Print Friendly

Anti-USA-kampanjen i radio tv

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

152
ANTI-USA-KAMPANJEN I RADIO/TV
Fil. dr Åke Thulstrup skildrar
i denna artikel den antiamerikanska kampanj, som bedrivs
av radio- och TV-monopolet i
Sverige. Han exemplifierar
rikhaltigt från de två senaste
åren. Radio- och TV-monopolets nuvarande konstruktion
ger oss monopolsystemets alla
nackdelar men inga fördelar,
menar författaren, som också
understryker, att radionämnden är uppenbart otillräcklig
som kontrollorgan. En möjlighet att komma till rätta med
missbruket är att låta alla politiska partier utöva inflytande över de politiskt präglade programmens utformning.
Bäst vore dock med en fri radio och television, där man i
ett konkurrentföretags sändningar kunde bemöta alltför
färgade framställningar i det
andra.
Av fil. dr ÅKE THULSTRUP
Det var ju illa, att den tjugosjuårige vettvillingen den 28 januari
kom åt att förstöra panoramarutorna på amerikanska ambassaden
i Stockholm till ett sammanlagt
värde av 50 000 kr. Men efter att
noga ha övervägt alla hittills uppdagade omständigheter i denna sak
måste jag säga, att jag till fullo förstår honom.
Tänk er en ungdom utan några
andra kunskaper om de underutvecklade länderna, den tidigare kolonialpolitiken och om USA i största allmänhet än dem han har inhämtat i vår Radio/TV (som han
inte utan skäl anser underställd
den svenska statens kontroll och
vars politiska förkunnelse han därför uppfattar som officiellt sanktionerad) – vad kan en sådan individ, om han har ett hetsigt temperament, göra annat än rusa till
amerikanska ambassaden och krossa panoramarutor?
Sveriges Radio/TV driver en sedan några år allt medvetnare och
intensivare antiamerikansk propaganda. Det är inte alls märkvärdigt,
att omdömeslösa och okunniga ungdomar drivs till flaggbränning och
fönsterkrossning. Dessa konsekvenser måste ha förutsetts av dem som
bär ansvaret för den pågående agitationen.
Hatagitation
Likheterna med nazitidens tyska
radio blir allt mer iögonenfallande.
Liksom den nazityska radion under
vissa skeden gjorde pauser i utsändningarna för att ryta ut ”Die
Juden sind unser Ungliick” och liknande visdomsord, serveras hos oss
då och då hat-”dikter” tillägnade
president Johnson. Bland de talrika
specimen av samma konstart som
jag under de senare åren har hört i
radio och TV minns jag särskilt en
från 1965 som bar rubriken: ”Om
olika sätt att utrota råttor.” Det
gällde Vietnam, och mästerverket
var inlagt i vad som på programmet kallades ”Lyrisk halvtimme”.
Jag undrar, om ens dr Goebbels
brukade beteckna sina egna hatutsöndringar som lyrik. Vår svenska
Radio/TV har faktiskt hunnit ett
stycke förbi honom.
I somras ägnades en daglig återkommande femminutersutsändning
(kl. 7.55-8.00) i stor utsträckning
åt Amerika-hatet under den oskyldigt klingande rubriken ”Från morgonsidan”. Programmet kördes, så-
vitt jag minns, hela juli och under
början av augusti, men det ägnades inte varje dag åt USA-hatet. En
dellågkomik förekom också – som
camouflage? – och vi hölls väl underrättade om Mao Tse-tungs berömda simtur i Yangtsekiang.
· Just detta att varannan dag eller så drypa några droppar hat i
15!:!
nymornade lyssnares öron är till
punkt och pricka nazistisk (eller
stalinistisk) agitationsteknik.
Falsk ryktesspridning
Den 13 nov. 1966 utsändes ett program om CIA, den nordamerikanske presidentens både inom och
utanför USA verksamma underrättelseorgan. Den lika upptände som
aningslöse programförfattarenhade
helt enkelt tagit för kontanta alla
de sensationshistorier som de båda
smarta amerikanska författarna
Thomas Ross och David Wise kolporterar ut i sitt opus ”The Invisible Government”. Det betecknades
i radioutsändningen som ett faktum, att CIA :s långa arm låg bakom en hel rad pronunciamienton
och kuppförsök i namngivna latinamerikanska och asiatiska republiker. Även den marockanske vänsterledaren Ben-Barkas mystiska
försvinnande den 30 okt. 1965 under en vistelse i Frankrike förklarades vara CIA :s verk. Nej, uppriktigt sagt: vår hederlige radiofö-
reläsare var inte riktigt säker på
den saken. ”CIA har emellertid angivits som ansvarigt även till detta dåd”, förkunnade han.
Varken i Sverige eller i något annat land med ordnade rättsförhållanden går det att offentligt säga
eller skriva att säkerhetspolisen eller någon annan avdelning av ordningsmakten har bortfört och troligen låtit mörda den eller den berömde politikern. Ett eventuellt
154
tillägg med innebörden att sakförhållandet inte är alldeles säkert
ådagalagt, skulle inte fria ryktesspridaren från risken att bli ställd
till ansvar inför domstol. Men att
sprida ut gemena, fullkomligt obevisade och dessutom orimliga på-
ståenden om ett under den nordamerikanske presidenten sorterande organ, det kan man mycket väl
göra i vår Radio/TV.
Att CIA har gjort svåra felgrepp
och att organisationen bör bevakas
och kritiseras är jag övertygad om.
Men jag tvivlar på att den sysslar
med kidnapping av vänsterpolitiker, i varje fall på fransk mark.
Däremot finns en rad väl belagda
fall av bortföranden och likvideringar av politiska personligheter i
Frankrike, utförda av s o v j e t i sk a agenter. På 1930-talet försvann i Paris två kända ryska emigrantgeneraler, och de undersökningar som har gjorts ställer det
utom tvivel, att sovjetiska agenter
svarade för bortförandet. Under de
närmast följande åren skedde på
franskt territorium flera likvideringar av sovjetdiplomater som
hade röjt hemligheter eller i Moskva misstänktes för ohörsamhet. Det
mest kända exemplet på detta slags
aktivitet – alltså en av sovjetregeringen i Moskva dirigerad aktivitet
i främmande länder- är naturligtvis mordet på Trotskij, förövat av
en katalansk kommunist 1940. Till
samma kategori kan man räkna
den avhoppade f. d. chefen för det
sovjetiska militärspionagets västeuropeiska gren W alter Krivitskijs
mystiska död i New York 1940.
Den ryske avhopparen Vladimir
Petrov berättar i ”Sant vittnesbörd”
(1956) om liknande upplevelser på
sovjetlegationen i Teheran under
Stalins tid. Sovjets regering är troligen den enda sedan 1918 verksamma, som i stor utsträckning lå-
tit lönnmörda verkliga eller inbillade motståndare utomlands. Om
Sveriges Radio/TV nu har så stort
intresse för stormakternas underrättelse- och polisorganisationer,
borde de sovjetryska gärningarna
utgöra ett intressant stoff. Inte
minst vi i Sverige har ju vissa erfarenheter.
”Kolonialmakten” USA
Ett trick som våra USA-hetsare ofta
använder är att beteckna den nordamerikanska unionsrepubliken som
en kolonialmakt. Nu har USA som
bekant praktiskt taget inga kolonier – såvida man inte skall uppfatta den nordamerikanska kontinentens befolkande med västerlänningar som ett enda stort kolonisationsföretag. USA förvärvade visserligen 1898 Cuba, Puerto Rico,
Filippinerna och en del smärre öar
från Spanien, men Cuba blev genast
en nära nog självständig republik
(helt självständig 1934), Filippinerna blev det 1946, och Puerto
Rico är i dag endast i utrikespolitiskt hänseende underställt USA.
Men våra professionella Amerikahatare vet råd: de slår ihop de tjugo latinamerikanska republikerna
med de länder som senare har kommit loss från de västerländska makternas överhöghet och förkunnar,
att de alla i lika hög grad är utsatta för ett även av USA utövat förtryck.
Hr Göran Therborn, som 1966
vann ryktbarhet som utgivare av
den kommunistiskt präglade skriften ”En ny vänster”, tillämpade
detta konstgrepp i ett uttalande i
radiodebatten ”Det gäller vår
värld”, vilken utsändes över vår radio den 2 maj 1963 under beskydd
av dåvarande ambassadören Alva
Myrdal:
”Att fatta vidden av det koloniala förtryck som asiaterna, afrikanerna och latinamerikanerna
håller på att kasta av sig är nästan omöjligt. Kolonialismen var en
världsdels förtryck av tre andra,
ett förtryck som har varat i århundraden och opererat på alla områden. En ekonomisk utplundring
som gav kapitalismen dess uppsving och som vårt välstånd byggts
upp på.”
En del människor som inte har
hr Therborns solida historiska kunskaper och lysande analytiska begåvning inbillade sig tidigare, att
det välstånd som successivt under
århundradenas lopp har uppkommit i Storbritannien, Holland, Tyskland, Frankrike, Nordamerika, de
nordiska länderna etc. till ganska
stor del, ja, rentav främst berodde
på den arbetsamhet, sparsamhet
och organisationsförmåga som miljoner britter, holländare, tyskar etc.
155
har visat liksom på den uppfinningsrikedom som ett mindre antal av deras landsmän har lagt i
dagen i och för ett bättre utnyttjande av åkerjord, skogar och gruvor, för förbättrade kommunikationer till lands, till sjöss och i luften, för ångkraftens utnyttjande
som drivkraft, för explosionsmotorns utexperimenterande och bilismens uppkomst, för elektricitetens
begagnande som människans tjä-
nare på nära nog alla områden av
mänsklig verksamhet. Vi inbillade
oss också, att vårt välstånd i nå-
gon mån hade främjats av att vi
har förmått bygga upp samhällen
som hyllar lagen och låter individer och näringsgrenar leva och fungera under relativ frihet. Men så
kommer hr Therborn, vår beundransvärde polyhistor, och meddelar
oss att allt detta i själva verket har
betytt mycket litet. Vad vi har blivit rika på, vad vårt välstånd bygger på, är, säger denne intellektuella rese, vår ”utplundring” av de
underutvecklade folken.
Sådan ekonomisk information
sprids genom vår Radio/TV.
”Slaveriet”
Ett annat sätt att komma på USA
är att tala om slaveriet. Alla former av slaveri är skamliga, och för
det tidigare av flera europeiska folk
tillämpade negerslaveriet finns ingen ursäkt. Men i USA avskaffades
dock slaveriet för över hundra år
sen, under det att samma institution ännu i vårt århundrade har
156
florerat på åtskilliga håll i Afrika
och Asien- ja, på vissa håll torde
existera än i dag. I början av 1930-
talet fanns i Afrika slaveri fullt
öppet endast i de två stater som
på den tiden betecknades som de
enda fria i denna del av världen,
nämligen Liberia och Abessinien.
En av Nationernas Förbund tillsatt
undersökningskommission konstaterade i sitt 1930 framlagda betänkande, att den dåvarande presidenten av Liberia, en neger vid namn
King, lät anställa jakt på de primitiva stammarna i sitt lands inre
och därefter hyrde ut detta människomaterial till en skrupelfri guvernör för den spanska koloniön
Fernando Po. Att den abessinska
stat som 1935 anfölls av Mussolinis Italien i mycket hög grad byggde på ett fullt öppet, så att säga
legaliserat negerslaveri har till full
evidens klarlagts i en rad ögonvittnesskildringar. Jag hänvisar i förbigående till den svenske militären
Viking Taroms ”I tjänst hos Negus” och till den kanadensiske tidningsmannen Van Paasens ”The
days of our years”. Men finns i
själva verket inte slaveri fullt öppet kvar på flera håll än i dag?
Flera av arabstaterna är starkt
misstänkta för att hänga kvar vid
den urgamla sedvänjan. En övertygande relation av en fransk resenär berättar om kidnapping av
unga algeriska och tunisiska gossar och flickor av motoriserade
slavjägare, som nattetid för sina
värdefulla laster genom norra Sahara och Sudan ner till Röda havets strand, där speciella fartyg
väntar för transporten till slavmarknader i Saudi-Arabien.
Har månne Sveriges Radio/TV
behandlat det slaveri som ännu under 1930-talet fanns i Liberia och
Abessinien och som av allt att döma
än i dag finns i vissa arabländer?
Om så inte är fallet är det väl
egendomligt att Sveriges Radio/TV
ägnar ett så brinnande intresse åt
det nordamerikanska negerslaveri
som avskaffades för över hundra
år sen? Våra massmedia och alldeles särskilt Radio/TV är enligt folksmaken inriktade på aktualiteter,
sysslar föga med historia. Men just ..
vad det gäller slaveriet har vår Radio/TV visat ett onekligen något .
ensidigt men dock brinnande histo- .
riskt intresse. Under 1966 drogs i .
vår radio en i fyra utsändningar
uppdelad berättelse om ”negrernas
historia i USA”, som det hette i un•
derrubriken. Den samlande rubri- ·
ken var ”I det vita Amerika”. På
hösten 1966 kördes detta för ungdomens fostran viktiga program i
repris.
Hur skulle det vara, om vår Radio/TV i stället för att med uppenbar förtjusning ge spridning åt .
överträdelser som nordamerikanerna begick i det förgångna ägnade
någon liten uppmärksamhet åt de
överträdelser av precis samma slag
som flera afrikanska och asiatiska
folk har gjort sig skyldiga till i vår
egen tid och som en del av dem
troligen begår ä n i d a g ? Det
liberianska, abessinska och arabiska slaveriet är väl inte mindre intressant än det nordamerikanska
av den anledningen att det tillhör
vår egen tid?
Sveriges Radio/TV saknar all laglig befogenhet att driva den politiskt präglade antiamerikanska
propaganda som nu tar upp en stor
del av sändartiden. Det går helt enkelt inte för sig, att ett monopolföretag som Sveriges Radio/TV för
sin egen utrikespolitiska kurs utan
hänsyn till de beslut härom som
statsmakterna har fattat.
Jag påstår inte, att alla radiooch TV-program som behandlar
nordamerikansk politik eller andra nordamerikanska förhållanden
är tendentiösa. Jag har lyssnat till
flera utsändningar mot vilka ingen
kritik kan riktas. J ag vill särskilt
framhäva den objektiva, utmärkta
informativa beskaffenheten av
Björn Ahlanders utrikespolitiska
översikter.
Radionämnden otillräcklig
Den som är missbelåten med vår
Radio/TV kan sända in klagomål
till Radionämnden. Jag gjorde själv
så i januari 1966. Jag vände mig
där mot åtskilliga yttringar av
Amerika-hat som hade utsänts under 1965 men ägnade ungefär hälften av min inlaga åt kritik av ett
i sin blinda partiskhet fullkomligt
befängt program (av hrr Anders
Ehnmark & L. Björkman) om Spaniens historia 1931-36. Programförfattarna skildrade detta skede
r

,’
r
157
helt ur anarkistisk och vänstersocialistisk synvinkel. Ur en sådan
synvinkel kan man också skildra
t. ex. Sveriges historia 1905-15:
gör man det kommer Karl Staaff
och Hjalmar Branting att framstå
som ytterst farliga ärkereaktionä-
rer. De framställdes faktiskt så av
Zeth Höglund. Även för hrr Ehnmark & Björkman blir alla de spanjorer som under skedet 1931-36
bekämpade den revolutionära linjen antingen ”fascister” eller ”reaktionärer”.- Radionämnden lade
min 18 sidor långa skrivelse utan
diskussion till handlingarna. Ett
”arbetsutskott” på två man hade
i förväg berett ärendet och författat det yttrande som nämnden därefter antog. Det hette där, att radion inte borde avstå från att framföra ”samhällskritiska program”.
Detta hade jag heller inte yrkat på.
Men varför riktas ideligen ”samhällskritik” endast mot USA, Portugal, Spanien, Sydafrika och de
latinamerikanska staterna? Finns
inga som helst sociala missförhållanden i östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien,
Albanien, Bulgarien, Rumänien,
Sovjetunionen, Kinesiska folkrepubliken, Nordkorea och Sydkorea?
Och hur är det med samhällsförhållandena i arabstaterna och de
övriga nya afrikanska republikerna?
Radionämnden är ett uppenbart
otillräckligt kontrollorgan. Vår nuvarande Radio/TV :s konstruktion
ger oss monopolsystemets alla
;’1l
J
!l
1158
::l
nackdelar men ingen av dess fördelar. Fördelen med ett monopol
som statsmakterna beviljar är, att
de kan ställa detta under effektiv
kontroll. En av riksdagen utövad
kontroll över vår Radio/TV som lät
a Il a politiska partier i proportion
till sin styrka öva inflytande över
de politiskt präglade programmens
utformning skulle vara bättre än
den nuvarande, som medger en alldeles ohejdad propaganda av än
j
dold, än helt öppen karaktär. En ,~
annan tanke, som jag personligen
föredrar, vore medgivandet att ett
annonsfinansierat Radio/TV-bolag
fick etableras, så att möjligheter
till bemötande av alltför färgade
framställningar skapades.
OM idrott
Genom en motion till årets riksdag (AK nr 670) har våra folkrepresentanter fått tillfälle att ta
ställning till denna viktiga fråga.
Farhågan för att idrotten skall bli en ren nöjesindustri eller ett
kallt fungerande tävlingsmaskineri kan synas mycket berättigad.
Det stereotypa, standardiserade, glädjelösa lurar t.ex. bakom allsvenska serien i fotboll, det slicker fram i ett monotont 10 000-meterslopp, i en stångningsmatch i brottning osv. Men ändå! Stjärnidrotten av i dag rymmer trots allt så mycket av spontan glädje,
strålande eggande kamp, ger så mycket av omväxling, av del oväntade, fantasifyllda, ja ger en bild av livet självt. Och därför behö-
ver det inte, som så många högljutt ropa, vara andefattigt all blott
s e på idrott: ett stavhopp över de 440, en hård, jämn kamp under
den ilsnabba flykten över häckarna på 110 m., en ursinnig, behjärtad spurt på del sista varvet, ett intuitivt, smidigt målvaklssprång,
ett trampolinhopp, ett spjuts fascinerande bana, ett slafettlopps
andlösa spänning – allt detta ger inte bara tjusning för stunden ,
utan ofta för hela livet beslående, rika, skönhetsmältade minnen.
Svensk Tidskrift 1936

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner