Print Friendly

Antikapitalismen i tiden

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

”ANTIKAPITALISMEN” I TIDEN
I SINA sedvanliga nyårsbetraktelser har vår tidningspress helt
naturligt företrädesvis sysslat med spänningen inom den internationella politiken. Ej mindre uppmärksamhet förtjänar den tendens, som på sistone dominerat inom skilda länders inrikespolitik.
Vid sidan av de nationalistiska strömningarna ha de antiliberala
förhärskat. Koncentrerat sagt har en antikapitalistisk mentalitet
alltmer bestämt väljarnas ställningstagande. Tillkomsten och den
långvariga existensen av diktaturer som Tysklands, Polens, Italiens, för att ej tala om Sovjetrysslands, ha utom i våldets makt
sin förklaring främst i inrikes- och utrikespolitiska nödlägen
men även i missnöjes- och osäkerhetskänslor i vida befolkningslager. Trots sin antinazism har en folkfrontregim som Frankrikes
samma sociala känslofundament, ehuru demokratien i stället för
diktaturen valts som »Mittel zum Zweck». Roosevelts enorma seger
vid.senaste presidentvalet uppbars av samma misstro till den samh~illslycka, som levererades fri’m ‘Vall Street. I en folkrörelse som
Belgiens rexism är det antikapitalistiska momentet lika framträ-
dande. I dc skandinaviska Hindernas socialistsegrar, liksom i de
aktuella str~ivandena i Finland att skapa en folkfront mellan »arbetare och bönder» kan samma reaktion utli.isas, ehuru denna på
våra breddgrader fått en ovanligt stark klasspolitisk accent. Även
när det engelska folket hösten 1935 valde konservativt, betydde
utslaget en seger för en konservatism, som i utpräglad grad, icke
minst genom mal;:t·:m av ledarens höga moraliska föredöme, hävdade statens supremati över enskilda intressen.
För de i dessa ideologiska partistrider åtminstone för tillfället
underlägsna grupperna vore det bedrägligt att vilja bagatellisera
den antikapitalistiska flodvågen. Den förtjänar både fruktan och
respekt, och den vore värd en mer inträngande analys än efterföljande korta schematiserande reflexioner.
Liberalismen avlöste ett samhällstillstånd, som kännetecknades
av relativt låg levnadsstandard och relativt stor trygghet. Hittills har liberalismen – i varje fall enligt den övervägande folkmajoritetens mening – blott lyckats endels: den har förmått höja
levnadsstandarden men misslyckats i att garantera tryggheten.
60
»Antikapitalismen» i tiden
J u högre levnadsstandarden lyfts och ju mer envars beroende av
penninghushållningen blivit, desto hårdare har otryggheten
exempelvis i arbetslöshetens skepnad måst kännas. Just i sitt
febrila välståndsskapande har det liberala samhället därför löpt
sin egen största fara och ägt sin egen argaste fiende, ty i en hejdlös välståndshöjning har massan sett en otrygghetsrisk, och med
röstsedeln i sin hand har den velat säga ifrån, att den maximala
tryggheten föredrages framför det maximala välståndet.
Man har också starkt reagerat mot utslag av en mindre ansvarskännande eller kanske ibland ansvarslös kapitalism. Den gamle
bruksägaren eller manufakturisten var i regel sina anställdas
både föresyn och försyn; han tog visserligen huvudparten av förtjänsten men ansvarade också för de anställdas livsuppehälle, bistånd vid sjukdom och trygghet för älderdomen. De nya företagsformerna äro icke lika förpliktande; di.irför ha arbetare och anställda haft svårare att försona sig med dem, och dc ha itterkri.ivt
den gamla brukspatronsansvarigheten i form av ökad statlig ansvarighet, möjliggjord genom ökad beskattning. I den mi’m denna
reaktion vänder sig mot baggböleri och hänsynslös spekulation,
mot bristande ansvar för företagets konsolidering och personal,
kort sagt mot en kapitalism, som ej vore medveten om sina förpliktelser, har den en moralisk styrka, som ingen kan negligera.
Eftersom de löneauställda alltid komma att äga ett överväldigande flertal, skulle man vara benägen att tro, att den gamla
frihetsstaten vore dömd att spårlöst försvinna, att framtiden tillhörde planhushållare och socialiseringsmakare. En sådan uppfattning var den 20 september i fjol den första ingivelsen hos mången
i vårt land. Perspektivet är alltjämt en levande realitet, ty ingen
vet ännu, om socialdemokraterna inför trycket från radikala riktningar skall kunna undgå att löpa linan ut.
Det trots allt förhoppningsfulla i dagens mörka situation ligger
däri, att socialdemokraterna, väl stående utanför portarna till
tvångshushållningens förlovade land, överfallits av fruktan för
att taga detta i besittning. Socialismens ideologi, konstruerad på
främmande botten under ett annat tidsskede, ser ut att förlora i
dragkampen med våra arbetares och fackföreningspampars jordbundna realism. Ärligt troende på den radikala socialpolitikens
nödvändighet kunna de dock med sin kännedom om människonaturens svaghet ej gärna vara blinda för den demoraliserande faran av
välfärdspolitikens hypertrofiering. Särskilt efter 1929 års samför- 61
»Antikapitali.smen» i tiden
ståndskonferens har deras värdering av företagare uppenbarligen i
hög grad ändrats, fastän det alltjämt hör till verkningsfull taktik
att i agitationen utmåla och generalisera enstaka missgrepp. En
strävan efter utjämning och nivellering finnes visserligen, men jämlikhetskravet synes förlegat; redan lönesättningen differentierar
arbetaren i över- och underklass, den strykande åtgången av tipssedlar tyder ej på någon personlig motvilja mot lättförtjänta
vinster, och självaste Sovjetryssland består sig med lönegrader
och Stachanovsystem. Erfarenheterna utomlands från »antikapitalismens» länder ha också åtskilligt att säga socialdemokraterna.
Hur många ingrepp länder som Tyskland och Italien än gjort i
det fria näringslivet är det dock en jättedistans mellan nazismens
eller fascismens ekonomiska barndomsideologier å ena sidan och
dessas förverkligande å den andra. Våra socialdemokrater ha
dessutom måst upptäcka- såsom senast direktör Wistrand i vårt
förra häfte yttrade- att planhushållningsländer ej äro välståndshinder. ‘l’. o. m. den franska folkfronten tycks efter sina barnsjukdomar ha etablerat sig i ganska städade borgerliga former. Så
ha vi:tra socialdemokrater säkerligen lärt sig att förstå, att den
ekonomiska friheten ej blott har antikvitetsvärde.
V~inder man sig till konservatismen, har det materiella uppsYinget för denna varit en företeelse på gott och ont. Konservatismen har visserligen även välståndets stegring på sitt program
men har till hela sitt innersta traditionsbundna väsen ej kunnat
se något ideal i allsköns nyskapelser och omflyttningar; redan
dess sinne för rotfasthet är befryndat med trygghetstanken enligt
modernt Sl.Jråkbruk. Konservatismens ideal har heller aldrig varit de lättköpta vinsterna; den har alltid strängt hävdat plikten
och sj~ilvansvaret utan att därför negera kravet på hjälp till
sj~ilvhjälp. Tillspetsat kan sägas, att konservatismen i besuttenhet velat se ett uttryck för duglighet, strävsamhet och sparsamhet, medan den rent liberala samhällstypens förmögenhetsbildningar lätt leda tanken till spekulationschanser. Och när dagens
segerrika antikapitalistiska riktningar gå till storms mot tendenser
till bristande ansvarsl~änsla hos företagarevärlden, behöver den
alls icke känna sig ensam. En meningsriktning, som till stor del
bestämts av jordbrukare samt ämbetsmannavärldens och kyrkans
män, har lika lätt att reagera för yttringar av gulascheri, rofferi,
illojalitet och utmanande överflöd; den har så mycket större anledning till reaktion mot samhällsvidriga företeelser, som dessa i
62
»Antikapitalismen» i tiden
agitationen ofta med största orätt föras på dess konto. Med sin
uppfattning om kapitalet såsom ett värde, som skall förvaltas i
samhällets tjänst, har konservatismen i kapitalet, trots dess ofta
irrationella fördelning, sett en hävstång i samhällsutvecklingen,
liksom en förutsättning för en i ordets bästa mening rikare kultur;
i sistnämnda hänseende må blott erinras om de stora kulturella
och filantropiska donationerna under föregående år. Om »kapitalismen» liksom om det gamla adelskapet måste gälla, att den förpliktar. Men konservatismen har icke kunnat godtaga den kritik
som välgrundad eller :rättfä::dig, vilken bottnat i fullständig oförståelse för de fria former, som nödvändigtvis måste följa med
varje risktagning. Ej många gå till sitt värv så fyllda av arbetets
och pliktens bud som det övervägande flertalet av våra större företagare, utan att dessa därför undsluppit klicheerna att vara
exploatörer. I en icke utvecklingsfientlig stat måste företagarnas
atmosfär vara frihetens, friheten till initiativ och anpassning,
men mer och mer ha dessa själva lärt känna både de mänskliga
och politiska vådorna av en frihet, som ej förbindes med ett avsevärt mått av trygghet.
Kontroversen mellan friheten och tryggheten kommer att dominera de närmaste årens politik. För tillfället synes det senare intresset, klätt i antikapitalistisk dräkt, stå segern närmast. Vad
vi här ovan velat antyda är att motsättningarna emellertid icke
behöva vara oförenliga. Den nutida antikapitalismen är visserligen mäktigare än förut men också mognare; den måste ana, att
en trygghet, som förkväver den ekonomiska rörelsefriheten, kan
äventyra både välståndet och tryggheten. A andra sidan kan intet
parti längre dväljas i den rena frihetens tunna luft; att nå syntesen mellan frihet och trygghet, mellan ekonomisk expansionsmöjlighet och samhällelig omvårdnad måste vara målet. I dragkampen mellan de båda intressena kommer den ena riktningen att
mera betona trygghetens och statspatriarkalismens, den andre rö-
relsefrihetens och självansvarets postulat. Det hänger närmast på
socialdemokraterna, att de icke genom att överge sin realism äventyra den lugna inre utveckling, som partiernas siktande till närliggande mål utlovar. Hur allvarliga de framtida följderna aY
den nuvarande välfärdsbetonade finanspolitiken än framstå och
trots andra betänkliga tendenser finnes det dock orsaker att vid
inledningen av ett nytt år med en grundton av optimism betrakta
brytningarna mellan »kapitalism» och »antikapitalism»i vårt land.
63

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner