Print Friendly

Är Sverige ´´neutralt´´

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Professor HALVAR G. F. SUNDBERG:
Är Sverige ”neutralt”?
Professor Halvar G. F. Sundberg anför i
denna artikel starkt kritiska synpunkter
på den svenska utrikespolitiken.
Denna äger inte längre neutralitetspolitikens karaktär, vilket bl.a. framgår
av USA:s reaktion mot regeringens
dokumenterade antiamerikanism. Den
antigrekiska politiken liksom offentliga
bojkottaktioner mot Sydafrika utgör
andra exempel på kränkningar av
neutralitetspolitiken. De länder, mot
vilka den socialdemokratiska regeringens
politik riktar sig, är otvivelaktigt
folkrättsligt berättigade att vidtaga
motåtgärder mot Sverige, som
skulle kunna bli nog så kännbara för vårt
land.
Vår neutralitetspolitik bestämma vi själva, hävdas återkommande av den socialdemokratiska regeringens ledamöter.
Därmed skola rättfärdigas offentliga
åsiktsdemonstrationer i internationella
konflikter och offentliga ståndpunktstaganden i andra staters inre angelägenheter. Testens sanningsvärde är beroende av
om tonvikten lägges på ”neutralitet” eller ”politik”. Vår principiella frihet att
såsom suverän stat bestämma vår egen
utrikespolitik har icke veterligen från nå-
got håll ifrågasatts – därmed intet sagt
om de begränsningar av vår rörelsefrihet,
som kunna föranledas av medlemskapet
av Förenta nationerna och andra mellanfolkliga åtaganden samt icke minst de
faktiska maktförhållandena i världen.
Men gäller spörsmålet vår rörelsefrihet
inom ramen för vad som folkrättsligt kan
göra anspråk på att betraktas som en
med neutralitetens grundsatser förenlig
politik, blir rörelsefriheten väsentligt
snävare. En stat, som vill tillgodonjuta
neutralitetens förmåner, har också att
iakttaga de förpliktelser, som neutraliteten medför. Till neutralitetens grundsatser måste logiskt höra att åtminstone underlåta sådan offentlig aktivitet eller
passivitet, som innebär ett ståndpunkttagande i en krigsliknande eller krigshotande konflikt. Neutralitetsbegreppet innebär ställningen av utomstående i konflikten. De kloka schweizarna hava en väl
tillvaratagen erfarenhet av nödvändigheten att upprätthålla tilltron och förtroendet till en sådan opartiskhet. Att även
den svenska politiken icke varit främmande för distinktionen, torde negativt
framgå av att någon svensk neutralitetsförklaring ej avgavs under Finlands vinterkrig: omfattande understödsåtgärder
till Finlands hjälp vidtogos då med statsmaktens godkännande i vårt land, som
alltså icke då förde en neutralitetspolitik.
Det är icke riskfritt att driva en som
neutralitetspolitik proklamerad politik i
mellanfolkliga konflikter i förhoppningen att, om konflikten övergår till krigshandlingar, kunna söka skydd bakom
neutralitetsreglerna. Ett närliggande exempel därpå tillhandahöll den socialdemokratiska regimen i Norge. Den Nygaardsvoldska-Kohtska neutralitetspolitiken bestämdes av demonstrerat ståndpunkttagande och rädslan att halka in
”på fel sida”. Förhoppningen om Britanniens övermakt till sjöss sveks. Tyskarna
hade hunnit före, och Norge blev slagfält
och tyskockuperat under fem hårda år.
Om en utrikespolitik skall äga neutralitetspolitikens karaktär är alltså icke
beroende av att den gör anspråk å denna beteckning. Avgörande är, att politiken erkännes såsom sådan av de makter,
mellan vilka konflikten föreligger. Detta är som bekant icke fallet med vår
egen neutralitetspolitik.
Bristande opartiskhet
Redan den amerikanska demonstrationen med ambassadörens hemkallande
”för konsultationer” är härpå ett övertygande bevis. När en svensk statsrådsledamot vid den socialdemokratiska
337
första-majdemonstrationen ansåg sig
kunna göra denna allvarliga incident till
föremål för hånfulla ”kvickheter”, skapas intrycket, förutom av övergiven
neutralitet, av otroligt lättsinne eller
grov okunnighet i det internationella
umgänget. Den tvekan om den amerikanska reprimandens innebörd, som hos
den fåkunniga eventuellt skulle kunna
rått, borde i alla fall hava undanröjts
genom den av ambassadören vid återkomsten beviljade intervjun. Denne
meddelade, att enligt den rådande amerikanska uppfattningen svenska regeringen ej iakttagit opartiskhet i Vietnamkonflikten utan övergivit sin traditionella neutralitet: neutralitet betyder att
icke välja sida. Åsiktsskillnaderna i
Vietnamfrågan hade, framhölls vidare,
påverkat också andra områden av de
svensk-amerikanska relationerna.
Denna i diplomatiskt umgänge ovanliga klartext belyses även av våra myndigheters tolerans och viseringsvägen
lämnade medverkan till den obeslöjat
antiamerikanska Russeltribunalen, statsrådsledamöters deltagande i offentliga,
direkt eller indirekt antiamerikanska demonstrationer, skymfanden av amerikanska representanter och rikssymboler,
inträngande och skadegörelse i amerikanska ambassaden, mottagandet och
anlitandet av amerikanska desertörer i
den antiamerikanska kampanjen – vilket sistnämnda emellertid föranlett ett
uttalande från fackföreningshåll om det
felaktiga i att ge desertörerna stöd och
uppmuntran, en tillnyktring som inträf- 338
fat efter bojkotthotet från de amenkanska hamnarbetarna.
Sammanställas dessa entydiga och ensidiga offentliga meningsyttringar med
regeringsledamöters flitiga besök i och
återbesök av öststaterna, ligger givetvis
slutsatsen nära om en förskjutning i den
svenska politiken mot antiamerikansk
orientering. En politik, som tager sig dylika uttryck, kan knappast förväntas
komma att av den makt, som är föremål
för demonstrationerna, bliva erkänd så-
som neutralitetspolitik. skulle dess reella
innebörd vara ej antiamerikansk utan
eftergifter för en mer eller mindre kommunistiskt influerad vänsterflygel, bleve
slutsatsen, att förtroendet för den svenska neutraliteten i en eventuell konflikt
satsats i den socialdemokratiska regeringens partipolitiska spel.
Antigrekiska yttringar
Det kan visa sig utgöra ett äventyrligt
spel med landets intressen att synes den
socialdemokratiska regeringen utnyttja
utrikespolitiken till partitaganden i andra länders konflikter eller inre stridigheter, vilka föga angå vårt land. Att Sverige inom Europarådet trätt i spetsen för
opinionsyttringar mot den s.k. juntan i
Grekland är en sak: däruppträda vi inför
ett forum, som möjligen kan tänkas behö-
rigt till ett ståndpunkttagande. Men att
med regeringsledamöter i spetsen anordna offentliga antigrekiska maj-demonstrationer och att tolerera att asylbeviljade grekiska medborgare organisera ett
slags motståndsrörelsens högkvarter i
Sverige låter sig icke förena med den
folkrättsliga noninterventionsprincipen
eller ens med bibehållandet av diplomatiska förbindelser med samma regim. Huru föga välunderbyggd den inhemska
opinionen varit, torde dessutom illustreras av att demonstrationerna i början riktade sig mot konung Konstantin, dvs. mot
en juntans motståndare. Det är dessutom
en av praktiska skäl förestavad regel, att
ett land har att erkänna ett annat lands
faktiska regering; det må erinras om den
snabbhet, varmed svenska regeringen erkände Sovjets inkorporering av de baltiska staterna. Sverige har sålunda ej anslutit sig till den s.k. Wilsondoktrinen:
att förutsättning för ett erkännande
skall vara, att en regim auktoriserats av
en fritt vald folkrepresentation. Men
med hänsyn härtill kan regeringens grekiska politik icke heller äga befogade
anspråk på etiketten neutralitetspolitik.
Det är också genom memoarlitteraturen
bekant, att den P. A. Hansson- Sandlerska regeringen energiskt avrådde från
bojkottaktioner mot Hitlerismen 1933.
På liknande sätt brytes noninterventionsprincipen genom offentliga bojkottaktioner mot Sydafrika. Från den s.k.
vänsterflygelns sida påyrkas jämväl
inblandning i Portugals inre angelägenheter, bland annat genom yrkanden om
svensk insats för landets uteslutande ur
EFTA. Och såsom bekant har från liknande håll även begärts regeringsdemonstrationer mot Francos spanska reglm.
För inrikes bruk
Det vill synas som den socialdemokratiska regeringens deltagande i eller generösa tolerans mot dylika med folkrätt
eller neutralitetspolitik oförenliga ståndpunktstagande i främmande länders
konflikter och tvister ytterst vilade på
övertygelsen, att de länder mot vilka vi
rikta oss, skulle förstå att våra demonstrationer voro inrikes- och valpolitiskt
bestämda och därför icke vore så illa
menade och utan utrikespolitisk betydelse. Typiskt torde såluada vara Stockholms stadsfullmäktiges bojkottaktion,
som till och med motiverades med att
bojkottbeslutet allenast vore en gest och
saknade praktisk betydelse, enär uppköp av sydafrikanska varor icke förekomme i stadens upphandling.
Den amerikanska diplomatiska demonstrationen lärer emellertid ådagalägga, att vi icke kunna vara alltför säkra på att vår utrikespolitik åtnjuter
denna ansvarsfria ställning. Aven det
med någon förödmjukelse avvärjda
amerikanska bojkotthotet talar här sitt
tydliga språk. Vårt land har knappast
en så skyddad ställning, att vi äro oåtkomliga för de motåtgärder, vilka våra
oneutrala åtgärder kunna framlocka.
Otvivelaktigt är sålunda, att den socialdemokratiska regeringens neutralitetspolitik är sådan, att de länder, mot vilka
den riktar sig, äro folkrättsligt berättigade till retorsionsåtgärder.
Svenskt underläge
Med retorsion avses nämligen inom folk- 339
rätten en av en stat mot annan stat vidtagen obillig åtgärd. Sådan må tillgripas
sedan en stat blivit förnärmad genom en
av annan stat vidtagen handling eller underlåtenhet, som innebär ett ej i och för
sig folkrättsstridigt men pejorativt bemötande eller eljest diskriminerande behandling. En folkrättsstridig åtgärd däremot berättigar den drabbade till represalier, dvs. en annan folkrättsstridighet.
De flesta retorsionerna ha bestått uti de
s.k. tullkrigen, men formerna hava, särskilt tidigare, varit mångfaldiga: hemkallande av diplomatiska representanter, konsulatstängning, utvisningar, invandringsrestriktioner, införande av viseringstvång, offentliga bojkottaktioner,
förhöjda sjöfartsavgifter eller stängning
av hamnar, exarbitanta skatter, osv.
Ett exporterande land som Sverige
har härutinnan en särskilt känslig ställning och i förhållande till flera av de
aktuella staterna ett klart underläge. Så
är värdet av exporten till Sydafrika 205
miljoner men importen därifrån allenast
62 miljoner. För Greklands del äro motsvarande siffror 165 och 32 och för Spanien 388 och 198 miljoner. Gentemot
USA och Portugal är vår ställning härutinnan starkare, men särskilt i förhållande till USA i andra hänseenden känsligare. I allt fall torde nöjet och betydelsen för vårt land av kränkande offentliga ståndpunkttaganden och av meningsdemonstrationer i andra länders
konflikter och interna stridigheter icke
stå i rimlig proportion till de därmed
förenade riskerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner