Print Friendly

Arbetare och bönder

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”ARBETARE
OCH BÖNDER”
UNDER parollen »arbetare och bönden -bekant från åtskilliga
revolutioner och icke minst utnyttjad av Lenin – sökte socialdemokraterna vidmakthålla den år 1933 ingångna alliansen med
bondeförbundet. Under samma paroll söka de nu efter alliansens
bristning i våras men inför valen i höst återuppliva förbundet
och därmed göra ett slut på den nuvarande regeringens borgerliga
kurs. I detta sammanhang kan det vara relativt likgiltigt att söka
utfundera, om hr Hansson härvid eftersträvar en koalitionsregering tillsammans med bondeförbundet eller någon annan form för
organiserad parlamentarisk samverkan. Det kan även vara likgiltigt att här diskutera, i vilken grad giljandet till bondeförbundet är ett uttryck för att ohämmat socialistiskt maktbegär.
Det är själva parollen »arbetare och bönden, som intresserar.
Hr Engberg, som har det största registret, utlade för några
månader sedan i Linköping texten om »arbetare och bönder». Vad
han där yttrade har visserligen senare av honom och andra upprepats eller varierats, men det ger ännu i ett nötskal socialdemokraternas syn- eller föregivna syn – på förhållandet mellan de
båda klasserna, efter våren 1933 nota bene. Det må därför väljas
som ingångsspråk Hr Engberg yttrade (enligt östg. Correspondentens referat, vilket i mer koncentrerad form gick igen i den
socialdemokratiska östgöten), att motsättningen mellan borgerliga och socialister vore en konstruktion:
»Den verkliga motsättningen råder mellan de livsintressen, som
företrädas av en grupp arbetare å ena sidan och av finansiella, byrå-
kratiska och mer eller mindre beträngda småföretagarintressen å
den andra. Att hänföra böndernas intressen till borgerlighetens är
historiskt och sakligt falskt. Borgerligheten är rotad i städerna, i
dessas medelklass och byråkrati. Ute i bygden har den ingen naturlig jordmån. Försöket att göra ett block av bönder och borgare slog
icke väl ut. Bondeförbundets tillblivelse och växt vittnade om att
bönderna icke kände någon naturlig samhörighet med borgarna. I
527
»Arbetare och bönder»
nödens stund blev denna känsla till visshet. Ty det var icke borger~
ligheten, som kom bönderna till undsättning i deras nödläge 1933.
Bundsförvanten blev i stället och enligt sakens natur arbetarrörelsen …»
Det kan vara mycket att säga om dessa satser och denna
historieskrivning. Redan talet om att socialdemokraterna i »nö-
dens stund» 1933 kommo jordbrukarna till undsättning är, som
alla veta, befängt. Socialdemokraterna hade alltifrån jordbrukskrisens början t. o. m. valen 1932 vid varje tillfälle motarbetat
alla borgerliga ansträngningar vid den undan för undan utexperimenterade regleringspolitiken, men de ströko flagg vid 1933
års riksdag, dels på grund av insikten om regleringspolitikens nödvändighet, dels för att därmed lättare få parlamentariskt stöd för
sin arbetslöshetspolitik och dels för att överhuvud kunna någon
längre tid få behålla regeringsmakten. Hr Engberg själv, som
t. ex. mer indignerat än någon annan bekämpade varje åtgärd att
upprätthålla en svensk sockerbetsodling, borde vara den siste att
glömma socialdemokraternas förflutna i jordbruksfrågan. Han
om någon spelade länge »Den vilsefördas» roll. En vederhäftigare
framställning har hr Sköld lämnat, då han i en riksdagsdebatt
för ett par år sedan kallade de första krisårens socialdemokratiska
jordbrukspolitik för sina »avlagda byxor». Detta var blott en
drastisk omskrivning av det faktum, att den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken av årgång 1933 deSoavourerade icke borgerligheten utan socialdemokraterna själva. Att deras rotation 1933
i jordbruksfrågan och dennas avpolitisering i och för sig
varit till styrka för landet, behöver icke särskilt understrykas i
detta sammanhang. Göre oss mer vittne behov om arbetarklassens
relationer till bondeklassen, kan man lämpligen gå tillbaka till
1880-talets lika svåra jordbrukskris, då arbetarna sannerligen ej
sympatiserade med dåtidens jordbruksreglering, skyddstullarna,
utan återfunnos i »Föreningen mot livsmedelstullar»; med hänvisning till det ensidigt animaliska danska jordbrukets vedermödor torde vi nu kunna skatta oss lyckliga över att ett svenskt
spannmålsskydd 1888 genomdrevs. Vid andra tillfällen har
»bundsförvantskapet» tagit sig minst sagt egenartade uttryck.
Under krigstidens svårigheter förekommo t. o. m. plundringar, och
en bemärkt jordbrukspolitiker var nyligen ofin att påminna om
den beryktade Möresuggan, d. v. s. fackföreningarnas allt annat
än vänskapliga blockad mot Mörejordbrukarna. Man kan även
528
»Arbetare och bönder»
erinra om de ideliga motsättningarna mellan jordbrukare och arbetare i kommunal- och vägskattefrågorna. Vi äro angelägna att
betona, att vi icke finna det anmärkningsvärt att under årens
lopp intressekollisioner uppstått mellan två så stora samhällsgrupper, vilka ofta suttit trångt, men vi reagera på det kraftigaste
mot en sådan historieskrivning, som söker framställa arbetarklassen som bondeklassens naturliga bundsförvant i dennas livsfrågor.
Den historieskrivningen bär alla kriterier på att vara tillagad i
den socialdemokratiska propagandans ångkök.
Allt detta har mer eller mindre ingående dryftats i valrörelsen.
Det intressantaste är dock kanske att undersöka, i vad mån konstellationen »arbetare och bönder» vilar på en sådan gemensamhet
i mentalitet och mål, att man överhuvudtaget kan tala om en
»naturlig samhörighet».
Bondeklassen har mer än någon annan samhällsklass företrätt
traditionen i svensk kultur. Även om många jordbrukare varit
politiskt radikala, ha de dock varit kulturellt konservativa, och
icke minst konservativa på det naturligaste av alla sätt, nämligen
i vardags- och arbetslivets mångahanda. Förankrade vid sina gårdar och bundna vid fäderneärvda seder ha de bildat samhällets
konserverande och stabiliserande element. Arbetarklassen åter
har – tyvärr, måste man tillägga – varit mera rotlös; den har
sammanträngts i städer och uppväxande samhällen, och många av
dess medlemmar ha varit nybyggare i storstädernas djungel eller
stationsbyarnas småskog. Ehuru många arbetare ur bondeled
medtagit mycket av den gamla bondekulturen i kasernhusen eller
småvillorna och ehuru önskan om en liten stuga i industrisamhället eller förstäderna ofta utgör deras högsta dröm, ha arbetarna dock blivit och måst bli representanter för det nYa i kultur
och seder, för konfektion, kollektivhus och allt som den nya tiden
fört med sig. Bondeklassen och arbetarklassen, särskilt industriarbetarklassen av yngre generation, stå härvidlag som utvecklingens båda poler.
Denna naturliga olikhet i grundvalarna — vi säga med avsikt
ej motsättning – kan utläsas på många områden. Bondeklassen
har som traditionalistisk fylkat sig kring kyrkan; den har sällan
varit svärmiskt religiös men den har burit på en djup, ofta dold
religiositet, och fortfarande står kyrkan bildligt talat mitt i byn.
Arbetarklassen (vi tala nu om den politiska) har visserligen lämnat »hädelsernas» larvstadium, för att icke säga larviga stadium,
529
»Arbetare och bönder»
men fortfarande påyrkar socialdemokratiens program statskyrkans avskaffande och ännu står partiet indifferent. Bönderna ha
säkerligen under vår historia ej i den utsträckning, varom man
på högtidsfester brukar tala, varit försvarsvänner eller försvarsivrare; de ha ofta varit njugga med försvarsanslag och haft föga
förståelse för »preussiska» efterapningar, men de ha på djupet
varit starkt försvarsvänliga, därför att de alltigenom varit nationellt inställda, och bondeklassen kan på sina fanor skriva bondetåget 1914. Arbetarklassens patriotism i farans stund skall aldrig
sättas i fråga och ej heller bör man misskänna dess tystlåtna, ofta
halvt omedvetna patriotiska stämningar i fredens, arbetets och
festens tid. Men arbetarna, eller åtminstone socialdemokraterna,
ha genom propaganda och åter propaganda blivit internationalister, först litande på Internationalens och sedan på Folkförbundets
möjligheter att omskapa världen. Motsättningarna i försvarsfrå-
gan ha visserligen i år under utrikeshändelsernas tryck dessbättre
mildrats, men det var en stor skillnad mellan de borgerligas
oeftergivliga bud och socialdemokraternas spekulativa.
J ordbrukarna ha, åtminstone tills på sistone, varit individualister, kungar på egna gårdar, motståndare till intrång uppifrån
och skeptiska mot föreningsväsende. Den nya regleringspolitiken
har delvis fått köpas till priset av den obeskurna bondefriheten,
och tvivelsutan är nu en kollektivismens anda i färd med att
spridas till bondeklassen; den moderne »föreningsbonden» har
i vissa trakter och generationer faktiskt blivit ett ideal.
Undersöker man denna nya andas ursprung och orsaker, bör
det emellertid ej förbises att den framtvingats till försvar mot
andra organisationer och i syfte att på organisationens väg
så småningom kunna avlyfta regleringens statliga tvång. Det
inbördes samarbetet har således sin givna begränsning och individualismen är ej utdöd. Arbetarna äro däremot – f. ö. rätt naturligt med hänsyn till den gemensamma arbetsplatsen- till hela
sin läggning kollektivister, ej blott när det gäller rent fackliga
intressen utan även när det gäller åskådningar överhuvud. Medan
äganderätten för jordbrukarna nästan är tabu – vi bortse här
från de problem, som sammanhänga med den sociala arrendelagstiftningen och bolagsjorden – är den för socialdemokraterna
programmatiskt icke ens en lämplighetsfråga utan betraktas ofta
som en skriande orättvisa och som ett hinder för samhällsutvecklingen. Medan bondeklassen, åtminstone sedan jordbrukets välfärd
530
»Arbetare och bönder»
tryggats, har svårt att förlika sig med staten och andra samfälligheter som försörjningsinrättningar, både därför att det skulle
bryta mot djupt rotat självansvar och därför att det skulle uppamma en byråkrati, inriktar den politiska arbetarklassen alla sina
ansträngningar att på socialpolitikens väg göra samhället skyldigt att omhänderta människor.
Det finns också en väsentlig åtskillnad mellan de båda grupperna i deras inställning till bildningssträvandena. Jordbrukarna
äro långtifrån bildningsfientliga – redan det gamla lantmannapartiet visade avsevärd förståelse för undervisningens och lärdomens behov – men de ha en instinktiv misstro till skolväsendets utveckling, och det sjunde skolåret nästan påtvingades landsbygden. Arbetarklassen däremot har, f. ö. på ett synnerligen
berömvärt sätt, understött de mest skilda bildningsanslag. Men
dess respekt för bildningen har utvecklats till en dessvärre ofta
okritisk vurm för ideologier och dogmer, till en kvasivetenskaplig
samhällsuppfattning, som upphöjts till evighetsprogram oberoende av världens gång och erfarenhetens bockar i marginalen.
Varje dylik doktrinarism är väsensfrämmande för bönderna, som
stå med båda fötterna på verklighetens fasta mark och endast
rycka på axlarna åt teoriernas beskäftiga samhällsmakare.
Å ven i fråga om jordbrukarnas och arbetarklassens samfällda
motsatsställning till byråkratien – som historiskt ostridigt har
ett visst verklighetsunderlag – kan man urskilja en betydande
olikhet i lynnesdrag. Bönderna ha aldrig tyckt om fogdar och
länsmän, vilket ofta bottnat i deras rädsla för självstyrelsens beskärning, men på botten ha de haft respekt för »Överheten» eller
-för att begagna en modernare terminologi- burit på en stark
auktoritetskänsla. Arbetarklassen i vårt land har säkerligen varit
lika lojal mot samhällsmakten som bondeklassen, men den har av
sin press ofta hetsats till att nästan notoriskt misstro myndigheterna, framför allt då militärer och präster samt polis- och
rättsväsendet, och just i arbetarklassens läger har auktoritetstron
gent emot statsmyndigheterna – ej partiorganen! – varit mest
undergrävd. Då problemet om samhällsauktoriteten är ett av de
svåraste, varmed nutidens demokratier ha att brottas, är denna
skillnad i åskådningssätt mycket väsentlig. Men därtill kommer,
att varje statssocialistisk, liksom varje socialpolitisk framryckning naturnödvändigt måste befordra den byråkratiska växtligheten i landet, och det vore besynnerligt att tänka sig att bonde- 531
»Arbetare och bönder»
klassens antibyråkratiska känslor skulle värmas av serier av åt~
gärder, som ökade byråkratiens kader och makt.
Vi skulle kunna fortsätta denna folkpsykologiskt-politiska
snabbteckning. Men vi nöja oss med att påvisa dessa många
ibland konträrt motsatta, ibland betydligt avvikande drag hos
»arbetare och bönder». Om de båda klassernas ekonomiska samhörighet vilja vi blott anföra, att just jordbrukarnas intresse av
en konsumtionsstark arbetarklass borde göra dem måna om en
sådan politik, som i stället för att kringskära näringslivet
tvärtom främjar dess fria expansionskraft och därmed befordrar
arbetarklassens välstånd. Vi se den bästa bekräftelsen på snabbteckningens riktighet genom att erinra om att 1933 års parlamentariska samverkan strängt taget inskränkte sig till den do-ut-despolitik, som etablerades i jordbruks- och arbetslöshetsfrågorna.
I övrigt var samarbetet mellan socialdemokraterna och bondeförbundet icke nämnvärt livligare än mellan socialdemokraterna
och andra partier. Och om det verkligen funnits den naturliga
samhörighet mellan »arbetare och bönder», som hr Engberg nu
lovsjunger liksom hrr Fredrik Ström, Richard Lindström och
andra mindre profeter med stor fermitet gjorde i maj 1933, hur
kan man då förklara, att bondeförbundet-vilket numera alltid
av socialdemokraterna för enkelhetens skull men till något förfång
för sanningen identifieras med bönderna – vid årets riksdag i
praktiskt taget varje stor fråga och på alla upptänkliga områden
intimt samarbetade med övriga borgerliga~
* *
*
Den första slutsats, som vi draga av ovanstående, är att bondeklassen alltjämt har en egen och stor uppgift att fylla i sYensk
politik. Den uppgiften består varken i att gå i flock med det
socialdemokratiska klasspartiet eller att öppna en strid mot arbetarklassen som sådan eller mot andra klasser överhuvud. Olika
grupper böra kunna inom tillbörliga gränser och på ett legitimt
sätt fullfölja sina välfärdssyften utan att klass därför reses mot
klass. De behöva fördenskull icke heller inveckla- sig som klasser
i ett inbördes samarbete, som för priset av ömsesidig tillfällig
materiell vinning äventyrar deras djupaste traditioner. Arbetare
och bönder kunna väl i olika frågor ha sammanfallande uppfattningar och då lösa frågorna i vanlig ordning, men »arbetare och
532
»Arbetare och bönder»
bönder» som politisk uniori är en historisk anomali och skulle vara
en klasspolitisk fara, om den verkligen i full utsträckning existerade. F. n. är den väsentligen en myt men med något av mytens
farliga makt. Som släpvagn åt socialismen riskerar bondeklassen
att utplåna sin egenart och stryka ett streck över sitt förflutna.
Hur bondeklassen bäst skall gå i land med att hävda sig, kan i
detta samband lämnas därhän, men det är ej säkert att uppgiften
löses enklare genom ett slutet klassparti än genom att jordbrukarna alltefter olika lynnesdrag ingå som mäktiga beståndsdelar
i de idepolitiska partierna.
Vår andra slutsats är, att socialdemokraterna genom sin paroll
»arbetare och bönder» totalt misskänt utvecklingen i världen.
Om något har klasspolitiken under decennierna efter världskriget
suttit trångt. Klasspolitikens urartning har i land efter land
sprängt demokratiens hölje och öppnat slussarna till diktaturen.
Vi skola här icke tala om Sovjetstaten, eftersom bolsjevikdiktaturens tillkomst endast kan förklaras ur det kaotiska och gåtfulla
Rysslands säregna förhållanden. Men klasspolitiken är dömd till
vanmakt alltifrån Italien och Tyskland till de baltiska staterna.
Klasspolitiken led också ett förkrossande nederlag, när Englands
»national government» 1931 av folket insattes att likvidera arbetarstyrets konkursmassa. Klasspolitiken har visserligen nyligen firat
några föga berömliga triumfer i Frankrike och Spanien, men
mycket tyder på att dessa bli kortvariga och att klasspolitikens
ödestimma där slagit. De nordiska staterna sakna sannerligen ej
åskådningsundervisning från när och fjärran.
Det kan icke nog många gånger upprepas, att demokratiens
tillskyndare utanför socialdemokraternas läger baserade sina
förhoppningar på förutsättningen dels av en stat, som ägde begränsade uppgifter, och dels av partier, som ej voro identiska med
samhällsklasserna eller bärare av deras ensidiga, ständigt skärpta
intressekrav. Den första förutsättningen, statens återhållsamhet
i sina ingrepp, har delvis redan brustit, därför att den ekonomiska
utvecklingen i världen rubbat näringslivets grundvalar och nödvändigtvis fordrade ingripanden för att återställa jämvikten mellan olika näringsgrenar. En fortsättning härpå skulle, bortsett
från alla andra vådor, ytterligare vidga statens makt. Men ju mer
statens uppgifter med eller utan genomförd statssocialism växa,
desto större bli väljarnas egenintressen vid valen och desto farligare bli frestelserna för partierna att förespegla olika väljar- 533
»Arbetare och bönder»
grupper lockande »åtgärder». I stället för att partierna som i
Amerika mutas av vissa grupper, t. ex. av järnvägsbolagen, blir
det partierna, som muta väljarna med löften. Dessa löften ha alla
det gemensamt att de ställa nya anspråk på statsapparaten och
statskassan; ju större grupperna äro, desto värdefullare äro de
vid röstsammanräkningen och desto dyrare äro löftena. Det hela
rör sig i ett crescendo, vars slutliga höjd det är svårt att skönja.
De som arbeta denna utveckling i händerna, bekänna sig oftast
som demokratiens ivrigaste vänner. De inse dock icke eller låtsas
icke att inse, att den demokratiska staten i längden ej kan
förmå uthärda trycket från de många intressena. En sådan reglerings- och försörjningsstat kräver en autoritär regim och har hittills i Europa icke heller varit möjlig utan att folkstyrelsens värden måst prisgivas.
Partiväsendets klasspolitiska tendenser förtjäna inför dessa
framtidsperspektiv mer än vanligt att ställas under observation.
Naturligtvis är tillgodoseendet av olika gruppers önskemål många
gånger lika befogat som nödvändigt. Att skapa rättvisa betingelser och öka tryggheten för människorna är politikens uppgift.
Men detta kan ske och måste kunna ske utan att partierna falla
till föga för klassernas rekvisitioner och hotelser. Just därför har
faran för politiseringen av de i vår tid oumbärliga yrkesorganisationerna så starkt påtalats. Men det finns även andra risker.
I riksdagskorridorerna bör det ej vimla av pockande intressegrupper, som uppträda emot partierna nästan som utpressare, och
riksdagskandidaterna borde ej behöva ställas under ett slags tortyr av vissa yrkessammanslutningar – det skulle vara lätt att
exemplifiera både det ena och det andra. Att vädja är legitimt
men att pocka och driva sitt pock igenom är att införa det imperativa mandatet. Det är fara värt, att några opolitiska intresseorganisationer börjat överskrida gränsen mellan vädjan och pock.
Men ännu förbehålla sig nog många riksdagsmän sin grundlagsenliga rätt att »icke bindas av andra föreskrifter än rikets
grundlagar».
När man diskuterar intressepolitiken kommer lätt det gamla
lantmannapartiet på tal. Detta var utan tvivel ett renodlat intresseparti, och ändock har det av historiker från olika läger
höljts med ära. Två faktorer förklara detta tillfyllest. För det
första var lantmannapartiet på sin tid ensamt om att vara ett
rent klassparti, och därför var faran för en politik efter principen
534
))Arbetare och bönder»
gåvor och gengåvor minimal. För det andra anropade icke lantc
mannapartiet staten om olika ingripanden utan åtrådde blott
att konservera jordbrukarklassens läge och undanröja påtagliga
orättvisor eller missförhållanden, såsom grundskatterna och
skjutningsskyldigheten. Men hur annorlunda äro ej förhållandena nu~
Socialdemokraternas lösen »arbetare och bönder» utgör det mest
öppna försöket att sätta klasspolitiken i system. Att ett genomförande av denna allianspolitik skulle kunna stå samhället dyrt
ha vi redan framhållit. Ändock ligger kanske dess allra största
fara på det mera allmänmänskliga planet. En allians mellan två
icke klassbetonade partier kan aldrig så utmana de utomstående
som en allians mellan två klasspartier. Ideer vända sig oftast
mot andra ideer, men klasspolitik riktar sin spets mot andra
klasser; Ju starkare en klassallians blir, desto ringare blir de utestängdas inflytande i den folkstyrelse, som trots sitt parlamentariska regeringssystem dock vädjar till allas medverkan. Det
finns redan nu alltför mycket splittring och alltför litet av gemensamhetskänsla i vårt land för att klassväldet borde kunna
uppställas som någon samhällslycka. Klassväldet förstorar motsatserna, ökar klyftorna, stegrar avundsamheten, skärper hatet.
Faran kan för tillfället synas ringa, men vart klassandan slutligen för oss vet ingen. Ett ha vi dock lärt av historia och nutid,
att uppjagade och länge närda klassmotsättningar i ett tillspetsat
ögonblick lätt kunna utlösas utan ledarnas vilja men därför att
fördämningarna sprängas av klasshatets störtflod. Just därför
ligger det makt uppå att icke giva lastarenom rum.
535

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner