Print Friendly

Är vår sak Finlands?

Av Amanda Wollstad | 7 oktober 2016

Sverige och Finland har en gemensam historia, en gemensam geografisk belägenhet och en gemensam fäbless för att stå ensamma tillsammans. Frågan är om den gemensamma framtiden som nu förespråkas på båda sidor gränsen klarar ett eventuellt elddop, funderar Amanda Wollstad, nyss hemkommen från Helsingfors.

Fler gånger och från flera håll påpekas under besöket att man från Finlands håll gärna utvecklar och fördjupar det försvarspolitiska samarbetet med Sverige – antydningsvis i princip hur mycket som helst. På försvarsdepartementet understryks särskilt att vi, tillsammans med USA, är Finlands viktigaste och högst skattade vänskapsrelation – och att det egentligen inte finns några begränsningar för hur långt samarbetet med Sverige kan gå. Sverige framställs måhända inte som en bromskloss, men det framgår ändå tydligt att det är på grund av den västra halvan av samarbetet som det inte händer mer, fortare.

Det är Folk och Försvar som står värd för besöket i Helsingfors och programmet är gediget – Svenska ambassaden, Utrikespolitiska Institutet, Hanaholmen, Försvarsministeriet och Huvudstaben avverkas i rask takt men resan bjuder en fördjupning i det finsk-svenska försvarssamarbetet som är svår att få på plats i Sverige. Däri ligger måhända en del av problemet.

De översvallande bedyrandena om en särskild vänskap kan naturligtvis i vart fall delvis vara en eftergift till gästernas nationalitet, men knappast enbart. Finland ser stor potential i en gemensam framtid. Ett utökat samarbete länderna emellan är – där som här – en sätt att genom gemensamma resurser och en gemensam röst både stärka tröskelförmågan och skaffa sig tyngd på den internationella arenan utan att egentlige behöva sätta alliansfriheten på spel. En allians Sverige och Finland emellan är ju ingen ”riktig” allians, utan en naturlig utveckling för två brödranationer med gemensam historia och geografisk belägenhet; betydligt lättare att sälja in till motsträviga regeringskollegor och medborgare än de där högljudda nordamerikanerna i Nato.

Ambassadör Krister Bringéus påpekar i sin rapport att ett svensk samarbete med Finland skulle flytta Finlands västra gräns längre väster ut, och Sveriges östra gräns längre österut – och kloss med Rysslands. Måhända är det därför vi tvekar, solidaritet är ju så mycket enklare när den inte kostar.

Samtidigt påpekas det från flera, måhända mindre professionellt diplomatiska, håll under resan att Finland nog gärna vill ha Sveriges – och andras – stöd och hjälp, men har svårare att se sig i en omvänd rollfördelning. Sverige klarar sig nog, heter de. Inte ger sig Ryssland på dem. Och i så fall har de ju USA. Hur befolkningen i stort skulle svara på ett nödrop från grannen i väst när det plötsligt står finska liv och nationell frihet på spel är inte lätt att sia om. Sverige har ju inte alltid lett med gott exempel i frågan.

USAs och Natos resurser är trots allt oändligt mycket större än Finlands och Sveriges, och i en kris i Östersjöområdet gör det naturligtvis skillnad. Ett försämrat säkerhetsläge slår med stor sannolikhet mot båda nationerna, och frågan är då vems skyddsbehov som går först.

Ett par timmar efter besöket på försvarsdepartementet, klockan 16.43 lokal tid, kränktes finskt luftrum av ett ryskt jaktplan av typen Su-27. Senare samma kväll, 21.33, skedde samma sak igen. Idag skriver Finland, händelsevis, på ett bilateralt försvarssamarbete med USA, inte olikt det Sverige redan undertecknat.

Den finska försvarsmakten twittrade om incidenterna, men i svenska medier har det varit tyst. Intresset för brödrafolket i öster är lika svalt som för säkerhetspolitiska frågor mellan ubåtsjakterna i Stockholms skärgård. Måhända är ändå det den största bromsklossen mot en samarbete som, funderingarna till trots, ändå är en både naturlig och önskvärd utveckling.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner