Print Friendly

Araber, judar och engelsmän

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARABER, JUDAR OCH ENGELSMÄN
Av lektor docent HUGO VALENTIN, Uppsala
DEN språkliga och litterära arabiska renässans, som föregick
den arabiska nationalismen, föddes i de amerikanska presbyterianernas och de franska jesuiternas sinsemellan konkurrerande
missionsskolor i Syrien. De förnämsta infödda arabiska språkförbättrarna på 1800-talets förra hälft, t. ex. Nazif Jazeji lade
där grunden till sin åskådning och bildning. 1857 stiftades Syriska vetenskapliga sällskapet, där endast araber, muhammedanska och kristna, blevo medlemmar. Den arabiska nationalismens
förnämsta historieskrivare i våra dagar, den för några år sedan
avlidne George Antonius, en kristen arabisk nationalist, har betecknat detta sällskaps bildande som det »kollektiva (arabiska) nationalmedvetandets första utåt riktade manifestation». Ur denna
kulturella samhörighetskänsla föddes den politiska. Jazejis son
diktade det berömda odet: »Resen eder och vaknen upp, araber»,
oeh manade till kamp mot turkarna, den dåtida arabiska världens herrar. I George Antonius bekanta arbete The Arab Awalmning, som utkom 1938, stå dessa ord som motto.
Det dröjde emellertid längP., innan denna ursprungligen kulturellt betonade, småningom politiserade »nationalism» blev en
faktor av betydelse i den arabiska världen. Det var religionen,
ej nationaliteten, som i Orienten söndrade eller förenade folken,
liksom fallet varit i Europa ända in på 1600-talet. Ännu under
balkankriget 1912 stodo korset och halvmånen mot varandra som
två fientliga makter, såsom de gjort sedan korstågstiden, och
kunde det ottomanska kejsardömets härskare i egenskap av kalif
utnyttja den muhammedanska solidaritetskänslan, panislamismen, både som ett förenande band mellan sina till nationaliteten
högst olikartade undersåtar och som kampparoll till de muhammedanska folken utanför sitt väldes gränser.
Visserligen fanns det redan före det förra världskriget en arabisk, antiturkiskt färgad separatistisk rörelse, ledd av nationalistiska intellektuella kretsar i Syrien och Mesopotamien. Men
662
Araber, judar och engelsmän
det existerade ännu icke något som kunde kallas för en nationalistisk arabisk folkrörelse, icke ens i Syrien, som i fråga om
åskådningssätt var det mest europeiserade av sultanens arabiska
Hinder. Ett svalg var ännu befäst mellan den stora massan, för
vilken tanken på en sammanslutning av do dittills splittrade arabiska stammarna till on nationell enhet var alldeles främmande,
och de antiturkiska, panarabiskt inställda officerarna och intellektuella i Damaskus, Boirut, Bagdad och Mosul. Icke heller don
mot engelsmännon i Egypten och fransmännen i Tunisien riktade sjiilvständighetsrörolsen hade någon utpräglat panarabisk
karaktiir.
Då det första världskriget utbröt, sökte England egga araberna
till kamp mot sultanen. Resultatet blev magert. Det av konung
Husseins son Fcisal (och överste Lawrence) ledda »upproret i öknen» blev ett fiasko. Upprorshären utgjorde en fåtalig skara.
När den var störst, räknade den 700 man men ofta var den
mindre än 300 (James A. Malcolm i Manchester Guardian 14.4.
1944). Men England hade under kriget lovat araberna vidsträckt
nationell frihet och sjiilvständighct – varvid dc dock undantagit
några strategiskt viktiga områden – och de voro angelägna att
också efter fredsslutet stå på god fot med dc arabiska furstarna.
Att engclsmi:innen, såsom alltjämt arabiska apologeter göra gällande, skulle ha svikit vissa av do löften, do under kriget givit
Hussein, förefaller oj sannolikt. Det gäller också Palestina, som
enligt vad vissa arabiska författare sökt bevisa, tillhörde de områden, som den engelske underhandlaren Mc Mahon redan 1915
å sin regerings vägnar lovat Hussein. överse Lawrence, arabernas specielle vän, har också reservationslöst understrukit, att
England efter upvgörelsen med araberna vid 1920-talets början
hade »rena händer». Men den stora decentraliserade arabiska stat
eller möjligen statsförbund, varpå Hussein och de arabiska nationalisterna hoppats, blev icke av, vilket alstrade besvikelse och
bitterhet bland dem. Och de metoder, varpå engelsmännen och
fransmännen sökte bevara och utvidga sina maktpositioner i
Främre Orienten, stötte på starkt motstånd bland araberna i
Egypten och i mandatländerna Syrien, Libanon, Irak och palestina.
Vid tiden för det andra världskrigets utbrott hade den arabiska oavhängighetsrörclsen, som till sin fördel kunde utnyttja den
italienska fascismens och den tyska nazismens energiska anti·engelska och antifranska propaganda i Mellersta östern, vunnit
49- 4G8DG Svensk Tidskrift 1.946 663
Hugo Valentin
den ena framgången efter den andra. Det nya världskriget verkade i samma riktning. I närvarande stund är Palestina det
enda land i Mellersta Östern med arabiskspråkig majoritet, som
ej åtnjuter full suveränitet. Men ej blott det. Hela den arabiska
världen, men särskilt Mellersta österns länder, för några årtionden sedan bebodda av primitiva »historielösa» folk, som levde i
traditionella orientaliska formor, har snabbt ändrat karaktär och
befinner sig nu i en sjudande europeiseringsprocess. Hejdas ej
denna utveckling, förefaller det sannolikt, att de forna turkiska
länderna i Mellersta östern med sina väldiga, extensivt brukade
eller obrukade jordarealer samt kolossala fyndigheter av olja och
iidla metaller komrna att utveckla sig till nationalstater i västerländsk mening med ett i hög grad industrialiserat näringsliv och
en talrik rörlig »intelligentia». Redan nu utgör Mellersta österns
arabstater en politisk makt. Fern av dem äro medlemmar i Förenta nationerna och en av dem äger säte och stiimma i säkerhetsrådet.
Och dock: Englands ställning i Mellersta östern iir fortfarande
stark. Flera av arabstaterna äro ännu i realiteten engelska klientstater. Det gäller först och främst Transjonlanion, som förra
<:l.ret upphöjdes till suverän stat och kungadöme (med cirka 300,000
invånare). Dess statsinkomster räcka ej till för mer än halva
budgeten. Resten täckes av England, som helt och hållet underhåller dess arme, sedan nu landet faktiskt utbyggts till engelsk
försvarsbas, enligt rysk uppfattning till brittiskt uppmarschland.
Irak är helt beroende av inkomsterna från Iraq Petrolium Company. Och konung Ibn Sauds saga skulle förmodligen snart vara
all, om engelsmännen plötsligt drogo in sitt årliga understöd till
honom – 800,000 pund – och amerikanerna sina stora oljesubsidier. Inget av arabländerna utom Palestina, vars industri dock
till största delen är judarnas verk, och i någon mån Egypten,
äger ännu krigsindustri eller industri, som vid behov kan omdanas till sådan, och deras militära resurser iiro obetydliga såväl
kvantitativt som kvalitativt. Och Rysslands i hela Mellersta Östern ökade inflytande har för stora delar av den arabiska världen kommit England att framstå som en protektor och potentiell
bundsförvant. Man vill visserligen vara herrar i eget hus och
icke lida främmande trupper på arabisk mark mon önskar sarntidigt vid behov ha tillgång till brittiska trupper. Särskilt i Egypten har detta på sista tiden vållat stark spänning mellan regeringspartiet och ultraistiska, extremt engelskfientliga element.
664
Araber, judar och engelsmän
Onekligen ligger Englands största chans att bevara något av
sin forna och nuvarande maktställning i Mellersta östern i de arabiska folkens behov av västerländsk ledning för utvecklandet av
deras näringsliv samt administrativa, sociala och politiska organisationsformer – för att ej tala om rörelsekapital. Det hade varit
zionisternas mening, att judarna skulle spela denna roll ej blott
i Palestina utan i hela den arabiska världen, vartill de som
ett icke-imperialistiskt folk syntes lämpa sig bättre än någon
stormakt. Det vänskapsfördrag, som vVeizmann, den zionistiska
världsorganisationens president, 1919 slöt med emir Feisal, som
representerade sin fader konung Hussein, den arabiska frihetsrörelsens ledare, innehöll bestämmelser därom. Men då nu den
brittiska politiken växlat in på antizionistiska banor, ligger det
närmast till hands för England självt att spela denna roll. De
män, som sedan liinge utöva det bestämmande inflytandet på den
brittiska politiken i Mellersta östern, t. ex. Sir Kinihan Cornwallis, chef för den av Bevin grundade arabiska byrån för Mellersta östern, förut ledare av Englands arabiska byrå i Kairo, och
Sir Walter Smart, betecknad som denna politiks »hjärna», förra
året utnämnd till »orientalisk minister» i Kairo, tyckas alla vara
inställda därpå. Det gäller blott att finna en modus vivendi ej
blott med arabförbundets furstar utan även med den arabiska
»nationaliströrelsen».
Ett uppseendeväckande uttryck fick detta åskådningssätt i ett
memorandum från Kairo-avdelningen av Chatham House (Englands »Utrikespolitiska institut») och i en broschyr Great Britain
and the Arab World (London 1945), skriven av A. H. Hourani,
en arabisk nationalist av engelsk-libanesisk börd, som tydligen är
den egentlige författaren också till nämnda memorandum. Enligt denne bör England bejaka den arabiska nationalismen, avstå
från varje mer eller mindre kamouflerat överhöghetsanspråk över
arabiskt territorium och reglera sitt förhållande till de arabiska
staterna medelst traktater, baserade på jämställdhetens grund.
»Hela det politiska livets struktur i den arabiska världen», skriver Hourani, liksom »de arabiska staternas förhållande till varandra beror av Englands närvaro i Mellersta Östern». Det skulle
enligt honom vara en olycka för båda parterna, om England försvunne därifrån. Men faran är för handen på grund av arabernas
ovilja mot varje form av främlingsvälde. Skulle England t. ex.
vilja återställa Frankrikes välde i Syrien och Libanon eller upprätta en judisk stat i Palestina skulle detta betyda slutet på den
665
Hugo Valentin
arabisk-brittiska vänskapen, varefter araberna antingen komme
att avgränsa sig mot allt europeiskt inflytande eller kasta sig i
Rysslands armar. Det förstnämnda skulle ej blott leda till att
Englands maktpositioner i Mellersta östern ödelades utan även
till att den arabiska pånyttfödelserörelsen kastades ur sina banor
och förgiftades både politiskt och kulturellt, det senare till en
förödande maktkamp i den arabiska världen. Men om England
i ord och hållning stöder den arabiska nationalismens krav och
de brittiska »rådgivarna» i Mellersta östern ej blanda sig i de
arabiska inre förhållandena, då skola de arabiska regeringarna
– det är det långa talets korta mening – tillåta engelska garnisoner på strategiskt viktiga orter i Mellersta östern, en högst
diskutabel åsikt i betraktande av den roll, som dylika engelska
»tvingborgar» spelat t. ex. i Egyptf’n under för England kritiska
situationer.
Don arabiska nationalism, varom här talas, vinner otvivelaktigt allt större terräng och färgar allt vidare lagers tänkesätt.
Men den är av delvis annan art än den europeiska nationalismen,
som i motsats till den arabiska är ett barn av liberalismens och
de mänskliga rättigheternas tidevarv, och den uppbäres ännu av
endast en mindre del av Mellersta österns araber. Icke utan skäl
har det påståtts, att den snarast påminner om massrörelserna under den europeiska medeltiden. De massor, som följde Huss,
Jeanne D’arc och Engelbrekt, voro icke »nationalisten i modern
mening men väl bärare av en dunkelt fattad nationalitetskänsla,
som tog sig omedelbara uttryck i ovilja och hat mot »utHinningar». Och dylik aversion mot allt, som ter sig såson’l främlingsvälcle, såsom europeiskt förmyndarskap över araberna, genomsyrar år för år allt bredare lager i elen arabiska världen.
De egentliga bärarna av arabisk »nationalism» i modern västerHinclsk mening äro dels elen styrande jorddrottsaristokratien, för
vilken dock bevarandet av den politiska och sociala maktpositionen betyder mer än allt, dels de allt mer framgående kommersiella och intellektuella kretsarna i de arabiska storstäderna. Däremot torde Ibn Sauds primitiva undersåtar, om också lätta att
uppegga mot otrogna och främlingar, vara ganska oanfrätta av
nationalitetsiden, och detsamma gäller säkerligen också de stora
trälande bondemassorna i de halvfeodala länderna väster om
Saucli-Arabien.
Därtill kommer, att den arabiska världen mellan Nilclalen och
Persiska viken är i högsta grad heterogen. Mindre betyder det,
666
Araber, judar och engelsmän
att »araberna» äro ett folk av högst olika ursprung både biologiskt och historiskt – exempelvis äro Falestinas »araber» till
övervägande del arabiserade icke-araber – och att de arabiska
dialekterna förete så stora olikheter, att alla araber ingalunda
begripa varandra. Det gemensamma skriftspråket utgör visserligen ett band, likaså den gemensamma islamitisk-arabiska civilisationen. Men de inom-islamitiska religiösa motsatserna äro flerstädes starka, och de kristna araberna äro ju uteslutna ur den
gemenskap, som vilar på panislamitisk grund. Det egentliga föreningsbandet blir därför, bortsett från främlingshatet, trots allt
det gemensamma språket – ungefär som fallet var med den unga
tyska nationalismen på det tyska småstuteriets tid, då fäderneslandet förklarades omfatta alla länder, där det tyska språket talades, »Wo die deutsche Zunge klingt», såsom Ernst Moritz Arndt
uttryckte saken. Det är därför blott alltför naturligt, att denna
slags arabiska nationalism, som förefaller europeen mest bekant,
har påfallande många företrädare bland de icke-muhammedanska, kristna araberna.
För de flesta muhammedanska och kristna arabiska nationalister hägrar säkerligen ett arabiskt statsförbund, en förbundsstat
eller en enhetsstat som slutmålet i fjärran, men om medlet att nå
detta gå meningarna isär, och en djupgående söndring, påminnande om den österrikisk-preussiska före det bismarckska enhetsverkets genomförande, råder mellan konkurrerande stater, dynastier och klaner. Särskilt stark är spänningen mellan å ena sidan
Saudi-Arabien, vars härskare, Ibn Saud, 1924 fördrev konung
Hussein och hans hus från land och rike, och å andra sidan Husseins ättlingar, konungarna av Transjordanien och Irak, som hoppas kunna grunda ett storsyriskt rike, omfattande Transjordanien, Irak, Syrien, Libanon och delar av Palestina. En sådan (decentraliserad) stat eller statsförbund skulle med sina väldiga arealer, Mosuls oljekällor, viktiga medelhavshamnar och enorma agrikulturella möjligheter lätt bli en medtävlare till Egypten, som
med sitt jämförelsevis högt uppdrivna näringsliv och bortåt 20
millioner invånare för närvarande har hegemonien i den arabiska världen. Det behöver knappast påpekas, att Ibn Sand som har
grundad anledning att frukta för sin ätts framtid, inför detta
perspektiv sökt stöd hos konung Farouk av Egypten, som iklätt
sig garanti för tronföljdens bevarande inom Saudi-Arabiens härskande dynasti.
Men ej mindre viktig med hänsyn till Englands välde i Mel- 667
,~ .
Hu go Valentin
lersta östern äro de olikheter i dennas sociala struktur, som redan
berörts. Bortsett från Saudi-Arabien, där de flesta invånarna utgöras av beduiner och där gammalarabiska, patriarkaliska förhållanden och åskådningssätt ännu prägla det sociala och politiska livet, utgöres huvudparten av den arabiska befolkningen av
ett i elände och okunnighet nedsjunket, till märgen utsuget bondeproletariat, behärskat av en fåtalig, rik godsägararistokrati, de
s. k. effendis. Av Iraks befolkning beräknas två tredjedelar leva
på mindre än 10 öre per dag, barnadödligheten beräknas där till
227 pro mille, större delen lider av köns- och ögonsjukdomar. I
Egypten äro fellahernas (böndernas) förhållanden ungefär lika
eländiga. Och så vidare. I alla dessa halvfeodala arabiska länder
tilhöra det politiska, sociala och kulturella livets ledare godsägarskiktet. »T. o. m. de nyss grundade fackföreningarna och de vänsterbetonade rörelserna ta till sina ledare missnöjda söner till
storgodsägare» (J. E. M. Ruttij). Men givetvis är inte godsägararistokratiens makt grundmurad. I både Egypten och Palestina,
där en blomstrande industri nyss uppkommit, varigenom en social nydaning främjats, torde det väl ej dröja länge, förrän män
ur andra samhällslager börja göra sig gällande vid sidan av ledarna ur jorddrottsadelns krets.
Om nu det ofta hörda påståendet vore riktigt, att britterna älska
att söndra och härska, skulle Mellersta österns arabiska värld
erbjuda rika möjligheter för dem. I stället ha de där bemödat
sig att åstadkomma en samverkan mellan de arabiska staterna,
varvid de också tagit den arabiska nationalismen i sin tjänst. Det
är ej att betvivla, att farhågorna för rysk aggression i Mellersta
östern varit en av huvudorsakerna för att ej säga själva huvudorsaken därtill. Det har gällt att organisera den arabiska världen till det engelska imperiets skydd. Ty genom Mellersta östern
går väldets livsnerv: dess flyg- och flottstyrkor i Medelhavet
bero av den olja, som ledes från Irak till Haifa och Tripolis, och
genom Mellersta östern gå dess förbindelser med Indien och Fjärran östern.
Den engelska diplomatiens, framförallt Kairoambassadören lord
Killearns och Sir Walter Smarts, förnämsta insats för åstadkommande av denna de disparata arabiska krafternas samordning
är som bekant de sju självständiga arabstaternas förening till ett
förbund, vanligen kallat The Arab League, som vid vissa tillfällen
uppträder som en enhet. I kampen mot zionismen har detta statsförbund, som bakom sin fasad av enighet döljer så djupa anta- 668
Araber, judar och engelsmän
gonismer, fått en samlande paroll. Det har skämtsamt sagts, att
det hade måst upvfinna judarna, om dessa icke redan existerat.
Men de olika medlemmarnas inställning till zionismen är i själva
verket rikt nyanserad. Exempelvis kännetecknas Ibn Sands antizionism av en vild fanatism, varom ej minst de först av censuren
förbjudna, sedan offentliggjorda delarna av hans brev till Truman vittna. Hans hundsförvant konung Farouk och dennes krets
torde däremot betrakta saken mer realpolitiskt: det industrialiserade :indiska Palestina är Egyptens rival, särskilt när det gäller avnlimarna i baklandet i öster, och av strategiska skäl önskar
Egypten nu liksom under föregående årtusenden behärska Palestina, åtminstone dess södra delar. Konung Abdullah av Transjordanien åter, som England nyligen skänkt full suveränitet och
kungavärdighet och som anses som den mest engelskvänlige av
Arabförbundets sju statschefer, anses i vida kretsar brista i fråga
om antizionism, fastlin han undviker komprometterande uttalanden. Envisa rykten ha utpekat honom som villig att gå med på
nppriittandet av en judisk stat i en del av Palestina, om blott en
del av detta land förenas med Transjordanien och den storsyriska drömmen i någon form realiseras.
Givetvis spelar också härvidlag den arabiska »nationalismen»
så till vida en roll, att det västerländska inflytandet för mången
arab kiinnes som ett hot mot den arabisk-islamitiska civilisationen. Det är lätt att bevisa, att judarna icke utdriva eller vilja
utdriva araberna ur Palestina, att de tvärtom gjort det till arabernas främsta invandringsland, att landet kan motta millioner
judiska invandrare och att fortsatt invandring skulle höja de
palestinensiska arabernas materiella välstånd och kulturella nivå,
kort sagt att judarna genom sina rationella västerländska metoder på agrikulturens och industriens område höja det palestinensiska näringslivets kavacitet till båda folkens gagn. Men det ~ir
också obestridligt, att landets gammalarabiska prägel hotas därav.
Då under den engelsk-amerikanska Palestinakommissionens session i Kairo sistlidna mars en av medlemmarna pekade på landets möjligheter att motta judiska invandrare, replikerade dr
J amali, en hög ämbetsman i Iraks utrikesdepartement: »Vi tycker inte om att leva som amerikaner i skyskrapor. Enligt vårt
sätt att se är Falestinas absorbtionsförmåga redan tömd.»
~Ien en ur viss synpunkt än viktigare orsak till den arabiska
jordaristokratiens förbittring mot zionismen är den omständigheten, att med den följer västerländsk rationalitet ej blott på
669
Hugo Valentin
teknikens utan även på politikens och samhällslivets område, icke
minst en modern arbetarrörelse. Den hotar hela den arabiska l’ancien regime, först i Palestina och sedan i dess grannländer. Det
zionistiska arbetarpartiet, som helt dominerar Falestinas judiska
sektor, eftersträvar att kombinera det judiska folkets räddning
ur hemlöshetens inferno med ett stort mänskligt befrielseverk i
:Mellersta östern, som samtidigt skulle komrna att utgöra grundvalen för arabisk-zionistisk intressegemenskap. Hedan från begynnelsen vann det härigenom vänner i det engelska arbetarpartiet liksom i socialdemokratiska partier världen runt. Bekant
är, hur labourledarna – och f. ö. liven Churchill – bränmn}irkte
Chamberlains vita bok 1939, varigenom världens judar berövades
det palestinensiska invandringslandet, när de bättre än någonsin
behövde det, hur det engelska arbetarpartiet före det sista parlamentsvalet entusiastiskt gick in för ett prozionistiskt program
och hur ministären Attlee sedan svek judarna.
Det nu föreliggande regeringsförslaget till Palestinafrågans lösning, den s. k. Morrissonplanen, inneblir som bekant det judiska
nationalhemmets förvandling till en liten enklav i ett arabiskt,
av mandatlandet England styrt Palestina, varifrån dc nuvarande
eller framdeles blivande hemlösa judarna, bortsett från något
hundratusental, komma att vara uteslutna, alltså zionismens likvidering. Om judarna också framdeles bli utan ett eget land, som
kan uppta de »Övertaliga», komma de – det iir zionistcrnas övertygelse, vilken väl delas av dc flesta kännare av judisk historia – enligt gruppantipatiens lagar och oberoende av sin assimilationsvilja att förbli ett vandrarfolk och ett syndabocksfolk, så-
som de varit de sista två tusen åren. Därav den förtvivlan, som
bemäktigat sig stora delar av den judiska ungdomen i Palestina
och drivit den att tillgripa terroristiska metoder.
Den engelska arbetarledningens övergång till en politik, som de
nyss fördömt, är så mycket mer uppseendeväckande, som bäde
Attlee, Bevin och Morrisson under krigets tre sista år voro medlemmar av krigskabinettet och alltsä haft tillgång till alla papper rörande Mellersta österns problem. Varför ha de då nu böjt
sig för de konservativa antizionisterna i Downing Street och i
Mellersta österns residensstäder? Frågan kan också formuleras
så: Varför bedriva de »konservativ» i stället för »Socialistisk»
utrikespolitik?
I alla Mellersta österns länder har England engagerat sig med
det konservativa ledarskiktet, som med all kraft bekämpar de de- 670
Araber, judar och engelsmän
mokratiska, vänsterbetonade riktningarna. De arabiska politiker,
som före El Alamein samarbetade med fascisterna och nazisterna,
ha i påfallande många fall ej blott tagits till nåder igen utan
t. o. m. kommit till makten. J udarna äro ej de enda, som under
kriget togo parti för England mot Hitler men som skjutits åt sidan eller öppet bekämpas. Detsamma är t. ex. fallet med ‘Vafdpartiet i Egypten och med Naschaschibis mot exmuftin fientliga,
mer moderata parti i Palestina. Den syriska republikens nuvarande presiclent var under många år chef för den pronazistiska
istaklalgrupr1en, och till försvarsminister i det syriska kabinettet
kallades för ej länge sedan en av de mest aktiva pronazisterna
under kriget, vilken efter Syriens ockupation 1941 i landsflykt
fortsatte sin antiengelska verksamhet. Libanons premierminister
blev 1943 en man av liknande cert – han är f. ö. nu en av Libauans representanter i F. N. – och !raks nuvarande utrikesminister, den ovannämnde dr J amali, var redan före kriget känd för
sina nazistsympatier. Alla dessa regeringar beldimpa de demokratiska, vänsterbetonade riktningarna medelst tidningsbeslag, arresteringar av fackföreningsledare och genom än mer drastiska åtgärder. Såsom niirmare belyses i en instruktiv artikel av en irakisk vänsterledare (The New Statesman and Nation, 14 sept. 1946)
iir det ej att betvivla, att denna antidemokratiska politik inspirerats av den engelska regeringen, som fruktar arabiska massrö-
relser och den ryska propagandan. Det förefaller, som skulle Devin anse England ha engagerat sig så djupt med de konservativa
och högerextremistiska kretsarna i Mellersta östern, att det icke
gives någon återvändo.
Den kritik, som på labourhåll ägnats Bevins Palestinapolitik,
har fått sitt mest pregnanta uttryck i en av underhusledamöterna
Crossman och Poot författad broschyr, som bär den betecknande
titeln »A Palestine Munnich~». De klandra, att Bevin låtit
skrämma sig av de arabiska nationalisternas tomma hotelser om
heligt krig m. m. och av de konservativa antijudiska kolonialämbetsmännens tendentiösa svartmålningar. Som det ju aldrig kan
bli tal om någon arabisk folkresning mot judarna – det råder i
regel ett gott förhållande mellan Falestinas judiska kolonister
och deras arabiska grannar – och arabernas militära resurser
i:iro obetydliga både kvantitativt och kvalitativt, bör man, mena
författarna, hellre ta risken av ett arabiskt guerillakrig i det heliga landet, understött av diverse lejda utompalestinensiska förband, än offra judarnas framtid, såsom England 1938 i Miinchen
671
Hugo Valentin
till ingen nytta offrade sudettyskarnas. Som militär faktor är
också judarna i Palestina långt starkare än araberna därstädes.
Sin ståndpunkt sammanfatta de båda kritikerna i följande ord:
»För en brittisk regering, som med moraliskt, ekonomiskt och
tekniskt bistånd från Förenta staterna fast och bestämt ginge in
för en politik, som tillät expansion av det judiska Nationalhemmet intill gränsen för Falestinas absorbtionsförmåga och samtidigt infogade detta judiska samhälle i den arabiska världen i
Mellersta östern, vore det möjligt att övervinna den lokala palestinensiska oppositionen. Arabförbundet skulle först protestera
våldsamt. Det finns emellertid intet bevis för att dessa protester
skulle utmynna i en samordnad aktion. De skulle förvandlas till
vänskap, om Storbritannien och Amerika gjorde en del utfästelser till arabstaterna om finansiell hjälp i stor skala för planering
av bevattning, industrialisering och ekonomisk utveckling.»
Att England under arbetarpartiets ledning i sin utrikespolitik
borde söka kontakt ej med de antidemokratiska utan med de deInokratiska kretsarna i utlandet understrykes väl icke i Crossmans och Foots broschyr men hetonades desto starkare i den underhuskritik, som den förstnämnde i spetsen för arbetarpartiets
»rebellen nyligen ägnade Bevins politik.
Palestinafrågans lösning synes ännu oviss. Varken araberna eller judarna ha emellertid förlorat hoppet. Do förra kräva Palestina som självständig arabisk stat och äro villiga att i så fall
garantera den judiska minoriteten en självstiindig stiillning. De
senare, för vilka det framför allt gäller att för framtiden bevara
judarnas invandrings- och kolonisationsmöjligheter, har föreslagit
England upprättandet av en självständig judisk stat, bestående
av 15% av Palestina väster om Jordan samt av Negev, landets
södra, ökenartade hälft, som ej araberna, ett av världens jordrikaste folk, men väl do hemlösa, av undergång hotade ;judarna äro
villiga att försöka kolonisera. De iiro övertygade om att araberna
förr eller senare skola böja sig för fait accompli. Engelsmännen
tyckas ännu ej bestämt sig. Mot dem, som i likhet med Hourani
förorda totala eftergifter för araberna på alla punkter i Palestina
liksom annorstädes och därav hoppas pit en arabisk-brittisk entente cordiale, stå de, som i likhet med socialisten Crossman och
högermannen Churchill däri se en stor fara för Englands makt
ej blott i Palestina utan i hela Mellersta östern.
672

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner