Print Friendly

Annika Ström-Melin; Journalistikens N, G – och F som i Furhoff

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Journalistikens
N, G- och F som i Furhoff
l av Annika Ström-Melin
Blir ”Tankar om journalistik” kurslitteratur på journalistutbildningen finns det hopp.
Kanske har dagens hysteriska nyhetsindustri då sett sina bästa dagar.
N
ÄR GÖRAN ROSENBERGS
”Tankar om journalistik” kom ut i höstas,
sprang jag omedelbart
till bokhandeln för att
köpa ett exemplar. Sedan var jag fast.
Göran Rosenbergs tänkvärda och
välskrivna essäsamling om journalistikens villkor och utgångspunkter
är, tycker jag, god tröst för alla som
förtvivlar över tillståndet i den svenska journalistikens värld. Kanske
finns det hopp, trots allt.
När nu svensk tidskrifts redaktör
bett mig att recensera Göran Rosenbergs bok, undrar jag emellertid om
tidskriftens läsare inte först borde
veta något lite om min bakgrund.
Jag är nämligen, liksom Göran
Rosenberg, ett barn av 1968. Visserligen är jag några år yngre än Rosenberg, men det gjorde för min del
bara saken värre. När jag som trettonåring gick med i FNL-grupperna
var det svårt att motstå alla de vältaliga studenter som liksom Rosenberg på den tiden hade en förmåga
att teoretisera och analysera och
uppröras över orättvisor, krig och
napalmbomber på ett sätt som var
oemotståndligt för mig.
Men min egen förfärliga resa in i
det kommunistiska teoribygget hade
antagligen inte blivit så lång, om det
inte hade varit för journalistiken. För
det var drömmen om journalistyrket
som gjorde att jag blev lycklig och
glad när jag fick en förfrågan om att
flD lSvensk Tidskrift lzoo1,nr z l
ingå i tidningen Kampucheas redaktion.
Då var jag 19 år och redan en
veteran i FNL-grupperna, och dessutom en ”superaktivist”. Så kallades
den som ägnade nästan all sin tid åt
att gå på möten, demonstrera eller
stå på torg för att sälja Vietnambulletinen.
För flertalet av mina vänner tog
aktivistlivet slut samtidigt med kriget
våren 1975. Vi var inte kommunister
– själv har jag aldrig ens röstat kommunistiskt- för det där med revolution i Sverige förstod vi oss inte på.
Det var de fattiga, bombade folken i
Sydostasien som hade fått oss att gå
ut på gatorna.
Nu börjar mina vänner fylla femtio år och jag hör att de firar födelsedagarna iklädda palestinasjalar,
sjungandes Befria Södern. De får
något varmt och blött i blicken när
de talar om 1970-talet. Kommer du
ihåg? Jo, det gör jag. Men jag ryser
av mina minnen.
Jag hade säkert också kunnat le
och fyllas av längtan tillbaka om mitt
liv som superaktivist hade tagit slut
1975. Men istället drogs jag alltså
genom arbetet i tidningen Kampucheas redaktion in i Pol Pots svenska
vänkrets. Jag trodde att jag hade
tackat ja till ett uppdrag som skulle
sätta mina journalistiska drömmar
på prov. Istället blev det en för mig
livsavgörande, kvalfylld och fortfarande pågående uppgörelse med
mig själv om varför jag drogs in i
röda khmerernas galna teorivärld.
Hur kunde jag låta mig övertygas av
de vältaliga, sammetsögda kommunisterna som försvarade den värsta
slags brutalitet som medel för att
uppnå det de trodde skulle bli lycksalighetens rike? Hur kunde jag bli så
förblindad av tron på att de hade rätt?
Men det där är en annan historia. Jag berättar delar av den här,
eftersom jag tycker att det finns ett
visst samband mellan gårdagens
vänsterrörelse och dagens journalistik samt mellan gårdagens maktanspråk och dagens journalistiska herravälde.
Något gott förde nämligen tiden
bland de röda khmerernas svenska
vänner med sig för min del, det tycker i alla fall jag själv. Jag fick tack vare
den en effektiv dos antikroppar mot
odemokratisk, maktövertagande ideologi. Eftersom jag så småningom
blev journalist på riktigt (liksom
Rosenberg och många andra i min
generation) har jag ofta tyckt mig ha
haft stor nytta av min kunskap om
hur lätt det är att känslomässigt styrd
övertygelse slår över i oförmåga att
se och förstå sakernas verkliga tillstånd. I journalistikens värld finns
det också gott om människor som
vill styra världen.
FRÅN A-Ö
Det är bland annat därför det är
trösterikt att läsa Göran Rosenberg.
Han funderar kring journalistikens
villkor under kapitelrubriker från
A-Ö. Under ”Nyhet”, ”Grävande”,
”Kannibalism” och ”Ägande” utvecklar han sin syn på journalistik som i
mångt och mycket går på tvärs mot
det mesta i dagens massmedievärld.
Här får till exempel alla som förtvivlat över den fortgående och tilltagande nyhetiseringen av svensk
press en väl grundad och intressant
analys av hur och varför detta har
skett.
Nyhetssinne är tuktad berättarglädje, skriver Rosenberg. Och som
sådan är den en frisk kraft i journalistiken, tycker jag själv. Har du hört
vad som har hänt? är grunden i all
journalistik och utan berättarglädje
– och berättartalang – blir det trist
och torrt. Det finns gott om ämbetsmannajournalister också, som varken har lust eller talang att skildra att
någonting intressant har utspelats.
Men den pågående nyhetiseringen
av journalistiken är något annat.
Nyhetisering är verklighetskonstruktioner, inte sällan fantasifoster
byggda på skärvor av verkligheten.
Med nyhetiseringen av medierna
blir vår verklighetsbild fattigare, inte
rikare. Vi förstår mindre, inte mer,
skriver Rosenberg och fortsätter:
”Allting ser följaktligen ut som
nyheter. Miljön är nyheter, liksom kulturen, tekniken, ekonomin, medicinen
och personer. Politiken är numera
nyhetsdriven. Dess rytm är inte längre
riksdagsårets eller ens valperiodens,
utan nyhetsproduktionens.”
Nyhetiseringen av svenska medier har visst samband med så kallade
grävande, som bildat särskild skola
inom den svenska journalistiken.
Uttrycket härstammar från USA där
det vid förra sekelskiftet utvecklades
en journalistik som av dåvarande
presidenten, Theodor Roosevelt, fick
beteckningen muckraking.
”Vi kallar det inte dynga, utan
skandaler eller avslöjanden eller grä-
vande journalistik” skriver Göran
Rosenberg. ”Ibland är det också förträfflig journalistik, men oftast inte.
Alltför ofta märks den säljande
avsikten. Dynggrävarjournalistik är
ingen undergroundverksamhet.
Dynggrävarjournalistik är en
växande medial huvudfåra; en farligt frestande syntes mellan det
publicistiskt prisbelönta och det
kommersiellt säljbara. Farlig, därför
att journalistiken här erbjuds många
tillfällen att sälja sin själ.”
F SOM I FURHOFF
Rosenberg anser att grävaridealet
blir problematiskt först när det blir
ideologi och identiningar. Men hans bok ”Makten över
Medierna” fick en förödande verkan
på journalisterna i min generation.
Furhoffs teser ekar fortfarande i korridorerna på såväl Sveriges Radio
som Svenska Dagbladet.
Nu tar jag fram hans bok igen.
Furhoffs resonemang är- kortfattat
och förenklat – ungefär följande:
Eftersom markanden för tidningsutgivning i Sverige präglas av koncentration och monopolism existerar inte längre verklig tryckfrihet.
Därför måste journalisterna träda
fram som medborgarnas ombud och
tet, kopplad till den
professionaliserade
journalistiken vars
egenintresse är att
själv få välja, förpacka och förmedla
vad ”allmänheten”
”Nyhetisering är verklighetskonstruktioner, inte sällan fantasifoster
byggda på skärvor av verkligheten.”
har rätt att veta. ”Allmänhetens rätt
att få veta” är den professio~alisera?-
de journalistikens självtillverkade
grävlicens, skriver Rosenberg.
Denna ”allmänhetens rätt” talas
det ofta om på olika svenska redaktioner. Bakom detta mantra gömmer
sig många journalister. Var det till
exempel rätt att stå i trapphallen
utanför justitieminister Laila Freivalds lägenhet och prata och störa
och skrämma upp familjen Freivalds
barn som befann sig inne i lägenheten? Självklart, svarar en nästan enig
journalistkår. Allmänheten hade ju
rätt att få svar på frågan om familjen skulle köpa sin bostadsrätt!
När Göran Rosenberg funderar
över professionalisering av journalistyrket skulle han ha kunnat lägga
in ytterligare ett kapitel under bokstaven F, F som i Furhoff. Lars Furhoffvar rektor på Journalisthögskolan när jag efter mitt första, förskräckande försök i journalistbranschen så småningom började på
Journalisthögskolan i Stockholm.
Han var en sirlig, akademiskt lagd
forskare och vi gillade alla hans torra
men samtidigt inspirerande föreläsjournalistyrket måste professionaliseras. Lars Furhoffs slutsats är följande:
”Historiskt är det tidningsutgivarna som har tillkämpat sej den
tryckfrihet vi för närvarande har.
Men monopolutgivarna står i den
aktuella situationen ganska handfallna, när man från politiskt håll
börjar ifrågasätta deras privilegier.
Vi befinner oss med andra ord
i en situation då journalisterna måste
ta ledningen.” (Makten över Medierna. Lars Furhoff. Bo Cavefors förlag 1974)
Eftersom jag alltså under 1970-
talet blev vaccinerad mot den här
typen av ”taövermakten”-resonemang tillhörde jag aldrig Furhoffs
lärjungar. Men idag upprepas hans
teser om att journalisterna har ett
”uppdrag” – oklart vilket – som
anses rättfärdiga många av övertrampen inom journalistiken.
JOURNALISTJAGET
Mot detta anonyma uppdrag som
den professionaliserade journalisten
ofta hänvisar till argumenterar
Göran Rosenberg under kapitlet J –
:5::
ro
0..
OJ
lSvensk Tidskrift l2oo1, nr 21 fm
J som i Jag. Ett nytt journalistjag har
vuxit fram, skriver Rosenberg. Dess
främsta kännetecken är att det är
dolt- även när det är öppet. Det är
ett konstlat jag, ett tillägnat jag, en
professionell personlighet, argumenterar Rosenberg:
”Ganska snart upptäcker man att
det är ett jag som står för allt och
förpliktar till intet. Det är ett professionellt jag som skickligt vrider
och vänder för att alltid stå med ryggen fri. Det är inte ”jag” som står
bakom det hårda omdömet, den kritiska uppgiften, den svarta löpsedeln,
den förödmjukande detaljen. ”Jag”
har inga personliga avsikter. ”Jag”
gör bara mitt jobb.”
Göran Rosenberg vill istället att
journalisterna ska ha sitt äkta ”jag”
med sin in i journalistiken. Men här
blir jag fundersam. Drar inte Rosenberg sitt resonemang ett steg för
långt? Visst bör vi journalister strä-
B!] lSvensk Tidskrift l2001. nr 2 1
va efter att ha vårt äkta ”jag” med in
i vårt arbete. Inte hänvisa till något
diffust uppdrag, utan själva ta ansvar
för våra handlingar när vi klampar
in i farstun hos människor och ställer våra frågor. Tydliga avsikter, ärliga metoder och eget ansvar för resultatet är ganska rimliga principer för
ett yrke med så mycket makt som
journalistens.
Men Rosenberg går längre än så:
”Det finns inga objektiva sätt att
välja eller skriva ens en notis. Varför
en notis och inte en femspaltare? All
journalistik är en fråga om val och
bedömningar, alla journalistiska val
och bedömningar förutsätter ett jag.
Görs valen och bedömningarna av en
apparat, mekaniskt eller mänskligt,
är det inte en fråga om journalistik, i
varje fall inte i min begreppsvärld.”
Så är det naturligtvis. Men jag
blir alltid en smula orolig när någon
hävdar att det inte finns ”objektiva”
sätt att välja och skriva. Och då är
det 1970-talet som spökar igen. Den
falska objektiviteten talades det ständigt om när jag satt på FNL-gruppsmötena och drack kinesiskt rökt te
och lät mig imponeras av de välformulerade studenterna.
Också under mina år som student vid Uppsala universitet fördes
långa diskussioner om det objektiva.
Den fanns inte- inte ens i vetenskapen! hävdade de rödaste studenterna
och hänvisade till Gunnar Myrdal
som också skrivit ganska klokt, även
om han vantolkades, i ämnet. Det
gör det visst! sa vi som ansåg att
vetenskapens ändå borde vara att
sträva efter mesta möjliga sanning,
även om den inte var objektiv.
På samma sätt tror jag att journalister idag behöver dämpa sitt
”jag”. Och när Rosenberg skriver att
det också i den enklaste notis finns
ett subjekt, oavsett om det står i texten eller inte, kan det tolkas på
olyckligt sätt. I värsta fall tycker
också telegramredaktörerna att de i
denna del av Rosenbergs lilla röda
bok anser sig ha fått argument för
att det inte ens är värt mödan att försöka spegla verkligheten på ett så
objektivt sätt som möjligt.
Jag hoppas förstås att landets
journalistskolor ska byta ut Furhoffs
bok mot Rosenbergs. För om landets
blivande journalister läser Rosenberg
istället för Furhoff tror jag att dagens
hysteriska nyhetsindustri kanske
trots allt har sett sina bästa dagar.
Sist och slutligen hoppas jag
dessutom att dagens studenter läser
Rosenbergs bok, såsom alla små röda
böcker bör läsas, med det kritiska
sinnet i behåll.
Annika Ström-Melin (annika.
strom-melin@pl.sr.se) är EU-journalist på
Sveriges Radio
BOKFAKTA – – –
Författare: Göran Rosenberg
Titel: Tankar om journalistik
Förlag: Prisma, 2000

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner