Arbete och kapital i u-land

388
ARBETE OCH KAPITAL I U-LAND
Pol. mag. östen Bohlin diskuterar i denna artikel den
svenska u-landshjälpen mot
bakgrund av Klas Markenstens och Torsten Gårdlunds
uppmärksammade skrifter,
som nyligen publicerats.
I västerlandet betraktas de politiska institutionerna som resultat
av historiska processer och som uttryck för folkens åskådningar och
livsvärden. I många av de länder
som i dag kallas u-länder – men
som från denna och de flesta andra
synpunkter kan betraktas som nya
nationalstater – har europeerna
utformat administrativa organ och
politiska institutioner. Denna förvaltningsapparat hade till syfte att
tjäna kolonialmaktens intressen
och politiska mål. De koloniala institutionerna var sällan anpassade
vare sig till landets egna utveckAv pol. mag. öSTEN BOHLIN
lingsbehov eller till de sociala
strukturer som redan existerade.
De nya staternas förvaltning är
alltså av europeiskt ursprung. Särskilt i Afrika innebar självständigheten ett krav på de nya ledarna
att omforma och anpassa de importerade institutionerna till det egna
landets annorlunda behov, att genomföra reformprogram, att samordna en nationell förvaltning vars
maktcentrum tidigare varit i London eller Paris, att ta ansvaret för
nya planerande och verkställande
funktioner.
De nya staterna startar med motstridiga moderna och traditionella
element i sin samhällsstruktur.
Framväxten av en affärsmoral och
andra kvalifikationer som en modern ekonomi förutsätter ställer
krav att medborgarna skall kunna
identifiera sig med nya typer av institutioner och känna delaktighet
och ansvarighet inom denna ram.
I många afrikanska och asiatiska
länder ingår seden, att man medför
en gåva till en person vars tjänster
man önskar. Denna tradition omvandlas ofta till korruption i ulandet.
Om man med detta i minnet lä-
ser »Svensk u-landshjälp idag» av
civilekonom, fil. kand. Klas Markensten (Almqvist & Wiksell pris
22: 50) framstår den svenska ulandsdebatten de senaste åren som
utomordentligt torftig. I alltför stor
utsträckning har »debatten» varit
inriktad på frågan hur snabbt vi
skall kunna öka våra insatser, medan den långt viktigare – och i
själva verket enda viktiga – frå-
gan om biståndets utvecklingseffekt lämnats åt sidan. Det primära
syftet med den svenska biståndsgivningen är att åstadkomma maximal utvecklingseffekt Man vill på-
skynda den »ekonomiska och sociala utvecklingen»; något som i
regeringens proposition nummer
100 1962 löst preciserats till produktionsökning per invånare och
relativt jämn inkomstfördelning.
Detta begrepp tycks med tiden ha
fått samma innehåll för u-ländernas del som det har i t. ex. Sverige.
Man skall alltså åstadkomma en
ökning av den materiella välfärden, ett förbättrat hälsotillstånd,
fler och mer differentierade utbildningsmöjligheter, större social rörlighet osv.
Markensten diskuterar också de
svårigheter som finns att för varje
utvecklingsprojekt ange det resultat som eftersträvas. Utvecklingen
måste åstadkommas av u-landet
självt. För de flesta nya stater fö-
religger numera mer eller mindre
noggrant utarbetade utvecklingsplaner, i vilka de eftersträvansvärda målen anges. De ledande politikerna, som oftast fått en väster- 389
ländsk utbildning och anammat en
stor del av våra värderingar och
vår begreppsapparat, har sammanställt planerna med utländskt bistånd. Produktionsapparaten skall
utbyggas och modern teknik infö-
ras i både jordbruk och industri.
Kommunikationerna skall förbättras och självhushållningen ersättas av penninghushållning. Befolkningsplanering och hälsovård ingår
också i bilden liksom nya organisationsformer och stora investeringar i utbildning.
I de stater där det svenska biståndet skall lämnas bör en första
förutsättning vara att man kan
fastställa vilket resultat som uppnås. Markensten avvisar tanken att
all hjälp tiii de nya staterna ger
positiva effekter i vilken form den
än utgår. Det är inte i första hand
hjälpens storlek som är avgörande
utan hur och var medlen används.
Misslyckandena har varit många
och kostsamma. Vi har inte råd att
slösa med våra resurser; än mindre med u-ländernas.
Det största utrymmet i boken
ägnas åt en beskrivning av den hittillsvarande svenska biståndsverksamheten. Markensten är kritisk
mot administreringen och prioriteringen av den svenska hjälpen. Inte
heller sätter han särskilt stor tiiitro till de multilaterala biståndsformerna. De internationella organen har visat sig ineffektiva; bristen på enhetlig ledning har varit
påtaglig; experter har ofta arbetat
isolerat och det har hänt att utsän- 390
da från samma fackorgan inte känt
till varandras verksamhet.
Privatau-landsinvesteringar
Debatten om privata, utländska
investeringar i u-länderna har satt
känslorna i svallning framför allt
bland företrädare för den s. k.
»nya» vänstern. I en nyutkommen
FN-rapport hävdas att inställningen både hos investerarna och i mottagarländerna fortfarande styrs av
de mångåriga erfarenheterna från
investeringar i utvinning av råvaror, i plantager och allmänna inrättningar- just de områden som
historiskt sett skapat de största
motsättningarna.
I dag finns i själva verket nästan inga u-länder som inte år beredda att acceptera privata utländska investeringar i någon
form. Samtidigt har utvecklingen
gått i den riktningen att efterfrå-
gan idag från u-länderna ökar mest
på industriella investeringar – för
förädling av råvaror, tillverkning
av importsubstitut och exportartiklar. Däremot finns en klar tendens från de nya staternas sida att
ställa hårdare villkor för stora investeringsprojekt i t. ex. olja, malmbrytning och plantager. Fortfarande går dock huvuddelen av de privata u-landsinvesteringarna till utvinning av naturtillgångarna. De
omfattade sammanlagt 2.649 miljoner dollar år 1965.
Professor Torsten Gårdlund har
i »Lamco i Liberia» (Almqvist &
Wiksell pris 18 🙂 undersökt de
villkor och förutsättningar som
mötte de svenska investerarna. I
den inre delen av landet var det
uppenbart att en industriell rörelse kunde drivas blott av ett företag
som ville och kunde uppföra och
förvalta ett helt samhälle. De avgörande hindren mot ekonomiska
framsteg i Liberia är nämligen inte
främst ekonomisk-tekniska utan
sociala: de politiska och institutionella kvarlevorna från ett tidigare
skede i landets historia. Spänningen mellan den under 1800-talet invandrade eliten och stambefolkningen skapar många problem för
de utländska företagen men ger
dem också ett stort ansvar för den
fortsatta utvecklingen. Lameos liberianska anställda, som nästan
undantagslöst kommer från byarnas befolkning, söker hos företaget
ett stöd mot överhetens maktutövning. Det utländska företaget vill
värna sina anställda mot oförrätter, men det kan därför inte låta
sig dras in i en politisk strid, bli en
stödjepunkt för en mot den rådande regimen riktad rörelse. Ett företag, som låter sig lockas alltför
långt på det interna stridsområdet,
kan lätt hamna i ett läge, där stambefolkning och elit för en tid glömmer sin motsatsställning och i stället enas i sitt latenta främlingshat,
konstaterar Gårdlund.
De omdiskuterade strejkerna vid
Lamco berodde inte på att företaget mot den liberianska arbetarparten tillämpat en annan hållning än
den vedertagna i Sverige. Den lättaste ståndpunkten skulle vara att
förklara all facklig verksamhet i
Iandet vara lönlös. Den ståndpunkt, som Lamco intagit och som
också formellt omfattas av landets
regering, är svårare men också mer
konstruktiv. Om man i de liberianska arbetarnas fackliga medverkan
ser en av de viktigaste förutsättningarna för en långsiktig ekonomisk och social uppbyggnad, måste
detta vara uppenbart.
Liberiastrejkerna föga
antnärkningsvärda
1960-talets händelser på den liberianska arbetsmarknaden framstår inte som anmärkningsvärda
jämfört med förhållandena i de
nya afrikanska staterna. Såsom
Internationella arbetsbyråns (ILO)
forskningsinstitut nyligen utrett,
råder det inom regeringarna i alla
dessa nationer en kluven inställning till den fackliga verksamheten. statsledningarna ser gärna att
en stark fackföreningsrörelse växer fram – men som dominerande
arbetsgivare och med ansvar för
sysselsättning och prisutveckling
begär de samtidigt, att de oerfarna
fackliga organisationer de uppmuntrat skall uppträda med största moderation. I alla Afrikas nya
stater har man därför utvecklat
konflikthämmande system av medling och skiljedom, av särskilda
ministeriella befogenheter, av varsellagstiftning och av förbud mot
samhällsskadliga arbetsinställelser.
När de svenska insatserna i u- 391
länderna tar formen av direkta industriinvesteringar är det ofrånkomligt att vi samtidigt också blir
delaktiga i ett ansvar för den fortsatta utvecklingen. Som tidigare
nämnts har många u-länder en omfattande planering för denna. Liberia tillhör de länder, som först
nyligen (1966) fått ett ministerium
för planering och samhällsekonomi. Jämfört med de förut koloniserade grannländerna har Liberia
befunnit sig i underläge också ifrå-
ga om folkräkning, nationalräkenskaper, levnadskostnadsindex samt
arbets-, industri- och transportstatistik. Vad som förbereds är en
egentlig utvecklingsplan. Om denna
är ett uttryck för en ny liberiansk
vilja att genomföra reformer och
mobilisera egna resurser har ökade förutsättningar skapats för att
Lameos bidrag av kapital, yrkesutbildning och infrastruktur skall
kunna medverka till en självbärande ekonomisk utveckling. Vad som
måste diskuteras är huruvida den
svenska exporten av kapital och
kunnande till ett u-land måste förutsätta att mottagarlandet har en
utvecklingsplan och vilja och förmåga att genomföra den eller om
just den svenska insatsen i landet
tillsammans med andra länders
kan driva fram en sådan grundförutsättning för expansionen.
Att ge ett exetnpel –
och hjälpa till
Om man således när det gäller
industriinvesteringar kan tänkas
392
uppnå att utvecklingsviljan stärkes
i ett land där den förut varit svag
måste man när det gäller det statliga tekniska och finansiella biståndet ställa krav på att mottagarlandet har en utvecklingsplan.
Inom ramen för denna och i enlighet med u-landets egna prioriteringar skall vi söka lämna det ökade biståndet. De långsiktiga effekterna av flera av de hittillsvarande
projekten tenderar att utebli. Detta visar Markensten i sin bok. Orsaken är ofta den att projekten fö-
reslagits från svensk sida utan att
tillräcklig hänsyn tagits till u-landets planer och att man där inte
kunnat avdela tillräckligt av sina
knappa personella och finansiella
resurser för det samarbete som
framgången förutsätter.
Eftersom privata företag måste
arbeta på eget ekonomiskt ansvar
och risk, utsatta för trycket av konkurrens och under ständig uppsikt
av delägare och kreditgivare, kan
man få en garanti för effektiviteten som svårligen kan uppnås när
det gäller organ för offentlig utvecklingshjälp. Dessa förvaltar anvisade medel utan dessa elementä-
ra, ständigt verksamma påtryckningsfaktorer.
Administrationsproblem
Decentraliseringsproblemet är lika aktuellt för svenska företag med
dotterbolag i u-länder som för
SIDA. Inom näringslivet har man i
stor utsträckning löst detta problem genom att delegera ansvar och
befogenheter till fältorganisationen.
SIDA :s fältverksamhet administreras fortfarande i hög grad av hemmamyndigheten. Projekten får
pengar ettårsvis, och siffergranskning och revision sker i Sverige.
SIDA är också kraftigt underbemannat – hela dess förvaltning
måste skötas per brev.
Biståndsverksamheten är väsensskild från andra statliga aktiviteter. Slutsatsen i Markenstens bok
blir att cheferna för de olika projekten måste ges ökad självbestämmanderätt. I detta sammanhang
uppstår naturligtvis ökade rekryteringssvårigheter.
Allteftersom verksamheten ökar
i omfattning blir utbildning och
rekrytering av experter allt viktigare. Innan vi åtar oss exempelvis
att inrätta en skola för jordbruksekonomer i Tunisien måste vi undersöka om det finns tillräckligt
många fransktalande svenska jordbruksekonomer för de 10 eller 15
år, som kommer att gå innan mottagarlandet övertar skolan.
De resultatvärderingar som bör
följa efter ett projekts genomförande och vilka bör planeras parallellt
med biståndet är ytterst komplicerade att genomföra. Trots att FN
ägnat sig åt biståndsverksamhet sedan 1949 har man där först 1965
gjort en sådan evaluering. En av
förutsättningarna för den fortsatta
svenska biståndsverksamheten är
dock att söka lösa dessa uppgifter. Inledningsvis måste man noggrant ange de förändringar, som
utgör projektets mål. Man väljer ut
eller skaffar en metod att ta fram
de data som skall användas för att
påvisa förändringarna. Data insamlas före, under och efter projektet,
varefter man får en möjlighet att
analysera och värdera resultatet.
En risk som kan uppstå när detta
problem skall lösas är att man skapar en fristående kår av »kontrollanter» inom SIDA. I stället måste
personalen på alla nivåer i Stockholm och på fältet engageras. I
fortsättningen måste vi veta mera
om vad som händer vid projekten
och om resultaten. Också de svenska skattebetalarna kommer att ställa dessa krav.
Samarbetet mellan stat och
näringsliv
Den negativa attityd som socialdemokratin i Sverige länge intagit
till det svenska näringslivets insatser i u-länderna förefaller att vara
på avskrivning. Utrikesminister
Nilsson föreslår inför den stundan- 393
de socialdemokratiska partikongressen att statliga garantier för
näringslivets krediter och investeringar i u-länderna skall införas.
Hr Nilsson har upptäckt att »en
rimlig avkastning på investerat kapital ofta väl kan förenas med fördelar för u-landet och dess folk».
Garantier av detta slag är väsentliga för de berörda företagen med
tanke på de risker som en politisk
labilitet i många u-länder innebär.
Det svenska stödet till de fattiga
länderna kommer under de närmaste åren att öka snabbt i omfattning. Därför är det väsentligt att
näringslivet i samarbete med staten
kan ges tillfälle till ökade insatser.
Handelsutbytet med u-länderna har
under de senaste åren kommit att
omfatta en mindre och mindre andel av vår handel och var 1966 nere
på samma nivå som 1938. De ideologiska övertonerna bör kunna rensas ut ur debatten och den stora insatsen göras i samarbete.