Print Friendly

Är det tyska kynnet militaristiskt

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÄR DET TYSI(A KYNNET
MILITARISTISI(T?
Av OBSERVATÖR
ÖvERALLT. i världen ställer sig frågan: Finns det folk och nationer, som av börd och själsliga anlag äro grymma och krigiska,
hänsynslösa och brutala~ Frågan lyder i de demokratiska länderna,
i England och Amerika, bland de lidande miljonerna i de ockuperade länderna konkret så här: Finns det ett »nazistiskt» och ett
»annat» Tyskland, finns det »goda» tyskar och »onda» tyskar eller
finns det helt enkelt endast tyskar, som är militaristiska och krigiska, hänsynslösa och egoistiskaf Finns det så många >>goda»
tyskar, att man efter kriget skall kunna hysa en förhoppning om att
ett »annat» Tyskland verkligen håller fred med grannarna och
kommer att inordna sig i en europeisk folkgemenskap~
Biologin leverar icke något empiriskt material och ger icke heller
fog för antagandet att själsliga och samhälleliga, moraliska och
andliga egenskaper och förmågor med säkerhet äro ärftliga. Den
moderna psykologin erkänner som medfödda för alla människor
endast driftlivet, de grundläggande instinkterna, såsom självhävdelse och vidmakthållande av arten, o. s. v. Det finns förutom
dessa alla människor tillhörande drifter vissa anlag, dispositioner,
förmågor, som ofta accepteras som medfödda, såsom t. ex. musikalitet o. d. Men om härkomsten och sättet för detta arv kan vetenskapen på sakens nuvarande stånd icke ge någon säker upplysning.
Säkert är endast, att sådana dispositioner, även om de kunna betraktas som medfödda, förekomma hos alla nationer, låt vara i olika
statistisk omfattning.
Nationalkaraktären kan endast beteckna summan av de speciella
förhållningssätt som skilja en nations beteende från en annans.
I realiteten förstår man med nationalkaraktär icke karaktären hos
en nations alla individer utan det speciella förhållningssättet hos
en samhällelig och politisk elit, som leder och influerar en stats
samhälleliga liv.
Vid diskussionen om nationalkaraktären förbises gärna två syn- 114
Å·r det tyska kynnet militaristiskt?
punkter. För det första att det endast är frågan om en nations
samhälleliga elit som inåt och utåt därför kan uppträda som karakteristisk för nationen, emedan den lyckats att hävda ett uppfostringsideal för flertalet medborgare; för det andra, att just emedan
det är frågan om en elit, en annan elit kunde förfäkta ett annat
uppfostringsideal. Tydligen förändras en människogrupps förhållningssätt precis som en individs under historien, emedan människornas gruppering i klasser och nationer förändras utan uppehåll
under historien. En nations karaktär förändras, när en ny elit
uppträder som härskande och behåller den samhälleliga ledningen
till dess nya uppfostringsideal bli förhärskande.
På det nationella uppfostringsidealet kommer den nationella
historien och traditionen alltid att utöva ett stort inflytande. Det
kan icke bestridas, att olika folk vårda olika uppfostringsideal.. I
Kina uppfostras de bildade klassernas barn sedan många århundraden enligt Konfucius’ ideal. När Kinas nuvarande revolutionära
elit på kort tid genomfört betydande förändringar av uppfostringsidealet, så torde detta dock förbli i hög grad influerat av sin föregångare. Det är ej möjligt att ombilda kinesernas förhållningssätt
efter mönster: av det kristna eller bolsjevistiska eller europeiska
uppfostringsidealet.
Om man vill sammanfatta ett folks uppfostringsideal i ett slagord, såsom t. ex. den spanske sociologen Madariaga gjort i sin bok
»Englishmen, Frenchmen, Spaniards» så behöver detta icke vara
felaktigt. Madariaga har som bekant visat, att engelsmannen i
allmänhet orienterar sig efter »fair play», fransmannen efter »le
droib och spanjoren efter »el honor». Engelsmännens uppfostringsideal äro verkligen helt olika fransmännens och båda dessa äro
olika spanjorernas, liksom man även med rätta kunde tillägga att
alla tre skilja sig från tyskarnas och så vidare. Mindre folk ha
för det mesta mindre tydligt präglade egna uppfostringsideal,
emedan de under historiens lopp levt alltför länge i de stora folkens
skugga och varit utsatta för alltför mångsidiga inflytanden.
Att fransmännen tala om »le droit» betyder inte att de äro
rättvisare och mera rättsälskande än någon annan. Aven fransmannen utlägger den formella rätten till sin egen fördel, även han
kan vara brottsling och skjuta undan rättsföreskrifterna liksom
varje annan. Men den juridisk-formella sidan av förbindelser och
handlingar torde hos fransmannen i allmänhet spela en större roll
än hos andra. »Le droit» har förlänat de politiska och privata uppgörelserna en mera formalistisk karaktär genom en juridisk dräkt.
9-46134 Svensk Tidskrift 1946 115
Observatör
Allt detta har grundmurats i franska revolutionen, i proklamationen av de mänskliga rättigheterna, i de följande talrika och
intensiva författningsstriderna och i den första mera omfattande
lagboken, code Napoleon.
Spanjoren talar mera om äran än någon annan, men han är för
den skull icke någon medeltidens riddare. Han är icke mera ärlig
än andra. Lika litet som alla fransmän som orientera sig efter
»le droit», lika litet lyda alla spanjorer de bud, som koncentrerats
i begreppet »el honor». Men det finns en skillnad mellan en genomsnitt-spanjors och genomsnitt-fransmans beteende, en skillnad, som
är karakteriserad genom »el honor» och »le droit».
Aven den mest kritiska och förnuftiga människa kan icke
helt lösgöra sig från påverkan av ett uppfostringsideal, som verkat
runt omkring henne i hennes barndom. Uppfostringsidealets förändring- efter vår uppfattning är detta likabetydande med nationalkaraktärens förändring – är en långvarig process, som icke
går att genomföra under ett fåtal år och aldrig kan lyckas helt,
om man med fullständig framgång menar, att ett statssystems förflutna historia och traditioner helt och hållet kunna utsläckas.
Men ändå kan uppfostringsidealet på ett mycket djupgående sätt
förändras om den samhälleliga omgivningen förändrats.
Ett mycket utpräglat uppfostringsideal ha omhuldats av tys~
karna. Det kallas den preussiska militarismen.
Den preussiska staten hade på den tid, då den borgerliga samhällsordningen började utvecklas i Syd- och Västeuropa, haft en
lång tradition av agrart kolonisationsarbete öster om Elbe och i
de baltiska länderna. Denna kolonisering genomfördes av militära
adelsorganisationer, som hade en starkt religiöst betonad ordenskaraktär. Den agrara kolonisation, som en gång börjat, kunde endast vidmakthållas genom ständiga småkrig och genom en fast
organisation av de härskande kolonisatorerna. Språkliga olikheter
och högre kultur isolerade de i öster verkande militära adelskolonierna från den underkuvade baltiska och slaviska lantbefolkningen av främmande religion. Den preussiska staten stod under
polsk överhöghet och antog reformationen ej av rebellion mot Rom
– utan av rebellion mot Polen. Den bevarade sin agrara och
kolonisatoriska karaktär även efter det 30-åriga kriget i högre grad
än andra tyska områden. Industri och hantverk fanns det i Preussen endast i den omfattning som var oundgängligen nödvändig för
existensen, och handel idkade man för det mesta endast med kolo- 116
Är det tyska kynnet militaristiskt?
nisationsområdena öster om Elbe. Men för att där kunna vidmakthålla en statlig ordning och där kunna idka handel fick den tunna,
härskande tysk-preussiska eliten leva i ständig militär beredskap.
Även kommersiellt-geografiskt var Preussen utomordentligt splittrat och mycket ofördelaktigt konstruerat. Åven av denna orsak
måste soldattraditionen hos den statsbärande agrara eliten vårdas.
Genom införande av den stående armen blev denna tradition i ännu
högre grad statens grundval.
Den östra soldatadelns uppfostringsideal överflyttades i och med
den stående armen på större människogrupper. Men hur~
. De första preussiska kungarnas stående arme – Preussen blev
kungarike 1701- bestod i mångt och mycket av främmande folkslag särskilt från de östra provinserna och annorstädes. Den preussiske kungens soldater tjänstgjorde många gånger 10 och 12 år.
Deras antal var 40-80,000. Soldaterna tillägnade sig genom den
hårda uppfostran ett nytt levnadssätt. I den preussiska kasernen
blev underordnandet och den blinda lydnaden gentemot de över~
ordnade en levnadsvana. Med fantastiska uppfostringsmetoder och
många straff lyckades man komma därhän. Oavbruten sysselsättning, ingen ro, utom den fysiskt ofrånkomliga, voro uppfostringsprinciperna. Soldaten skulle ständigt leva under sin överordnades
kontroll. Han skulle upphöra att existera som personlighet. När
det icke fanns annat att göra skulle han sysselsätta sig med rengöring av sig själv och sina persedlar. När man icke exercerade
och paraderade, skrubbades, borstades och putsades det, icke så
mycket för renlighetens skull, som emedan man eftersträvade en
ständig sysselsättning och en ständig möjlighet till kontroll från
de överordnades sida. Den gamle preussiske soldaten skulle leva
i fruktan.
Människor, som under åratal uppfostrats med sådana metoder,
kunde efter många år äntligen lämna tjänsten. De fingo bondgårdar eller trädde i förvaltningens tjänst, där man väl kunde behöva
sådana människor i de östra kolonisationsområdena. F. d. soldater
bildade grundvalen för den statliga förvaltningen och för kolonier
mitt bland främmande folk. Förvaltningen militariserades i Preussen tidigt och i högre grad än i andra länder vid samma tid. Förutvarande soldater gifte sig. Naturligtvis uppfostrade de sina fruar
och barn efter samma underordnandets, lydnadens, den oavbrutna
sysselsättningens, den pinsamma renligheteris principer, efter vilka
de själva voro vana att leva. Ett .folk av ~ miljoner människor
(det var invånareantalet i 1700-talets Preussen) kunde genom upp- 117
Observatör
fostran av några tiotusental i kasernerna inom ett fåtal årtionden
överföras till ett nytt uppfostringsideal. Den preussiske soldatens
uppfostringsideal har i fortskridande grad bemäktigat sig befolk,
ningen. Denna tradition kunde genom den preussiska statens militära uppstigande överflyttas på allt större områden. När Preussen
med sina militära uppfostrings- och ämbetsmannatraditioner utvidgades till tyska riket, hade nästan 200 år förflutit sedan den
stående armen infördes.
Andra europeiska stater hade först senare stående armeer än
Preussen. Visserligen införde de under 1800-talet den allmänna
värnplikten. Men hos dessa armeer var soldatuppfostran lagd.
på andra grunder, hade andra traditioner och aldrig blivit befolkningens uppfostringsideal. Således levde i Frankrike den revolutionära folkarmens tradition även efter franska revolutionen i
varje fransmans anda.
Den härsklystne preussiske underofficeren med den styva nacken
och de hårda livsformerna, som emellertid likaväl kände sig ansvarig för sina underordnade och därmed blev deras stränge fader,
lever i Tyskland icke blott bland armens soldater utan i tusen och
åter tusen exemplar i alla människogrupper, bland män och kvinnor, huvudsakligen emellertid i skolan och i förvaltningen. Han har
blivit den nationella överlägsenhetens bärare.
När industrialiseringen utbredde sig i större omfång, framträdde
den från barndomen, skolan och hemmet medförda benägenheten
till underordnande, lydnad, pinsam ordning, till stolt uppskattning
av den egna personen och den egna prestationen och den fantastiska tron på organisationens .fördelar. Den tyska industrins organisation fullbordades snabbare och kunde på omvägen via det
militära uppfostringsidealet ta ut större arbetsprestationer än
industrierna i de andra kontinentaleuropeiska länderna. De moderna tyska fabrikerna ha omformat den preussiska armens gamla
uppfostringsideal efter de nya behoven. I stället för hjältedyrkan
i armen, vilken emellertid kvarlevde där, har tillkommit en dyrkan
av det »tyska värdearbetet» (deutsche Wertarbeit) inom de tyska
arbetarna och teknikerna. Det var en tro på ensartade och oöverträffliga tyska arbetsprestationer. Åven idag är den tyske arbetaren lika fanatiskt hängiven detta tyska »Wertarbeit» som före
1933, oberoende av om han då var eller nu är socialist, kommunist,
nationalsocialist eller katolik.
På de nära femtio åren från det tyska rikets grundande år 1871
till 1918 hann det preussiska uppfostringsidealet få fotfäste i alla
118
Är det tyska kynnet militaristiskt?
tyska delstater. Det var på republikens tid, under 1918 till 1933
heller icke underkastat några djupgående förändringar, även om
dess industriella karaktär framträdde starkare än dess rent soldatiska. Det gamla uppfostringsidealet förblev den grund, varpå
politikens vänster- och högerpartier och fackföreningarna grundade sig som strängt disciplinerade grupper, med lydnad, underordning, o. s. v. Nationalsocialismen har sedan äter klätt det tyska
uppfostringsidealet i uniformen, frän vilket det var befriat under
republiken. Däremot vann samma ideal aldrig insteg i Österrike,
där andan och mentaliteten hela tiden var en annan.
Ovanstäende schematiska och korta framställning har naturligtvis endast det värde, som varje generalisering kan ha. Men det
räder intet tvivel om, att den s. k. preussiska militarismen icke
har något att göra med tyskarnas påstådda ärftliga själsliga
disposition. Tyskarna ha icke ärvt militarismen frän de gamla
germanerna, om vilka vi förutom Tacitus’ .framställning trots alla
tysk-nationella ansträngningar icke veta mycket. För att förstä
det tyska uppfostringsidealet, d. v. s. den tyska nationalkaraktären,
behöver man ej åberopa den mystiska folksjälen eller rassjälen.
Det räcker med att studera Preussens och Tysklands geografi och
historia, deras sociala och politiska förflutna.
Man kommer härvid att tänka på att även det engelska uppfostringsidealet, sådant det uttrycks i »fair play», ursprungligen
var en överklass’ uppfostringsideal. Detta sjöfararens, kolonistens
och handelsmannens ideal vann i gentleman-typen allmänt burskap. Den brittiske arbetaren och den brittiske bonden, ja t. o. m.
den brittiske brottslingen känna till gentlemannens idealtyp. De
sträva efter att uppträda och handla i enlighet med detta ideal.
Härvidlag glömma de aldrig, att de icke endast äro gentlemän utan
även arbetare, bönder, förbrytare, familjefäder, katoliker, o. s. v.
Det torde aldrig vara möjligt att genom sträng uppfostran ändra
ett folk, vars ideal äro krigiska och alltför högdragna gentemot
de andra, om man med uppfostran icke menar något annat än den
byråkratiska kontrollen av det politiska och sociala livet, av skolböckerna och litteraturen. Ett byråkratiskt förtryck måste tvärtom
åstadkomma ett ännu starkare avgudande av det soldatiskt-nationella idealet och bidraga till bildandet av hjältelegender.
Endast skapandet av en fredlig, humanistiskt orienterad samhällsordning i Tyskland och i andra länder, torde vara i stånd att
orientera människornas allmänna beteende efter ett nytt uppfostringsideal och uppfostra en ny elit i en ny anda.
119

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner