Print Friendly

Anne Wibble; Folkpartiet och rundgången

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
ANNE WIBBLE:
Folkpartiet och rundgången
Jag har blivit ombedd att kommentera
den artikel av Arne Björhn i förra numret
av Svensk Tidskrift som beskrev den s k
rundgångens omfattning i Sverige. Rundgång innebär att samma hushåll får tillbaka i form av olika transfereringar en stor
del av de skatter som hushållet betalt in.
En av huvudpoängerna i artikeln var att
om alla transfereringar kvittades mot
skattesänkningar skulle skattetrycket
kunna sänkas med nära 25 procentenheter. Detta kan låta tilltalande, men tyvärr
är resonemanget inte lika enkelt som det
verkar.
En betydande del av de skatter och
transfereringar som ett hushåll betalar
resp erhåller inträffar vid olika tidpunkter i hushållets livscykel. Det gäller
t ex sjuk- och föräldraförsäkringen , arbetslöshetsförsäkringen och de allmänna
pensionssystemen. Dessa försäkringssystem leder till att hushållen får inkomstersättning under vissa perioder
med sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet när lön inte utgår. Enligt min uppfattning är det därför felaktigt att inkludera dessa försäkringssystem i den s k
rundgången.
Arne Björhn har hämtat större delen
av sitt siffermaterial från en uppsats av
Gunnar Du Rietz (publicerad av Riksbankens Jubileumsfond). Du Rietz inkluderar inte heller dessa försäkringar i sin
analys av rundgången.
I Statistiska Centralbyråns skrift ”Offentlig sektor” framgår ganska tydligt
den omfördelning som sker med hjälp av
skatter och transfereringar över en individs livscykel. Förmånerna utfaller i
mycket stor utsträckning före och efter
den förvärvsaktiva tiden då skatterna betalas. De förmåner som utfaller under
denna tid är till stor del ersättning vid
sjukdom.
En annan sak är att försäkringssystemen delvis kommit att förändras så att
sambandet mellan avgifter och förmåner
blivit svagare. l detta avseende tror jag
Arne Björhn och jag är överens om att
reformer krävs för att åter åstadkomma
ett starkare samband. Om man nu
bortser försäkringssystemen finns ändå
en i vissa fall stor rundgång i så måtto att
ett och samma hushåll vid exakt samma
tidpunkt betalar både skatt och erhåller
transfereringar. Som Du Rietz visar och
Arne Björhn refererar gäller att det i
stort sett bara är barnfamiljerna som har
en ”stor” rundgång. Med ”stor” menas
då att transfereringarna och bidragen är
minst hälften så stora som skattebetalningarna (inkomstskatt plus indirekt
skatt). Bland barnfamiljerna är det
främst familjer med många barn och låga
hushållsinkomster som har stor rundgång. För de flesta hushåll utan barn är
rundgången enligt Du Rietz liten, dvs
mindre än 10 %.
Denna rundgång kan minskas om man
minskar barnbidragen, bostadsbidragen,
bidragsförskotten, livsmedelssubventionerna, räntesubventionerna, subventionerna till kollektivtrafik, läkemedel
m m. Om man helt avskaffade de uppräknade bidragsformerna skulle det vara
möjligt att sänka det totala skattetrycket
med ett antal procentenheter, kanske
omkring 5. Med ett sådant synsätt har
rundgångens omfattning reducerats till
1/4-1/5 av den av Arne Björhn uppgivna.
Det är inte alldeles tydligt exakt vad
Arne Björhn argumenterar för, bortsett
från ”mindre rundgång” i allmänna ordalag. För egen del känner jag sympati
fören ordning som innebär en minskning
av konsumtionsstyrande bidrag. Dit hör
tex bostadsbidragen, livsmedelssubventionerna och räntesubventionerna. På
dessa punkter är också inriktningen hos
förslagen från folkpartiet och moderata
samlingspartiet likartade, även om de i
detaljer kan skifta. Men en viss försiktighet måste ändå anbefallas, om man inte
helt skall kullkasta förutsättningarna för
enskilda hushålls ekonomiska kalkyler.
Tex torde ett slopande av bostadsbidragen inte kortsiktigt kunna pareras med
generella skattesänkningar eller ökade
barnbidrag. En familj med tre barn kan
få mer än 25 000 kr i bostadsbidrag och
en så stor generell skattesänkning skulle
medföra en kraftigt ökad belastning för
statsbudgeten och stora inkomsttillskott
netto för andra hushåll. Och om man
skall differentiera skattesänkningarna
för olika hushållstyper får man sannolikt
lika stora administrationskostnader som
nu och framför allt lika stora marginaleffekter. Som Du Rietz visar skulle t ex en
minskning av barnbidragen visserligen
rent matematiskt minska rundgången
men det skulle inte minska problemet
med den s k skattekilen och knappast
heller de administrativa kostnaderna.
Själv ser jag snarast barnbidraget som en
form av negativ skatt, dvs detta bidrag är ·
så generellt att det knappast bör inkluderas när man i negativa ordalag talar om
den existerande rundgången.
Det stora problemet är förekomsten av
stora skattekilar, dvs stora avvikelser
mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk avkastning av arbete, sparande och investeringar. skattekilen är ett
hinder för ekonomisk tillväxt och ökad
131
sysselsättning i hela ekonomin och kanske särskilt i den privata tjänstesektorn.
Enligt Du Rietzs beräkningar har den genomsnittliga skattekilen på arbetsersättning minskat med l -2 procentenheter genom skattereformen, men c:a 2/3
av alla förvärvsarbetande har fortfarande skattekilar på mellan 67 och 84 %.
Sådana skattekilar har negativa effekter
på arbetsutbud , sparande, villigheten att
investera i utbildning, på geografisk och
yrkesmässig rörlighet.
Enligt principen att ta det viktigaste
först anser jag att det allra viktigaste är
att minska de högsta och mest störande
skattekilarna först, i syfte att därigenom
främja en ökad ekonomisk tillväxt. Då
gäller det t ex att i första hand sänka de
högsta marginalskatterna och att låta
barnfamiljerna successivt växa ur det inkomstberoende bostadsbidragssystemet.
Med hjälp av den ökade tillväxten kan
man sedan successivt växa ur fler marginalproblem utan att därför abrupt förändra förutsättningarna för enskilda individers och hushålls ekonomiska planering.
I fråga om färdriktningen tror jag inte
Arne Björhn och jag har särskilt olika
meningar. Skillnaderna ligger främst i
synen på de sociala försäkringssystemen
– som jag inte anser bör inkluderas i
begreppet rundgång – och i hänsynen till
att alltför snabba förändringar kan skapa
ohållbara ekonomiska situationer för enskilda hushåll. Jag är för min del inte
beredd att offra dessa enskilda individer
för att snabbt minska den s k rundgången.
Avslutningsvis vill jag konstatera att
Arne Björhn enbart diskuterat de negativa effekterna av transfereringar. Ana- 132
lysen blir därigenom något ensidig. Jag
menar att många av de nämnda transfereringarna också har positiva verkningar
på den samhällsekonomiska effektiviteten. Många av bidragen kan ses som investeringar i mänskligt kapital, som skaARNE BJÖHRN:
Svar till Anne Wibble
Anne Wibble försöker i sitt debattinlägg
skapa ett intryck av att jag pläderar för
minskad rundgång i ”allmänna ordalag”
samt att min huvudpoäng skulle vara att
alla transfereringar kan kvittas mot skattesänkningar och skattetrycket därigenom sänkas med nära 25 procentenheter.
Vad jag emellertid påtalade var, att de
totala överföringarna till hushållen uppgår till 195 miljarder kronor, vilket ”teoretiskt” innebär att skattetrycket kan
sänkas med 25 procentenheter om alla
transfereringar avskaffas. Dessa siffror
nämns, som framgår av min artikel, enbart för att ringa in rundgångens totala
omfattning på makronivå. Vad jag sedan
konkret förordade var att rundgången
skulle minska för i första hand barnfamiljerna. Detta gjordes bl a med utgångspunkt från Gunnar du Rietz’ material
som visar att rundgången är störst för
barnfamiljerna, eftersom de är de största
bidrags- och subventionsmottagarna.
Det konkreta exemplet bestod i att jag
visade att om de bidrag och subventioner
som direkt riktades till barnfamiljerna –
par förutsättningar för produktivitetsökningar hos de hushåll som förses med
bidragen och tjänsterna i fråga. Det gäller t ex sådant som bra sjukvård och olika former av utbildning från förskola till
högskola.
sammanlagt 43 miljarder kronor – skiftades mot skattesänkningar så skulle
skattetrycket kunna sänkas med 5 procentenheter. Om denna skattesänkning
enbart riktades till barnfamiljerna skulle
skattelättnaden per barn under 20 år
uppgå till drygt 20000 kronor. Därigenom skulle en industriarbetares skattekil
kunna minska från 64 % av arbetsersättningen till ca 50%.
Därutöver hävdar jag – vilket Anne
Wibble inte tycks ha förstått – att lägre
beskattning av inkomster också kan innebära att försäkringsersättningar till
sjuka och arbetslösa m m kan minska.
Vad är det för fel att låta både sjukersättning och inkomstskatt minska med 10%.
Även om rundgången i försäkringssystemen är mindre än i övriga bidragssystem
kan det väl inte vara fel att även där
försöka minska den rundgång som trots
allt existerar?
Jag beklagar att Anne Wibble inte
tycks förstå skillnaden mellan höjda
barnbidrag och sänkt skatt för barnfamiljerna. VaJje bidrag finansieras på sikt
med ökade skatter och därmed ökad
skattekiL För att minska alla de problem
som följer med det höga skatteuttaget på
arbetsersättningar måste besparingar i
de offentliga utgifterna och skattesänkningar följas åt.
Min och Anne Wibbles färdriktning är
tyvärr inte densamma. För det första vill
Anne Wibble och folkpartiet överhuvud
taget inte genomföra några skattesänkningar för barnfamiljerna. l stället förordar de fortsatt ökning av daghemssubventioner och barnbidrag. För det andra
133
vill Anne Wibble och folkpartiet inte
sänka skattetrycket utan förordar samma linje som socialdemokraterna dvs en
”i stort sett oförändrad skattenivå” de
kommande åren.
Till sist vill jag bara påpeka att siffermaterialet i mina tabeller är framtaget av
mig själv utifrån regeringens reviderade
nationalbudget för 1985. Gunnar du
Rietz’ siffror har endast använts vad gäller ” rundgångsprocenten” hos barnfamiljerna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner