigt har ordnat sitt interna förhållande. En dylik undersökning av motpartens förhållanden kan
överhuvudtaget icke i praktiken verkställas. Ur praktisk synpunkt
kan det näppeligen vara motiverat att knyta giltigheten av vissa
ändringar i avtal, till att fullmakter inhämtats från måhända
tusentals enskilda medlemmar, som teoretiskt sett kunna bli berörda av ändringen. Helt annorlunda ligger saken till om det rör
sig om s. k. diskriminering av enskilda medlemmar eller medlemsgrupper, exempelvis om en organisation skulle träffa avtal med
motpartsorganisationen, att viss eller vissa medlemmar skulle re- 296
..
Arbetsmarknadsjuridik
troaktivt återbetala en större del av lönen. En dylik uppgörelse kan
givetvis ej bli giltig. Under dylika förhållanden måste man komma
till den slutsatsen, att frågan huruvida en retroaktiv ändring i ett
avtal kan vidtagas eller ej, bör bedömas med utgångspunkt från
vad som kan anses, såsom god sed i arbetsmarknadsförhållanden.
Finner domstolen, att ändringen strider mot god sed blir den ogiltig, eljest ej. Vad som är att betrakta såsom »god sed» kan givetvis aldrig fastställas genom juridiskt-vetenskapliga distinktioner.
Omständigheterna i det särskilda fallet, praxis inom branschen
etc. måste här fälla avgörandet. – Vi kunna ta ett annat exempel.
Låt oss tänka oss, att ett avtal slutes med giltighet fr. o. m. den l
januari. Avtalet innehåller vissa regler om övertidsersättning,
vilken skall utbetalas kvartalsvis i efterskott. I slutet av kvartalet
när övertidsersättningens storlek skall uträknas, visar det sig ur
praktisk synpunkt synnerligen besvärligt att genomföra beräkningarna. Organisationerna enas därför om nya mer schematiska
regler, vilka för den avtalsbundna gruppen som helhet betraktad,
ger i stort sett samma totalresultat. Det kan antagas att vissa
befattningshavare förlora något på de nya reglerna, andra åter
förtjäna något. Den i avhandlingen intagna ståndpunkten skulle
närmast leda till att ett dylikt, för arbetsmarknadens organisationer fullkomligt självklart förfaringssätt skulle vara juridiskt
otillåtet och kunna upprivas av varje medlem som får sin ersättning något reducerad och som ej samtycker till ändringen. Denna
slutsats synes icke tilltalande. Det kan ej heller ur allmänna skä-
lighetssynpunkter vara kränkande, att en organisation på angivet
sätt disponerar Över sina medlemmars rättigheter. Organisationens möjligheter att vid en ny avtalsuppgörelse företaga dispositioner äro ju i jämförelse med den nyss nämnda åtgärden nära
nog obegränsade.
Bergström väjer icke för att i sin avhandling gå in på och fatta
ståndpunkt i en del verkligt intrikata rättsfrågor. Detta gör läsningen av hans arbete stimulerande. En av de mest känsliga frå-
gorna han berör är huruvida en löntagare, som är bunden av viss
uppsägningstid, äger rätt att gå i strejk utan iakttagande av denna
uppsägningstid. Frågan blev bl. a. högaktuell vid den sista bankmannakonflikten, då man från arbetsgivarepartens sida hävdade,
att den individuella uppsägningstiden måste iakttagas, medan man
på tjänstemannasidan förmenade, att alldeles oavsett vilken individuell uppsägningstid som gäller eller som avtalats i kontrakten,
har en arbetstagare rätt att nedlägga arbetet i anslutning till en
20*-48486 297
!’
i
~–~~—————
P. Hj. Fagerholm
i och för sig ur organisationsmässig synpunkt lovlig konfliktsituation. Bergström ansluter sig i detta fall till arbetstagarpartens
ståndpunkt. Frågan ligger nu under arbetsdomstolens prövning,
varför man snart kommer att kunna konstatera vem som har rätt.
Allt talar för, att den av Bergström mycket skickligt motiverade
uppfattningen kommer att stå sig.
Till avhandlingens förtjänster hör, att författaren i viktigare
punkter tämligen ingående redovisar resonemangen i förarbetena
till lagen. Man får därigenom en bild av vilken strid som rådde om
lagen vid dess tillkomst samt hur man vid behandlingen sökte sig
fram mellan blindskären. Ett typiskt exempel härpå är att för den
enskilde arbetstagarens del skadeståndsbeloppet maximerades till
200 kronor även om den vållade skadan var större. Bestämmelsen
tillkom för att minska fackföreningsrörelsens motvilja mot lagstiftningen. Vid behandlingen av detta lagrum kommer emellertid Bergström till följande något förbryllande slutsats: Om det i
ett kollektivavtal finns intagen föreskrift om att arbetstagaren är
skyldig att väl vårda honom av arbetsgivaren anförtrodd egendom, men arbetstagaren trots detta slarvar bort t. ex. ett dyrbart
instrument värt flera tusen kronor, kan han endast åläggas att
betala 200 kronor i skadestånd. Skulle däremot någon dylik föreskrift ej finnas intagen i avtalet skulle han bli skyldig att ersätta
instrumentets fulla värde. Alltså, i de fall, då omsorgsplikten blivit särskilt framhållen och t. o. m. intagen i avtal skulle arbetstagaren kommit billigare undan än om någon dylik föreskrift ej
fanns. En sådan konsekvens av lagrummet kan ej vara åsyftad.
Allt talar för att lagstiftaren med sin begränsning till 200 kronors
skadestånd åsyftat skadestånd på grund av olovlig stridsåtgärd
eller liknande förhållanden, samt att det väl närmast är ett förbiseende i lagtexten att detta ej kommit till uttryck.
Kollektivavtalslagen har nu varit i kraft under närmare tjugo
år. Den genomfördes på sin tid mot den svenska fackföreningsrörelsens vilja. Numera råder det emellertid icke några delade
meningar mellan arbetsmarknadens parter om lagens lämplighet.
T. o. m. de sporadiska kommunistmotionerna under de senaste åren
om lagens upphävande ha detta år upphört. Man kan ta denna förändrade inställning från fackföreningsrörelsens sida såsom ett uttryck för hur arbetsmarknadsförhållandena stabiliserat sig och
hur det ömsesidiga förtroendet mellan arbetsmarknadens parter
ökat. Denna utveckling är glädjande och var säkerligen icke allmänt förutsedd när lagen på sin tid genomdrevs.
298
… _______

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner